I love you

....

Heall.

Himmel och helvete helt enkelt.

Ibland är jag rädd för livet.

Ida. Ibland när jag tänker att ingen annan människa i hela jävla världen skulle förstå varför jag resonerar och reagerar så som jag gör, kommer jag ihåg att du finns. Och att du skulle förstå. Och även om hela världen skriker att vi har fel, vi har fel, man kan inte tänka så och inte känna si, det går inte för det är fel det är fel det är fel... Då vet jag att du kan känna så, att du kan tänka så, och det gör det lite mindre ensamt. Att du förstår. Att du känner precis det jag känner.
Ibland vill jag skjuta över alla mina känslor på dig, för att liksom rättfärdiga dem. För att höra dig upprepa mina issues med din röst som alltid döljer ett skratt. Även när du är ledsen klarar du av att le. Och du får mina dödsstora problem att flyga iväg som små vindpustar. Jag behöver dela det som är jag med dig. För att förstå mig själv.
Mest kanske för att jag inte ska känna mig som en idiot. Vilket jag hemskt ofta gör, spännande nog.

Och jag saknar dig så jävla mycket vissa dagar.
Jag saknar ditt skratt, hur du på något märkligt sätt alltid lyckas få mig att le när jag helst vill gråta. Du har det. Det där som jag behöver ibland, som ingen annan har. När jag är rädd för livet gör det ingenting om du inte heller har några svar. Bara vetskapen om att vi har samma frågor, samma rädslor, gör mig lugn.

Doin' the same mistake twice...

Överallt jag ser, ser jag problem.
Begraver mina drömmar med fel och lindar in dem i omöjligheter.
Trycker undan känslor jag vet att jag har svårt att hantera.

Vad vill jag?
Vara lycklig.
Och vad krävs för att uppnå ett stadium av lycka?
Hur långt är jag villig att gå för att nå mitt lugn?
Finns det redan här? Är det bara jag som inte ser det?
Det krävs så jävla lite för att jag ska avfärda mina framgångar som totalt värdelösa.
Så lite.
Och vad är en framgång?
Hur gör jag för att sluta mäta mig själv med andra?
Överallt ser jag någon som är mer framgångsrik, nägon som är sötare, någon som är trevligare, någon med större social kompetens. Och någon som lever ut sina drömmar.
Vilka är mina drömmar?
Drömmer jag om pengar? Nej, för jag vet att lyckan inte kommer på köpet.
Drömmer jag om att uppnå stora resultat?
Ja.
Med vad, med vad, med vad?
Jag kan bara arbeta med något, arbeta hårt med något, om jag VET att det ger utdelning.
Jag är så vansinnigt rädd för att våga mig på nya saker, för att det aldrig blir som jag tänkt mig.
Jag är så rädd för att misslyckas.
Rädd för att inte duga.
Så jag anpassar mig. Efter vad jag tror att människor förväntar sig.
Läser ut saker ur folks reaktioner gentemot mig som är helt felaktiga.
Klankar ned på mig själv. Dömer mig själv.

På något sätt känner jag mig instängd.
Jag stänger in mig, i mig själv.
Bedövar mina sinnen.
Jag har så starka skrik inuti mig. Röster som blir vansinniga över att inte bli hörda. Över att inte få tala. Jag vill säga någonting, det känns som att jag vill berätta något för hela världen.
Men återigen. Jag tror inte på mig själv. Tror inte på att någon vill höra det jag vill säga.

Just nu... Skit.
Crap crap crap.

Jag vill skrika så högt att allt glas runt omkring mig krossas
likväl förblir jag tyst.
och jag hör inte ens mina egna tankar.
jag bara är.

Och jag vill inte ha det så.
Jag vill vara levande och färggrann och fantastisk i allt det som är jag.
Jag klarar inte av att vara medelmåttig. Jag vill vara bäst på det jag gör. Göra skillnad.
Jag vill fanimej göra skillnad.

A pulse, your pulse
is the only thing I can remember.

Väntar på värmen igen.
Är det hösten som kväver mina drömmar med sin blåst?
Är det hösten den kalla kalla hösten som gör mig frusen?
Är det den igen?
Ja, nu är den här igen.
Och jag kastar mig in i din varma famn
för att inte förfrysa
nu igen nu igen

You run your hands in my neck
and I feel all warm again all again
lika fire like fire

Standing there
in the darkest of nights
then he smiled
light up the dark
light up light up och please light me up.

Och allting jag drömt om känns dolt
som att det fortfarande lever någonstans i det förgångna
medan jag ligger här och undrar var jag ska söka
vad jag ska söka
ligger de där och väntar
bidar sin tid.
drömmarna
bidar sin tid.

och de kunde inte gömma sig bättre.
Eller är det jag som glömt hur man letar?

Hide and seek
hide and fucking seek

Och makten kalasar på hans revben.

I grund och botten är jag ändå en fri själ.
Och ingenting kan ändra på det.
Det här samhället må staka upp sina regler och glittriga konventioner
men hellre dör jag än lägger mig under någon annans piska.

Du ska göra si och du ska göra så.
Säger vem?
Säger en kostymnisse även kallad politiker?
Som även han suttit en gång i sandlådan fri från åsikter och endast fylld av känslor.
Vad hände med din upprymdhet inför livet, inför framtiden, oh kära kostymnisse?

