Framtid, ljuva framtid.

Jag har bestämt mig för att antingen bli:

Rockstjärna eller
skådespelerska.


Ja jag vet att ni tycker att det vore bättre om jag skaffade ett vanligt jobb först, och det kanske jag ska också. Men sedan ska jag bli rockstjärna. Eller hänga lite med Thorsten på Dramaten.
Så det så.

Jag kan inte vara vanlig, jag vet inte hur man gör.
Så fort jag börjar få vanor, kryper det i mina ådror.
Fast jag vågar aldrig släppa mina jävla vanor.
För mitt invanda mönster, är allt som håller mig på plats.
Mina mönster är det som är jag.
Och mina vanor blir just vanor.

Jag känner för att åka luftballong, och hoppa fallskärm ner i en stor skärgård, sno en båt och segla med den stiligaste pojken jag vet på alla de sju haven.

Jag är en jävel på att nedervärdera mig själv.
Jag motarbetar den där bruden som heter Anna. Anna Svensson.
Vilket jävla namn förresten. Jag kan köpa Anna. Och jag köper nästan Svensson. Men ihop? Hur tänkte du mamma?
På gymnasiet försökte jag lite avslappnat övertyga skolfotografen om att jag faktiskt hette Ana Diaz. Jag hade fått tomtar på loftet av att höra många människor säga att jag var lik Cameron Diaz. Jag ville också ha ett läckert efternamn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det slutade med att jag fick heta Ana Svensson. Ana? Extremt o-coolt. Tack så jävla mycket, herr fotograf. Pinsamhetsnivån i att få sitt namn felstavat i skolkatalogen, a.k.a GymnasieBibeln är hög. Jag pinades och skämdes och lärde mig min läxa. Jag har numera slutat med att ljuga om mitt namn.

Jag har däremot insett att mitt namn kan vara en fantastisk täckmantel. Hej, jag heter Anna Svensson och jag kör en grå Volvo V70. Yeah. Vadå? Nä? Är det Sveriges vanligaste bil? Kors i taket. Det är typ himla bra ibland.
Typ när man blir stoppad av polisen i en helt vanlig hastighetskontroll, inser att man glömt sätta dit det nya kontrollmärket, att minst två av hjulen är totalt odugliga, att en lampa inte riktigt lyser som den ska. Typ inte lyser alls. Det var faktiskt väldigt länge sedan den lyste. Och till sist, att körkortet inte kände för att vara i plånboken idag. Himla typiskt.

Sådana dagar är det fantastiskt att heta Anna Susanne Svensson.
Det får människor att le väldigt vardagligt mot en, det får mig att inse att de åtminstone tror att jag koll på läget. Det har jag däremot inte.

Inte idag och inte igår och med väldigt stor sannolikhet inte imorgon heller.