Heaven and hell in my head.

J

2011-09-29T13:44:00.000-07:00

New Found Land - Stay with me.

Jag föll och du fångade.

Precis som om du alltid varit redo för det.

Jag gick och du ville följa efter.

Precis som om du visste var jag skulle.

Åt ditt håll.

Bara inte just då.

Jag föll igen.

Och du fångade mig igen.

Och det var inte ens konstigt

Precis som att jag alltid vetat att du skulle fånga mig. Igen och igen och igen.

Precis som att du alltid vetat att jag skulle ramla tillbaka i din famn.

Himla märkligt.

Jag föll du föll vi föll allt föll på plats.

Bara sådär.

Du är så självklar i mitt liv.

Allting har förändrats men du finns kvar.

Med dig vill jag aldrig tveka en minut.

Jag vet inte var vi ska

Men jag vet att vi ska dit tillsammans.

Vilken jävla färg hade nu själen igen?

2011-06-25T11:35:00.000-07:00

Det spelar inte längre någon som helst roll
För jag orkar inte slåss med eller mot dig.
Orkar faktiskt inte ens tänka på dig.
Ibland gör jag det ändå.
Tankar är svåra att styra.
Du var svår att styra.
Jag med.

Vi ska inte styra varandra.
Ingen relation som är uppbyggt på helt olika drömmar kommer någonsin att fungera.
Jag vet det. Jag har alltid vetat det. Jag har bara inte velat se.

Nu är livet så annorlunda men ändå sig så likt.
Samma människor, samma känslor, samma tankar nu som då.
Jag är samma nu som då.
Alla är samma, få saker förändras.

Min tystnad är inte elak
den vill inte såra
Jag besvarar med tystnad eftersom min ork tar slut annars.
Jag har mycket lite ork detta år. Den blåste bort och jag vet inte när den behagar återvända.
Jag är bara så vansinnigt trött på att försöka förklara saker för dig.
Det ger uppenbarligen inte oss någonting alls
Så jag skiter i det. Precis som du skiter i det.

Så är det, och detta år anammar jag min fars livsmantra;
Att gilla läget.
När man inte gillar läget är detta ett mycket svårt uppdrag.
Jag har kommit till acceptans.
Det där med gillande får dröja ytterligare ett tag.
Så jag gillar det läge att jag nått ett läge där jag accepterar läget.
Det är allt jag kan ge just nu.
Jag anser att det är mer än tillräckligt.

Be inte mer av mig,
det är ändå allt jag kan ge.
Just nu.
Jag har så mycket andra mycket viktigare saker att lägga min dagliga dos energi på.
Du får inte ta min energi när du kommer hit.
Jag vet att du inte ens vet på vilket sätt du tar den.
Jag accepterar att du inte vet det.
Men jag gillar det inte.

Lars Winnerbäck - Idiot.

Du är ett glashus och jag är en sten. Men det är du som försöker se igenom mig.

2011-05-22T13:01:00.000-07:00

Relationer.
Vi fungerar inte utan dem. Måste ha dem på något sätt, alltid måste vi vara förankade någonstans. De föder oss, tär oss, skär oss ibland ända in i benmärgen. Vi sjunger utav förälskelse, vi gråter av besvikelse, vi vågar bege oss till okända platser, vi blir fega och slutar tänka själva.
Vi flyr från dem, springer in i dem, sätter upp dem på höga pidestaler för att sedan trampa på dem som om de inte vore något värda. Inte en spänn. Ena dagen drottning, andra dagen ingenting.

Mina ytterst oavslutade vänskapsrelationer kan fortfarande få mig att må dåligt. Riktigt ångestframkallande.
Likväl som hela grejen fascinerar mig. Hur kan det vara så? Ena dagen bästa vän, andra dagen inget.

Kan verkligen kärleken ta slut på en vecka? Eller fanns den aldrig där på riktigt? Lär vi oss aldrig att inte måla upp glashus till luftslott? Förväntningarna börjar på noll, men blir alltid så jävla höga och allting tenderar rasa som ett fuskbygge till korthus tillslut. Hästarna blir så höga att ingen jävel kan tämja dem. Men när vi tittar på varandra för sista gången och för första gången verkligen ser varandra, hur känns det egentligen då?

Tomhet? Likgiltighet? Förståelse? Bestämdhet? Trötthet? Frihet? Rädsla?

Jag vet vem jag är. Vilken sinnesro ändå när livet är som det är.
Tysta historier utspelar sig i mitt sinne.
Jag ser en värld som för mig, är perfekt.
En kantstött vision, men den bränner likväl lika hårt.
Starkare.

Måste bryta ned mina drömmar ännu en gång för att kunna se om jag klarar av att bygga upp dem igen.
Byta ut de delar som inte är kompatibla.
Synd det är en sådan jävla brist på relationsverkstäder med billiga prisvärda tillbehör.

Jag vill inte kunna allt själv och jag vill inte klara allt själv.
Det vet jag redan att jag gör.
Jag vill att du ska kunna lika bra som jag.
Jag orkar inga spel, det ska vara glasklart och enkelt.

Den vackraste stunden i livet, var den när Du kom.
Den uppgivna röst som jag nyttjar så illa fick Du att försvinna.
Alfons Teo Pussel, jag hoppas du vet att du är den viktigaste personen i hela livet.
Min finaste relation. Livet är långt och vi kommer möta motgångar tillsammans. Men det finns ingenting som någonsin kommer ändra på att jag älskar dig mer än luften jag andas.

Det hade varit så jävla bra.

2011-05-19T04:24:00.000-07:00

Håller alla tummar jag har.
Hoppas.

Det är så logiskt, alla fattar utom du.

2011-05-18T12:23:00.000-07:00

På våren är kvällarna i norrland mycket stjärnlösa.
Jag vet att de finns där, men så länge jag inte ser dem spelar det ingen roll.
Jag ser inte när de faller, så jag kan omöjligt önska mig något.
Ingenting att blicka upp emot, ingenting som slår mig med dess glans.
Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar, var du är.
Universum skrämmer mig.
Jorden skrämmer mig.
Det evigt oförklarligt onaturligt stora utanför vår atmosfär skrämmer mig.
Försöker trycka bort tankarna, men de tenderar att återkomma.
Alltid vid tillfällen som inte passar mig.
Jag vill inte bli skrämd nu. Inte just nu. Förmodligen inte sen heller.

Jag betraktar min son när han sover. Hans hår har blivit längre, lockar sig runt hans öron.
Hans pyjamas smiter åt runt rumpan. Han börjar bli stor. Innan jag vet ordet av är det tvåårskalas. Han förstår så mycket nu. Han håller på att skapa sig en egen identitet, lära sig hur han bäst ska förhålla sig till världen. Han ser så trygg ut när han sover. Han har sin kudde, sin säng, sitt rum, sina bekanta lukter. Sin lilla verklighet.
Egentligen är det där min enda rädsla ligger.
Innan honom, spelade universum mindre roll.
Nu får jag hjärtat i halsgropen. När han sover. Och är sådär obeskrivligt vacker. Fridfull.
Om stjärnorna ramlar ned, hur ska jag kunna rädda honom från det?
Jag skyddar honom med mitt liv. Kan inte somna utan att smygkika på honom, höra hans andetag.
Han är mitt allt, mitt absoluta allt, och ingenting spelar någonsin roll utan honom.

Det är den laglösa, brännande kärleken, den som är helt unconditional, som väcker dessa rädslor i mig.
Jag vill skydda honom från allt. Han har en stor blåtira över sitt högra öga som inte bekommer honom det minsta. Men varje gång jag ser på honom börjar mitt hjärta värka.

Jag kommer aldrig älska någon mer än honom. Kanske lika mycket, men aldrig mer.
En upprymd känsla fyller mitt inre när tanken slår mig.
Det blir aldrig mer, än så här.
Omöjligt.

Fel och rätt och rätt och fel och någonstans mitt emellan.

2011-04-20T03:30:00.000-07:00

No I don't remember.
When things really mattered, and we really cared.

Stänger av, försöker hålla mitt huvud över vattenytan.

Remind me of how, I used to feel
Remind me how I used to be, back then.
Nothing could come between us, then.

När varje alternativ känns fel, vilket väljer man då?
Wake me up, hurt me, you have to - I've forgot how to cry.

Råd och välmenande glider förbi mig, jag är långt ifrån kapabel att ta in det.
Det spelar ingen roll, en känsla är en känsla, min känsla är min känsla. Känslan av obehag glider längs min ryggrad. Vad betyder den?

Hellsongs räddar min dag.

Kära furutrappa.

2011-03-14T14:37:00.000-07:00

Jag önskar innerligt att du kunde förvandlas till vit framför mina ögon, liksom som något slags trolleri.
Vi råkar ju ha en spaljé med exakt tvåtusen små pinnar som ska målas också. (Detta är en svag överdrift, but just so you get a hang of it.) Jag har har inte ens målat hälften av trappan med första lagret grundfärg än och jag är sjukt less.

Därför väntar jag ett tag med att lägga upp bilder, haha.
Jag bidar min tid.

Underbara barnmattor...

2011-03-11T05:58:00.000-08:00

Eftersom jag mer än ofta roar mig med att leta efter både det ena och det andra via den helt fantastiska sökfunktionen Google, hittar jag såklart då och då grejer jag gärna skulle vilja ha. Ibland kanske jag också köper dem. Fastän jag inte har råd. I början av veckan var jag begeistrad av lampor och belysning, igår började en sann mattfantast vakna inuti mig och jag har redan hunnit med att köpa två stora grå ryamattor på Rusta. Kanke inte världens lyxigaste, men vad fan... Jag har svårt att känna att jag vill lägga flera tusen kronor på någonting jag bara kommer trampa på. Det är liksom inte frågan OM en matta kommer att bli smutsig, utan NÄR den kommer att bli det. Jag har ju tänkt att ha två mattor bredvid varandra, så jag ska bara komma på något snyggt sätt att skarva ihop dem... Tänker mig en bit kardborreband att limma/sy fast under kanske? Tips mottages tacksamt! :)

De här mattorna har funnits ett bra tag, men är fortfarande lika fina tycker jag. Tyvärr har ju min lilleman har redan en matta i sitt rum, men vid närmare eftertanke skulle ju polismattan gärna kunna få flytta in hos oss också.

Det var ju dessutom en blivande polis som igår sålde sin vitmålade furusängram till oss, det var säkert ett tecken...
Känner jag min man rätt skulle han säkert lätt kunna tänka sig att ha en sådan här matta i vårt blivande kontor. Drygt 3500 får man lägga ut för en sådan här tjusig matta från Kathea, och storleken är 120 x 180cm. Mattan är handtuftad i 100% ull.

Lägger in en bild på mattornas designer också, Karin Mannerstål som ni nog känner igen från diverse inredningsprogram? Hon får vara med för att jag gillar hennes galna vetenskapskvinnelook. Och kanske lite för att hon gör snygga mattor, tyger, och andra heta designprylar.

Vit sängram.

2011-03-11T02:25:00.000-08:00

Senaste blocketfyndet - vit sängram 180 cm.

För var det är värt.

2010-11-13T11:26:00.001-08:00

Det är så logiskt, alla fattar utom du. Du har inte en aning. Inte en aning, Det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning, du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu.
Totalt förändrad men på skalet identisk. Kan dö för min fru, men det är inte sanningen nu. Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu innan jag fattat vad som hänt innan vilka broar jag bränt. När du lämnade mig ibland blev hela världen grå. Jag vet knappast vad som är bra med mig, varför du kämpar på och vill va med mig för jag träffar min familj för lite. Det är så jag hatar mig själv för jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. (...)

Vissa saker kommer med mognad. Andra kommer inte alls. Förr i tiden, när jag var barn, tänkte jag att alla vuxna var precis, vuxna. Livet och min justnu-verklighet säger mig att det är ren bullshit. Man blir bara äldre. Rynkor kommer vare sig man vill det eller inte, insikten ger sig tillkänna endast hos den som söker den. Och ju äldre jag blir, desto mer förstår jag alla de klyschor som svävar omkring oss, omringar oss, ger oss som vågar öppna ögonen, sanningen serverat på ett kakfat.

Du vill vara fri, du är fri nu.
Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på något vis, fryser nu sakta till is.
Och här sitter jag och baddar såren med salt, medan allt fryser till is.

2010-11-13T11:25:00.001-08:00

De bästa.

2010-07-23T04:37:00.000-07:00

I am thinking it's a sign that the freckles
In our eyes are mirror images and when
We kiss they're perfectly aligned
And I have to speculate that God himself
Did make us into corresponding shapes like
Puzzle pieces from the clay
True, it may seem like a stretch, but
Its thoughts like this that catch my troubled
Head when you're away when I am missing you to death
When you are out there on the road for
Several weeks of shows and when you scan
The radio, I hope this song will guide you home

They will see us waving from such great
Heights, 'come down now,' they'll say
But everything looks perfect from far away,
'come down now,' but we'll stay...

Love is in the air.

2010-07-22T11:55:00.000-07:00

I heart you.

Nu har min älskade Ida Maria äntligen fått sitt sagobröllop, sin prins, och ett helt nytt efternamn.

De var så vackra när de kom in i kyrkan, Idas klänning var inget annat än bedårande och mina tårar forsade under hela vigseln. Kvällen bjöd på en förlorad tårta, en far som blev mycket vit i ansiktet när det upptäcktes att tårtan var förlorad, när den senare återfanns var den för stor för bilen... till allas lycka är min karl sannerligen duktig på att lasta in omöjliga saker i bilar, så det hela ordnade sig.

Tänk så det kan bli. Tänk vilken tur att jag har min man. Jag älskar honom väldigt, väldigt mycket. Ibland är jag bara lite för trött för mitt eget bästa, det är tungt att vara ensam så mycket på sommaren, men snart är det höst, och inte en miljon skejttävlingar var och varannan helg. Tack gud. Inte för att jag inte gillar skejt, det har ingenting med saken att göra. Jag vill att han ska få leva ut sina drömmar, verkligen. Men även jag har drömmar som måste förverkligas, även jag måste få egentid. Annars är det svårt att vara lycklig, även fast världens finaste son sprider glädjeskimmer över vilket mörker som helst. Jag drömde idag att han var försvunnen, och även fast det var en dröm vaknade jag med hjärtat i halsgropen, pulsen pumpade så hårt som den aldrig någonsin förr pumpat. Han är det finaste i hela världen, och ingenting får någonsin hända honom, för då dör jag på fläcken. Ingenting annat spelar någon roll, egentligen. Egentligen gör det inte det.

Underbara unge, jag undrar om du vet hur mycket jag älskar varenda liten millimeter av dig?

Kär i dig, är jag. Kär i oss.

Alfons 1 år. Tiden springer iväg... han med numera.

"Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden."

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort ( En stund på jorden )

tattoo

2010-07-12T13:13:00.000-07:00

So close, no matter hos far.
Couldn't be much more from the heart.

Ibland sveper en känsla av illamående över mig.
Stunder då jag påminns om människor från förr.
Människor jag älskat, stundtals hatat, avgudat, behövt, skrattat och gråtit tillsammans med.
Ni vackra människor som jag delat veckor, månader, år, av mitt liv tillsammans med, ni är inte glömda.
Människor som tycks ha glömt mig.

Livet ter sig som alltid förunderligt.

I have to go, yes I know the feeling, know you're leaving.

Så många människor jag lämnat längs vägen.
Men tre stycken står stadigt bredvid mig.
De som tycker om mig även när jag gråter.
De, vars tårar jag gladeligen torkar.
De ska pryda min kropp, i världens finaste tatuering.

Världens jäkla bästa prinsessor.

Snurra min jord igen, radion spelar vår sång, kom igen, nu dansar vi tills katterna somnat, och sedan börjar vi om igen...

2010-05-06T12:58:00.000-07:00

Jag saknar kent. Saknar tonårsåren då man rumlade runt, snubblade runt, kravlade runt i någon härlig lerpöl och förbannade sig själv för att man valt vita byxor just den dagen. Förmodligen hade man mens också, och hade i något svagt ögonblick utmanat ödet och fick nu stå sitt kast, brottas med rädslan över att jeansen inte längre var vita. Det var de ju verkligen inte, förvisso. Men hellre svart än rött, åh gud ja.
Detta kan missförstås, det är jag självfallet mycket medveten om. Men det är inte de härligt osäkra (fast tuffa) tonårskillarnas smäktande längtande blickar jag saknar. Nej. Och inte de första fyllornas galenskaper jag saknar. Eller min egen djupa osäkerhet. Oh nej. Eller friheten. För varje tid har sina förplikterser, sina regler. Är det inte barn så är det läxor och är det inte läxor så är det fotbollsträning. Man tänker alltid att, fan, det VAR bättre förr. Men nej, det var det inte. Att glömma en fotbollsträning är för en sexåring precis lika jobbigt som det är för en tjugofemåring att komma försent till jobbet. Jag kan svära på att det är samma ångest, samma hjärtklappning. Samma f-a-a-a-an som dunkar i huvudet. Det är samma nu som då.
Skillnaden, förklaringen till varför man längtar tillbaka så fruktansvärt mycket vissa dagar, är att nu skulle det väl vara jävligt enkelt att snacka sig ur en missad fotbollsmatch, eller en ogjord läxa. Kraven höjs ständigt med vår ålder. Vi förväntas bli klokare, förmögna att axla positioner som kräver mer ansvar. Jämt ska vi uppåt, utvecklas eller dö.

Men om utvecklingen istället leder till en så småningom sakta bakåtsträvande attityd?
Vad händer om man springer framåt med så pass beslutsamma steg att man en dag vaknar och inser att man tappat bort sig själv på vägen?
Jag kanske inte måste vara den perfekta mamman, som bara pratar om sin bebis dagarna i ända?
Alla fattar väl ändå att mitt barn är mitt allt, och att livet utan honom skulle vara omöjligt att leva?
Och de som inte fattar det, fattar ju inte nåt, och borde väl knappast ägnas någon som helst uppmärksamhet? Jag har alltid varit en perfektionist ut i fingerspetsarna, så det tog några månader för mig innan jag insåg att den perfekta, älskande, allvetande modern, inte kan veta allt om hon inte uppdaterar sig själv, att hon kan älska ännu mer, om hon varje dag försöker hitta nya små egenheter att älska hos sig själv. Antingen är ingen människa perfekt, eller så är alla det.
Jag väljer att tänka att alla människor är perfekta. Att olikheter är det vackra, det som tvinnar oss människor samman, det som sliter oss isär. Det som väcker vårt intresse, det som får oss att våga bege oss mot nya äventyr, små som stora.

Tro mig, när jag säger att det är svårt att inte bara prata om sitt barn. Tro mig, när jag hävdar att livet innan bara var småspik jämfört med det mitt barn ger mig, bara genom att finnas.
När han gråter, gråter min själ. När han är missnöjd, gör jag allt i min makt för att få honom nöjd. För just då, i den sekunden, är det allt som fan i mig betyder någonting. Jag skiter i allt som varit innan, och allt som komma skall, för just då, är det mitt kall att svara på mitt barns gråt.
Min mor har i våra bittraste strider buttert muttrat saker som; "den dagen du får egna barn, dåå förstår du varför jag blir så orolig när du inte hör av dig."
...Min Alfons, inte höra av sig? På en hel kväll? Jag skulle slita mitt hår, tanken reser varje hårstrå på mitt skinn.
Jo mamma, jag förstår nu.
Likväl som du som inte har barn än som läser den här texten skall förstå samma sak, den dagen du får uppleva att se dina egna drag i en liten parvel du inte kan göra annat än att älska besinningslöst.
Den första kärleken, tonårsromanserna, de kan alla slänga sig i väggen när man jämför med kärleken man kan känna till sitt barn.

