Det är bara ord, som redan finns.

Strindberg har en gång skrivit;
Jag ångrar inte att jag skrev boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö, och jag ville inte dö.

Precis så känner jag. Inte bara just ikväll, utan alla dagar.
Problemet ligger i att jag ännu inte skrivit boken och att den med den här takten aldrig heller lär bli skriven.
Miljontals ord susar ständigt runt i mitt huvud i en hiskelig fart och jag är inte människa nog att fånga dem, lotsa ut dem därifrån, och få ned dem på ett förbannat papper.

Jag är inte människa nog. Inte ännu, och inte heller ikväll.
Så vad gör man?
Man gråter sina svarta tårar och vet att imorgon känns det bättre.
Eller var det jag som grät de där svarta tårarna och hulkade tills kroppen brast mitt itu?
Ty livet blir aldrig så bra som det hade kunnat bli, om boken blivit skriven.
Mycket medveten är jag, om att den måste skrivas.
Hur blir jag människa nog, mina vänner?

Jag får inget ur tomma intet, jag behöver bara en liten ynka gnista för att skapa en eld.
Light my fire.

Pelsknos och jag.

Det är tokvarmt ute.
Och inne även, för den delen.

Inatt knaprade jag isbitar. Ett helt glas fullt med isbitar.
Det var det godaste jag någonsin knaprat på.
Iallfall då.
Och säkert inatt med.

Älskling: Titta vilken fin jag köpt! Den var på rea så vi sparade 200 kronor!
Men du, man kan ju inte säga att man sparat pengar om man köpt någonting.
... Jo.
Jaha. Visst då. Du har rätt älskling.

I vissa avseenden kommer jag verkligen sakna att vara gravid.
Det är väldigt sällan jag alltid har rätt annars, även om jag alltid hävdar det.

Sedan ligger vi i parken i den gassande eftermiddagssolen och lyssnar på vaggmelodin som vår nyinköpta bebis-mobil spelar. Om och om igen går den. Och jag tycker vi är hemskt söta.
Och du säger att jag är fin i mina fräknar. Och jag att du är vacker i dina lockar.
Du mumlar surmulet att du inte har några lockar. Fast det har du. Jättemånga.
Och jag tror att en liten bebis kanske också kommer ha det.
De lockarna kommer du minsann älska.

KOM NU BEBIS!

Men jösses.

Tror att bröllopet var min magiska "hålla ut - gräns".
Den är i vilket fall väldigt passerad nu och jag är så less att det är galet.
Kom igen nu bebis, du FÅR komma tidigare!
23 dagar till beräknad förslossning, tss.
Jag vägrar.
Och jag vägrar ännu mer att gå över tiden.

Det är jätteskönt när bebisen fixerar sitt huvud också förresten.
Jag försökte förklara det för min man. ( Jag har på senare dar skaffat mig en sådan, en man. )
"Det känns ungefär som en blandning av mensvärk och urininvägsinfektion, är du med?"
Han är en klok man och har sedan länge lärt sig att säga saker som; Ja älskling, jag förstår preciis... Vilket han självklart inte gör. Vilket både jag och han vet. Men för lugnets skull är det hemskt skönt att han låtsas förstå.

Jag väger snart hundra kilo.
Snart kommer jag fastna i sängen en morgon och inte för mitt liv kunna ta mig upp.
Som de där gravt överviktiga människorna som lever sitt liv från sängen.
Vi får förlänga micksladden till rockband så kan det få bli en av dagens ljusglimtar.
En sång från en strandsatt val.

Ska vi byta fossingar?

Hur många människor som än berättat för mig att fötterna och händerna svullnar upp helt sjukt mycket under slutet av graviditeten, är det först nu jag är med i matchen.
Jag fattar. Men jävlar vad ont det gör ibland. Jag har nedräkning nu. För varje dag som går blir jag bara mer laddad på att åka till BB. Igår var vi där på rundtur. Jag hade lätt kunnat stanna, lägga mig i en säng och meddela, att NU är jag klar, jag tänker föda barn nu.
Men lyckligtvis är Eddie här nu. Masserar mina fötter och älskar mig fastän jag gråter för att jag spiller spaghetti på köksbordet.

Jag är bara lycklig över att jag hann slita av mig min vackra förlovningsring innan någon hade fått såga loss den. Och så är jag lycklig över att min älskling säger att han också tar av sig till barfota om jag inte hittar några skor som passar till bröllopet. För det är rätt romantiskt. Barfotabröllop? Ja.
Och som jag älskar honom för det. Gud vad jag älskar honom.
Speciellt, speciellt när han väcker mig mitt i natten av sitt pratande i sömnen.
Igår natt mumlade han smått konfunderat:

"Bebisar, bebisar, bebisar... Det blir ju en hel drös med bebisar"

Haha. Det är bara en älskling. Inte så bara, men ändå.
Och han kommer snart.
V. 34 går mot sitt slut.

