femhundratjugofemtusensexhundra minuter

Two souls
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt.

Det är så märkligt, att när man är mitt uppe i något
så är man så inne i det
att det inte finns några andra alternativ
Det bara är så
och just då, tror man att det alltid kommer vara så.
Just då tror man att det är allt.
Just där, just då, och just den dagen.
Är det allt.

Det känns alltid som en saga såhär i efterhand.
Undantryckta minnen som några toner kan blåsa liv i.
Om än för bara några sekunder.
Så är man där igen.
Tittar på sitt liv som ur ett tredje perspektiv.
Jag ser din ryggtavla. Och mitt ansikte.
Och plötsligt ser jag så mycket saker som jag vägrade se då.
Och jag låter filmen sakta spelas upp.
Kanske bara ett kapitel i taget.
Idag är jag ute på en skånsk landsbygd. Vem var jag då?
Vem var du? Och vem är du nu?

Och när låten tar slut släcks ljusen och ridån trillar ner med en duns.
Likväl är mina minnen fantastiska äventyr
som jag måste besöka ibland.
Det är som en starkare kraft, ett behov jag har.
För att inte glömma bort förtränga var jag varit
vem jag varit.

As the sun
as the sun
as the sun
and the words
and the words
and the words

Blir man klokare med åren eller fylls huvudet bara med mer intyck?
Blir man öppnare eller mer inskränkt?
Inser man att ingenting någonsin blir såsom man planerat eller stänger man dörrar redan innan handtaget hunnit tryckas ned i rädsla för att återigen uppleva något man helst varit utan?

2008 var 365 dagar fyllda av frågor av kärlek av svar av bråk av musik av allt möjligt. Femhundratjugofemtusensexhundra minuter. Femhundratjugofemtusen resor till varann. Hur kan man mäta, mäta ett år? I dagar? I nätter? I antalet koppar kaffe?
Atleast, I know more than I did before.