Varför ska jag lyssna på dig?
Ja?
Varför ska vi göra det?

Du kan bättre.
Jag befinner mig hellre på samhällets botten,
ty jag tror, att det är jag som är rikare än vad du är.
För mitt hjärta slår fortfarande. Pulserar.
Kan du ens höra ditt?
Kommer du ihåg tiden i sandlådan med rosa spaden med lilla hinken med galonbyxorna med knäppning fram på brösten? Kommer du ihåg? Kommer du ihåg tiden innan du blev galen av makten? När lycka var viskningar från träden, från vinden, från lukten av kärlek?

Trodde inte det heller.

Oh, darling!

Det här med att vela mellan olika saker är ju verkligen min grej.
Tyvärr.
Jag har hört att jag är så oförutsägbar att jag blir förutsägbar.
Folk säger att det stämmer.
Folk som känner mig då alltså.
För er vanliga dödliga människor tenderar jag till att alltid göra märkliga val.
Now and forever.
Och jag bryr mig inte om ni inte förstår.
Huvudsaken är väl att jag någonstans
ser någon mening i alla mina tankar.
Den enda man måste kunna försvara sina val inför
är väl ändå sig själv.

Och jag har för länge sedan förstått att det är få saker jag begriper.
Däri inkluderar jag mig själv.
Det är faktiskt väldigt spännande.
Jag har liksom slutat att förvåna mig själv.
I mitt huvud har jag gått igenom så vansinnigt många små kortfilmer om hur mitt liv ska te sig, vilka vägar jag ska vandra, att det tenderar till att kännas som om jag alltid vetat vad som ska inträffa i mitt liv.

Idag träffade jag min syster.
Det var alldeles för länge sedan sist.
Jag förstod det när hon kramade mig länge och hårt och utbrast; åh, älskling!
Jag hade glömt att jag var hennes älskling.
Jag hade glömt.
Vissa saker är underbara att komma ihåg.

Jag har för övrigt inhandlat mig en skinande ny gitarr
som ska ta mig the stairway to heaven.
Hade jag tänkt.
Jag drömmer stort och faller långt.

But it's not the fall that hurts,
it's when you hit the ground.


Peace out/ Hendrix.

Kärleksbrev.

Det kommer kanske inte alltid vara vi två...
Bara så länge det finns stjärnor
och våra hjärtan klarar av att slå.

I dina armar klarar jag av att möta vilka motgångar som helst.

För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet.
Och världen förtjänar inte dig.
För du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fult.

Det finns ingen gräns
för hur mycket jag älskar dig.

What's the story

No morning glory.
Jag är levande död.
Stackers stackers lille mig.

Om någon skulle vilja komma hem till mig och lyfta på locket till min tvättkorg och kanske tvätta lite saker som befinner sig däri, skulle jag bli väldigt glad.
För jag har så mycket annat att göra, just idag.
Jag måste till exempel se på film hela dagen, dricka tolv liter vatten för att kompensera för de där tolv ölen igår, kanske måste jag också äta några djungelvrålsklubbor, beställa hämtmat och dra för alla gardiner och vänta tills mitt huvud börjar fungera normalt igen. ( Det har det ju iofs inte gjort på flera år, så det vore ju synnerligen ett smärre mirakel om det skulle börja fungera igen just idag. )

Den bästa flickan att spendera en dag som denna med heter Ida och det är mycket synd att hon inte sitter i soffan bredvid mig, med exakt samma sprängande huvudvärk. Kanske inte så synd för henne, för hon har säkert mycket annat att stå i, men ytterst synd för mig.
Kom hit flicka lilla, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Det borde vara olagligt att behöva vara utan denna flicka en dag som denna.
Måste försöka utveckla tunnelseende så jag kan titta bara på tv:n, och inte överhuvudtaget på röran i resten av lägenheten. Jag misstänker att Hugo också hade fest igår. Enmansfest.
verkar ha varit ett jävla partaj. Det är alltid lika roligt att komma hem och hitta delar av en hel limpa i hallen. Resten av lägenheten var också ganska smått begravd i bröd. Jag ljuger om jag säger att jag städat undan det. Istället försöker jag ta små hoppsasteg mellan brödbitarna.

Någonting säger mig att den här dagen inte kommer bli särskilt produktiv.

Geek

Yeah, you're such a geek.

Det stod nåt om ett slott, där var ett skjul.
Jag har blivit luuhuurad.
Aha.
Tralala.

Ibland är det bara så vansinnigt skön känsla när man inser att någon inte alls stämde överens med den bilden man lyckats måla upp. Det var liksom inte i närheten av någon Picasso-målning. Aldrig någonsin. Det handlar inte om kärlek, när man vägrar se en annan människas brister, det handlar fan om en het jävla önskan att man äntligen hittat det man letar efter. Att selektera ut de egenskaper man kanske slutligen kommer att älska, och att lägga till en hel del andra små egenheter, är så långt ifrån kärlek man kan komma. Och det är helt fantastiskt att jag aldrig mer kommer känna mig som ditt tidsfördriv.

Det skålar vi på.
My mama felt she never liked you, neither did my friends.

Det hindrar mig dock inte från att undra om du någonsin kommer att älska en annan människa ens hälften så mycket som du älskar dig själv, my dear Narcissus.
Fascinerande.
...but still, nothing but a geek.