J

New Found Land - Stay with me.

Jag föll och du fångade.

Precis som om du alltid varit redo för det.

Jag gick och du ville följa efter.

Precis som om du visste var jag skulle.

Åt ditt håll.

Bara inte just då.

Jag föll igen.

Och du fångade mig igen.

Och det var inte ens konstigt

Precis som att jag alltid vetat att du skulle fånga mig. Igen och igen och igen.

Precis som att du alltid vetat att jag skulle ramla tillbaka i din famn.

Himla märkligt.

Jag föll du föll vi föll allt föll på plats.

Bara sådär.

Du är så självklar i mitt liv.

Allting har förändrats men du finns kvar.

Med dig vill jag aldrig tveka en minut.

Jag vet inte var vi ska

Men jag vet att vi ska dit tillsammans.

Vilken jävla färg hade nu själen igen?

Det spelar inte längre någon som helst roll
För jag orkar inte slåss med eller mot dig.
Orkar faktiskt inte ens tänka på dig.
Ibland gör jag det ändå.
Tankar är svåra att styra.
Du var svår att styra.
Jag med.

Vi ska inte styra varandra.
Ingen relation som är uppbyggt på helt olika drömmar kommer någonsin att fungera.
Jag vet det. Jag har alltid vetat det. Jag har bara inte velat se.

Nu är livet så annorlunda men ändå sig så likt.
Samma människor, samma känslor, samma tankar nu som då.
Jag är samma nu som då.
Alla är samma, få saker förändras.

Min tystnad är inte elak
den vill inte såra
Jag besvarar med tystnad eftersom min ork tar slut annars.
Jag har mycket lite ork detta år. Den blåste bort och jag vet inte när den behagar återvända.
Jag är bara så vansinnigt trött på att försöka förklara saker för dig.
Det ger uppenbarligen inte oss någonting alls
Så jag skiter i det. Precis som du skiter i det.

Så är det, och detta år anammar jag min fars livsmantra;
Att gilla läget.
När man inte gillar läget är detta ett mycket svårt uppdrag.
Jag har kommit till acceptans.
Det där med gillande får dröja ytterligare ett tag.
Så jag gillar det läge att jag nått ett läge där jag accepterar läget.
Det är allt jag kan ge just nu.
Jag anser att det är mer än tillräckligt.

Be inte mer av mig,
det är ändå allt jag kan ge.
Just nu.
Jag har så mycket andra mycket viktigare saker att lägga min dagliga dos energi på.
Du får inte ta min energi när du kommer hit.
Jag vet att du inte ens vet på vilket sätt du tar den.
Jag accepterar att du inte vet det.
Men jag gillar det inte.

Lars Winnerbäck - Idiot.

Du är ett glashus och jag är en sten. Men det är du som försöker se igenom mig.

Relationer.
Vi fungerar inte utan dem. Måste ha dem på något sätt, alltid måste vi vara förankade någonstans. De föder oss, tär oss, skär oss ibland ända in i benmärgen. Vi sjunger utav förälskelse, vi gråter av besvikelse, vi vågar bege oss till okända platser, vi blir fega och slutar tänka själva.
Vi flyr från dem, springer in i dem, sätter upp dem på höga pidestaler för att sedan trampa på dem som om de inte vore något värda. Inte en spänn. Ena dagen drottning, andra dagen ingenting.

Mina ytterst oavslutade vänskapsrelationer kan fortfarande få mig att må dåligt. Riktigt ångestframkallande.
Likväl som hela grejen fascinerar mig. Hur kan det vara så? Ena dagen bästa vän, andra dagen inget.

Kan verkligen kärleken ta slut på en vecka? Eller fanns den aldrig där på riktigt? Lär vi oss aldrig att inte måla upp glashus till luftslott? Förväntningarna börjar på noll, men blir alltid så jävla höga och allting tenderar rasa som ett fuskbygge till korthus tillslut. Hästarna blir så höga att ingen jävel kan tämja dem. Men när vi tittar på varandra för sista gången och för första gången verkligen ser varandra, hur känns det egentligen då?

