I hate being right.

Oh and I'm feeling directionless but that's to be expected
and I know that best. A million hours left to think of you, to think of that...

Inte ens en psykolog kan gräva fram mina innersta tankar
förvånande nog är det ingen som försöker heller.
jag behöver inte någon som lyssnar på mig
jag kan lyssna själv
jag behöver någon som vet mer än vad jag gör
och som kan berätta saker för mig på ett sätt så att jag förstår
Vi människor vill så jävla gärna se vissa sidor hos andra
att vi gärna lägger till dem
det är rena rama multiplikationstabellen som ska bemästras
där allting alltid blir fel
men ingen lägger märke till det.


I know these habits hurt you.
Something's lost outside my window.
Run, run, run.

En dag med dig.

En dag inte särskilt särskild kan bli helt fantastisk
när vi åker in till stan och bestämmer oss för att titta på second hand kläder.
Vi glider fram bland alla olika färger, alla galna plagg och undrar vem som en gång ägt dem.
Det känns som att vi traskar omkring i någons antika oändligt stora garderob.
När du i smyg köper mig en knallturkos eskimåjacka med vit söt luva
och kärleksfullt sedan räcker fram påsen, får du mitt hjärta att slå en miljon slag på samma gång.

Jag tackar dig genom att bjuda dig på varma våfflor med jordgubbar
och kladdig chokladsås
som inte kan låta bli att fastna lite överallt runt din mun.
Du lutar dig framåt och ler.
Det betyder att jag får kyssa bort din chokladsås om jag vill.
Om du ändå visste hur gärna jag kysser bort din chokladsås.
En dag från början inte särskilt särskild
har vi köpt två smoothies med olika smak.
Båda är hemskt goda.
Men den ena är lite godare, den smakar som sommar som ananas som kärleken.
Du dricker mest ur den första smoothien.
Sparar den som är godast för du vet att jag också tycker att den är godast.
Jag dricker också mest ur den första smoothien.

Jag skulle inte välja den smoothien - för jag vet att du egentligen vill ha den.
Och inte du heller - för du vet att jag egentligen vill ha den.

Jag förstår att vi älskar varandra hemskt mycket när vi sparar den till sist och ler och pussas och ler och pussas lite till. Och att vi nästan inte ens orkar dricka upp den där himlarns speciella smoothien, spelar inte riktigt någon roll längre.
För bara tanken på att du älskar mig gör mig så varm inuti att jag högtidligt lovar mig själv att köpa all världens våfflor och smoothies till dig, så fort du önskar.

I felt you in my heart
before I even met you.

Det är de där dagarna som inte startar på något särskilt sätt som tenderar bli sådär alldeles jättespeciella och kanske mest särskilda i världen.
Dagarna med dig.

Pyret.

Du är snart tjugo veckor gången
och redan det vackraste världen har sett.
Snart tjugo veckor gången
och kan redan sparka så hårt att mitt hjärta läker.
För alla sorger och allt som en gång rivit inom mig
betyder inte längre någonting.
Jag bryr mig inte om hjärtesorger
om orättvisor
eller om mina forna krig.
Världen må falla i bitar runt mig
Kasta en bomb bredvid mig
Du ska märka att jag inte rör mig.
Du är trygg hos mig.

Allt som är viktigt
är du du du.
När mitt hjärta slår
slår det extra försiktigt
Och mina lungor andas stora trygga andetag.
Så att du kan växa dig stark
trygg stark och stor
i litet format.
Ingenting annat spelar längre någon roll.


Jag är skapt för att älska dig.
Och jag älskar dig redan så mycket att du måste känna det
Jag tror att du gör det.
Märker det på sättet mina vener pumpar ut mitt blod.
På hur min hand alltid vilar mot min mage
stryker den försiktigt
vaggar dig till sömns.
Din värme sprider sig i mig
likt en kamin i vinternatten.
Jag skulle aldrig kunna frysa
så länge du bor i mig.

Du är så älskad att inga ord på denna jord kan göra dig rättvisa.
Jag älskar dig idag och jag älskar dig imorgon.
Och dagen efter det.
Och min längtan efter dig är obeskrivlig.
Men ta din tid, älskade pyret...
Väx så som du ska
sparka hur mycket du vill
sov på dagarna och håll mig vaken på nätterna
Gör precis vad du behöver

För dig ger jag all tid i världen.
Kom sen. Kom sen när du är redo.
Och jag lovar att älska dig som jag aldrig älskat förr.

.

Det är en jävla konstig blandning.
Att vara så lycklig att det gör ont.
Och så ledsen att det inte går att sluta gråta.
Det går från noll till hundra.
EN enda mörk tanke och jag är kraschad resten av dagen.
En enda.
Men alla ljusa tankar då?
All lycka?

Jag vill inte gråta varenda dag.
Jag är ju lycklig inuti, lycklig!
Jag förstår inte.