Men jag har nu förstått att de var viktiga. Brutalt viktiga. För de gjorde mig till den jag är idag. Till den mamman som är kapabel att göra precis vad som helst för sitt barn, till den hustrun som älskar sin make även om han är hundra mil bort och jag inte vet vad han gör. Jag är skyldig mina tonårsår att aldrig, aldrig någonsin, tvivla på att jag är riktigt jävla bra, och att jag utan tvivel borde förverkliga mina drömmar. För livet börjar inte om man inte trycker på on-knappen, likväl som det inte stannar för att man inte känner för att utvecklas på ett tag. Det finns ingen pausknapp och jag är skyldig min familj att göra val som gör mig lycklig. Det jag saknar med tonårsåren är att jag utan att hysa minsta tvivel gentemot mina val ( som vissa visserligen borde ha ifrågasatts en gnutta mer än vad de gjorde ) bara körde på, hundratio, framåt ska vi, kära soldater! Jag gjorde en jävla massa dumheter, men jag älskade, jag vågade, jag brann, jag levde. Utan rädsla, utan att ifrågasätta mina känslor. Jösses människor, allt vi har att lita på är våra känslor! Samhället säger varje dag åt oss vad som är rätt och vad som är fel, vi förväntas leva våra liv enligt en särskild mall. Men om det inte passar alla då? Om det inte passar mig? Då blir man indirekt beordrad att stänga av sin kära känslofabrik och återigen försöka smälta in i mängden. Mode är en sådan grej. Hela tiden ändras modet. I vår är det extra modernt med rosetter i alla dess former, gnatar Elin Kling. Men jag har väl fan aldrig gillat rosetter och skulle jag mot förmodan få för mig att bära en rosett betyder inte det att jag fallit för modegrupptrycket utan förmodligen betyder det inte ett skit.

Men hur som haver är det dags för nya val snart...
Vad det är för slags val kommer jag säkert berätta om här en vacker dag.
Men den dagen är inte nu, inte ikväll, så bye bye soldiers, the force is strong with you. Var egna! Älska! Begränsa inte er själva! LEV, för guds skull. Jag ska i alla fall verkligen försöka. Peace out.

Birthday.

2010-03-18T15:40:00.000-07:00

Jag tycker inte om att fylla år.
Jag vaknar alltid med förhoppningen om att min födelsedag ska bli en magisk dag.
Precis som när jag var liten.
När ens största bekymmer var vem jag skulle spela kula med.
Det blir aldrig så mer.
Bekymren blir aldrig lika små igen.
Fast just då var de enorma. Såklart.

Jag saknar min pappa hela jävla tiden.
Livet kommer aldrig bli riktigt helt någonsin igen. Det har jag vetat länge.
Fakta. Någorlunda deprimerande, but still.
Det blir bara så helt som Alfons existens och Eddies kärlek kan göra det.
Det är väldigt tillräckligt.
Men min kropp saknar.
Min själ saknar.
Saknar saker jag borde ha haft, men aldrig fick.
Det gör ont att sakna. Så jag låter bli.
Blir bara påmind om det, de dagarna jag borde vara löjligt lycklig.
Mina dagar. Those days who were supposed to belong to me.

Jag vet nog inte hur man älskar sig själv.
Jag älskar min familj, och jag gör vad som helst för dem.
Men när jag sitter ensam med mig själv och förväntas vara lycklig för att folk skriver grattis till mig på facebook, så kan jag inte riktigt. Å andra sidan- Gud vad olycklig jag skulle vara om ingen lyckoönskade mig. Förvisso. Men födelsedagar slutar vara roligt efter man fyllt 12.
För mig, för mig, för mig, var det så.
Jag hoppas Alfons får vara barn barn barn och leka leka leka blåsa ballonger och äta tårta tårta tårta tills han är minst 16. Gärna 30. Det skrämmer mig ibland till tusen att bristen på en förälder kan skapa en sådan brant ruin inuti ett litet barn. Går ej att ta sig över. Finns alltid där, gapande, djup och otäck. Jag önskar jag alltid fanns vid hans sida. Och Eddie. Önskar att vi alltid var där.Jag önskar att vi idioter till människor slutade förstöra miljön så att jag kan sluta ha en sådan bisarr dödsångest. Jag önskar att jag inte sett min pappa tyna bort, jag önskar att det fanns ett levalängreänsinabarnsomblivitvuxnaochfåttegnabarn-elixir. Ibland vill jag leva för alltid. Andra dagar inte. Mest av allt vill jag att min son ska vara lycklig, konstant lycklig över livet. Jag vill ge honom allt jag har, han växer så fort och jag älskar honom mer än livet självt. Herrejösses vad jag älskar honom, den känslan kan ingen människa förstå förrän han eller hon blivit förälder själv. Omöjligt.

I min drömvärld är vi alla barn på vår födelsedag, vi har inga bekymmer och vi vill inte supa skallen av oss.

Glöm dina bekymmer.
Imorgon kommer nya.

En svunnen tid.

2010-02-21T12:48:00.000-08:00

Ibland tar minnet mig tillbaka år i tiden. Just idag till min gymnasietid. Snubblade över en gammal klasskamrats texter, han är sannerligen sig lik. Lika provokativ och sådär lite för smart för sitt eget bästa. Han och jag skulle förmodligen slåss om vi av någon osannolik anledning skulle ha oturen att bli inlåsa i samma rum under mer än tio minuter. Jag är en sådan som blir upprörd och han en sådan som älskar att uppröra.

Det slår mig att jag inte kan komma ihåg namnen på alla som gick i min klass. SMTM hette den. En sådan där lite flashig linje för människor som var briljanta på att uttrycka sig i skrift, eller för dem som pluggade ihjäl. Man behövde inte vara särskilt smart för att erhålla sjyssta betyg i skolan, det var faktiskt en hel drös som man redan då anade inte skulle bli raketforskare. Men de pluggade. Jag var bättre, men insikten om att alla i klassen siktade på högsta betyg gjorde mig smått illamående och plötsligt var jag inte bäst i klassen. Det sög. De pluggade på. Medan jag gick omkring och muttrade. Så gick de ut med strålande betyg och jag hoppade av. Av ren ilska. För att ha blivit placerad i något himla viärsåbegåvadeidenhärklassen-fack som jag inte alls ville tillhöra. Ja, jag hade förmodligen en hel del issues som åt upp mig inifrån, men likväl. Det grämer mig ibland. Att jag bara hade kunnat vara där. Räcka upp handen och öppna käften ibland. Ett G är så jävla mycket bättre än ett IG.

Är det inte ironiskt så säg. Jag var nog inte så smart trots allt.
Skillnaden är att min smarte forne klasskamrat inte har förändrats ett dugg, och fortfarande drar samma gamla åsikter fram och tillbaka, medan jag åtminstone fattat att jag var dum i huvudet back in the days.

Kom igen huvudet.

2010-02-20T03:43:00.000-08:00

Vore kul att få tillbaka sitt ordförråd igen.
Jag: Jag måste läsa mer.
Eddie:... Kanske inte Se&Hör?
Jag: Meh.
Eddie: ... Du tittar ju bara på bilderna!
Jag: Pff. Jag SKA läsa sen. Böcker och sånt.
Eddie: Jahaa.

Alla borde googla sig själva ibland, det är mycket roligt.

2010-01-20T14:02:00.000-08:00

"Anna Svensson

22 år, Ingenting, typ glider,

Vad har du på dig?
Lovikavantar som mamma stickat, jackan är från JC, tröjan från Cheap Monday, Levis 506:or från Carlings och snowjoggings från Bianco.
Beskriv din stil.
Oj, den är soft, väldigt mycket rock, streetsmart, bekväm och oversized. Jag har på mig det som känns rätt, modet bryr jag mig inte om.
Bästa butiken i Umeå?
Kii. & FLOTT."

Hahaha. GUD vad jag var tuff förr i tiden, det är ju så man storknar.

Mycket nu.

2010-01-19T01:41:00.000-08:00

Eddie är i Stockholm och jobbar och jag är således hemma själv med både bebis och jycke.
Vi har det bra, men shit vad det känns som att jag flänger fram och tillbaka. Så fort jag är ute med Hugo somnar Alfons i vagnen, när jag kommer tillbaka och är toktrött av promenaden, vaknar Alfons och är piggast i världen. And so it continues... Ibland önskar jag väldigt mycket att vi bodde i hus. Med stor inhägnad trädgård, så man bara kunde öppna dörren och släppa ut odågan. (Jag pratar alltså inte om Alfons nu, utan om Hugo) Så man slipper vakna på morgonen för att den känsliga stackarn står och hulkar i hallen. På mina kläder. Hundkräks. Då kan man undra vad mina kläder gör på golvet, ja det kan man. De var faktiskt sorterade i fina högar, sådeså. Och jag skulle ta hand om dem idag, ja det skulle jag faktiskt. Jag är hemskt lycklig för att vi har en tvättmaskin hemma, ja det är jag.

Dessutom ska vi flytta snart. Flyttkartonger i hallen och en miljon saker som ska säljas och slängas och bytas och packas och allt vad det nu var.

Och att sova utan min Eddie är som vanligt ungefär helt omöjligt. Åhsåjagsaknarhonom!

Sssschh...

2010-01-12T11:03:00.000-08:00

Här vill jag bo.

Vi har lagt ett bud på denna pärla idag, så den som lever får se...

Den är inte ens fin, den är liksom beyond fin.

Tycker jag.

Och min smak är ju, som vi alla vet, alldeles utomordentlig.

Jag vill jag vill jag vill.

Åh.

Det är hemligt var den ligger någonstans.

Hemligt.

Trött.

2010-01-10T14:28:00.000-08:00

Sjukt trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött.

Ja. Trött.
Min hund stirrar på mig. Jag misstänker starkt att han vill gå ut.
Det vill inte jag.
Min bebis åmar sig för fulla muggar i sin säng. Jag misstänker starkt att han inte vill sova.
Det vill jag. Åh, jag vill det hemskt mycket.

Så fort han rör sig i sömnen är jag klarvaken. Det räcker med att han andas lite annorlunda, och jag slår upp ögonen, pang. Som en katt. Möjligtvis har jag inte riktigt samma fysik som en katt. Jag känner mig som en hundra kilos tung sten när jag måste gå upp. Igen. En klarvaken stor sten. Fantastiskt. Jag förstår verkligen att katter sover hela dagarna. Verkligen.

Sov en halvtimme idag, (yey!) när Alfons slumrade en stund (mot sin vilja såklart.) och när jag vaknade var jag så bisarrt sugen på salt. Salta godisar, åh vilken himmelsk fröjd... Men eftersom jag i något svagt ögonblick slog vad med min man om att jag klarar av att inte äta godis på ett helt år såg min inköpslista ut som följande:

Haloumi.
Oliver.
Fetaost.
Salt. (?)

Att det är löjligt svårt att laga en middag på dessa ingredienser hade väl en utvilad människa kunnat räkna ut med lilltån. Kändes ungefär som när man var sju år och doppade sina salta S i vanligt salt, eller geggade in den rostade mackan i oboy, innan man la ostskivor på den och förväntansfullt stoppade in den i micron. Allt supergott tillsammans blir inte ännu godare ihop. (Oh, reaally?)
Jag stekte haloumin. Brände den på ena sidan. Kokade spagetti. Stoppade ned en sked i olivburken och betraktade med nöjd min mitt verk. Jag hatar att laga mat. Avskyr det.

John Blund, kom och hälsa på inatt, snälla! Min vädjan är mer än desperat.
Jag blir så paranoid utan sömn, inbillar mig att rymdvarelser ska flyga in genom fönstret och sånt där.
Komsi, komsi...

Skrot.

2010-01-07T04:07:00.000-08:00

Dagarna med gratis gym tillhör snart det förflutna, så här skall tränas.
För den som inte visste det så kan jag meddela att mina magmuskler har sprungit långt, långt bort och gömt sig i en avlägsen skog hundra mil bort. Helt sjukt vad försiktig man måste vara nu. Inte direkt konstigt, med tanke på hur min mage såg ut för ett halvår sedan, när lilla Bull-bull låg och vilade därinne... Men olycka är att jag föddes utan tålamod, det här med att ta det lugnt är inte riktigt min grej. Det är ju bara så fruktansvärt tråkigt att ligga som en strandad säl och försöka sig på några statiska övningar som ser långt ifrån särskilt graciösa ut... Min rygg är katastrofdålig och inte blir det bättre av att lilleman väger 11kg och vill bli buren helt typ jämt.

However, igår orkade jag busa med min arma jycke en hel timme. Det var inte igår. Han var lycklig ett tag, galet lycklig. Sedan blev jag tydligen för sträng och all lycka bytes ut mot djupa suckar, så då passade han på att rymma en sisådär tre gånger. Han har stora problem med att klara av att inte gå och stryka sig efter barnvagnens sidor, det ligger nog en liten vakthund begravd inom honom trots allt. Vem hade kunnat ana det, Hugo som gladeligen följer med vem som helst hem från affären... Han har faktiskt varit en helt värdelös vakthund så så länge han inte äter upp förbipasserande vovvar är jag rätt nöjd med att han visar lite stake. Han är så hemskt kär i Alfons, och han litar nog inte riktigt på att jag och Eddie har koll på den där rullande turkosa saken... Tur att Hugo finns.

Hej hopp, här ska lyftas skrot.

Marilyn.

2009-12-29T07:02:00.000-08:00

"I'm selfish, impatient, and a little
insecure. I make mistakes, I am
out of control, and at times hard
to handle. But if you can't handle
me at my worst, then you sure as
hell don't deserve me at my best."

-Marilyn Monroe

Mitt livs pussel.

2009-12-29T06:07:00.000-08:00

Alfons är nu 24 veckor gammal. Sex månader prick om man räknar dagarna. Han kan snart sitta upp helt själv, han tränar flitigt varje dag, hans första tand har spruckit fram och han bits gäna lite om han får. Det klias alltså ajaj i lilla munnen så bästa julklappen blev en tuggring från farfar. Han är världens mysigaste och stjäl sin mors hjärta varje gång han ler. Han äter en stor portion gröt om dagen och han älskar att bada. Han väger ungefär 10,5 kg och har storlek 86 på kläder. Han kan tjoa precis likadant som en papegoja och gråter dramatiskt varje gång han är trött. Annars är han en hemskt glad liten kille. I januari ska han få en gåstol och han längtar massor. Han försöker hetsigt att lära sig krypa, hittills utan någon vidare framgång, men blir lycklig om man håller i hans fötter och smygputtar honom lite framåt. Han rullar runt och kan flytta sig i sidled, det går oftast bra men ibland fastnar han på tvären i spjälsängen och blir ytterst missnöjd. Allt livet handlar om just nu är att få mysa, äta nam-nam och att komma framåt. Om någon undrade.

JB

2009-12-27T04:17:00.000-08:00

Jag tänker alltid mina mest intressanta tankar precis innan John Blund kommer och lånar mig några timmar och önskar mig en apparat, någon slags manick, som via direktlänk till mitt huvud kunde skriva ned allt som susar omkring i min hjärna. Jag skulle förmodligen ha en färdigskriven roman på mitt sängbord på morgonen. Som självklart blir en bestseller, så jag tjänar en miljard kronor och kan bygga mig ett slott med riktiga tinnar och torn.

Frisörer är vi allihopa, allihopa, allihopa.

2009-12-25T10:20:00.000-08:00

Jag, inifrån badrummet: Älskling. Kom.

Eddie, fängslad framför tvspelet: Mmm.

Jag: NU.

Eddie, släntrar in i badrummet: ...Oj.

Jag, med stark I told you so-röst: Ja!

Eddie: Men... du blöder ju på tre ställen älskling?

Jag: JAG VET. Jag sa ju att du skulle skynda dig. Rädda det.

Eddie: Va?

Jag, med fasa: Håret väl! RÄDDA HÅRET!

Eddie, mumlar en smula tveksamt: Eh. Okej. Men om du inte hade overdone it så hade du ju sluppit det här Smallville-jacket du har här.

Jag: ... Jag SA ju att du skulle skynda dig.

Eddie, biter sig i läppen, lyfter upp rakmaskinen och börjar raka lite: Jamen... Suck. Du har ju snart rakat av halva huvudet...

Jag: Tycker du inte att jag är fin nu?

Eddie, snabbt: Jag tycker att du är jättefin, älskling!

Jag, betraktar min spegelbild mycket kritiskt: ...ska den här tussen vara kvar också? Ska vi inte ta bort den?

Eddie: NEJ. Nu är du klar.

Jag: Hm.

Eddie: Älskling. Du är klar nu. Gör inget mer.

Jag: Hm.

Eddie: Inget mer, okej!?

Jag: ... Okej.

Kontenta: Rakning av håret på ena sidan bör endast utföras av legitimerat branschfolk, och bör undvikas att göras ensam i ett mörkt badrum av den som tror man kan använda sig av en rakhyvel.

Jul.

2009-12-19T07:31:00.000-08:00

Lyssnar på gamle Mr Presley (Christmas time in Hell) och tänker på att det är fem dagar kvar till julafton. Känns helt okej måste jag säga, har man tre så fina pojkar som jag har ( Mumsis-hund, Bullbull-bebis och Mrewnos) så är lyckan nära i hjärtat.

Jul är ju ändå jul och det är katastrof och fint på samma gång som i mitt huvud. Jag är lycklig över att min son är så pass ung ännu att jag har kunnat gå vidare och släppa en stor del av den förr så bottenlösa sorg jag brukat drunkna i i juletider. Nu vill jag bara ägna resten av mina jular åt min lilla familj, skapa nya minnen tillsammans med dem. Och jag orkar, jag orkar det nu. Det kommer ett stort lugn med den vetskapen. Igår såg jag en film där en man sa, att när hjärtat brister och går mitt itu, expanderas det och rymmer slutligen ännu mer kärlek.
Det ska ju vara den finaste tiden på året. Det är ju så det ska vara!
Men för dem som inte vet det så var min pappa sjuk hela min uppväxt, på julaftonen när jag var tolv år gammal föll han ihop och åkte in på sjukhus med ambulans. Och jag låg i vad som kändes en evighet i mitt gamla flickrum och kramade ihjäl min stackars katt och väntade väntade väntade på att min mamma skulle komma och hämta mig, rädda mig från allt det hemska jag inte förstod just då.
Ett år senare dog han. På julafton. Jag satt i en fåtölj och mamma försökte förklara för mig och jag blev plötsligt döv och stum och dog inombords.

Nu har tio år gått och jag kan lyssna på julsånger igen utan att vilja slänga ut radion genom fönstret.
Jag ska göra allt i min makt för att ge min son de bästa av jular. Han är det finaste jag någonsin sett och om jag kunde skulle jag skydda honom från allt som gör ont här i livet.
Det kan jag inte.
Jag kan däremot klä den finaste julgranen i den glittrigaste glittret, baka den segaste knäcken och slå in de finaste julklapparna. För att han ska få känna, hur magisk julen kan och ska vara.

