v.30 done.

Skriver sällan nuförtiden.
Den enorma tröttheten har tagit över mitt liv.
Lilla bebisen bestämmer redan allt som sker, jag antar att det kommer fortsätta vara så under en lång tid framöver.
Lägenheten är full av flyttkartonger och smärre kaos.
Jag mår illa. Vill bara sova.
När jag väl somnar vaknar jag alltid så fort solen går upp. För den som inte visste det så går solen upp långt före jag är speciellt vaken, egentligen.
Hatar den här lägenheten.
Längtar efter ett mörkt sovrum. Mitt mörka mörka sovrum i lund.
Vecka 30 avklarad.
69 dagar kvar.
Tills du är färdigbakad, mitt lilla pyre.

Det är nästan löjligt att ens försöka beskriva hur mycket jag längtar.
På ett sätt är du redan här.
Hemskt närvarande.
men jag vill bara få hålla dig i min famn nu, snart.
Hålla dig och gömma dig från alla faror som denna världen bjuder på.
Jag vill alltid ta alla smällar som är ämnade för dig.
Jag vet någonstans att det inte alltid kommer bli så.
Inte jämt.
Det är omöjligt att skydda någon från allt.
Det är inte menat att livet ska vara så heller.
Men just nu.
Och en lång tid framöver.
Är mina armar starka nog att bära dig igenom allt.
Och inga faror når dig
så länge jag får bestämma.