Bebis på väg.

Dagens sanning: Gravida kvinnor är inte riktigt kloka.
Var man då inte riktigt klok redan innan behövs det ju inte speciellt vassa knivar för att lägga ihop ett och ett. Jag är ett känslomässigt vrak, mina humörsvängningar går med samma fart som tåget och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Ena sekunden är livet ett mirakel, harmonin lyser ur mina ögon och jag ser ut som Jungfru Maria själv. För att i nästa sekund gråta floder.

Varje dag blir ytterst spännande, jag säger då det.

Puffar som är rostade i Hooning.

Kvinna försöker kyssa sin blivande man.
Blivande man vägrar och utbrister, men neej, du smakar ju kalaspuffar, jag kan inte!
Blivande man får stor skrattattack.
Kvinna mindre road. Kvinna i mycket känslig period av dagen.
Kvinna blir sur.
Blivande man skrattar ännu mer.

Sedan när blev kalaspuffar någonting negativt?
Det var ju höjdpunkten på hela 90 talet.
Oh, those glory days... Kommer ni ihåg tåget? ...Tuut, tuut här kommer vi med puffar som är rostade i honiiing!
Det var nittonhundranittio nånting det var back in the days, och det var en helt fantastisk reklam.

För övrigt är det ett under att blivande man står ut med sin hormonrubbade kvinna.
Han skall ha en stor eloge, och inget annat.

E: Tror du att pappan i filmen rakar ett streck mitt i mustaschen under näsan?
A: Vadårå?
E: Jamen, han har ju inget hår där!
A:... Men det har ju inte du heller. Du har ju en mycket större fläck utan hår där?
E: ............
A: (Sätter sig i E:s knä.) ...Snutteplutti?
E: Fick du dåligt samvete?
A: Borde jag ha dåligt samvete? Du har ju inget hår där.
E: ..........

femhundratjugofemtusensexhundra minuter

Two souls
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt.

Det är så märkligt, att när man är mitt uppe i något
så är man så inne i det
att det inte finns några andra alternativ
Det bara är så
och just då, tror man att det alltid kommer vara så.
Just då tror man att det är allt.
Just där, just då, och just den dagen.
Är det allt.

Det känns alltid som en saga såhär i efterhand.
Undantryckta minnen som några toner kan blåsa liv i.
Om än för bara några sekunder.
Så är man där igen.
Tittar på sitt liv som ur ett tredje perspektiv.
Jag ser din ryggtavla. Och mitt ansikte.
Och plötsligt ser jag så mycket saker som jag vägrade se då.
Och jag låter filmen sakta spelas upp.
Kanske bara ett kapitel i taget.
Idag är jag ute på en skånsk landsbygd. Vem var jag då?
Vem var du? Och vem är du nu?

Och när låten tar slut släcks ljusen och ridån trillar ner med en duns.
Likväl är mina minnen fantastiska äventyr
som jag måste besöka ibland.
Det är som en starkare kraft, ett behov jag har.
För att inte glömma bort förtränga var jag varit
vem jag varit.

As the sun
as the sun
as the sun
and the words
and the words
and the words

Blir man klokare med åren eller fylls huvudet bara med mer intyck?
Blir man öppnare eller mer inskränkt?
Inser man att ingenting någonsin blir såsom man planerat eller stänger man dörrar redan innan handtaget hunnit tryckas ned i rädsla för att återigen uppleva något man helst varit utan?

2008 var 365 dagar fyllda av frågor av kärlek av svar av bråk av musik av allt möjligt. Femhundratjugofemtusensexhundra minuter. Femhundratjugofemtusen resor till varann. Hur kan man mäta, mäta ett år? I dagar? I nätter? I antalet koppar kaffe?
Atleast, I know more than I did before.

And then, there was nothing but...

Silence.

I love you

....

Heall.

Himmel och helvete helt enkelt.

Ibland är jag rädd för livet.

Ida. Ibland när jag tänker att ingen annan människa i hela jävla världen skulle förstå varför jag resonerar och reagerar så som jag gör, kommer jag ihåg att du finns. Och att du skulle förstå. Och även om hela världen skriker att vi har fel, vi har fel, man kan inte tänka så och inte känna si, det går inte för det är fel det är fel det är fel... Då vet jag att du kan känna så, att du kan tänka så, och det gör det lite mindre ensamt. Att du förstår. Att du känner precis det jag känner.
Ibland vill jag skjuta över alla mina känslor på dig, för att liksom rättfärdiga dem. För att höra dig upprepa mina issues med din röst som alltid döljer ett skratt. Även när du är ledsen klarar du av att le. Och du får mina dödsstora problem att flyga iväg som små vindpustar. Jag behöver dela det som är jag med dig. För att förstå mig själv.
Mest kanske för att jag inte ska känna mig som en idiot. Vilket jag hemskt ofta gör, spännande nog.