Tomhet? Likgiltighet? Förståelse? Bestämdhet? Trötthet? Frihet? Rädsla?

Jag vet vem jag är. Vilken sinnesro ändå när livet är som det är.
Tysta historier utspelar sig i mitt sinne.
Jag ser en värld som för mig, är perfekt.
En kantstött vision, men den bränner likväl lika hårt.
Starkare.

Måste bryta ned mina drömmar ännu en gång för att kunna se om jag klarar av att bygga upp dem igen.
Byta ut de delar som inte är kompatibla.
Synd det är en sådan jävla brist på relationsverkstäder med billiga prisvärda tillbehör.

Jag vill inte kunna allt själv och jag vill inte klara allt själv.
Det vet jag redan att jag gör.
Jag vill att du ska kunna lika bra som jag.
Jag orkar inga spel, det ska vara glasklart och enkelt.

Den vackraste stunden i livet, var den när Du kom.
Den uppgivna röst som jag nyttjar så illa fick Du att försvinna.
Alfons Teo Pussel, jag hoppas du vet att du är den viktigaste personen i hela livet.
Min finaste relation. Livet är långt och vi kommer möta motgångar tillsammans. Men det finns ingenting som någonsin kommer ändra på att jag älskar dig mer än luften jag andas.

Det hade varit så jävla bra.

Håller alla tummar jag har.
Hoppas.

Det är så logiskt, alla fattar utom du.

På våren är kvällarna i norrland  mycket stjärnlösa.
Jag vet att de finns där, men så länge jag inte ser dem spelar det ingen roll.
Jag ser inte när de faller, så jag kan omöjligt önska mig något.
Ingenting att blicka upp emot, ingenting som slår mig med dess glans.
Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar, var du är.
Universum skrämmer mig.
Jorden skrämmer mig.
Det evigt oförklarligt onaturligt stora utanför vår atmosfär skrämmer mig.
Försöker trycka bort tankarna, men de tenderar att återkomma.
Alltid vid tillfällen som inte passar mig.
Jag vill inte bli skrämd nu. Inte just nu. Förmodligen inte sen heller.

Jag betraktar min son när han sover. Hans hår har blivit längre, lockar sig runt hans öron.
Hans pyjamas smiter åt runt rumpan. Han börjar bli stor. Innan jag vet ordet av är det tvåårskalas. Han förstår så mycket nu. Han håller på att skapa sig en egen identitet, lära sig hur han bäst ska förhålla sig till världen. Han ser så trygg ut när han sover. Han har sin kudde, sin säng, sitt rum, sina bekanta lukter. Sin lilla verklighet.
Egentligen är det där min enda rädsla ligger.
Innan honom, spelade universum mindre roll.
Nu får jag hjärtat i halsgropen. När han sover. Och är sådär obeskrivligt vacker. Fridfull.
Om stjärnorna ramlar ned, hur ska jag kunna rädda honom från det?
Jag skyddar honom med mitt liv. Kan inte somna utan att smygkika på honom, höra hans andetag.
Han är mitt allt, mitt absoluta allt, och ingenting spelar någonsin roll utan honom.

Det är den laglösa, brännande kärleken, den som är helt unconditional, som väcker dessa rädslor i mig.
Jag vill skydda honom från allt. Han har en stor blåtira över sitt högra öga som inte bekommer honom det minsta. Men varje gång jag ser på honom börjar mitt hjärta värka.

Jag kommer aldrig älska någon mer än honom. Kanske lika mycket, men aldrig mer.
En upprymd känsla fyller mitt inre när tanken slår mig.
Det blir aldrig mer, än så här.
Omöjligt.

Fel och rätt och rätt och fel och någonstans mitt emellan.

No I don't remember.
When things really mattered, and we really cared.

Stänger av, försöker hålla mitt huvud över vattenytan.

Remind me of how, I used to feel
Remind me how I used to be, back then.
Nothing could come between us, then.

När varje alternativ känns fel, vilket väljer man då?
Wake me up, hurt me, you have to - I've forgot how to cry.