Ps. Gå inte på några föräldrautbildningar, vi gick idag och rymde därifrån efter lite mer än en timme. Men visst, gillar man att bli idiotförklarad så är det säkert en trevlig stund.
Jag tror dock inte att man kan gå igenom amning rent teoretiskt. Eller som Eddie eftertänksamt sa: Ja... Men funkar det inte så vrider och vänder man ju bara på bebisen till det funkar. Det fattar väl vem som helst. Och funkar det ändå inte så tar man det väl DÅ.
Herregud, jag vill inte veta allt, livet måste väl få förvåna en ibland också?

Puss and Luv.

Lund.

Hemma, snart hemma igen.
Vemodigt, spännande, tröttsamt att flytta.
Men nu vill jag till skåne och bygga ihop lilla spjälsängen.

Kära tunnelbanan:
Jag kommer inte sakna dej ett minsta dugg.

Alla städer stannar kvar,
det är bara vi som rör på oss älskling.

v.30 done.

Skriver sällan nuförtiden.
Den enorma tröttheten har tagit över mitt liv.
Lilla bebisen bestämmer redan allt som sker, jag antar att det kommer fortsätta vara så under en lång tid framöver.
Lägenheten är full av flyttkartonger och smärre kaos.
Jag mår illa. Vill bara sova.
När jag väl somnar vaknar jag alltid så fort solen går upp. För den som inte visste det så går solen upp långt före jag är speciellt vaken, egentligen.
Hatar den här lägenheten.
Längtar efter ett mörkt sovrum. Mitt mörka mörka sovrum i lund.
Vecka 30 avklarad.
69 dagar kvar.
Tills du är färdigbakad, mitt lilla pyre.

Det är nästan löjligt att ens försöka beskriva hur mycket jag längtar.
På ett sätt är du redan här.
Hemskt närvarande.
men jag vill bara få hålla dig i min famn nu, snart.
Hålla dig och gömma dig från alla faror som denna världen bjuder på.
Jag vill alltid ta alla smällar som är ämnade för dig.
Jag vet någonstans att det inte alltid kommer bli så.
Inte jämt.
Det är omöjligt att skydda någon från allt.
Det är inte menat att livet ska vara så heller.
Men just nu.
Och en lång tid framöver.
Är mina armar starka nog att bära dig igenom allt.
Och inga faror når dig
så länge jag får bestämma.

När trollmor har lagt sitt lilla troll, och bundit fast honom i svansen...

Nu har vi köpt din första säng, lilla bebis.

Jag vet att din pappa kommer tycka det är hemskt mysigt när du kommer ut till den här världen.
Till oss. Så att vi äntligen blir tre.
I min värld har vi varit tre länge. Det blir hemskt tydligt att du redan är här när natten smyger sig på. När vi släcker lampan och kryper ner under täcket tycker du att det är en ypperlig tid för nattgympa. Din pappa somnar och slumrar snart som en stock. Han är hemskt söt, för han försöker verkligen hålla sig vaken. Oftast klarar han fem minuter eller så.

Ibland ligger jag vaken flera timmar. Håller min hand mot min mage och känner dina rörelser som blir allt starkare för var dag. Du buffas och knuffas och bökar som en liten tok.
Som vi längtar efter dig, lilla bebis.

(Vi köpte spjälsängsskydd med spöket laban på, men var inte orolig älskling, han är ett hemskt snällt litet spöke, den där laban.)

Så sjunger hon sakta för lilla trollet, de vackraste ord hon känner...

Alfons Teo TimTim.

Först en liten känsla, en vag aning.
Så lätt att trycka bort, inför vardagens måsten föll den aningen lika snart i glömska.
Men sedan återigen en pockande viskande röst inuti...
Min kropp hade något att berätta, något viktigt och stort.
Huvudvärken kändes inte som vanligt, tröttheten var så enormt överväldigande, brösten så löjligt ömma.
Och plötsligt bara visste jag.
Jag visste, precis så mycket man kan veta.
Hade vi försökt? Tja, vi hade väl helt enkelt låtit naturen ha sin gång, händer det så händer det.
Ett graviditetstest som skrek gravid, gravid, gravid.
Det fanns liksom inga tvivel.
Mitt hjärta bultade så hårt, så hårt. Lycka. Lycka. Lycka.
Jag var i vecka fyra.

Sedan slog illamåendet till som en våg dagen därpå.
Jag trodde det var psykiskt.
Jag slutade snusa.
Jag fick den grymmaste huvudvärken någonsin.
Jag slutade dricka kaffe.
Jag hade fel angående huvudvärken. Den kunde uppenbarligen bli värre.
Illamåendet kastade fortfarande omkring mig som en vante.
Folk sa att det snart skulle gå över.
Jag trodde dem.
Första gången jag såg dig var i vecka 8.
Ett litet tickande hjärta.
Jag försökte att se representabel ut på jobbet samtidigt som jag smygkräktes i soptunnan under kassan. Det var sådär kul.
Jag såg snusdosor överallt, jag tyckte folk envisades med att lägga dem under näsan på mig.
Inte för att jag skulle få för mig att ta en snus.
Ett begär är ett begär, men jag ser ner på folk som inte kan sluta röka eller snusa när de väntar barn. Är jag hård? Nej. Jag vet precis hur jävla hårt och tungt tungt tungt det är att sluta.
Det handlar om att bryta en vana. Och det är DET som är kruxet. Vad gör man, när man inte får lägga in en snus efter middagen? Eller efter frukosten? Eller när man har lite tråkigt? Ja, vad fan gör man? Man slår sig själv på fingrarna och tänker på den lilla varelsen inuti en som är så beroende av sin mamma. Det slår alla begär. Utan mig kan han inte leva.
Det är en omöjlighet. Om jag ska vara mogen och ansvarsfull nog att sätta ett till liv till denna världen, ska jag också ge honom det bästa av allt.