Jag vill bli en lax. För en fisk är en fisk är en lax.

2009-12-17T09:18:00.000-08:00

Nu är det en smula mycket i den här kattens liv.
Känner att det är ett under att mina nio liv inte ännu blivit förbrukade. Jag glömmer hela tiden bort att jag måste skriva av mig alla mina tankar, något som är rätt livsiktigt att komma ihåg för en sådan som jag...

Vi har bestämt oss för att sälja lägenheten och flytta tillbaka till västerbotten. Jag tänkte skriva norrland, men vid närmare eftertanke tvekar jag rätt rejält på om man kan hävda att umeå tillhör norrland. För en skåning är väl umeå lika med antarktis, men handen på hjärtat, Umeå ligger ju bara ett litet snäpp från mitten av Sverige. Typ. Luleå är väl en annan grej. Ibland önskar jag att jag kom från Luleå. Då kanske ag inte skulle prata med världens märkligaste dialekt. Inte är det umemål i allafall. Jag tar mer det jag gillar från alla dialekter jag varit i närheten av. Och blir, tadaaa, det bästa av världar! Eller hur det nu var.

Hur som haver, så följer en miljon små saker med detta beslut. Det ska letas reda på diverse räkningar för alla renoveringar jag gjort i vår nuvarande lägenhet. Till min stora förvåning har jag hittat 16 räkningar utav 17 så jag är nästan nöjd. Den sista räkningen har jag ett svagt, som förvisso typiskt nog blir klarare och klarare, minne av att jag rev i tusen bitar och slängde iväg en gnutta dramatiskt. Om jag inte brände upp den. Det är svårt att veta, minnet spelar mig många spratt på just den här punkten. Klart som korvspad är dock att det icket går att finna i min bostad. Och hellre dör jag än ringer företaget som skickade ut den, det skulle kännas ungefär som att lägga sig under en ångvält. Min stolthet tar jag med mig i graven. Och jag hatar för alltid Gustav Dahlqvists måleri som skickade ut en räkning på 20500 kronor för tapetsering av två rum. Men hey, alla kan ju inte ha belönats med en hjärna, man lär väl alltid möta människor under sin livstid som inte har alla indianer hemma i kanoten.

Låter jag en smula bitter så beror det förmodligen på att jag är det också. Blev en jäkla fejd som jag inte vann för min energi låg på andra saker just då. Otroligt nedlåtande att bli kallad lilla gumman upprepade gånger. Märkligt att jag är lack.

Imrogon ska vi skriva kontrakt på försäljningen av lägenheten iallafall. Vi har inte riktigt rett ut helt var vi ska bo någonstans i mars när den nya ägaren flyttar in hit, men får jag bestämma, vilket jag oftast får, flyttar vi in på Laxgränd, Bölesholmarna. Det hade inte varit helt fel...

2009-11-28T12:17:00.005-08:00

Ingen har någonsin fått mig att känna mig mer osexig än vad den förbannade bröstpumpen gör. Den är ett fantastiskt exempel på att vardagen är allt annat än glamourös när man har småbarn. För er som är lite gröna inom ämnet kan jag berätta att det finns en reflex som heter utdrivningsreflexen, som gör att mjölken rinner till. Den utlöses vanligen av att bebisen snuttar på brösten. Om man utav någon anledning måste pumpa ur mjölk, kanske för att brösten gör förjävla ont annars, eller så, så har djävulen uppfunnit bröstpumpen. Är man stressad tar det längre tid för mjölken att rinna till, och eftersom jag är en kroniskt stressad människa och min kropp inte köper att det är en bebis som vill ha mat just nu, går det inte alls. Inte alls. Det är inte alls frustrerande att sitta och försöka låtsas vara lugn så att hela verkstaden ska fungera, oh nej, inte alls. Jag vill inte alls slänga ut den här jävla manicken genom fönstret, det är faktiskt mycket värre än så. Jag skulle kunna tänka mig att riva ner köksinredningen eller något annat som skapar brutalt mycket oväsen. Om någon undrade varför vi småbarnsmammor har noll tålamod och ser allmänt överkörda ut emellanåt, sluta undra. Nu vet ni var de svarta påsarna under ögonen härstammar ifrån.
Tack Gud för att du lät människan uppfinna mjölkersättning, jag lovar att be till dig varje kväll innan läggdags och ber ödmjukast om ursäkt för att jag inte trott på dig tidigare.

Tvillingsystrar med karisma.

2009-11-22T10:59:00.000-08:00

Com Hem ringde mig för en vecka sedan. Lockade på mig något erbjudande om 90 kanaler som jag inte kunde motstå. Eddie kommer hem, och påpekar att vi inte tittar på en enda av deras kanaler, utan bara på hm, det analoga tv-nätet? Skit samma, de kanaler som hänger med tv:n liksom. Sedan frågar han mig om hur jag tänkte titta på de här kanalerna eftersom jag inte ens vet hur Com Hem-boxen fungerar.
Jag blir mycket, mycket stött och påpekar att det minsann är hans jobb. Det är ju ändå han som är mannen i huset. Tyvärr är jag inte teknisk älskling, svarar han. Jag mumlar surt att det är minsann grisen i säcken - varning på honom nu. Alla mina tidigare pojkvänner har minsann varit tekniska så det räckt och blivit över. Varpå han blir sur och vägrar ens titta på Com Hem-boxen. (Hm. Jag hade också blivit sur. Mer än sur förmodligen.) Sedan tar han en titt på papperet Com Hem skickat och utropar triumferande att, ha! 12 månaders uppsägningstid är det också, vilken bra deal du gjort älskling.

Det borde vara förbud på att ringa hem till trötta tv-tittande mammor med sådana där erbjudanden.
Faktiskt.

Tegan och Saras spelning på Mejeriet igår var helt lovely.
Jag blev först kär i dem båda två och sedan hatade jag dem för att de fick stå där och vara så jävla fantastiska, och jag var tvungen att stå i den mörka delen av publikhavet och vara en i mängden. Jag tror det kallas avundsjuka. Men vissa människor klarar av att inte stå i centrum. De mår bra i mörkret. Som åskådare. Jag gör det inte. Jag föddes inte för att vara åskådare.
Jag måste dit. Till rampljusen, rampfebern, micken måste längta efter mina läppar. Tills vidare myser jag i min övergrymma hood med Tegan och Sara tryck. It is from American Apparel och kunde inte vara mjukare, den är utan tvekan vinterns stora must have. Fast köper du den måste jag tyvärr döda dig för jag tycker mycket lite om att se ut som andra. Pyss hej.

Harmoni.

2009-11-19T02:06:00.003-08:00

-Åh, jag blir så lugn och harmonisk av att virka...
-Lugn? Harmonisk?
-Jaa. Det är som terapi för själen!
-... Varför svär du så mycket då?
-Vill du ha någon mössa eller?
-Jag vet inte... Jag är rädd att du blir arg om jag inte gillar den.
-Va? Varför skulle du inte gilla den?
-Tja... Om den kliar eller så.
-Det gör väl ingenting om den kliar. Lite får du väl stå ut med!

Lovikavantarna och verkligheten.

2009-11-17T05:03:00.000-08:00

Bestämde mig för att klippa Hugos klor nyss. Han hatar det, som de flesta andra hundar också gör. Tänkte efter en halv sekund, hm, här blir nog bra, här i hörnet, så slipper jag dammsuga på en gång.
Klipp, klipp, bråk, bråk, klipp, klart!
Nöjd med mig själv går jag och häller upp en kopp kaffe. Vänder mig om för att hämta mjölken. mina nakna fötter känner genast en miljon små bitar hundklor under sig.
Vem fan klipper klorna framför kylskåpet? Något så urbota korkat hade jag aldrig gjort om jag fått dricka mitt kaffe först. Jag lovar.
Kära morgon, tack för att du än en gång övertygade mig om att många människor kommer få en spikrak karriär som raketforskare.... men inte jag.
Jag är förmodligen ämnad åt andra storheter - men gudarna vet vad. Tips uppskattas.

Alfons är nu över fyra månader gammal och skrattar åt allt jag gör. Hade jag några bekymmer innan, försvinner de på en nanosekund när han fyrar av sitt leende mot mig. Just nu är jag bäst i världen. smärtsamt medveten om att jag en dag kommer vara det pinsammaste som går omkring på jorden, njuter jag av varje ögonblick.

Mitt nyaste projekt är att virka en mössa. Trots att jag inte kan virka. Jag har bestämt mig för att den ska bli jättefin, jag var ju en fena på syslöjd för hundra år sedan. Och allvarligt talat... SÅ svårt kan det väl ändå inte vara?

Just nu ligger den och väntar på att mina flinka fingrar ska börja pyssla med den. Ovanpå mina tackkort som jag påbörjade förra veckan. Hm. Eller om det var veckan innan det. Och min mor har stickat finfina lovikavantar till Eddie. Han sa att han gärna ville ha ett svart stort X på ovansidan av både höger och vänster vante. Optimistiskt började jag sy. Nu kastar jag hatiska blickar på dem, där de ligger. Under tackkorten. Eddie säger att så svårt kan det ju inte vara, han har ju en gång fått ett par grå vantar med svarta X påsydda. Han absoluta favoriiitvantar!
- Av vem då? undrar jag bittert.
- Hm, svarar han något nervöst. Av Sara med kniven. Galen tjej.
- Ja... ha. Hon måste ha varit kär. svarar jag kort.
- Eh hrm... nee... men skit i det älskling, det är ju inte meningen att du ska tycka det är jobbigt att sy på dem!
- Jobbigt? Jag? Pff! Fan heller, jag ska sy de rakaste snyggaste jävla X:n du någonsin sett.

Två ensamma själar.

2009-11-16T13:10:00.000-08:00

Ibland känner jag mig enormt o-häftig. Alla som någon gång har haft ett par glasögon på sig vet vad jag talar om. Mina glasögon är ändå rätt tuffa, svarta bågar, väldigt retro.
Det har ju hänt någon gång när man befunnit sig ute på en promenad en ovanligt kylig dag, att glaset liksom immat igen lite när man pratat. Detta avhjälps lättast genom att hosta diskret och vända bort ansiktet och sedan knappt andas under resten av promenaden. Man blir lätt lite andfådd, men det får man ta. Men igår kokade jag potatis (ännu ett försök till att leka hemmafru) och jag behöver väl inte tala om vad som händer när jag häller ut det nyss kokande vattnet i vasken. Nepp. Jag betvivlar att jag någonsin känt mig så töntig som just då. Eller känt mig mindre som en hemmafru. Some days...

Kommer glasögon alltid, för all framtid, innebära en viss tönt-stämpel? Jag är inte säker på att jag klarar av det, jag var ju typ tuffast i skolan i min ungdom. Förmodligen för att jag inte hade glasögon, jag inser det nu. Men det är ju synd att gå omkring halvblind bara för fåfängans skull. Kanske. Jag är inte säker på att jag klarar av det här med att på en sekund förvandlas till tönt.

Såg ett nyförälskat par på stan igår. Och då menar jag verkligen, verkligen att de var förälskade. Jösses. De stod omslingrade och åmade sig i säkert en halvtimme. Kysstes. Kysstes lite mer. Blockerade vägen för oss vanliga dödliga. Brydde sig inte ett dugg om det. Kysstes ännu mer. Och som de log! De log så mycket att jag började le. Och de kysstes så mycket att jag blev bitter över att jag inte hade någon att åma mig runt just då. Åh. Och alla drömmar de målade upp om varandra sprakade, i deras blickar fanns bara längtan efter ett liv där de varje dag vaknade bredvid varandra och var lyckliga. Hon ville ha honom som far till sina ofödda barn, det syntes tydligt. Och han hade nästan kunnat gå ner på knä och fria till henne där på direkten. På trottoaren, han kunde ställt sig ned på knä och inte brytt sig ett jota om att hans jeans skulle bli dyngsura. Slutligen gled deras händer isär, de slet sig motvilligt ifrån varandra, vände sig om hundra gånger och kastade slängkyssar i luften.
Jag tittade ned på mobilen några sekunder och när jag förstrött tittade upp igen var de som superlim i varandras famnar. Igen. Gud vad jag blev avundsjuk.
Tittade ner på min hund som gav mig en lång djup förälskad blick tillbaka. Skickade ett dystert "Hugo älskar mig mer än vad du gör" - sms till min man. Han svarade att han älskar mig jämt. Det vet jag. Jag vill att han ska kasta slängkyssar efter mig.

När slutar man uppvakta varandra som nyförälskade gör? När tar vardagen och tilliten över? I början gör man vad som helst för att visa sin kärlek. När man snärjt sin blivande älskling, i samma sekund, vill man börja förändra. Små saker. Större saker. Tills någon slutligen utbrister; skärper du dig inte är det slut! Peter Le marc har skrivit många låtar om det här. Alla borde lyssna på honom emellanåt. På texterna.

Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm. Till den busshållplats, där hon väntat så många gånger förr. Hon sa, vart är du på väg? Han sa, vart som helst. Hon svarade, jag vet var det är, kom till mitt obebodda hjärta och se! Åh, två ensamma själar bara föll i en famn, de hade inget val, de var som gjorda för varann. Två sargade hjärtan, vad skulle de göra? Ingen kunde ana att de en dag skulle höra... sången de spelar när filmen är slut.

Vill du gå på lina, titta inte ner. Titta inte åt sidan, blunda, ta ett steg. Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar, din kärlek, och lite till.

Kärleken är en balansgång, den är som att klättra i berg, som att jogga i motvind, eller hoppa bungyjump, den är som att flyga, den är att våga, den är det som kan krossa ditt hjärta, den är allt du någonsin drömt om.

Jag vet att det låter klyschigt, men ta hand om den du älskar.

Det jobbar raketforskare på sjukhuset.

2009-11-13T04:26:00.000-08:00

Ringde Magnetröntgen-avdelningen idag.

- Jag vill boka en ny tid, jag har just piercat mig i näsan och den har inte läkt än.
- Jaha... Tja, du kan få en ny tid på tisdag istället. Passar det?
- Nu på tisdag?
- Ja.
- Men jag skulle ju egentligen komma på fredag?
- Ja?
- ... Tre dagar tidigare alltså?
- Hm. Ja.
- Nej tack. Jag vill nog ha en senare tid.
- Vi har tid på onsdag också, passar det?
(Börjar fundera på om det är en levande människa jag talar med, eller någon slags robot.)
- Eh, nej tack. Jag vill alltså ha en tid om typ några veckor...
- Jaha. Vi har tid nästa vecka, passar det?
(djup suck) Visst.

I wish upon a star

2009-09-30T11:13:00.001-07:00

Ibland känner jag mig så jävla missförstådd av den här världen att det inte är sant.
Det kan vara små saker. Obetydliga för andra. Som bara gör att jag faller ihop.
Jag hatar att det är så.
Jag hatar min känslighet.
Hatar den.

Jag önskar jag inte vore så komplicerad.

Det är bara ord, som redan finns.

2009-09-26T16:15:00.000-07:00

Strindberg har en gång skrivit;
Jag ångrar inte att jag skrev boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö, och jag ville inte dö.

Precis så känner jag. Inte bara just ikväll, utan alla dagar.
Problemet ligger i att jag ännu inte skrivit boken och att den med den här takten aldrig heller lär bli skriven.
Miljontals ord susar ständigt runt i mitt huvud i en hiskelig fart och jag är inte människa nog att fånga dem, lotsa ut dem därifrån, och få ned dem på ett förbannat papper.

Jag är inte människa nog. Inte ännu, och inte heller ikväll.
Så vad gör man?
Man gråter sina svarta tårar och vet att imorgon känns det bättre.
Eller var det jag som grät de där svarta tårarna och hulkade tills kroppen brast mitt itu?
Ty livet blir aldrig så bra som det hade kunnat bli, om boken blivit skriven.
Mycket medveten är jag, om att den måste skrivas.
Hur blir jag människa nog, mina vänner?

Jag får inget ur tomma intet, jag behöver bara en liten ynka gnista för att skapa en eld.
Light my fire.

Pelsknos och jag.

2009-06-27T13:02:00.000-07:00

Det är tokvarmt ute.
Och inne även, för den delen.

Inatt knaprade jag isbitar. Ett helt glas fullt med isbitar.
Det var det godaste jag någonsin knaprat på.
Iallfall då.
Och säkert inatt med.

Älskling: Titta vilken fin jag köpt! Den var på rea så vi sparade 200 kronor!
Men du, man kan ju inte säga att man sparat pengar om man köpt någonting.
... Jo.
Jaha. Visst då. Du har rätt älskling.

I vissa avseenden kommer jag verkligen sakna att vara gravid.
Det är väldigt sällan jag alltid har rätt annars, även om jag alltid hävdar det.

Sedan ligger vi i parken i den gassande eftermiddagssolen och lyssnar på vaggmelodin som vår nyinköpta bebis-mobil spelar. Om och om igen går den. Och jag tycker vi är hemskt söta.
Och du säger att jag är fin i mina fräknar. Och jag att du är vacker i dina lockar.
Du mumlar surmulet att du inte har några lockar. Fast det har du. Jättemånga.
Och jag tror att en liten bebis kanske också kommer ha det.
De lockarna kommer du minsann älska.

KOM NU BEBIS!

2009-06-23T09:40:00.000-07:00

Men jösses.

Tror att bröllopet var min magiska "hålla ut - gräns".
Den är i vilket fall väldigt passerad nu och jag är så less att det är galet.
Kom igen nu bebis, du FÅR komma tidigare!
23 dagar till beräknad förslossning, tss.
Jag vägrar.
Och jag vägrar ännu mer att gå över tiden.

Det är jätteskönt när bebisen fixerar sitt huvud också förresten.
Jag försökte förklara det för min man. ( Jag har på senare dar skaffat mig en sådan, en man. )
"Det känns ungefär som en blandning av mensvärk och urininvägsinfektion, är du med?"
Han är en klok man och har sedan länge lärt sig att säga saker som; Ja älskling, jag förstår preciis... Vilket han självklart inte gör. Vilket både jag och han vet. Men för lugnets skull är det hemskt skönt att han låtsas förstå.

Jag väger snart hundra kilo.
Snart kommer jag fastna i sängen en morgon och inte för mitt liv kunna ta mig upp.
Som de där gravt överviktiga människorna som lever sitt liv från sängen.
Vi får förlänga micksladden till rockband så kan det få bli en av dagens ljusglimtar.
En sång från en strandsatt val.

Ska vi byta fossingar?

2009-06-03T14:10:00.000-07:00

Hur många människor som än berättat för mig att fötterna och händerna svullnar upp helt sjukt mycket under slutet av graviditeten, är det först nu jag är med i matchen.
Jag fattar. Men jävlar vad ont det gör ibland. Jag har nedräkning nu. För varje dag som går blir jag bara mer laddad på att åka till BB. Igår var vi där på rundtur. Jag hade lätt kunnat stanna, lägga mig i en säng och meddela, att NU är jag klar, jag tänker föda barn nu.
Men lyckligtvis är Eddie här nu. Masserar mina fötter och älskar mig fastän jag gråter för att jag spiller spaghetti på köksbordet.