Och jag saknar dig så jävla mycket vissa dagar.
Jag saknar ditt skratt, hur du på något märkligt sätt alltid lyckas få mig att le när jag helst vill gråta. Du har det. Det där som jag behöver ibland, som ingen annan har. När jag är rädd för livet gör det ingenting om du inte heller har några svar. Bara vetskapen om att vi har samma frågor, samma rädslor, gör mig lugn.

Doin' the same mistake twice...

Överallt jag ser, ser jag problem.
Begraver mina drömmar med fel och lindar in dem i omöjligheter.
Trycker undan känslor jag vet att jag har svårt att hantera.

Vad vill jag?
Vara lycklig.
Och vad krävs för att uppnå ett stadium av lycka?
Hur långt är jag villig att gå för att nå mitt lugn?
Finns det redan här? Är det bara jag som inte ser det?
Det krävs så jävla lite för att jag ska avfärda mina framgångar som totalt värdelösa.
Så lite.
Och vad är en framgång?
Hur gör jag för att sluta mäta mig själv med andra?
Överallt ser jag någon som är mer framgångsrik, nägon som är sötare, någon som är trevligare, någon med större social kompetens. Och någon som lever ut sina drömmar.
Vilka är mina drömmar?
Drömmer jag om pengar? Nej, för jag vet att lyckan inte kommer på köpet.
Drömmer jag om att uppnå stora resultat?
Ja.
Med vad, med vad, med vad?
Jag kan bara arbeta med något, arbeta hårt med något, om jag VET att det ger utdelning.
Jag är så vansinnigt rädd för att våga mig på nya saker, för att det aldrig blir som jag tänkt mig.
Jag är så rädd för att misslyckas.
Rädd för att inte duga.
Så jag anpassar mig. Efter vad jag tror att människor förväntar sig.
Läser ut saker ur folks reaktioner gentemot mig som är helt felaktiga.
Klankar ned på mig själv. Dömer mig själv.

På något sätt känner jag mig instängd.
Jag stänger in mig, i mig själv.
Bedövar mina sinnen.
Jag har så starka skrik inuti mig. Röster som blir vansinniga över att inte bli hörda. Över att inte få tala. Jag vill säga någonting, det känns som att jag vill berätta något för hela världen.
Men återigen. Jag tror inte på mig själv. Tror inte på att någon vill höra det jag vill säga.

Just nu... Skit.
Crap crap crap.

Jag vill skrika så högt att allt glas runt omkring mig krossas
likväl förblir jag tyst.
och jag hör inte ens mina egna tankar.
jag bara är.

Och jag vill inte ha det så.
Jag vill vara levande och färggrann och fantastisk i allt det som är jag.
Jag klarar inte av att vara medelmåttig. Jag vill vara bäst på det jag gör. Göra skillnad.
Jag vill fanimej göra skillnad.

A pulse, your pulse
is the only thing I can remember.

Väntar på värmen igen.
Är det hösten som kväver mina drömmar med sin blåst?
Är det hösten den kalla kalla hösten som gör mig frusen?
Är det den igen?
Ja, nu är den här igen.
Och jag kastar mig in i din varma famn
för att inte förfrysa
nu igen nu igen

You run your hands in my neck
and I feel all warm again all again
lika fire like fire

Standing there
in the darkest of nights
then he smiled
light up the dark
light up light up och please light me up.

Och allting jag drömt om känns dolt
som att det fortfarande lever någonstans i det förgångna
medan jag ligger här och undrar var jag ska söka
vad jag ska söka
ligger de där och väntar
bidar sin tid.
drömmarna
bidar sin tid.

och de kunde inte gömma sig bättre.
Eller är det jag som glömt hur man letar?

Hide and seek
hide and fucking seek

Och makten kalasar på hans revben.

I grund och botten är jag ändå en fri själ.
Och ingenting kan ändra på det.
Det här samhället må staka upp sina regler och glittriga konventioner
men hellre dör jag än lägger mig under någon annans piska.

Du ska göra si och du ska göra så.
Säger vem?
Säger en kostymnisse även kallad politiker?
Som även han suttit en gång i sandlådan fri från åsikter och endast fylld av känslor.
Vad hände med din upprymdhet inför livet, inför framtiden, oh kära kostymnisse?

Varför ska jag lyssna på dig?
Ja?
Varför ska vi göra det?

Du kan bättre.
Jag befinner mig hellre på samhällets botten,
ty jag tror, att det är jag som är rikare än vad du är.
För mitt hjärta slår fortfarande. Pulserar.
Kan du ens höra ditt?
Kommer du ihåg tiden i sandlådan med rosa spaden med lilla hinken med galonbyxorna med knäppning fram på brösten? Kommer du ihåg? Kommer du ihåg tiden innan du blev galen av makten? När lycka var viskningar från träden, från vinden, från lukten av kärlek?

Trodde inte det heller.