Råd och välmenande glider förbi mig, jag är långt ifrån kapabel att ta in det.
Det spelar ingen roll, en känsla är en känsla, min känsla är min känsla. Känslan av obehag glider längs min ryggrad. Vad betyder den?

Hellsongs räddar min dag.

Kära furutrappa.

Jag önskar innerligt att du kunde förvandlas till vit framför mina ögon, liksom som något slags trolleri.
Vi råkar ju ha en spaljé med exakt tvåtusen små pinnar som ska målas också. (Detta är en svag överdrift, but just so you get a hang of it.) Jag har har inte ens målat hälften av trappan med första lagret grundfärg än och jag är sjukt less.

Därför väntar jag ett tag med att lägga upp bilder, haha.
Jag bidar min tid.

Underbara barnmattor...

  

Eftersom jag mer än ofta roar mig med att leta efter både det ena och det andra via den helt fantastiska sökfunktionen Google, hittar jag såklart då och då grejer jag gärna skulle vilja ha. Ibland kanske jag också köper dem. Fastän jag inte har råd. I början av veckan var jag begeistrad av lampor och belysning, igår började en sann mattfantast vakna inuti mig och jag har redan hunnit med att köpa två stora grå ryamattor på Rusta. Kanke inte världens lyxigaste, men vad fan... Jag har svårt att känna att jag vill lägga flera tusen kronor på någonting jag bara kommer trampa på. Det är liksom inte frågan OM en matta kommer att bli smutsig, utan NÄR den kommer att bli det. Jag har ju tänkt att ha två mattor bredvid varandra, så jag ska bara komma på något snyggt sätt att skarva ihop dem... Tänker mig en bit kardborreband att limma/sy fast under kanske? Tips mottages tacksamt! :)










De här mattorna har funnits ett bra tag, men är fortfarande lika fina tycker jag. Tyvärr har ju min lilleman har redan en matta i sitt rum, men vid närmare eftertanke skulle ju polismattan gärna kunna få flytta in hos oss också.

Det var ju dessutom en blivande polis som igår sålde sin vitmålade furusängram till oss, det var säkert ett tecken...
Känner jag min man rätt skulle han säkert lätt kunna tänka sig att ha en sådan här matta i vårt blivande kontor. Drygt 3500 får man lägga ut för en sådan här tjusig matta från Kathea, och storleken är 120 x 180cm. Mattan är handtuftad i 100% ull.

Lägger in en bild på mattornas designer också, Karin Mannerstål som ni nog känner igen från diverse inredningsprogram? Hon får vara med för att jag gillar hennes galna vetenskapskvinnelook. Och kanske lite för att hon gör snygga mattor, tyger, och andra heta designprylar.

Vit sängram.

Senaste blocketfyndet - vit sängram 180 cm.

 

För var det är värt.

Det är så logiskt, alla fattar utom du. Du har inte en aning. Inte en aning, Det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning, du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu.
Totalt förändrad men på skalet identisk. Kan dö för min fru, men det är inte sanningen nu. Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu innan jag fattat vad som hänt innan vilka broar jag bränt.  När du lämnade mig ibland blev hela världen grå. Jag vet knappast vad som är bra med mig, varför du kämpar på och vill va med mig för jag träffar min familj för lite.  Det är så jag hatar mig själv för jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. (...)


Vissa saker kommer med mognad. Andra kommer inte alls. Förr i tiden, när jag var barn, tänkte jag att alla vuxna var precis, vuxna. Livet och min justnu-verklighet säger mig att det är ren bullshit. Man blir bara äldre. Rynkor kommer vare sig man vill det eller inte, insikten ger sig tillkänna endast hos den som söker den. Och ju äldre jag blir, desto mer förstår jag alla de klyschor som svävar omkring oss, omringar oss, ger oss som vågar öppna ögonen, sanningen serverat på ett kakfat.

Du vill vara fri, du är fri nu.
Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på något vis, fryser nu sakta till is.
Och här sitter jag och baddar såren med salt, medan allt fryser till is.