Jag är bara lycklig över att jag hann slita av mig min vackra förlovningsring innan någon hade fått såga loss den. Och så är jag lycklig över att min älskling säger att han också tar av sig till barfota om jag inte hittar några skor som passar till bröllopet. För det är rätt romantiskt. Barfotabröllop? Ja.
Och som jag älskar honom för det. Gud vad jag älskar honom.
Speciellt, speciellt när han väcker mig mitt i natten av sitt pratande i sömnen.
Igår natt mumlade han smått konfunderat:

"Bebisar, bebisar, bebisar... Det blir ju en hel drös med bebisar"

Haha. Det är bara en älskling. Inte så bara, men ändå.
Och han kommer snart.
V. 34 går mot sitt slut.

Ps. Gå inte på några föräldrautbildningar, vi gick idag och rymde därifrån efter lite mer än en timme. Men visst, gillar man att bli idiotförklarad så är det säkert en trevlig stund.
Jag tror dock inte att man kan gå igenom amning rent teoretiskt. Eller som Eddie eftertänksamt sa: Ja... Men funkar det inte så vrider och vänder man ju bara på bebisen till det funkar. Det fattar väl vem som helst. Och funkar det ändå inte så tar man det väl DÅ.
Herregud, jag vill inte veta allt, livet måste väl få förvåna en ibland också?

Puss and Luv.

Lund.

2009-05-12T02:27:00.000-07:00

Hemma, snart hemma igen.
Vemodigt, spännande, tröttsamt att flytta.
Men nu vill jag till skåne och bygga ihop lilla spjälsängen.

Kära tunnelbanan:
Jag kommer inte sakna dej ett minsta dugg.

Alla städer stannar kvar,
det är bara vi som rör på oss älskling.

v.30 done.

2009-05-08T03:59:00.000-07:00

Skriver sällan nuförtiden.
Den enorma tröttheten har tagit över mitt liv.
Lilla bebisen bestämmer redan allt som sker, jag antar att det kommer fortsätta vara så under en lång tid framöver.
Lägenheten är full av flyttkartonger och smärre kaos.
Jag mår illa. Vill bara sova.
När jag väl somnar vaknar jag alltid så fort solen går upp. För den som inte visste det så går solen upp långt före jag är speciellt vaken, egentligen.
Hatar den här lägenheten.
Längtar efter ett mörkt sovrum. Mitt mörka mörka sovrum i lund.
Vecka 30 avklarad.
69 dagar kvar.
Tills du är färdigbakad, mitt lilla pyre.

Det är nästan löjligt att ens försöka beskriva hur mycket jag längtar.
På ett sätt är du redan här.
Hemskt närvarande.
men jag vill bara få hålla dig i min famn nu, snart.
Hålla dig och gömma dig från alla faror som denna världen bjuder på.
Jag vill alltid ta alla smällar som är ämnade för dig.
Jag vet någonstans att det inte alltid kommer bli så.
Inte jämt.
Det är omöjligt att skydda någon från allt.
Det är inte menat att livet ska vara så heller.
Men just nu.
Och en lång tid framöver.
Är mina armar starka nog att bära dig igenom allt.
Och inga faror når dig
så länge jag får bestämma.

När trollmor har lagt sitt lilla troll, och bundit fast honom i svansen...

2009-05-03T15:15:00.000-07:00

Nu har vi köpt din första säng, lilla bebis.

Jag vet att din pappa kommer tycka det är hemskt mysigt när du kommer ut till den här världen.
Till oss. Så att vi äntligen blir tre.
I min värld har vi varit tre länge. Det blir hemskt tydligt att du redan är här när natten smyger sig på. När vi släcker lampan och kryper ner under täcket tycker du att det är en ypperlig tid för nattgympa. Din pappa somnar och slumrar snart som en stock. Han är hemskt söt, för han försöker verkligen hålla sig vaken. Oftast klarar han fem minuter eller så.

Ibland ligger jag vaken flera timmar. Håller min hand mot min mage och känner dina rörelser som blir allt starkare för var dag. Du buffas och knuffas och bökar som en liten tok.
Som vi längtar efter dig, lilla bebis.

(Vi köpte spjälsängsskydd med spöket laban på, men var inte orolig älskling, han är ett hemskt snällt litet spöke, den där laban.)

Så sjunger hon sakta för lilla trollet, de vackraste ord hon känner...

Alfons Teo TimTim.

2009-04-22T11:59:00.000-07:00

Först en liten känsla, en vag aning.
Så lätt att trycka bort, inför vardagens måsten föll den aningen lika snart i glömska.
Men sedan återigen en pockande viskande röst inuti...
Min kropp hade något att berätta, något viktigt och stort.
Huvudvärken kändes inte som vanligt, tröttheten var så enormt överväldigande, brösten så löjligt ömma.
Och plötsligt bara visste jag.
Jag visste, precis så mycket man kan veta.
Hade vi försökt? Tja, vi hade väl helt enkelt låtit naturen ha sin gång, händer det så händer det.
Ett graviditetstest som skrek gravid, gravid, gravid.
Det fanns liksom inga tvivel.
Mitt hjärta bultade så hårt, så hårt. Lycka. Lycka. Lycka.
Jag var i vecka fyra.

Sedan slog illamåendet till som en våg dagen därpå.
Jag trodde det var psykiskt.
Jag slutade snusa.
Jag fick den grymmaste huvudvärken någonsin.
Jag slutade dricka kaffe.
Jag hade fel angående huvudvärken. Den kunde uppenbarligen bli värre.
Illamåendet kastade fortfarande omkring mig som en vante.
Folk sa att det snart skulle gå över.
Jag trodde dem.
Första gången jag såg dig var i vecka 8.
Ett litet tickande hjärta.
Jag försökte att se representabel ut på jobbet samtidigt som jag smygkräktes i soptunnan under kassan. Det var sådär kul.
Jag såg snusdosor överallt, jag tyckte folk envisades med att lägga dem under näsan på mig.
Inte för att jag skulle få för mig att ta en snus.
Ett begär är ett begär, men jag ser ner på folk som inte kan sluta röka eller snusa när de väntar barn. Är jag hård? Nej. Jag vet precis hur jävla hårt och tungt tungt tungt det är att sluta.
Det handlar om att bryta en vana. Och det är DET som är kruxet. Vad gör man, när man inte får lägga in en snus efter middagen? Eller efter frukosten? Eller när man har lite tråkigt? Ja, vad fan gör man? Man slår sig själv på fingrarna och tänker på den lilla varelsen inuti en som är så beroende av sin mamma. Det slår alla begär. Utan mig kan han inte leva.
Det är en omöjlighet. Om jag ska vara mogen och ansvarsfull nog att sätta ett till liv till denna världen, ska jag också ge honom det bästa av allt.

Så hör det ju till historien också att jag är makalöst envis.
Folk säger att jag ärvt det av min far.
Så jag bär min envishet med stolthet.

Kaffe är inte farligt säger de. Nej. Men är det bra? Innehåller det några näringsämnen som en växande liten bebbe vill ha? Nej, det gör det faktiskt inte. Så kaffemaskinen fick hoppa upp på högsta hyllan och vänta på bättre tider. Jag kan nog faktiskt helt ärligt säga att jag inte ätit eller druckit någonting som haft ett tveksamt innehåll.
Livet är tillräckligt svårt, det minsta jag kan göra för dig är att ge dig bästa möjliga start.
Precis som min syster som fick bebis redan i vecka 26, sa. Hon visste att hon gjort allt hon kunnat, så hon behövde inte klandra sig själv för att bebisen ville komma ut så tidigt.

På mammakursen satt en blivande mamma och berättade hur hon pendlar till London stup i kvarten. Jag tittade fascinerat på henne. Jag som inte ens klarar av att sitta vid datorn utan att behöva en höftleds och ryggoperation. (Nära förestående nu, för övrigt.)
Men även om fallet varit annorlunda, om jag mått som en prinsessa, hade jag inte velat leva det livet under min graviditet. Jag tror bestämt att om det är någon gång man ska ta det lugnt i livet, så är det med en liten bebis i magen.

När din pappa såg dig på ultraljud i vecka 18 fick han tårar i ögonen.
Du sparkade, sög på tummen, och vände rumpan till så fort vi försökte få en fin bild.
Ett rackartyg. Redan vid 18 veckor.

Nu är vi inne i vecka 28, och du är en mycket bestämd bebis.
Ligger jag på höger sida, bökar du runt tills du ligger bekvämt. Det verkar hemskt jobbigt, men vända på dig ska du. Råkar jag vända på mig, så att jag ligger på vänster sida när du just lugnat ner dig, börjar cirkusen igen. Du ska helt enkelt vända på dig. Igen. För vem vill ligga upp och ner?
Och som du kan sparka. Jag kan sitta och titta på dina rörelser i timmar, jag tröttnar aldrig.
Ibland känner jag en fot, eller en mjuk rumpa. Min bebis rumpa. Min bebis lilla fot. Är det inte fantastiskt, så säg?

Och varje morgon när jag vaknar ( jag krockar kudden som en knockad elefant och rör mig inte mer än en eller två millimeter när jag väl somnat ) har du liksom halkat ner på ena sidan så att hela magen är alldeles sned. Du vaknar alltid när jag vaknar, och är oftast mycket missnöjd.

Och jag och din pappa skrattar och stryker magen.

Jag har ont överallt, jag måste äta varannan timme för att lura illamåendet, men det hamnar liksom i skymundan.
Du lilla själ som tagit plats inuti mig, om du visste hur älskad du är!
För din skull går jag genom eld och vatten.
Det har inte spelat någon roll om jag haft så ont vissa dagar att jag gråtit.
Så länge du mår bra, min älskling... Så länge du mår bra, står mamma ut med allt.

Och, inte för att jag håller räkningen eller så, men idag är det 85 dagar kvar.
Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva hur mycket jag längtar efter att få hålla dig i min famn, älskade unge.

Eddie.

2009-04-22T11:55:00.000-07:00

Once in your life you will find someone
who will turn your life around
bring you up when you're feeling down.

Snart får jag säga ja till dig.
Men jag är redan din.
Idag och imorgon och så länge jag andas.
Alltid din, bara din.

2009-04-15T00:59:00.000-07:00

Just idag är jag så jävla less.
Just idag tror jag att jag inte pallar en dag till.
Men det är bara just idag.
Jag vet väl att det går över.
Men inte idag.

Dec. Jan. Feb. Mars. April.
Hemma.
Här.
I den här lilla lådan till lägenhet.
Vissa dagar har jag mått helt okej.
Orkat göra saker.
Men mestadels inte.
Jag orkar inte inte orka längre.

TRE månader.
Tre månader kvar.

Jag blir tokig.
Just idag, blir jag tokig.
Och jag är inte sur och grinig
det bara verkar som det.
I själva verket håller jag på att bli galen.
Jag vill inte öppna en bok till
däremot vill jag slänga ut dem genom fönstret
bara för att trotsa lite.

Man får hemskt gärna underhålla mig.

I hate being right.

2009-02-27T06:21:00.000-08:00

Oh and I'm feeling directionless but that's to be expected
and I know that best. A million hours left to think of you, to think of that...

Inte ens en psykolog kan gräva fram mina innersta tankar
förvånande nog är det ingen som försöker heller.
jag behöver inte någon som lyssnar på mig
jag kan lyssna själv
jag behöver någon som vet mer än vad jag gör
och som kan berätta saker för mig på ett sätt så att jag förstår
Vi människor vill så jävla gärna se vissa sidor hos andra
att vi gärna lägger till dem
det är rena rama multiplikationstabellen som ska bemästras
där allting alltid blir fel
men ingen lägger märke till det.

I know these habits hurt you.
Something's lost outside my window.
Run, run, run.

En dag med dig.

2009-02-23T02:34:00.000-08:00

En dag inte särskilt särskild kan bli helt fantastisk
när vi åker in till stan och bestämmer oss för att titta på second hand kläder.
Vi glider fram bland alla olika färger, alla galna plagg och undrar vem som en gång ägt dem.
Det känns som att vi traskar omkring i någons antika oändligt stora garderob.
När du i smyg köper mig en knallturkos eskimåjacka med vit söt luva
och kärleksfullt sedan räcker fram påsen, får du mitt hjärta att slå en miljon slag på samma gång.

Jag tackar dig genom att bjuda dig på varma våfflor med jordgubbar
och kladdig chokladsås
som inte kan låta bli att fastna lite överallt runt din mun.
Du lutar dig framåt och ler.
Det betyder att jag får kyssa bort din chokladsås om jag vill.
Om du ändå visste hur gärna jag kysser bort din chokladsås.
En dag från början inte särskilt särskild
har vi köpt två smoothies med olika smak.
Båda är hemskt goda.
Men den ena är lite godare, den smakar som sommar som ananas som kärleken.
Du dricker mest ur den första smoothien.
Sparar den som är godast för du vet att jag också tycker att den är godast.
Jag dricker också mest ur den första smoothien.

Jag skulle inte välja den smoothien - för jag vet att du egentligen vill ha den.
Och inte du heller - för du vet att jag egentligen vill ha den.

Jag förstår att vi älskar varandra hemskt mycket när vi sparar den till sist och ler och pussas och ler och pussas lite till. Och att vi nästan inte ens orkar dricka upp den där himlarns speciella smoothien, spelar inte riktigt någon roll längre.
För bara tanken på att du älskar mig gör mig så varm inuti att jag högtidligt lovar mig själv att köpa all världens våfflor och smoothies till dig, så fort du önskar.

I felt you in my heart
before I even met you.

Det är de där dagarna som inte startar på något särskilt sätt som tenderar bli sådär alldeles jättespeciella och kanske mest särskilda i världen.
Dagarna med dig.

Pyret.

2009-02-21T06:39:00.000-08:00

Du är snart tjugo veckor gången
och redan det vackraste världen har sett.
Snart tjugo veckor gången
och kan redan sparka så hårt att mitt hjärta läker.
För alla sorger och allt som en gång rivit inom mig
betyder inte längre någonting.
Jag bryr mig inte om hjärtesorger
om orättvisor
eller om mina forna krig.
Världen må falla i bitar runt mig
Kasta en bomb bredvid mig
Du ska märka att jag inte rör mig.
Du är trygg hos mig.

Allt som är viktigt
är du du du.
När mitt hjärta slår
slår det extra försiktigt
Och mina lungor andas stora trygga andetag.
Så att du kan växa dig stark
trygg stark och stor
i litet format.
Ingenting annat spelar längre någon roll.

Jag är skapt för att älska dig.
Och jag älskar dig redan så mycket att du måste känna det
Jag tror att du gör det.
Märker det på sättet mina vener pumpar ut mitt blod.
På hur min hand alltid vilar mot min mage
stryker den försiktigt
vaggar dig till sömns.
Din värme sprider sig i mig
likt en kamin i vinternatten.
Jag skulle aldrig kunna frysa
så länge du bor i mig.

Du är så älskad att inga ord på denna jord kan göra dig rättvisa.
Jag älskar dig idag och jag älskar dig imorgon.
Och dagen efter det.
Och min längtan efter dig är obeskrivlig.
Men ta din tid, älskade pyret...
Väx så som du ska
sparka hur mycket du vill
sov på dagarna och håll mig vaken på nätterna
Gör precis vad du behöver

För dig ger jag all tid i världen.
Kom sen. Kom sen när du är redo.
Och jag lovar att älska dig som jag aldrig älskat förr.

.

2009-02-19T02:00:00.001-08:00

Det är en jävla konstig blandning.
Att vara så lycklig att det gör ont.
Och så ledsen att det inte går att sluta gråta.
Det går från noll till hundra.
EN enda mörk tanke och jag är kraschad resten av dagen.
En enda.
Men alla ljusa tankar då?
All lycka?

Jag vill inte gråta varenda dag.
Jag är ju lycklig inuti, lycklig!
Jag förstår inte.

Det är inte så att jag kommer vakna en dag och glömma bort att du valde att inte vara delaktig i det här. Håll tyst, det var inte mitt val, det var ditt! Jag åkte. För att du gjorde mig ledsen. Jag flydde inte, jag behövde åka för du får mig alltid att känna mig som fyra jävla år.
Fan vad ont det gör att du är så jävla blind. Fan fan fan fan vad ont det gör.

Det är bristen av dig här
som gör att jag gråter.

Tänker du bara leva med det?

Sunday.

2009-01-11T14:29:00.000-08:00

Enough absence can crash a spirit to the bones.

Ikväll lyssnar jag av en händelse på Beth Orton och Regina Spektor. Det var länge sedan. Inte så länge sedan att jag blir förbannad på mig själv för att jag liksom glömt bort att denna musik borde lyssnas oftare på, men tillräckligt länge sedan för att få ett litet sting i hjärtat. Jag kan inte förklara det bättre, det spelar ingen roll att jag har alla ord i världen till mitt förfogande. Det sticker helt enkelt till i mitt hjärta, jag minns delar av mig själv som jag så smått förträngt, känslor, minnen och stunder jag glömt att jag faktiskt upplevt. Livet snurrar på fasligt fort, men just nu, just den här stunden, står det helt stilla. Står stilla för mig.

Det är precis som att träffa en vän jag inte sett på hundra år.

Beth Orton - Pieces of sky

Bebis på väg.

2009-01-09T12:06:00.001-08:00

Dagens sanning: Gravida kvinnor är inte riktigt kloka.
Var man då inte riktigt klok redan innan behövs det ju inte speciellt vassa knivar för att lägga ihop ett och ett. Jag är ett känslomässigt vrak, mina humörsvängningar går med samma fart som tåget och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Ena sekunden är livet ett mirakel, harmonin lyser ur mina ögon och jag ser ut som Jungfru Maria själv. För att i nästa sekund gråta floder.

Varje dag blir ytterst spännande, jag säger då det.

Puffar som är rostade i Hooning.

2009-01-07T03:10:00.000-08:00

Kvinna försöker kyssa sin blivande man.
Blivande man vägrar och utbrister, men neej, du smakar ju kalaspuffar, jag kan inte!
Blivande man får stor skrattattack.
Kvinna mindre road. Kvinna i mycket känslig period av dagen.
Kvinna blir sur.
Blivande man skrattar ännu mer.

Sedan när blev kalaspuffar någonting negativt?
Det var ju höjdpunkten på hela 90 talet.
Oh, those glory days... Kommer ni ihåg tåget? ...Tuut, tuut här kommer vi med puffar som är rostade i honiiing!
Det var nittonhundranittio nånting det var back in the days, och det var en helt fantastisk reklam.

För övrigt är det ett under att blivande man står ut med sin hormonrubbade kvinna.
Han skall ha en stor eloge, och inget annat.

E: Tror du att pappan i filmen rakar ett streck mitt i mustaschen under näsan?
A: Vadårå?
E: Jamen, han har ju inget hår där!
A:... Men det har ju inte du heller. Du har ju en mycket större fläck utan hår där?
E: ............
A: (Sätter sig i E:s knä.) ...Snutteplutti?
E: Fick du dåligt samvete?
A: Borde jag ha dåligt samvete? Du har ju inget hår där.
E: ..........

femhundratjugofemtusensexhundra minuter

2009-01-04T04:24:00.000-08:00

Two souls
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt.

Det är så märkligt, att när man är mitt uppe i något
så är man så inne i det
att det inte finns några andra alternativ
Det bara är så
och just då, tror man att det alltid kommer vara så.
Just då tror man att det är allt.
Just där, just då, och just den dagen.
Är det allt.