Så hör det ju till historien också att jag är makalöst envis.
Folk säger att jag ärvt det av min far.
Så jag bär min envishet med stolthet.

Kaffe är inte farligt säger de. Nej. Men är det bra? Innehåller det några näringsämnen som en växande liten bebbe vill ha? Nej, det gör det faktiskt inte. Så kaffemaskinen fick hoppa upp på högsta hyllan och vänta på bättre tider. Jag kan nog faktiskt helt ärligt säga att jag inte ätit eller druckit någonting som haft ett tveksamt innehåll.
Livet är tillräckligt svårt, det minsta jag kan göra för dig är att ge dig bästa möjliga start.
Precis som min syster som fick bebis redan i vecka 26, sa. Hon visste att hon gjort allt hon kunnat, så hon behövde inte klandra sig själv för att bebisen ville komma ut så tidigt.

På mammakursen satt en blivande mamma och berättade hur hon pendlar till London stup i kvarten. Jag tittade fascinerat på henne. Jag som inte ens klarar av att sitta vid datorn utan att behöva en höftleds och ryggoperation. (Nära förestående nu, för övrigt.)
Men även om fallet varit annorlunda, om jag mått som en prinsessa, hade jag inte velat leva det livet under min graviditet. Jag tror bestämt att om det är någon gång man ska ta det lugnt i livet, så är det med en liten bebis i magen.

När din pappa såg dig på ultraljud i vecka 18 fick han tårar i ögonen.
Du sparkade, sög på tummen, och vände rumpan till så fort vi försökte få en fin bild.
Ett rackartyg. Redan vid 18 veckor.

Nu är vi inne i vecka 28, och du är en mycket bestämd bebis.
Ligger jag på höger sida, bökar du runt tills du ligger bekvämt. Det verkar hemskt jobbigt, men vända på dig ska du. Råkar jag vända på mig, så att jag ligger på vänster sida när du just lugnat ner dig, börjar cirkusen igen. Du ska helt enkelt vända på dig. Igen. För vem vill ligga upp och ner?
Och som du kan sparka. Jag kan sitta och titta på dina rörelser i timmar, jag tröttnar aldrig.
Ibland känner jag en fot, eller en mjuk rumpa. Min bebis rumpa. Min bebis lilla fot. Är det inte fantastiskt, så säg?

Och varje morgon när jag vaknar ( jag krockar kudden som en knockad elefant och rör mig inte mer än en eller två millimeter när jag väl somnat ) har du liksom halkat ner på ena sidan så att hela magen är alldeles sned. Du vaknar alltid när jag vaknar, och är oftast mycket missnöjd.

Och jag och din pappa skrattar och stryker magen.

Jag har ont överallt, jag måste äta varannan timme för att lura illamåendet, men det hamnar liksom i skymundan.
Du lilla själ som tagit plats inuti mig, om du visste hur älskad du är!
För din skull går jag genom eld och vatten.
Det har inte spelat någon roll om jag haft så ont vissa dagar att jag gråtit.
Så länge du mår bra, min älskling... Så länge du mår bra, står mamma ut med allt.

Och, inte för att jag håller räkningen eller så, men idag är det 85 dagar kvar.
Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva hur mycket jag längtar efter att få hålla dig i min famn, älskade unge.

Eddie.

Once in your life you will find someone
who will turn your life around
bring you up when you're feeling down.

Snart får jag säga ja till dig.
Men jag är redan din.
Idag och imorgon och så länge jag andas.
Alltid din, bara din.

Just idag är jag så jävla less.
Just idag tror jag att jag inte pallar en dag till.
Men det är bara just idag.
Jag vet väl att det går över.
Men inte idag.

Dec. Jan. Feb. Mars. April.
Hemma.
Här.
I den här lilla lådan till lägenhet.
Vissa dagar har jag mått helt okej.
Orkat göra saker.
Men mestadels inte.
Jag orkar inte inte orka längre.

TRE månader.
Tre månader kvar.

Jag blir tokig.
Just idag, blir jag tokig.
Och jag är inte sur och grinig
det bara verkar som det.
I själva verket håller jag på att bli galen.
Jag vill inte öppna en bok till
däremot vill jag slänga ut dem genom fönstret
bara för att trotsa lite.

Man får hemskt gärna underhålla mig.