.

Det är en jävla konstig blandning.
Att vara så lycklig att det gör ont.
Och så ledsen att det inte går att sluta gråta.
Det går från noll till hundra.
EN enda mörk tanke och jag är kraschad resten av dagen.
En enda.
Men alla ljusa tankar då?
All lycka?

Jag vill inte gråta varenda dag.
Jag är ju lycklig inuti, lycklig!
Jag förstår inte.

Det är inte så att jag kommer vakna en dag och glömma bort att du valde att inte vara delaktig i det här. Håll tyst, det var inte mitt val, det var ditt! Jag åkte. För att du gjorde mig ledsen. Jag flydde inte, jag behövde åka för du får mig alltid att känna mig som fyra jävla år.
Fan vad ont det gör att du är så jävla blind. Fan fan fan fan vad ont det gör.

Det är bristen av dig här
som gör att jag gråter.

Tänker du bara leva med det?