Det känns alltid som en saga såhär i efterhand.
Undantryckta minnen som några toner kan blåsa liv i.
Om än för bara några sekunder.
Så är man där igen.
Tittar på sitt liv som ur ett tredje perspektiv.
Jag ser din ryggtavla. Och mitt ansikte.
Och plötsligt ser jag så mycket saker som jag vägrade se då.
Och jag låter filmen sakta spelas upp.
Kanske bara ett kapitel i taget.
Idag är jag ute på en skånsk landsbygd. Vem var jag då?
Vem var du? Och vem är du nu?

Och när låten tar slut släcks ljusen och ridån trillar ner med en duns.
Likväl är mina minnen fantastiska äventyr
som jag måste besöka ibland.
Det är som en starkare kraft, ett behov jag har.
För att inte glömma bort förtränga var jag varit
vem jag varit.

As the sun
as the sun
as the sun
and the words
and the words
and the words

Blir man klokare med åren eller fylls huvudet bara med mer intyck?
Blir man öppnare eller mer inskränkt?
Inser man att ingenting någonsin blir såsom man planerat eller stänger man dörrar redan innan handtaget hunnit tryckas ned i rädsla för att återigen uppleva något man helst varit utan?

2008 var 365 dagar fyllda av frågor av kärlek av svar av bråk av musik av allt möjligt. Femhundratjugofemtusensexhundra minuter. Femhundratjugofemtusen resor till varann. Hur kan man mäta, mäta ett år? I dagar? I nätter? I antalet koppar kaffe?
Atleast, I know more than I did before.

And then, there was nothing but...

2008-12-28T12:48:00.001-08:00

Silence.

I love you

2008-11-12T11:14:00.000-08:00

....

Heall.

2008-10-28T12:31:00.000-07:00

Himmel och helvete helt enkelt.

Ibland är jag rädd för livet.

2008-10-23T10:06:00.000-07:00

Ida. Ibland när jag tänker att ingen annan människa i hela jävla världen skulle förstå varför jag resonerar och reagerar så som jag gör, kommer jag ihåg att du finns. Och att du skulle förstå. Och även om hela världen skriker att vi har fel, vi har fel, man kan inte tänka så och inte känna si, det går inte för det är fel det är fel det är fel... Då vet jag att du kan känna så, att du kan tänka så, och det gör det lite mindre ensamt. Att du förstår. Att du känner precis det jag känner.
Ibland vill jag skjuta över alla mina känslor på dig, för att liksom rättfärdiga dem. För att höra dig upprepa mina issues med din röst som alltid döljer ett skratt. Även när du är ledsen klarar du av att le. Och du får mina dödsstora problem att flyga iväg som små vindpustar. Jag behöver dela det som är jag med dig. För att förstå mig själv.
Mest kanske för att jag inte ska känna mig som en idiot. Vilket jag hemskt ofta gör, spännande nog.

Och jag saknar dig så jävla mycket vissa dagar.
Jag saknar ditt skratt, hur du på något märkligt sätt alltid lyckas få mig att le när jag helst vill gråta. Du har det. Det där som jag behöver ibland, som ingen annan har. När jag är rädd för livet gör det ingenting om du inte heller har några svar. Bara vetskapen om att vi har samma frågor, samma rädslor, gör mig lugn.

Doin' the same mistake twice...

2008-10-22T13:02:00.000-07:00

Överallt jag ser, ser jag problem.
Begraver mina drömmar med fel och lindar in dem i omöjligheter.
Trycker undan känslor jag vet att jag har svårt att hantera.

Vad vill jag?
Vara lycklig.
Och vad krävs för att uppnå ett stadium av lycka?
Hur långt är jag villig att gå för att nå mitt lugn?
Finns det redan här? Är det bara jag som inte ser det?
Det krävs så jävla lite för att jag ska avfärda mina framgångar som totalt värdelösa.
Så lite.
Och vad är en framgång?
Hur gör jag för att sluta mäta mig själv med andra?
Överallt ser jag någon som är mer framgångsrik, nägon som är sötare, någon som är trevligare, någon med större social kompetens. Och någon som lever ut sina drömmar.
Vilka är mina drömmar?
Drömmer jag om pengar? Nej, för jag vet att lyckan inte kommer på köpet.
Drömmer jag om att uppnå stora resultat?
Ja.
Med vad, med vad, med vad?
Jag kan bara arbeta med något, arbeta hårt med något, om jag VET att det ger utdelning.
Jag är så vansinnigt rädd för att våga mig på nya saker, för att det aldrig blir som jag tänkt mig.
Jag är så rädd för att misslyckas.
Rädd för att inte duga.
Så jag anpassar mig. Efter vad jag tror att människor förväntar sig.
Läser ut saker ur folks reaktioner gentemot mig som är helt felaktiga.
Klankar ned på mig själv. Dömer mig själv.

På något sätt känner jag mig instängd.
Jag stänger in mig, i mig själv.
Bedövar mina sinnen.
Jag har så starka skrik inuti mig. Röster som blir vansinniga över att inte bli hörda. Över att inte få tala. Jag vill säga någonting, det känns som att jag vill berätta något för hela världen.
Men återigen. Jag tror inte på mig själv. Tror inte på att någon vill höra det jag vill säga.

Just nu... Skit.
Crap crap crap.

Jag vill skrika så högt att allt glas runt omkring mig krossas
likväl förblir jag tyst.
och jag hör inte ens mina egna tankar.
jag bara är.

Och jag vill inte ha det så.
Jag vill vara levande och färggrann och fantastisk i allt det som är jag.
Jag klarar inte av att vara medelmåttig. Jag vill vara bäst på det jag gör. Göra skillnad.
Jag vill fanimej göra skillnad.

2008-10-22T02:14:00.000-07:00

A pulse, your pulse
is the only thing I can remember.

Väntar på värmen igen.
Är det hösten som kväver mina drömmar med sin blåst?
Är det hösten den kalla kalla hösten som gör mig frusen?
Är det den igen?
Ja, nu är den här igen.
Och jag kastar mig in i din varma famn
för att inte förfrysa
nu igen nu igen

You run your hands in my neck
and I feel all warm again all again
lika fire like fire

Standing there
in the darkest of nights
then he smiled
light up the dark
light up light up och please light me up.

Och allting jag drömt om känns dolt
som att det fortfarande lever någonstans i det förgångna
medan jag ligger här och undrar var jag ska söka
vad jag ska söka
ligger de där och väntar
bidar sin tid.
drömmarna
bidar sin tid.

och de kunde inte gömma sig bättre.
Eller är det jag som glömt hur man letar?

Hide and seek
hide and fucking seek

Och makten kalasar på hans revben.

2008-10-14T00:29:00.000-07:00

I grund och botten är jag ändå en fri själ.
Och ingenting kan ändra på det.
Det här samhället må staka upp sina regler och glittriga konventioner
men hellre dör jag än lägger mig under någon annans piska.

Du ska göra si och du ska göra så.
Säger vem?
Säger en kostymnisse även kallad politiker?
Som även han suttit en gång i sandlådan fri från åsikter och endast fylld av känslor.
Vad hände med din upprymdhet inför livet, inför framtiden, oh kära kostymnisse?

Varför ska jag lyssna på dig?
Ja?
Varför ska vi göra det?

Du kan bättre.
Jag befinner mig hellre på samhällets botten,
ty jag tror, att det är jag som är rikare än vad du är.
För mitt hjärta slår fortfarande. Pulserar.
Kan du ens höra ditt?
Kommer du ihåg tiden i sandlådan med rosa spaden med lilla hinken med galonbyxorna med knäppning fram på brösten? Kommer du ihåg? Kommer du ihåg tiden innan du blev galen av makten? När lycka var viskningar från träden, från vinden, från lukten av kärlek?

Trodde inte det heller.

Oh, darling!

2008-09-25T06:59:00.000-07:00

Det här med att vela mellan olika saker är ju verkligen min grej.
Tyvärr.
Jag har hört att jag är så oförutsägbar att jag blir förutsägbar.
Folk säger att det stämmer.
Folk som känner mig då alltså.
För er vanliga dödliga människor tenderar jag till att alltid göra märkliga val.
Now and forever.
Och jag bryr mig inte om ni inte förstår.
Huvudsaken är väl att jag någonstans
ser någon mening i alla mina tankar.
Den enda man måste kunna försvara sina val inför
är väl ändå sig själv.

Och jag har för länge sedan förstått att det är få saker jag begriper.
Däri inkluderar jag mig själv.
Det är faktiskt väldigt spännande.
Jag har liksom slutat att förvåna mig själv.
I mitt huvud har jag gått igenom så vansinnigt många små kortfilmer om hur mitt liv ska te sig, vilka vägar jag ska vandra, att det tenderar till att kännas som om jag alltid vetat vad som ska inträffa i mitt liv.

Idag träffade jag min syster.
Det var alldeles för länge sedan sist.
Jag förstod det när hon kramade mig länge och hårt och utbrast; åh, älskling!
Jag hade glömt att jag var hennes älskling.
Jag hade glömt.
Vissa saker är underbara att komma ihåg.

Jag har för övrigt inhandlat mig en skinande ny gitarr
som ska ta mig the stairway to heaven.
Hade jag tänkt.
Jag drömmer stort och faller långt.

But it's not the fall that hurts,
it's when you hit the ground.

Peace out/ Hendrix.

Kärleksbrev.

2008-09-24T12:53:00.000-07:00

Det kommer kanske inte alltid vara vi två...
Bara så länge det finns stjärnor
och våra hjärtan klarar av att slå.

I dina armar klarar jag av att möta vilka motgångar som helst.

För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet.
Och världen förtjänar inte dig.
För du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fult.

Det finns ingen gräns
för hur mycket jag älskar dig.

What's the story

2008-09-24T01:50:00.000-07:00

No morning glory.
Jag är levande död.
Stackers stackers lille mig.

Om någon skulle vilja komma hem till mig och lyfta på locket till min tvättkorg och kanske tvätta lite saker som befinner sig däri, skulle jag bli väldigt glad.
För jag har så mycket annat att göra, just idag.
Jag måste till exempel se på film hela dagen, dricka tolv liter vatten för att kompensera för de där tolv ölen igår, kanske måste jag också äta några djungelvrålsklubbor, beställa hämtmat och dra för alla gardiner och vänta tills mitt huvud börjar fungera normalt igen. ( Det har det ju iofs inte gjort på flera år, så det vore ju synnerligen ett smärre mirakel om det skulle börja fungera igen just idag. )

Den bästa flickan att spendera en dag som denna med heter Ida och det är mycket synd att hon inte sitter i soffan bredvid mig, med exakt samma sprängande huvudvärk. Kanske inte så synd för henne, för hon har säkert mycket annat att stå i, men ytterst synd för mig.
Kom hit flicka lilla, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Det borde vara olagligt att behöva vara utan denna flicka en dag som denna.
Måste försöka utveckla tunnelseende så jag kan titta bara på tv:n, och inte överhuvudtaget på röran i resten av lägenheten. Jag misstänker att Hugo också hade fest igår. Enmansfest.
verkar ha varit ett jävla partaj. Det är alltid lika roligt att komma hem och hitta delar av en hel limpa i hallen. Resten av lägenheten var också ganska smått begravd i bröd. Jag ljuger om jag säger att jag städat undan det. Istället försöker jag ta små hoppsasteg mellan brödbitarna.

Någonting säger mig att den här dagen inte kommer bli särskilt produktiv.

Geek

2008-09-22T12:11:00.000-07:00

Yeah, you're such a geek.

Det stod nåt om ett slott, där var ett skjul.
Jag har blivit luuhuurad.
Aha.
Tralala.

Ibland är det bara så vansinnigt skön känsla när man inser att någon inte alls stämde överens med den bilden man lyckats måla upp. Det var liksom inte i närheten av någon Picasso-målning. Aldrig någonsin. Det handlar inte om kärlek, när man vägrar se en annan människas brister, det handlar fan om en het jävla önskan att man äntligen hittat det man letar efter. Att selektera ut de egenskaper man kanske slutligen kommer att älska, och att lägga till en hel del andra små egenheter, är så långt ifrån kärlek man kan komma. Och det är helt fantastiskt att jag aldrig mer kommer känna mig som ditt tidsfördriv.

Det skålar vi på.
My mama felt she never liked you, neither did my friends.

Det hindrar mig dock inte från att undra om du någonsin kommer att älska en annan människa ens hälften så mycket som du älskar dig själv, my dear Narcissus.
Fascinerande.
...but still, nothing but a geek.

Drive me crazy

2008-09-21T12:01:00.000-07:00

Is that alright with you, leave my gun away when it's loaded?

Ibland funderar jag på att skriva en bok.
Men hur gör människor för att kunna hålla liv i ett ämne under så ofattbart många sidor?
Och vem trodde jag skulle läsa den?
Till vem skulle jag skriva den?
För vem?
Till mig själv? För min egen skull?
Och hur intressant skulle det vara att ta del av?
Det jag tycker.

Jag kan nog bara skriva om kärlek.
Det är allt jag förstår mig på.
Förlåt, allt jag nästan förstår mig på.

Jag vet inte vad rättvisa är,
jag vet inte varför människor envisas med att hålla kvar sin stolthet så högt i alla väder.
Jag vet inte varför folk slår ihjäl varandra, jag vet inte varför krig finns.
Jag vet inte varför vi är så dumma i huvudet och förstör den enda världen vi har.
Jag vet nästan ingenting, och jag vet om att jag inget vet.

Men en sak vet jag.
Och det är att utan kärlek
Utan kärlek
Vore mänskligheten för länge sedan död och begraven
under maktens vingar krossad och trampad på.

Med kärlek kommer vilja kommer kraft kommer medmänsklighet
med kärlek kommer alla dessa starka känslor vi inte förstår oss på
Och det är det enda jag någonstans kan förstå.

This has got to die
This has to stop.
Sluta krossa mänskligheten, idioter.

Och börja älska.
Lär er tala kärlekens språk
och ni skall bli visare än någon annan.

Älska, för guds skull.

När man är sjuk.

2008-09-19T06:54:00.001-07:00

När man är sjuk får man ligga en hel dag i soffan utan att knappt röra sig en endaste liten bit.
Möjligtvis sträcka sig efter godispåsen.
Om man orkar.

När man är sjuk får man ligga och titta på gamla Disney-filmer flera timmar i sträck.
Man får vara ynklig och liten och be om hjälp med det minsta lilla.
För det FÅR man när man är sjuk.

Och det är precis vad jag tänker åstadkomma idag.
Absolut ingenting.
För det får man, när man är sjuk.

Och när jag är klar med att göra ingenting, så ska jag göra ingenting en liten stund till.
And I will enjoy.

She used to be an iron horse

2008-09-01T10:24:00.000-07:00

Det finns inte tillräckligt med plats i mitt huvud för alla mina tankar.
Inte idag heller. Jag skulle inte påstå att det är speciellt ovanligt eller nytt för just den här dagen.
Allting blir vad man gör det till.
Men jag har aldrig någonsin vetat vad jag vill.
Eller jo.
Rättelse:
Jag har aldrig kunnat kombinera de saker jag vill, så jag gör alltsammans på samma gång och det slutar med att allting blir halvdant. Jag kan helt enkelt inte nöja mig.
Min mor säger att det är det livet handlar om. Att kunna välja. Och att faktiskt göra det.
Och att sedan stå för sitt val.
Jag vet inte hur man gör, jag vet inte hur man lever så.
I min själ cirkulerar tusen olika viljor, en miljon drömmar, som alla på något sätt vill ha mest plats. Jag kan inte välja.

Jag mötte en gång en man som sa att han ville ha allt och uppleva allt.
Jag tyckte det var ett märkligt sätt att se på livet.
Först nu förstår jag.
Inte honom, för han vill inte bli förstådd.
Vissa människor vill inte det, förstår ni.
Men jag förstår vad han menade med det.
Jag har mycket svårt för att göra saker halvdant.
Att nöja mig med att vara ganska duktig på något.
För jag vill vara bäst, jag vill bli beundrad och jag vill känna att ingen annan i världen är lika grym som jag är. På någon enda liten jävla sak.
Så bra som mitt bästa är, precis så bra vill jag vara.
På allt jag tar mig för.
Jag är halvsnygg, vissa dagar är jag sjukt snygg och andra halvful.
Ibland är jag lika social som en dövstum, och andra gånger håller jag låda längst fram på scen.
(Titta på mig, titta på mig, titta på mig, se mig då för fan.) Jag kan utan problem få allas uppmärksamhet på fyra sekunder, lika väl som jag kan försvinna tyst och grå i ett mörkt ensamt hörn tio minuter senare, helt oförmögen att ens kunna stava till ordet självkänsla. Jag är sjukt vettig ibland, nästintill klok och kan medverka i fantastiska diskussioner... När jag inte är helt omöjlig att ha och göra med alltså, om vi alltså bortser från de dagar då jag vägrar att kompromissa överhuvudtaget, när det som sägs inte alls stämmer överens med vad jag just hörde. Jag är så jävla uppåner och bakåtvänd ibland att till och med jag tycker att jag är en väldigt svårhanterlig kvinna dessa dagar.

But if this is my best,
my best won't do.

But I am right, and I am free
And I will fight
And you will see.

För att liksom kompensera för alla de gånger jag kastar mig huvudstupa in i saker, ägnar jag ibland hela dagar till att fundera över saker jag inte borde ägna dagar åt att fundera över.
Det är mycket märkligt och jag borde verkligen sluta upp med det genast. Faktiskt.

Hellre hundra mil bort och jag vet var du är... Än att du är nära, men ändå inte här...

2008-08-31T10:03:00.001-07:00

Ibland stänger du in dig i dig själv. Stänger alla dörrar till ditt inre, tänker tankar jag aldrig kommer i närheten av. Låter dina demoner härja fritt inuti dig. Stänger in, stänger in, stänger in.
Säger små saker som gör mig mörkrädd mitt på blanka dagen.
Du pratar inte med mig. Jag tror att du tror att jag går sönder lite mer då. Igen.
Så du bär dina tankar ensam. För det är det du alltid gjort, det är så du överlevt hittills. Tror du. Så du drar dig undan, och jag med, för jag vet inte vad du vill ha av mig. Är jag för nära? Ska jag vara närmare?
Jag vet. Fattar du inte att jag vet? Att jag ser på dig hur din värld vacklar till och vänds upp och ner ibland? Du är den vackraste människan jag vet, och det beror just på att du vågar känna, att du tänker, att du ifrågasätter. Livet blir enklast när man inte ifrågasätter det. Men det blir inte vackert, det blir inte givande, och det blir jävligt enformigt. Du är en makalös själ, du är kärlek, du är hopp, du är så mycket... så mycket. Du är. Du är någon.
Du är den någon som jag älskar.

Och för dig står jag alltid stark.
Det är inte meningen att du ska bära dina sorger ensam.
Det är inte meningen.
Och du behöver inte göra det.
Du behöver inte göra det.
Du behöver inte bära det själv.

Inte idag och inte imorgon.
För mitt hjärta är ditt, du känner mina sorger, du märker så väl när mitt hjärta är tungt.
Tänker du lämna mig de dagar då jag är halv inuti?
Eller vill du vara mig närmare än närmast, göra mig hel?

