Och makten kalasar på hans revben.

I grund och botten är jag ändå en fri själ.
Och ingenting kan ändra på det.
Det här samhället må staka upp sina regler och glittriga konventioner
men hellre dör jag än lägger mig under någon annans piska.

Du ska göra si och du ska göra så.
Säger vem?
Säger en kostymnisse även kallad politiker?
Som även han suttit en gång i sandlådan fri från åsikter och endast fylld av känslor.
Vad hände med din upprymdhet inför livet, inför framtiden, oh kära kostymnisse?

Varför ska jag lyssna på dig?
Ja?
Varför ska vi göra det?

Du kan bättre.
Jag befinner mig hellre på samhällets botten,
ty jag tror, att det är jag som är rikare än vad du är.
För mitt hjärta slår fortfarande. Pulserar.
Kan du ens höra ditt?
Kommer du ihåg tiden i sandlådan med rosa spaden med lilla hinken med galonbyxorna med knäppning fram på brösten? Kommer du ihåg? Kommer du ihåg tiden innan du blev galen av makten? När lycka var viskningar från träden, från vinden, från lukten av kärlek?

Trodde inte det heller.