Attitude.

Idag är jag jätteintressant.
Verkligen.
Livsbejakande, och...
och... Spännande.

Nej. Bara trött och frusen in i själen, och jag blir bara ännu tröttare ju mer jag tänker på det.
Det är precis som om någon tryckt på pausknappen i mitt livs film.
Fast jag spelar vidare. Tittar mig omkring. Betraktar min omgivning. Jag går långsamt runt. Studerar allt som tillhör mitt liv. Och allting är väldigt objektivt och blasé och skitjävla tråkigt, och jag undrar vad jag håller på med.

Precis så undrar jag. Wasn't life supposed to be more than this?
Jag bara är, är, är, är är. Och jag vet att det i vanlig folkmun beskrivs som vardag. Jag avundas er som kan acceptera den. Vardagen. Det är ungefär som när man beskriver någon som inte direkt väcker uppsyn, man säger att han ser vardaglig ut.
Vem fan vill se vardaglig ut? Inte jag.

Högmod före förnuft.
Döm mig för hybris, någon.

Jag vill bara känna.
Känna
Känna
Känna.

Jag vill bara vara lycklig.
Det är fan allt jag begär.
Lycka.
Jag vet hur den känns. Lyckan. Men varför är den så hal och oberäknelig?
Varför kan man inte vara lycklig jämt?
Ett jävla problem.

I know my attitude sucks.
Jag jobbar på det.