Tänkte väl det.
Jag är starkare än du tror.
Jag rasar ihop. Ibland gör jag det. Ibland mitt framför ögonen på dig.
Våga falla för fan.
Jag fångar dig.

Tillåt dig själv.
Tillåt dig att rasa ihop.
Jag bär dig tills mina ben sviker mig.
Då kan vi ligga trasiga och blicka upp mot stjärnorna tillsammans.
I mörkret.
För mörkret blir alltid lite ljusare när man är två.
När man är tillsammans.

För jag dör
utan dig.

Släpp in mig.
Förstå att jag älskar dig.

Death Cab for Cutie

2008-08-29T15:46:00.000-07:00

Viss musik kan jag bara inte lyssna på.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.

Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.

Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.

Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.

Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.

Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.

Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.

Melankoli.

2008-08-22T13:59:00.000-07:00

Mina drömmar är inte klara, de är suddiga och mjukt frånvarande. Jag undrar varför. Jag undrar jag undrar och jag undrar och jag undrar varför. Måste jag vänta på dem? Jag hör jämt och ständigt att jag är en sådan som livet ler mot, en sådan som får det hon vill ha.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.

Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.

En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.

Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.

I want a little piece of you...

2008-08-21T03:40:00.000-07:00

Ibland säger du att du blir rädd för mig.
För att jag förändras väldigt snabbt.
Det är sant, att jag har väldigt många sidor inom mig. Det finns helt enkelt inte plats för alla att härja runt samtidigt. Jag har varit en kameleont större delen av mitt liv, jag kan spela tusen roller, och jag kan vara tusen människor på en vecka.

Du säger att du är livrädd för att jag ska vakna upp en dag och klara mig själv, vakna upp en dag och känna att jag måste vara någon annanstans. Jag har gjort det många gånger.
Du vet att jag gjort det väldigt många gånger. Klamrat mig fast vid människor under vissa perioder av mitt liv... För att överleva helt enkelt.

Men jag är inte så föränderlig att jag som man kan tro.
Jag älskar fortfarande mina stora skogar i Norrland, jag älskar dem så mycket att det gör ont, jag älskar min Karolina för att hon alltid tror på mig, jag älskar min Ida för att hon alltid förstår mig, älskar min Johanna för att hon tar ned mig på jorden och oftast vet vad jag känner innan jag vet det själv. Älskar min mamma för att hon har burit mig genom livet, för att hon är så totalt osjälvisk och ärlig och omhändertagande, älskar min Åa för att hon är en mycket stark och kärleksfull själ, älskar min Fanny för att hon är så förbaskat söt, godhjärtad, ordentlig och kan själv-ig. Älskar min Frida för att hon är så känslig, för att hon tar in omvärlden på ett sätt ingen annan liten flicka gör. Älskar min Molly för att hennes hjärta är gjort för att älska, och för att hennes svans är vit på tippen. Älskar min Liten för att hon känner allt jag känner, för att hon är en av vackraste varelserna på denna jord, älskar min Hugo för att han är så försvarslös och yr och vacker som en sommarnatt och för att han inte ser klok ut när han envisas med att sova på ryggen med alla tassarna uppåt. Älskar min Lisa för att hon alltid förvånar mig med att vara den som ställer upp när det gäller. Älskar min Josef för att han vet allt och lite till om mig, och fortfarande älskar mig, för att han burit mig på sina axlar sedan den första dagen vi träffades och han hade fula svarta sockar på sig mitt i sommaren, för att hans hjärta rymmer oändligt mycket kärlek, för att han ifrågasätter saker. Älskar min Steffi, min lilla sparv, för att hon ger så sjukt mycket av sig själv hela tiden, för att hon vill så väl och för att man inte kan göra annat än älska henne. Älskar min Becca för att hon tar in lugnet i mitt liv, för att hon lär mig att acceptera mig själv, för att hon är underbar och för att hon förstår mig. Älskar mitt Lund för tusen miljoner anledningar, för kullerstensgatorna, för minnena, för allt jag blivit sedan jag flyttade dit. Älskar min lägenhet på Virvelvindsgatan för att den ligger på en fantastiskt talande adress, älskar den för att jag fått uttrycka alla mina känslor i den, älskar den för att den känns som mitt hem, mitt alldeles egna hem.

Jag älskar min pappa för att han lärde mig det viktigaste någonsin, han lärde mig vikten av att våga älska, och han lärde mig att man ibland måste kämpa för sin sak så inihelvete.
Jag älskar typ samma saker som jag alltid älskat, bara för att livet går vidare betyder det inte att jag slutar älska det jag en gång älskat.

Jag älskar dig, min Eddie, för en miljon anledningar.
Jag älskar att ödet spelat oss ett sjukt stort spratt, och väntat på vår tid.
Hade det blivit vi tidigare hade det gått åt fanders och tatalbrakat loss i katastrof.
Det vet du också. Men det är precis rätt tid nu. Precis rätt.

I get high on you baby
And I don't think we should wait.
Jag vill skrika ut till hela världen att jag älskar dig, att jag älskar dig älskar dig.
Du är en helt fantastisk människa, och jag är redan starkare än du tror.
Jag kommer inte lämna dig. Inte nu och inte sen.
För jag är halv utan dig. Och jag vill aldrig mer vakna upp utan dig bredvid mig.
Förändras jag, vill jag förändras med dig.
På samma sätt som jag vill bli gammal med dig.

Jag älskar dig mest och jag är kär i dig och jag behöver dig jämt och mest.
Min Eddie ( Med dreadlocks)

Oh, how I love you...

Prinsessor.

2008-08-21T03:04:00.000-07:00

Hon vill va det bästa, hon säger du är soldat och jag är prinsessa.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.

Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?

Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.

Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.

Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.

Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?

Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?

Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.

...

2008-07-31T14:43:00.000-07:00

Jag önskar också det, min kära.

Jag är halv ikväll.

2008-07-30T15:37:00.000-07:00

Du är vacker och säkert en rätt så märklig pojke.
Jag är onekligen en ganska märklig flicka.
Alla tenderar att framstå som märkliga i fel sällskap.
Vi har svårt för att acceptera det vi inte kan förstå.
Svårt att älska de som kräver vår kärlek.
Svårt att släppa taget om de som inte vill ha oss nära.
Hela livet försöker vi platsa någonstans.
Komma någon nära inpå livet. Förstå en annan människas innersta.

Det där inuti. Som vi är så rädda för att visa. Det som gör oss till de vi är.
De där brinnande känslorna som ger oss våra attityder, de sista rösterna som skriker inuti våra hjärtan... Varför har vi så förbannat svårt för att släppa ut dem? Vi håller våra röster stadigt fastkedjade, stänger in dem bakom lås och bom, låter dem härja vårt innandöme likt sömnlösa demoner. Gång på gång. Varför gör vi så? Varför är vi så rädda?
Jag är rädd. Jag har mött människor som varit och är lika rädda som jag.
För att släppa taget om det trygga, för att våga leva, rädda för att ge sina själar rättvisa.
Rädda för sina egna tankar.
Skräckslagna för att inte tas på allvar.
Men vem är man närmast, om inte sig själv?
Till vilken röst ska man egentligen lyssna?

Jag vet hur man flyr, men jag vet inte hur man stannar var.
Borde man stanna kvar? Vad menas med att stanna kvar?
När vet man att man borde stanna kvar i en känsla? På en viss plats?

Det vet man.
Någon har visat mig det största av världar.
När någonting är rätt, finns det inga frågetecken, det finns inga tvivel och ingen ångest.
Självklart har jag fortfarande ångest, av hundra olika anledningar.
Ja ångest är ett vansinnigt starkt ord, men jag vet vad det betyder. Och hur det känns.
Jag önskar ibland att jag inte visste det.
Men när mina dagar är ljusa, när du till och med lyser upp de mörkaste nätter, är jag glad över att veta hur det känns att må riktigt dåligt.
För närmare lycka, har ingen pojke på denna jord någonsin fått mig att känna.

Du gör mig lugn, din kärlek blåser ut alla mina tvivel och jag är så sårbar och så stark och så fri och så bunden när du älskar mig, när du är nära mig. Jag suddas ut och blir en ny, bättre människa. Det är du som gör allt detta.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte skrämmer mig. Det gör det.
Aldrig någonsin när vi är i samma rum, i samma park, på samma ställe, du och jag, samtidigt, samtidigt, samtidigt, du och jag du och jag du och jag. När det är du och jag är jag aldrig rädd. Du och jag jag tillsammans får mig att bli starkare än jag någonsin varit.

När du är långt borta kan jag bli rädd. Totalt tokskraj för att vara exakt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man handskas med känslor. Det är svårt, fortfarande svårt svårt svårt. Jag lär mig. Hur långt borta du än är, finns det inte en själ som vinner min fulla uppmärksamhet. Inte någon som får mig att äventyra allt det som är jag, som jag vill ge till dig.

Att du är lycklig, är allt jag riktigt bryr mig om just nu.
Och jag hör gamla kärleksballader på radion som jag tidigare skrattat åt, och ler ler ler, bara ler. Jag förstår varje ord. Äntligen förstår jag allting.

Jag vill ägna mitt liv åt att älska dig.
Det är helt vansinnigt, jag är så jävla rädd så jävla rädd
Men det är så det är, det är så det är, det är precis så det är.

Det är precis så som det är
när en märklig flicka som jag
som trasat sönder sig själv rätt rejält
träffar en märklig pojke som du
och blir hel på två dagar och sjutton minuter
bara av din kärlek
det är precis så som det är
när något är så rätt som det kan vara.
Och i mina ögon
är du så härligt märklig
att du nästan är det mest normala
som går i ett par tofflor.

Cookie is in love.

2008-07-26T15:15:00.000-07:00

I need someone to show me the things in life that I can't find

Och jag har hittat honom.
Och han är vacker på alla sätt.
Och jag älskar honom så.
Idag och imorgon och dagen efter det.
Och det är så vansinnigt skrämmande rätt.
Bara tanken på att han finns i mitt liv gör mig lycklig.
Lyckligare än någonsin förut.

Love, be still...
Love be sweet.
don't you dare
change a thing.

Eddie.
Min Eddie.

Grekland.

2008-07-05T03:53:00.001-07:00

Nagon gang i mitt liv ska jag ga i min systers fotspar och bo i Grekland.

I had a dream.

2008-07-04T02:59:00.000-07:00

It's still there. Pumping through my veins. Killing me.
I had a dream last night. A dream about fear. Fear and love.
Liten was overrun by a car. And for some strange reason, we couldn't go to the vet. So we stayed at home, until she fainted. She had wounds all over her body and was in a lot of pain. I had to cut her ears. I don't know why, but right there, right then, I just knew that that was the best thing to do. So I did it. With a scissor. And it nearly killed me. It hurt like hell, I saw it in her eyes, but she didn't move. She trusted me, completely. Hugo was also ill. Not like Liten, but still. I realized we had to go to the vet. The doorbell rang. Outside stood my father. He told me he had come back from the dead, but that he wa very sick and needed to go to a doctor. He fainted. Liten fainted. Hugo ran away.
I ran to the car. And suddenly, we were all on our way to the hospital. First the hospital, then the vet. My mother was also in the car. I cried. I cried and my whole body trembled. I was so afraid. So afraid of losing my father again. So afraid of losing Liten. Liten. Liten and Hugo.
We drove faster and faster. Sometimes I drove. Sometimes my mum. Suddenly Fanny drove the car. We almost bumped into a high pavement, and I took control over the car again. My dad was in a very good mood, making jokes only he would say. He laughed, with his soft, dark voice. I understood that this was real, this was not a dream. Liten fainted in the backseat. Again. Daddy too. My mother told me I had to drive faster, faster, faster. And I did. I never hesitated. Faster... faster... faster.

When we came to the hospital my dad was in his most stubborn mood, and refused to use the elevator. He took the stairs. Mum was happy but worried, she knew that if he had decided to take the stairs, then the stairs it would be. We came into a white room, with lots of other people in it. The doctor made jokes, he was the same doctor who used to treat my father for like a hundred years ago. They recognized each other. The laughter filled the room. I screamed. My tears just fell down my cheeks and a couldn't breathe. My mum tried to calm me down, but it was impossible. Tears, tears, tears. I just wanted those laughing people to become serious, to give daddy treatment, I was absolutely terrified that he would die. Again. I started to wonder if I had become a lunatic, if this scene only took place in my head. But it was real, real, real.

I remembered Liten and Hugo, and ran to the car. Alone. I ran until my eyes couldn't see, until my heartbeats nearly killed me. Couldn't breath. Just ran. No air, no air, no air. Liten. Hugo. Liten. Hugo. Where the fuck is my car, where is it where is it where is it? Couldn't find it. Hated myself because I couldn't find my own car. I tried to press the electric kee. Nothing happend. I ran all over the parking area and the car was nowhere to be found. But wait. Wait. I pressed the unlock button again. And I saw the lights of the car. In a tree. But the car was invisible. The fucking car was invisible and in a fucking tree, and the panic came over me.

People around me started to act really weird, almost like everyone were stoned. Suddenly everyone in the parking area were laughing, almost screaming. They had all gone insane. All of them. Insane. They scared the shit out of me, but I had to stay, stay, stay. Liten. Hugo. Must take them to the vet.
I tried to manipulate the car. Begged it to stop being so fucking hard to handle. Told the car about Liten and Hugo and my dad and my mum and I really, really needed it to come down. I closed my eyes and convinced myself that the moment I opened them again, the car would be on the ground, ready to use. There was no time for these kind of strange things to happen. I opened my eyes. I saw the car. The black, shiny BMW. It was beautiful, powerful. And most of all, it was on the ground. Thank you. Thank you thank you thank you.
Liten and Hugo where still alive, and I jumped in, started the car, and drove gently out of the parking from hell. I had to be calm. Couldn't lose the car again. It all depended on the car. And the car knew all this. I didn't know how, but I could feel it in every little piece of my soul. After a while we drove faster and faster and faster. An old friend tried to stop me, she needed a ride. I didn't trust her. There was no time for trusting people. I had to do this alone.

Then the car went back to its invisible mood. Panic. Panic. Panic. What shall I do?

The next second, I was at the daycare. With Becca. She had a new sweather, of the colour gold. I thought it was a strange thing to do, to talk about her sweather when my world was falling to pieces. We ran away. To my place. I had to clean it, it was such a mess. Becca started to clean it, but suddenly Liten was in the livingroom. There was blood in her mouth, she threw up. More blood. The vet. The vet. The vet. How could I forget? Right there, right then, I could have killed myself for acting like a fucking worthless goldfish. I couldn't remember anything. And most of all... I couldn't do anything right. Fuck. I ran out of the house, and ofcourse my car was invisible. Again. I talked to the car, told him that I really, really, really could use some help right now, and that I didn't like its behaviour. It felt as if someone else had the power of the car. Everything was so strange. Almost like a movie. And I couldn't tell if the people around me could be trusted, or if they were some kind of zombies. How the fuck could I know, I couldn't even find my own car. Seek, seek, seek, hide and fucking seek.

The car now was in front of my eyes. But there was something wrong. No wheels. Tears streamed down my cheeks. I was lost. Didn't know what to do? How do you handle this situation, little goldfish? I found four tires, all in different sizes. I managed to fix the car, I drove through the streets in despair. Couldn't remember where the vet was. Right, left, right left.

My mum was suddenly in the seat beside me. Told me that my faster had died.
I didn't believe her, I called her a liar, I didn't want to hear any more bad news. Not now, not today, not ever again. I closed my eyes. We crashed into a store. Full of hippes, smoke, and music. They gace us drugs. I felt calm, even though I was screaming on the inside. We tried to drive through the glass door, out of this crazy place. The car just smashed into it. Nothing happened. The door remained closed. The hippies came over, asked us why we had to be so dramatic, and why we didn't just open the door insted?
I felt like an idiot. Once more, with feeling, little goldfish. The door wasn't even locked. I got angry at my own behaviour, but I just assumed that the door would be locked. Assumed that neither this, would be easy.
Since everything else was so hard, why would this be so easy?
I realized the hippies intensions were quite nice. The didn't want to kill us. Just the thought made me a bit calm. We drove out of the store, and back to the streets.

And we drove. For like a thousand miles, and I missed my dad, there were so many things I never got to ask him. I hated the situation, I hated that I couldn't find the vet. Hated that all the people in the city had become crazy. Tears streaming. Heart beating.

I woke up. I woke up. I woke up. And I couldn't move for at least an hour. The sun is shining outside, the beach is waiting. As always. Always waiting for girls like me to love it.
It needs to be loved.
I need to be loved.
I need to love myself.

In a way, this was i nightmare. And I don't give a damn if you don't understand it. Because I do.

Frou Frou - Let go.
I just need to let go, of all my fear.

'Cause there is beauty in breakdown.

Älskade öde.

2008-06-28T01:45:00.000-07:00

Ibland faller saker och ting på plats på ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig.
Precis som om allting är sammanlänkat, och det finns en mening högre och större än vårt förnuft någonsin kan förstå. I nuläget har hela mitt liv kastats om, jag åker karusell igen och jag vågar kasta mig ut från min trygghet. Det borde vara skrämmande, men är i nuläget bara fantastiskt och totalhärligt.

Det finns något som kallas ödet.
Och jag ser det äntligen.
Det har alltid funnits där
Men ibland är det omöjligt att se saker som finns för nära.

Nu är det min tur.
Mina vänner, jag inbjuder er på en resa i min själ.
Ni är när som helst välkomna att hälsa på.

Nu handlar mitt liv om mig.
Om mig.
Och jag är så jävla värd det.
Och ni, mina vänner...
Utan er vore jag bara en skugga av den jag är idag.
Tack.

Today's ToDo

2008-06-26T01:04:00.000-07:00

Tänk alla famnar jag lämnat, av längtan till dig.
Och alla dagar jag vandrat, så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människan jag någonsin mött...

Idag har jag en oändlig lista av måsten.

Packa.
Växla pengar.
Städa.
Boka tvättid åt Josef.
Hämta Liten.
Lämna bilen.
Lämna nycklar åt Becca - som sedan ska lämna dem till Steffi - som ska lämna dem till Josef.
Maila bilder på min lägenhet.
Kolla min mail.
Boka flyg hem från Stockholm.
Betala räkningar.
Tömma mitt kylskåp.
Gå till vårdcentralen.
Hämta ut recept på Apoteket.
Kolla upp flygbussen till Sturup.
Prata med Steffi.
Boka biljett till John t&r.
Lämna pengar åt Steffi.
Ta reda på Litens försäkringsnummer.
Kolla så biljetten verkligen blivit bokad.

Gaaaaaaaaaah.

Dude.

2008-06-20T10:33:00.000-07:00

Cool dude.
Not cool dude.

Jag kan omöjligt, ens med mina mest intellektuella ord, fraser och inte ens om jag använde de mest banala och begripliga sanningar, förklara för någon som inte begriper.

Därför är min tystnad total i denna frågan.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga längre.
Ty alla ord har blivit sagda och nu återstår denna täckande tystnad.