Det är inte så att jag kommer vakna en dag och glömma bort att du valde att inte vara delaktig i det här. Håll tyst, det var inte mitt val, det var ditt! Jag åkte. För att du gjorde mig ledsen. Jag flydde inte, jag behövde åka för du får mig alltid att känna mig som fyra jävla år.
Fan vad ont det gör att du är så jävla blind. Fan fan fan fan vad ont det gör.

Det är bristen av dig här
som gör att jag gråter.

Tänker du bara leva med det?

Sunday.

Enough absence can crash a spirit to the bones.

Ikväll lyssnar jag av en händelse på Beth Orton och Regina Spektor. Det var länge sedan. Inte så länge sedan att jag blir förbannad på mig själv för att jag liksom glömt bort att denna musik borde lyssnas oftare på, men tillräckligt länge sedan för att få ett litet sting i hjärtat. Jag kan inte förklara det bättre, det spelar ingen roll att jag har alla ord i världen till mitt förfogande. Det sticker helt enkelt till i mitt hjärta, jag minns delar av mig själv som jag så smått förträngt, känslor, minnen och stunder jag glömt att jag faktiskt upplevt. Livet snurrar på fasligt fort, men just nu, just den här stunden, står det helt stilla. Står stilla för mig.

Det är precis som att träffa en vän jag inte sett på hundra år.

Beth Orton - Pieces of sky

Bebis på väg.

Dagens sanning: Gravida kvinnor är inte riktigt kloka.
Var man då inte riktigt klok redan innan behövs det ju inte speciellt vassa knivar för att lägga ihop ett och ett. Jag är ett känslomässigt vrak, mina humörsvängningar går med samma fart som tåget och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Ena sekunden är livet ett mirakel, harmonin lyser ur mina ögon och jag ser ut som Jungfru Maria själv. För att i nästa sekund gråta floder.

Varje dag blir ytterst spännande, jag säger då det.

Puffar som är rostade i Hooning.

Kvinna försöker kyssa sin blivande man.
Blivande man vägrar och utbrister, men neej, du smakar ju kalaspuffar, jag kan inte!
Blivande man får stor skrattattack.
Kvinna mindre road. Kvinna i mycket känslig period av dagen.
Kvinna blir sur.
Blivande man skrattar ännu mer.

Sedan när blev kalaspuffar någonting negativt?
Det var ju höjdpunkten på hela 90 talet.
Oh, those glory days... Kommer ni ihåg tåget? ...Tuut, tuut här kommer vi med puffar som är rostade i honiiing!
Det var nittonhundranittio nånting det var back in the days, och det var en helt fantastisk reklam.

För övrigt är det ett under att blivande man står ut med sin hormonrubbade kvinna.
Han skall ha en stor eloge, och inget annat.

E: Tror du att pappan i filmen rakar ett streck mitt i mustaschen under näsan?
A: Vadårå?
E: Jamen, han har ju inget hår där!
A:... Men det har ju inte du heller. Du har ju en mycket större fläck utan hår där?
E: ............
A: (Sätter sig i E:s knä.) ...Snutteplutti?
E: Fick du dåligt samvete?
A: Borde jag ha dåligt samvete? Du har ju inget hår där.
E: ..........

femhundratjugofemtusensexhundra minuter

Two souls
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt.

Det är så märkligt, att när man är mitt uppe i något
så är man så inne i det
att det inte finns några andra alternativ
Det bara är så
och just då, tror man att det alltid kommer vara så.
Just då tror man att det är allt.
Just där, just då, och just den dagen.
Är det allt.

Det känns alltid som en saga såhär i efterhand.
Undantryckta minnen som några toner kan blåsa liv i.
Om än för bara några sekunder.
Så är man där igen.
Tittar på sitt liv som ur ett tredje perspektiv.
Jag ser din ryggtavla. Och mitt ansikte.
Och plötsligt ser jag så mycket saker som jag vägrade se då.
Och jag låter filmen sakta spelas upp.
Kanske bara ett kapitel i taget.
Idag är jag ute på en skånsk landsbygd. Vem var jag då?
Vem var du? Och vem är du nu?

Och när låten tar slut släcks ljusen och ridån trillar ner med en duns.
Likväl är mina minnen fantastiska äventyr
som jag måste besöka ibland.
Det är som en starkare kraft, ett behov jag har.
För att inte glömma bort förtränga var jag varit
vem jag varit.

As the sun
as the sun
as the sun
and the words
and the words
and the words

Blir man klokare med åren eller fylls huvudet bara med mer intyck?
Blir man öppnare eller mer inskränkt?
Inser man att ingenting någonsin blir såsom man planerat eller stänger man dörrar redan innan handtaget hunnit tryckas ned i rädsla för att återigen uppleva något man helst varit utan?

2008 var 365 dagar fyllda av frågor av kärlek av svar av bråk av musik av allt möjligt. Femhundratjugofemtusensexhundra minuter. Femhundratjugofemtusen resor till varann. Hur kan man mäta, mäta ett år? I dagar? I nätter? I antalet koppar kaffe?
Atleast, I know more than I did before.

And then, there was nothing but...

Silence.

I love you

....