Jag är halv ikväll.

Du är vacker och säkert en rätt så märklig pojke.
Jag är onekligen en ganska märklig flicka.
Alla tenderar att framstå som märkliga i fel sällskap.
Vi har svårt för att acceptera det vi inte kan förstå.
Svårt att älska de som kräver vår kärlek.
Svårt att släppa taget om de som inte vill ha oss nära.
Hela livet försöker vi platsa någonstans.
Komma någon nära inpå livet. Förstå en annan människas innersta.

Det där inuti. Som vi är så rädda för att visa. Det som gör oss till de vi är.
De där brinnande känslorna som ger oss våra attityder, de sista rösterna som skriker inuti våra hjärtan... Varför har vi så förbannat svårt för att släppa ut dem? Vi håller våra röster stadigt fastkedjade, stänger in dem bakom lås och bom, låter dem härja vårt innandöme likt sömnlösa demoner. Gång på gång. Varför gör vi så? Varför är vi så rädda?
Jag är rädd. Jag har mött människor som varit och är lika rädda som jag.
För att släppa taget om det trygga, för att våga leva, rädda för att ge sina själar rättvisa.
Rädda för sina egna tankar.
Skräckslagna för att inte tas på allvar.
Men vem är man närmast, om inte sig själv?
Till vilken röst ska man egentligen lyssna?

Jag vet hur man flyr, men jag vet inte hur man stannar var.
Borde man stanna kvar? Vad menas med att stanna kvar?
När vet man att man borde stanna kvar i en känsla? På en viss plats?

Det vet man.
Någon har visat mig det största av världar.
När någonting är rätt, finns det inga frågetecken, det finns inga tvivel och ingen ångest.
Självklart har jag fortfarande ångest, av hundra olika anledningar.
Ja ångest är ett vansinnigt starkt ord, men jag vet vad det betyder. Och hur det känns.
Jag önskar ibland att jag inte visste det.
Men när mina dagar är ljusa, när du till och med lyser upp de mörkaste nätter, är jag glad över att veta hur det känns att må riktigt dåligt.
För närmare lycka, har ingen pojke på denna jord någonsin fått mig att känna.

Du gör mig lugn, din kärlek blåser ut alla mina tvivel och jag är så sårbar och så stark och så fri och så bunden när du älskar mig, när du är nära mig. Jag suddas ut och blir en ny, bättre människa. Det är du som gör allt detta.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte skrämmer mig. Det gör det.
Aldrig någonsin när vi är i samma rum, i samma park, på samma ställe, du och jag, samtidigt, samtidigt, samtidigt, du och jag du och jag du och jag. När det är du och jag är jag aldrig rädd. Du och jag jag tillsammans får mig att bli starkare än jag någonsin varit.

När du är långt borta kan jag bli rädd. Totalt tokskraj för att vara exakt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man handskas med känslor. Det är svårt, fortfarande svårt svårt svårt. Jag lär mig. Hur långt borta du än är, finns det inte en själ som vinner min fulla uppmärksamhet. Inte någon som får mig att äventyra allt det som är jag, som jag vill ge till dig.

Att du är lycklig, är allt jag riktigt bryr mig om just nu.
Och jag hör gamla kärleksballader på radion som jag tidigare skrattat åt, och ler ler ler, bara ler. Jag förstår varje ord. Äntligen förstår jag allting.

Jag vill ägna mitt liv åt att älska dig.
Det är helt vansinnigt, jag är så jävla rädd så jävla rädd
Men det är så det är, det är så det är, det är precis så det är.

Det är precis så som det är
när en märklig flicka som jag
som trasat sönder sig själv rätt rejält
träffar en märklig pojke som du
och blir hel på två dagar och sjutton minuter
bara av din kärlek
det är precis så som det är
när något är så rätt som det kan vara.
Och i mina ögon
är du så härligt märklig
att du nästan är det mest normala
som går i ett par tofflor.