Och du har faktiskt ingen som helst anledning att vara arg.
Bara så att du vet.
´Round round it goes.

m

2008-06-15T12:16:00.000-07:00

One night to be confused.
One night to speed up truth.
We had a promise made... Four hands and then away.
Both under influence, we had divine scent... To know what to say.
Mind is a razor blade.
To call for hands of above,to lean on...
Wouldn't be good enough.
For me, no...
One night of magic rush, the start a simple touch.
One night to push and scream. And then relief.
Ten days of perfect tunes, the colors red and blue...
We had a promise made; We were in love.
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough, for me, no...
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough.

And you, you knew the hands of the devil.
And you, kept us awake with wolf teeth.
Sharing different heartbeats.
In one night...

Och ibland så önskar jag att du inte var en sån idiot.

2008-06-15T11:46:00.001-07:00

Jag försöker intala mig själv att man inte kan sakna något man aldrig haft.
Man kan längta efter det.
Men aldrig sakna. (Jag misstänker att det är en lögn.)

But still, it hurts with every heartbeat.

I love you.

2008-06-11T13:55:00.000-07:00

You tell me secrets I actually keep.
You hold my head when I throw up,
and I hold your hand when you weep...

Mina vänner.
Mina allra käraste vänner.
Min Karro.
Min Jojje.
Min Doddi.
Min Becca.
Min Steffi.

I don't just just fall in love with you?
Damn... I wish I was a lesbian.
No matter what, I'm by your side.

Även fast jag haft väldigt svårt att acceptera mig själv, har ni alltid gjort det.
Sett mig för den jag är.
Inte för den jag velat vara. Försökt vara.
I alla mörka jävla stunder och när våra ögon blivit bevekade av solen, har ni alltid sett det som varit jag. Och ni har tyckt om det. Jag har varit omöjlig, men mitt liv hade inte varit möjligt utan er. Jag har startat stora hemska gräl med mig själv. Ni har avstyrt dem alla, på era speciella små sätt. Ni är så olika. Gud, ni är så jävla olika. Och jag behöver er alla.

Ida, jag tar livet av mig om inte du finns, är det okej? Du vet allt om mig. Du har burit mig i mina tonårsfyllenätter, och jag dig. Vi har skruvat sönder handfat på frasses, piercat varandra med trubbiga nålar, blandat de äckligaste häxdrinkar som någonsin blivit blandade. Vi har skrivit om livet om döden om kärleken om hur fan man gör för att klara sig i en så märklig värld. Ingen har någonsin förstått mig såsom du. För du är en del av mig. För att jag aldrig döljt det mörkaste mörka för dig, för att du sett igenom det. Du är en så jävla klok människa. Modig. Du är en av de modigaste människor jag vet. Jag älskar att du är så intresserad av andra människor. Att du har förmågan att lyssna. Lyssna tills öronen blöder. Du är realistisk och galen och du är vacker. Utanpå och inuti. Och jag älskar dig. Herregud vad jag älskar dig.

Karolina, min syster. Min allra äldsta vän. Du var lugn. Jag var trasig. Redan då. Du hade din stora familj, där det alltid var liv och rörelse. Jag ville vara där. Gäna jämt. Och jag var alltid välkommen. Vi knaprade på morötter på väg till kören, vi hängde på Ica som ingen annan hängde på Ica, vi samlade på Hubba Bubba och vi spelade tvspel tills våra ögon antog fyrkantiga former. Det var sackosäckar och det var nattliga samtal om rymden om livet efter detta om meningen med allt. Du var den enda som var tillräckligt tuff för att sätta mig på plats. Det var mitt rum och det var ditt rum och det var barbie och det var miljoner små hästar, det var fotbollsträningar med rosa och gröna cykelbyxor, gula shorts och kommer du ihåg mina blå fotbollsskor? Min blå pojkcykel? Du var så fascinerad över barn, över hur allting hängde ihop.Vi hade snö och vi hade kärlek och vi hade glass och det överlägset bästa var att vi hade varandra. Och vi måste alltid ha varandra. Ingen annan är som du.

Johanna, vackra mjuka ärliga Johanna. Du har tagit ner mig på jorden så många gånger. Sagt saker jag verkligen inte velat höra, sagt sanningar istället för att låta mig glida runt i min låtsasvärld. Lilla kreativa människa. Ibland orkar jag inte tänka på dig alls, för då inser jag bara hur jävla mycket jag saknar dig, saknar oss, saknar oss, saknar oss. Vi var ett radarpar i natten, vi var ballast i stan, och alla ville vara som oss. För vi bara var. Var. Och inga andra i världen kunde nå oss. Som tejp, som lim, som plåster. Ihop. Jag älskar när du blir så förbannad att du börjar gråta, när du blir så frustrerad att dina ord tar slut. Då säger dina tårar allt. Du är alltid så stark, så modig och så jävla fantastisk. Du har alltid fått mig att känna mig så vacker. Du och jag och max och alla våra nattliga äventyr. Jag älskar dig för att du sytt mina gardiner. För att du alltid tror på mig.

Stephanie, känsliga unga flicka. Du har alltid påmint mig om en sparv. Så lätt att såra, så vacker att betrakta. Du är så mycket äldre än dina år, och du är så lik mig att jag blir chockad ibland. Jag vill skydda dig från allt ont som finns i världen, jag vill låsa in dig i en glasbubbla, så att du alltid får vara hel. Men jag vet att du måste få bli trasig, flera gånger om. Och jag vet att du kommer klara det, precis om jag klarar det. För du är fan helt vansinnigt envis. Begåvad. Driftig. Givmild. När jag kom hem från Norrland efter två månader och förväntade mig att kaos, och hela lägenheten var städad, och du hade satt upp saker på väggarna, och hängt upp mina ljuslyktor, ville jag bara förvandla dig till ett gosedjur och låta dig bo i min säng resten av mitt liv. Du är en helt underbar människa. Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner för det.

Becca, mitt alterego. Det är märkligt. Det du tänker tänker jag och det du känner ska jag också känna. Du läser mina tankar och det är galet skönt att veta att någon annan är som jag. Du får mig att acceptera mig själv, för någonstans inser jag ju att om vi nu är så lika och jag tokälskar dig, så borde väl fan jag också vara rätt okej. Var har du varit hela mitt liv, lilla grisöra? Våran historia har bara startat. Fast egentligen har våra historier gått parallellt med varandra sedan vi föddes. Det är märkligt. Men jag förstår att det var meningen att vi skulle träffas en dag. Ja det är så jävla märkligt. Och så jävla bra.

Det finns ingen poäng utan att leva utan en bästa vän.
Älska mig alltid eller jag biter er i strupen så att ni dör.
Puss.

These boots are made for walking.

2008-06-10T09:27:00.000-07:00

Det snurrar många tankar i mitt huvud. Hemlige morgan och osynlige jake har bytts ut mot molgan för tillfället. Det regnar inte längre inomhus och jag hyser kärlek för solen och bruna ben. Jag har vansinniga säkerhetsbeteenden för mig. Insikten kommer krypande. Jag tycker om den. Jag är sjuk. Just nu. Men det är faktiskt helt, helt okej. Utan acceptans blir förändringen svår, och med konstant förändring finns ingen tid för acceptans. Jag landar i det som är jag.
Reder ut mina egenhändigt snurrade spindelnät. Långsamt. Jag ska inte skynda mig den här gången. Det har tagit tid. Det kommer ta tid. Och det är lång tid kvar.

Det spelar fan ingen roll att det är uppförsbacke.
At least I'm walking.

Döskalleplåster och blonda lockar.

2008-06-05T14:04:00.000-07:00

Någon där uppe måste ha sett mig
och tänkt att nu
så är det väl ändå
hennes tur?

Jag kan aldrig någonsin kräva att du ska förstå mig
förstå det som är jag
finna dig i mina kast till höger och vänster
Jag kan inte ändra på det som är jag.
Hela mitt liv har jag försökt ändra på det som är jag.
Försökt smälta in bland de jag ansett vara normala.
Vad nu det är.
Och jag kan inte mer.
Jag orkar verkligen inte det.

Någonstans trodde jag ändå att det skulle räcka att jag älskade dig.
Jag är barnsligt naiv.
Inte du.
Men...
Jag gillar det.
Det finns något väldigt oskuldsfullt och vackert i att vara naiv.
Och mitt i mitt mörker, blir det mitt ljus.
Att tro på att det någonstans kan vara okej att vara som jag är.

Du har ditt sätt att se på saker och ting.
Du behöver din ordning.
Din planering.
Du är i en fas då du behöver planera.
Det är du alltid.
Och jag gillar det.
Jag har alltid gillat det med dig.
Att du räknar klockslag, att du är väldigt realistisk.
Din realistiska sida har alltid gjort mig lite lugn.
Jag är inte realistisk.
Jag kan inte, jag vill inte, jag finner det tråkigt.
Jag. tänker. inte. bli. det. minsta. realistisk.
Jag måste drömma mina dagliga drömmar för att stå ut.
Och det betyder inte att jag inte kan planera.
Bara att det är en så mycket svårare grej för mig än för dig.
Betyder det verkligen att du är normalare än vad jag är?
Herregud, jag känner tusen och åter tusen människor som inte är några raketforskare när det kommer till att planera sitt liv.

Du säger ofta en sak.
En liten liten mening.
Som jag sedan ska sätta in i ett helt perspektiv.
Var är dina drömmar? Din längtan efter kärlek?

Den finns ju mitt framför dig.
Men du missar den.
Igen.

Det ligger en liten flicka i min säng som visar mig den största av världar. Hon har ett svart döskalleplåster på sitt ben och skrubbsår på sina inte ännu sommarbruna ben.
Och skulle du ens älska mig hälften så mycket som hon älskar mig så skulle det här inte vara ett problem. Jag är trött på det. Men du vill ju inte ha något namn på saker, som något jävla kravmärkt kött. Jag accepterar. Men du vill ju inte godkänna att vi har en relation på facebook, för det är ju så jävla töntigt. Jag accepterar. Och du vill segla jorden runt. Jag med. Vill du så vill jag. Men du tycker inte att kyssar är så jävla fantastiskt, du tycker ju faktiskt att det är väldigt överskattat. Kan jag göra annat än acceptera? Du vill aldrig någonsin umgås med de som är mina vänner. Jag försöker förstå varför. Du kan inte säga de där tre små jävla orden, som du vet att jag behöver höra så vansinnigt mycket. Acceptera eller var krävande. Jag accepterar. MEN. Det finns ett jävla stort men här. Jag har mått åt helvete, mörkret har varit riktigt mörkt, och ibland är det mörkt fortfarande fastän det är mitt på blanka dagen. Och jag får ett tillfälle att umgås med en av de människor jag älskar mest av allt i detta liv, och i nästa, och livet efter det. Du jobbar, och jag frågar dig om vi skulle åka bort i helgen eller inte. Jag fattar att du inte kan svara.
Men. Jag gör mitt val, och det är ett sjukt självklart val.
För mig.
Jag vill ha hit henne.
Och din reaktion är att nej, du är inte så sugen på att ha någon unge som stör i helgen.
Accepterar inte. Inte.
Ursäkta mig, men jag är inte sådär jävla jättesugen på att ha en pojkvän som reagerar så.
Jag hade inte reagerat så.
Det betyder inte att det inte är okej för dig att reagera så.
Reagera hur fan du vill.

En dag ska jag skriva en bok om alla saker du sagt till mig som varit så förbannat idiotiska.
Saker du kläckt ur dig några för många gånger, som gjort ont.
Vad sa jag senast som gjorde dig ledsen?
När har jag inte berättat för dig att du är den vackraste jag vet?

Förresten så färgade jag håret blont.
I ren protest.
Älska mig nu, om du vågar.
Jag försöker älska mig själv.
Och jag gör det jag måste för att göra mitt liv fyllt av mening.
Och hade du varit det minsta intresserad över att göra mig till en lyckligare människa, om så än bara för den här helgen, så hade detta inlägg aldrig blivit skrivet.

Men nu blev det det. Skrivet.
Och jag måste toklyssna på Eskobar och älska den lilla flickan som sussar i min säng.

You go and throw it away...

And that's just great, but...

2008-05-29T05:56:00.000-07:00

And so it's all the same.
A kiss that doesn't want to end.
Jag skulle vilja känna den.
Den där kyssen som inte vill ta slut.
Du förstår inte det.
Och jag kan inte för mitt liv begripa hur man inte kan vilja det.
Du är hemskt annorlunda.
Vissa dagar älskar jag det som gör dig så udda.
Andra gör det ont i mig när jag verkligen inte förstår.

I dedicate my songs to you
But you almost never listen to them
It's such a shame.

Jag har träffat hundra nya människor på sistone.
Underbara, fina själar.
Jag tycker om det.

Men jag har fortfarande en viskande oro i mitt bröst.
Oron för att missa livet i min hets att hinna med allt.
Jag vill vara överallt, och jag vill uppleva allt.
Och det slutar med att jag står tyst i kaoset och önskar
att någon kunde trolla bort mig till landet ingenstans.

Att aldrig vara nöjd är ett sådant jävla lyxproblem.
But still. Is my head all wrong?

I can't handle you.

Today : Robotboy - Robyn.

Respekt.

2008-05-27T06:50:00.000-07:00

Var är den? Vad är den? Vad står det ordet för?

Har jag respekt för mig själv? Ibland.
Har du respekt för dig? För mig?

Framtid, ljuva framtid.

2008-05-19T05:59:00.000-07:00

Jag har bestämt mig för att antingen bli:

Rockstjärna eller
skådespelerska.

Ja jag vet att ni tycker att det vore bättre om jag skaffade ett vanligt jobb först, och det kanske jag ska också. Men sedan ska jag bli rockstjärna. Eller hänga lite med Thorsten på Dramaten.
Så det så.

Jag kan inte vara vanlig, jag vet inte hur man gör.
Så fort jag börjar få vanor, kryper det i mina ådror.
Fast jag vågar aldrig släppa mina jävla vanor.
För mitt invanda mönster, är allt som håller mig på plats.
Mina mönster är det som är jag.
Och mina vanor blir just vanor.

Jag känner för att åka luftballong, och hoppa fallskärm ner i en stor skärgård, sno en båt och segla med den stiligaste pojken jag vet på alla de sju haven.

Jag är en jävel på att nedervärdera mig själv.
Jag motarbetar den där bruden som heter Anna. Anna Svensson.
Vilket jävla namn förresten. Jag kan köpa Anna. Och jag köper nästan Svensson. Men ihop? Hur tänkte du mamma?
På gymnasiet försökte jag lite avslappnat övertyga skolfotografen om att jag faktiskt hette Ana Diaz. Jag hade fått tomtar på loftet av att höra många människor säga att jag var lik Cameron Diaz. Jag ville också ha ett läckert efternamn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det slutade med att jag fick heta Ana Svensson. Ana? Extremt o-coolt. Tack så jävla mycket, herr fotograf. Pinsamhetsnivån i att få sitt namn felstavat i skolkatalogen, a.k.a GymnasieBibeln är hög. Jag pinades och skämdes och lärde mig min läxa. Jag har numera slutat med att ljuga om mitt namn.

Jag har däremot insett att mitt namn kan vara en fantastisk täckmantel. Hej, jag heter Anna Svensson och jag kör en grå Volvo V70. Yeah. Vadå? Nä? Är det Sveriges vanligaste bil? Kors i taket. Det är typ himla bra ibland.
Typ när man blir stoppad av polisen i en helt vanlig hastighetskontroll, inser att man glömt sätta dit det nya kontrollmärket, att minst två av hjulen är totalt odugliga, att en lampa inte riktigt lyser som den ska. Typ inte lyser alls. Det var faktiskt väldigt länge sedan den lyste. Och till sist, att körkortet inte kände för att vara i plånboken idag. Himla typiskt.

Sådana dagar är det fantastiskt att heta Anna Susanne Svensson.
Det får människor att le väldigt vardagligt mot en, det får mig att inse att de åtminstone tror att jag koll på läget. Det har jag däremot inte.

Inte idag och inte igår och med väldigt stor sannolikhet inte imorgon heller.

You live and you learn...

2008-04-14T08:07:00.000-07:00

I came home in the morning, and everything was gone!
Oh, what have I done? I dropped dead in the hallway, cursing the dawn.
Oh come on sun, why must I burn?
I'm just trying to learn.

I stare into the light to kill some of my pain.
It was all in vain, 'Cause no senses remain, but an ache in my body and regret on my mind.
But I'll be fine.
'Cause I live and I learn,
Yes, I live and I learn,
If you live you will learn.
And I live and I learn.
Got kicked in the head, so I started to fight ´cause I knew I was right...
But I learned I was wrong. I remember a slaughter, I remember I fought. For the money I brought. I got blistered and burned, and lost what I earned.
But I lived and I learned.
Yes, I lived and I learned.
I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now.

I came to on a corner,with some help from a man... God damn I don't seem to have learned!That a lady in need, is guilty indeed. So I paid and got laid in return. And I don't know what I've learned...Well... you get what you give. And hell, yes, I'll lived... But if you live as you learn; I don't think I can learn. All with the sun in my eyes, surprise, I'm living a life. But I don't seem to learn...

No, I don't think I can learn.

Don't bother, she's got it now.
Don't bother, be unkind.
Don't bother, I'll be fine.

I'm really a cat you see, and it's not my last life at all.
So, don't bother, be unkind.

Imorgon är en annan dag.
I guess we never knew, what to become.
Inte igår och inte idag och inte imorgon.
You didn't know that this was such a problem.
Det gör du aldrig.
Det gör ingenting.
Man kan omöjligt förklara för någon som inte begriper.

Won't you burn this killing wish that I have...

Idiot.

2008-04-04T09:39:00.001-07:00

Förresten så har jag en ny tro.
Jag tror att det är bra att uttrycka sina känslor.
Väldigt exakt.

Så.

Jag avskyr dig. Jag hatar hatar hatar hatar dig din jävla idiot. DU är äcklig och du är ful och du är överdriven och du pratar konstigt och du har skittråkiga kläder. Du ser ner på folk och ingen tycker egentligen om dig. Allra minst jag. Jävla idiot. Jag gillar inte dig. Inte det du säger, inte det du gör, och inte den du är. Inte det minsta. Hoppas ditt liv går åt helvete, iallafall några år.
Du är patetisk.

/Anna 14 år.

Attitude.

2008-04-04T09:17:00.000-07:00

Idag är jag jätteintressant.
Verkligen.
Livsbejakande, och...
och... Spännande.

Nej. Bara trött och frusen in i själen, och jag blir bara ännu tröttare ju mer jag tänker på det.
Det är precis som om någon tryckt på pausknappen i mitt livs film.
Fast jag spelar vidare. Tittar mig omkring. Betraktar min omgivning. Jag går långsamt runt. Studerar allt som tillhör mitt liv. Och allting är väldigt objektivt och blasé och skitjävla tråkigt, och jag undrar vad jag håller på med.

Precis så undrar jag. Wasn't life supposed to be more than this?
Jag bara är, är, är, är är. Och jag vet att det i vanlig folkmun beskrivs som vardag. Jag avundas er som kan acceptera den. Vardagen. Det är ungefär som när man beskriver någon som inte direkt väcker uppsyn, man säger att han ser vardaglig ut.
Vem fan vill se vardaglig ut? Inte jag.

Högmod före förnuft.
Döm mig för hybris, någon.

Jag vill bara känna.
Känna
Känna
Känna.

Jag vill bara vara lycklig.
Det är fan allt jag begär.
Lycka.
Jag vet hur den känns. Lyckan. Men varför är den så hal och oberäknelig?
Varför kan man inte vara lycklig jämt?
Ett jävla problem.

I know my attitude sucks.
Jag jobbar på det.

Using white lies if we have to.

2008-04-03T11:33:00.000-07:00

Leave the body, leave the mind.
Every promise, every place behind.
Leave the city, leave the cold.
Young people far too old.
Leave the quiet, leave the night
Broken feelings of dreams out of sight.

Let me cross a very fine line.
For today.
For a lifetime.

The worst mistake to make.
Or just the kind of promise you simply have to break.
Need to catch my breath.
Won't you please turn off the light?

I wonder where you come from.
Where you've been.
Jag undrar varför du är du.

You're faking it well, but it shows.

I need therapy, the say.
Möjligt.

Gör det nåt?

Men?

2008-04-02T11:30:00.001-07:00

Är jag den enda som aldrig förstår?

Bulletproof.

2008-03-28T00:24:00.000-07:00

Every day.
Every hour.
I wish.
That I was.
Bulletproof.

Det finns ingen som dömer mig så hårt såsom jag själv gör.
Ingen som har vassare tunga.
Eller rakare pekpinnar.
Den sista tiden i mitt liv har jag börjar tänka annorlunda.
Det är helt sjukt stort.
Och jag är livrädd.
Jag har inte sovit många minuter inatt.

Jag har vänner jag kan ringa mitt i natten.
Och det är okej.
Och det ger mig en sådan enorm styrka.
Det ger mig obeskrivligt mycket.
Jag är svag och jag är liten och jag är rädd.
Men det är okej.

Man kan vara modig ändå.
Och det är precis vad jag ska vara.
Klockan elva.

Jag satt uppe halva natten och läste.
Om saker jag inte kunnat läsa om tidigare.
Det var vansinnigt jobbigt.
Men ju mer jag läste, desto mer förstod jag mig själv.

Mitt hjärta bultar så hårt i mitt bröst
Skitskraj.
Nervös.

Jag har vänner som ringer jobbiga samtal åt mig, när jag själv inte orkar.
Jag har vänner som lyssnar när jag behöver prata nonstop i en hel dag.
Jag har vänner som orkar ta sig tid att stanna upp i sina liv.
Vara nära. Berätta för mig att jag duger.

Jag har vänner som sagt saker baserade på kärlek i så många år.
Jag har alltid lyssnat.
Men allt de sagt har känts så långt ifrån.
Omöjligt att uppnå.

Förändring kommer inifrån.
Ingen kan ändra mitt liv så länge jag själv inte vill.
Jag är livrädd för att bryta upp mina gamla mönster.
Livrädd för att falla tillbaka.
Livrädd för att göra fel, för att inte duga, för att våga möta mig själv.

Rädd. Så in i helvete.

Utan er hade jag nog inte kommit till den här punkten.
Jag är inte bulletproof och jag kanske aldrig blir,
men fan...
Jag är skyldig mig själv att våga vara stark idag.

Ge mig styrka. Ge mig en skyddsväst så jag klarar av att möta min värsta motståndare.

- Mig själv.

Believe in me,

like I believe in you.

Dubbelmoral.

2008-03-21T06:56:00.000-07:00

Hört i samtal:

Kvinna ett: Alltså, helgen var ju helsjuk... Jag hånglade upp en kille som hade flickvän!
Helt sjukt var det.
Tystnad följer.
Kvinna två: ... Men... Du har ju pojkvän?

Kvinna ett igen: ... Jo. Just det...

Guud. Det är så bra. Det är såå bra.
Hatten av.

Please sister.

2008-03-15T12:09:00.000-07:00

Give me belief that my time will come.
And a tollfree helpline, if I find someone.
But she said,
You gave away what you never really had.
And now, your purse is empy.
I can see why you're sad...

So if it's true, that love will never die,
then why do the lovers work so hard to stay alive?

Underbara hundusling.

2008-03-04T04:50:00.000-08:00

Känslan.

Den där känslan. När allting fungerar. När vi äntligen förstår varandra. När han lyssnar på mig, och jag på honom. När jag låter honom vara just det han är, en hund, en dobermann, en liten filur som heter Hugo. När vi möts. Och allting fungerar. När han lugn och stark smyger mjukt upp längs min sida. Och stannar där. Vi går längs vatten, vi möter ankor och andra hundar och bilar och stora brummande lastbilar. Vi stannar för rött ljus. Vi traskar över gräsmattor. Vi är ute en timme, och just nu känns den timmen som den tveklöst bästa timmen på hundra år.
Äntligen, äntligen, äntligen. Hans uppmärksamhet är riktad hundra procent på mig, och så fortsätter det hela promenaden. Han njuter. Han är lugn. Han litar på mig. Jag låter honom förstå att han kan det. Lita på mig. När han blir för ivrig, vänder vi om, går tillbaka, gör om. Allt med samma lugn. Och det fungerar. Herresatans jävlar, faan, det fungerar tamefan. Ceasar är en gud, tack tack tack!

Alla som känner mig vet vilken seger det här är. Vilken lycka som bultar i mitt hjärta just nu. Genombrott. Förståelse. Lugn.
Jag har aldrig någonsin varit så lycklig efter en promenad med honom. Det var världens finaste promenad, och jag är så lycklig att jag måste gå och dricka femton koppar kaffe nu, Hej!

Bamsepappan, Lilla Anna och Döden.

2008-03-03T04:03:00.000-08:00

På onsdag ska jag närvara på ett seminarium om Antiken och Medeltiden. Inkluderar det riddare och prinsessor månntro? Sannolikheten är nog tämligen liten. Himla typiskt. Varför denna hets om att lära sig saker om det förgångna? Historia är ju just historia. Det grämer mig att jag faktiskt inte är speciellt intresserad. Antik hit och Renässans dit. Bah. Det som hade kunnat vara då? Vad hände med fantasin? Jag hade tyckt om att läsa om riddare och prinsessor. Mycket. Jag har en evig förälskelse när det gäller sagor.

Varje gång jag tänker på ordet "sagor", tänker jag på Bamse och jag hör med ens min pappas röst i mitt huvud. Han var en professionell sagoläsare må ni tro... Han ägde en förmåga att kunna gestalta vem som helst, ge vilken tecknad figur som helst en aura, en själ. Han kunde förvandla dem, göra dem sanna, ge dem plats i min lilla verklighet. När han läste vad Vargen sa, hade en elak, lite pipig nervös röst... men inte i närheten av den nervösa klang som utgjorde Lille skutts klara stämma.

Lille skutt levde minsann upp till sitt namn, ingen kunde springa lika fort som han behärskade, ingen skuttade så högt som hans ben kunde skutta. Ingen brummade som Bamse, ingen var lika eftertänksam som Skalman, han var klokast i världen. Skalman hade alla svaren, hans hus låg nästan uppe bland stjärnorna, hans hus var bamsevärldens mekka. Där fanns sprakande rykande trolldrycker, finurliga piller med alla möjliga biverkningar OM inte motpiller togs i tid, rymdfarkoster, ubåtar, tidsmaskiner. Skalman var en gud. Hade inte Skalman svaren, fanns där inga svar att söka. Bamse var den modiga lilla björnen mitt hjärta hejade vilt på, den bruna lilla björnen som ville alla väl, godheten personifierad. En hjälte. Och han var behövd. En smått oumbärlig liten björn.

Brumma lekte med glad obrydd röst i sitt städskåp, hon var två miljoner mil bort, förtrollad i äventyr med dammtussar och låtsastroll. Hon var egen, och han lät mig förstå att det var okej. Och Teddy! Oh, Teddy! Jag älskade Teddy. Jag älskade när pappa levde sig in i Teddys utanförskap, älskade hans röst när den speglade hopp i de mest hopplösa situationer. Teddy och hans glasögon. Det var alltså okej att ha glasögon. Jag började använda mina rosa med en liten fjäril på. För Teddy hade minsann glasögon. Och Nalle-Maja, Farmor med hemliga dunderhonungsreceptet, Kattens Janson och Husmusen, Vargen ( Pappa berättade att Vargen egentligen var hemskt snäll, bara en gnutta missförstådd, när avsnitten blev så hemska att jag var tvungen att hålla för öronen)

" Vargens liv har varit svårt. Han blev som spädbarn föräldralös efter en skogsbrand, och uppfostrades av tre kriminella vargar, som bodde i ett förfallet skjul i skogen. I början umgås han bara med skurkar och blir till och med "Världsmästare i elakhet". När Bamsegänget låter honom vara med och ta hand om Billy Boy börjar han dock så smått mjukna, och blir till sist vän med dem. Han blir ofta retad för det av sina gamla "vänner" - Vargkusinerna, Knocke och Smocke och Sjörövarna. Vargen är för det mesta snäll men kan ibland drabbas av återfall."

Det var Bamse och det var tomtar och det var troll.

Han lärde mig att Krösus Sork fått sitt namn för att Krösus är ett annat ord för välbärgad, en person med många slantar på banken.

Jag låg tätt intill. Under hans stora arm. Vilade mina blonda lockar mot hans trygga bröstkorg. Andades. Kände hans hjärta slå. (Om jag blundar, sluter mina ögon, är jag där igen, på nolltid.)Lät mig förtrollas in i sagornas värld. Och ingen annan tilläts komma in i sovrummet under vår sagostund. Ingen. Mamma blev strängeligen uthyssjad, vi pekade på dörren i samförstånd, mamsen, vi älskar dig, men du får inte vara med just nu. Det bara är så.

För ingen annan fick vara med. För ingen annan förstod.

Och mamma visste att du var hemskt sjuk, så hon stängde försiktigt dörren igen.
Det visste inte jag. Självklart visste inte jag. Inte någonting. Men även om jag hade vetat hade jag inte kunnat älska våra sagostunder mer. Det hade varit omöjligt. De var heliga, fantastiska, ovärdeliga. Above all. Och aldrig ska jag glömma. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men aldrig ska din sagoröst falla i glömska. Aldrig någonsin. Din röst och ditt skratt ringer alltid lite svagt i mitt huvud. Du är långt ifrån. Men ändå så nära.

Ingen läste sagor som du, pappa.

Och ingen älskade dig, som jag, pappa.

Och ingen saknar dig som jag, pappa.

Pappa

Pappa.

Nr 3, 1988. Teddy i Sago-landet.

På besök hos Skalman sugs Teddy in i en bok. Han kommer till Sago-landet, där han stöter på mängder av sagofigurer och upplever äventyr från deras böcker. Han dricker Skalmans Minimax-saft och blir först liten - sedan jättestor. Som stor träffar han på en jätte som inte låter honom löpa - en kompis i hans storlek växer nämligen inte på trän. Hemma är Skalman på väg att följa efter Teddy, när han hört vad som hänt. Men Bamse hinner före in i boken och nu är både han och Teddy fast i Sago-landet. Till slut kommer Skalman, som förklarar hur man ska göra med Minimax-saften för att komma tillbaka. Både Teddy och Bamse dricker saften, som olyckligtvis tar slut innan Skalman får sin dos. Därför blir han kvar i Sago-landet för alltid, tror han, men så kommer sagans goda fe och hjälper honom tillbaka. Han har nämligen varit så ädelmodig och låtit de andra två gå före...

_____________________________________________________

Du var min Bamse. Modig. Stark. Klok. Full av svar.

Vem ska jag ställa mina frågor åt när jag vet att du skulle ha det bästa svaret?

Åren går och jag trodde jag skulle glömma.

Men det har aldrig varit tydligare.

Jag har gråtit. Kastat saker. Rivit ner allt som suttit på mina väggar. Klöst tapeten blodig. Skrikit tills min röst försvunnit. Vägrat äta. Legat sömnlös. Haft panikångest. Haft ett trasigt hjärta. En opålitlig själ. Jag har varit förlorad i hundra år. Jag försvann när du försvann. Jag satt i en betydelselös jävla fåtölj från IKEA och min mamma berättade med tyngd i orden och gröt i rösten att nu.. är det.... så... att livet... går ju... upp och ner... Och tapeterna rasade från väggarna, jag ställde mig upp och skrek tills glasen gick i tusen bitar, jag rev ner den jävla julgranen och lät alla färgglada glittrande vackra kulor falla till golvet och bli trasiga och fula och alla mina känslor stormade in och målade golvet och taket och väggarna svarta, och jag grät.

Nej.

Det gjorde jag inte. Inte något av det. Jag dog. Jag dog och jag dog och jag dog och jag dog. Du var borta och jag dog. Jag dog när du dog. Jag dog där i fåtöljen. Och jag stirrade rakt framför mig i så lång tid att rummet upphörde att existera. Människor pratade med mig. Men jag kunde inte höra, jag kunde inte se, ty jag var död och förlorad. Och sorgen sköljde över mig som ett hav, jag kunde inte göra annat än att drunka i det tomrum du lämnade efter dig.

Mina julklappar låg spridda omkring mig, glänsande nya och jag hatade dem alla.

Jag hatade allt, jag hatade att julgranen var så jävla vacker, jag hatade snöflingorna som föll utanför fönstret, jag hatade att du var död. Hatade. Så jag stirrade. För döda människor gråter inte. Jag brukade gråta när jag slog lilltån i trappen, när jag var förbannad, när jag kände mig så missförstådd som bara en tonåring kan känna sig, när jag var trött, när jag var olyckligt kär.

Du förtjänade inte de tårarna. Att du var död var mig så övermäktigt, så overkligt, och tårarna stannade inuti mig, brände sönder hela mitt inre i väntan på att få komma ut.

En vit ponny. Du hade gett mig en vit ponny. Med silverglänsande man och mjuka förstående svarta stora ögon. Det var bara ponnyn som förstod. Han var hundrafyrtiosex centimeter över jorden och han fick ta emot alla tårar. I hans man, i hans mjuka päls trillade de ner i miljontals. Där, bland höstrån och ponnylukt tillät jag mig själv att sakna dig.

Och jag saknade så inihelvete.

På min vita stora springare satt jag. I mörkret. I skogen. Bland norrlands alla kala träd i decemberkylan och grät så att jag skakade. Jag dog och jag grät och jag dog och jag grät och jag dog, jag dog, jag dog. Och han stod stilla som aldrig förr. Andades. Frustade. Vände sin stora mjuka mule mot mitt ben, buffade. Gav mig styrka. Gav mig livet åter.

Och nu vandrar han också i stjärnornas dal. Han bor i hästhimlen som kallas Trapalanda, och aldrig mer ska jag få blöta ner hans vita päls med mina tårar.

Jag kan inte göra annat än sörja och sakna.

Herregud så jag saknar.

Mina två stora kärlekar.

Som jag saknar er...

Jag befarar att all denna saknad efter er gjort mig galen.

Jag visste att dagen skulle komma. Jag visste det. Jag vägrade tro på det, men innerst inne förstod jag att det skulle hända. Jag förstod det när jag var sex år gammal. Älskade pappa. Dina läkare sa att du hade två år kvar att leva, med lite tur. Men tur var inte din grej helt enkelt, ingenting du byggde dina analyser på. Du var dödligt smart, begåvad, hade sinne för affärer. Du meddelade vänligt läkarna att du skulle leva tills din dotter klarade sig själv.

Jag har fått höra, att det var dina exakta ord. Tills min dotter klarar sig själv.

Så jag var tretton år och satt i medioker IKEAfåtölj och undrade hur fan man klarar sig själv?

Men fan, jag bestämde mig för att jag skulle klara mig själv, till varje pris.

Och jag förnekade min mor, jag vägrade att lyssna på någon.

För jag skulle minsann klara mig själv.

Och jag blev ensammast i världen och förstod att jag fortfarande var död.

Kontenta: Ibland är livet bara grymt.

Det här är anledningen till varför jag blivit en obotlig romantiker. Jag tror på kärleken.

Jag måste tro på den, för jag vet att det är det enda som ger livet mening. Att våga älska, är att våga falla, är att våga leva.

Jag skall vara dåraktigt modig.

... Goodbye black butterfly. You can take those perfect wings into outer space

'Cos there's no place left in this blood for your restless fluttering, your sleepless ways...

Wanna play?

2008-02-27T03:37:00.000-08:00

I don't want no one to know how the hurt it me works.

Breakthrough i min lägenhet. Tavlor som hittar sin plats, färger som skriker efter att få målas, väggar som längtar efter att få lackas. Fönsterbrädor som trillar på plats. En borrmaskin som inte trilskas. Just nu, enkelt. Enkelt, enkelt, enkelt och självklart.

Jag behövde det. Jag behövde verkligen det.
Jag orkar inte riktigt motgångar just nu.

Orkar inte.

Jag läser Luke Rhineharts bok Tärningsspelaren och förlorar det sista utav mitt vett. Trevligt. Så passande. Han låter en tärning ta alla hans beslut, små som stora, och självklart faller snart hela hans liv ihop. Eller gör det verkligen det? Allting blir bara annorlunda. Enormt annorlunda. Han bryter mot alla konventioner och osagda små regler som vi så fint skaffat oss i vårt samhälle. Han letar upp sina innersta mest tabubelagda önskningar och fasor, han vänder ut och in på sig själv. Vrider sina tankar till det yttersta, han blir en pusher av rang. Han triggar. Sin omgivning, sig själv. Han spelar tusen olika roller, och han gör det med många lysande stjärnor i kanten.

Jag finner det dramatiskt, vanvettigt, idiotiskt... och alldeles förståeligt.

Jag känner ett samband med honom, jag förstår honom till punkt och pricka, och det skrämmer självklart vettet ur mig. Det går åt helvete för honom, självfallet kan det inte gå annat än käpprätt åt helvete. Likväl fascineras jag. Trollbinds.
Jag beundrar honom. För att han vågade. Vågade sätta hela sitt liv, sin karriär och familj på spel för en svartvit liten fyrkants skull. Han är helt jävla galen. I obey.

Du är dum i huvudet om du inte läser den här boken. Tärningsspelaren.
Eller väldigt smart.
Det beror på vilka demoner du besitter.
Har du redan nu lite problem med att anpassa dig i samhället kanske du ska låta bli.

Jag borde ha låtit bli.
Jag borde ha lagt ifrån mig den vid första kapitlet.

Så som Jim Carrey borde ha slutat läsa boken innan han ens började tänka på att läsa den i filmen "The number 23", borde jag aldrig börjat bläddra i den. I Carreys fall kunde man också räkna ut att det skulle urarta.

Men han kunde inte.
Han var precis lika oförmögen att sluta läsa som jag är just nu.
Det kan liknas en besatthet.
Jag kan inte hjälpa det.

Farväl, nu ska jag återigen gräva ner mig i boken som kommer att bli mitt fördärv.
Jag inser det. Men den ropar på mig. Lockar. Med varm inställsam röst...

En tärning är ett vanligt spelredskap som används för att generera slumptal. Tärningar är ofta gjorda av plast eller trä, och formade som någon av de platonska kropparna med kuben som den absolut vanligaste typen. Fördelen med de platonska kropparna är att alla sidor blir lika stora och har därmed i princip lika stor chans att komma upp. På grund av att många tärningar har hål i sig, samt att man håller dem olika när man kastar så är sidan tärningen landar på inte helt slumpmässig. Sidorna numreras vanligen från 1 och uppåt.

Gotta go.