Lund.

Hemma, snart hemma igen.
Vemodigt, spännande, tröttsamt att flytta.
Men nu vill jag till skåne och bygga ihop lilla spjälsängen.

Kära tunnelbanan:
Jag kommer inte sakna dej ett minsta dugg.

Alla städer stannar kvar,
det är bara vi som rör på oss älskling.

v.30 done.

Skriver sällan nuförtiden.
Den enorma tröttheten har tagit över mitt liv.
Lilla bebisen bestämmer redan allt som sker, jag antar att det kommer fortsätta vara så under en lång tid framöver.
Lägenheten är full av flyttkartonger och smärre kaos.
Jag mår illa. Vill bara sova.
När jag väl somnar vaknar jag alltid så fort solen går upp. För den som inte visste det så går solen upp långt före jag är speciellt vaken, egentligen.
Hatar den här lägenheten.
Längtar efter ett mörkt sovrum. Mitt mörka mörka sovrum i lund.
Vecka 30 avklarad.
69 dagar kvar.
Tills du är färdigbakad, mitt lilla pyre.

Det är nästan löjligt att ens försöka beskriva hur mycket jag längtar.
På ett sätt är du redan här.
Hemskt närvarande.
men jag vill bara få hålla dig i min famn nu, snart.
Hålla dig och gömma dig från alla faror som denna världen bjuder på.
Jag vill alltid ta alla smällar som är ämnade för dig.
Jag vet någonstans att det inte alltid kommer bli så.
Inte jämt.
Det är omöjligt att skydda någon från allt.
Det är inte menat att livet ska vara så heller.
Men just nu.
Och en lång tid framöver.
Är mina armar starka nog att bära dig igenom allt.
Och inga faror når dig
så länge jag får bestämma.

När trollmor har lagt sitt lilla troll, och bundit fast honom i svansen...

Nu har vi köpt din första säng, lilla bebis.

Jag vet att din pappa kommer tycka det är hemskt mysigt när du kommer ut till den här världen.
Till oss. Så att vi äntligen blir tre.
I min värld har vi varit tre länge. Det blir hemskt tydligt att du redan är här när natten smyger sig på. När vi släcker lampan och kryper ner under täcket tycker du att det är en ypperlig tid för nattgympa. Din pappa somnar och slumrar snart som en stock. Han är hemskt söt, för han försöker verkligen hålla sig vaken. Oftast klarar han fem minuter eller så.

Ibland ligger jag vaken flera timmar. Håller min hand mot min mage och känner dina rörelser som blir allt starkare för var dag. Du buffas och knuffas och bökar som en liten tok.
Som vi längtar efter dig, lilla bebis.

(Vi köpte spjälsängsskydd med spöket laban på, men var inte orolig älskling, han är ett hemskt snällt litet spöke, den där laban.)

Så sjunger hon sakta för lilla trollet, de vackraste ord hon känner...

Alfons Teo TimTim.

Först en liten känsla, en vag aning.
Så lätt att trycka bort, inför vardagens måsten föll den aningen lika snart i glömska.
Men sedan återigen en pockande viskande röst inuti...
Min kropp hade något att berätta, något viktigt och stort.
Huvudvärken kändes inte som vanligt, tröttheten var så enormt överväldigande, brösten så löjligt ömma.
Och plötsligt bara visste jag.
Jag visste, precis så mycket man kan veta.
Hade vi försökt? Tja, vi hade väl helt enkelt låtit naturen ha sin gång, händer det så händer det.
Ett graviditetstest som skrek gravid, gravid, gravid.
Det fanns liksom inga tvivel.
Mitt hjärta bultade så hårt, så hårt. Lycka. Lycka. Lycka.
Jag var i vecka fyra.

Sedan slog illamåendet till som en våg dagen därpå.
Jag trodde det var psykiskt.
Jag slutade snusa.
Jag fick den grymmaste huvudvärken någonsin.
Jag slutade dricka kaffe.
Jag hade fel angående huvudvärken. Den kunde uppenbarligen bli värre.
Illamåendet kastade fortfarande omkring mig som en vante.
Folk sa att det snart skulle gå över.
Jag trodde dem.
Första gången jag såg dig var i vecka 8.
Ett litet tickande hjärta.
Jag försökte att se representabel ut på jobbet samtidigt som jag smygkräktes i soptunnan under kassan. Det var sådär kul.
Jag såg snusdosor överallt, jag tyckte folk envisades med att lägga dem under näsan på mig.
Inte för att jag skulle få för mig att ta en snus.
Ett begär är ett begär, men jag ser ner på folk som inte kan sluta röka eller snusa när de väntar barn. Är jag hård? Nej. Jag vet precis hur jävla hårt och tungt tungt tungt det är att sluta.
Det handlar om att bryta en vana. Och det är DET som är kruxet. Vad gör man, när man inte får lägga in en snus efter middagen? Eller efter frukosten? Eller när man har lite tråkigt? Ja, vad fan gör man? Man slår sig själv på fingrarna och tänker på den lilla varelsen inuti en som är så beroende av sin mamma. Det slår alla begär. Utan mig kan han inte leva.
Det är en omöjlighet. Om jag ska vara mogen och ansvarsfull nog att sätta ett till liv till denna världen, ska jag också ge honom det bästa av allt.

Så hör det ju till historien också att jag är makalöst envis.
Folk säger att jag ärvt det av min far.
Så jag bär min envishet med stolthet.

Kaffe är inte farligt säger de. Nej. Men är det bra? Innehåller det några näringsämnen som en växande liten bebbe vill ha? Nej, det gör det faktiskt inte. Så kaffemaskinen fick hoppa upp på högsta hyllan och vänta på bättre tider. Jag kan nog faktiskt helt ärligt säga att jag inte ätit eller druckit någonting som haft ett tveksamt innehåll.
Livet är tillräckligt svårt, det minsta jag kan göra för dig är att ge dig bästa möjliga start.
Precis som min syster som fick bebis redan i vecka 26, sa. Hon visste att hon gjort allt hon kunnat, så hon behövde inte klandra sig själv för att bebisen ville komma ut så tidigt.

På mammakursen satt en blivande mamma och berättade hur hon pendlar till London stup i kvarten. Jag tittade fascinerat på henne. Jag som inte ens klarar av att sitta vid datorn utan att behöva en höftleds och ryggoperation. (Nära förestående nu, för övrigt.)
Men även om fallet varit annorlunda, om jag mått som en prinsessa, hade jag inte velat leva det livet under min graviditet. Jag tror bestämt att om det är någon gång man ska ta det lugnt i livet, så är det med en liten bebis i magen.

När din pappa såg dig på ultraljud i vecka 18 fick han tårar i ögonen.
Du sparkade, sög på tummen, och vände rumpan till så fort vi försökte få en fin bild.
Ett rackartyg. Redan vid 18 veckor.

Nu är vi inne i vecka 28, och du är en mycket bestämd bebis.
Ligger jag på höger sida, bökar du runt tills du ligger bekvämt. Det verkar hemskt jobbigt, men vända på dig ska du. Råkar jag vända på mig, så att jag ligger på vänster sida när du just lugnat ner dig, börjar cirkusen igen. Du ska helt enkelt vända på dig. Igen. För vem vill ligga upp och ner?
Och som du kan sparka. Jag kan sitta och titta på dina rörelser i timmar, jag tröttnar aldrig.
Ibland känner jag en fot, eller en mjuk rumpa. Min bebis rumpa. Min bebis lilla fot. Är det inte fantastiskt, så säg?

Och varje morgon när jag vaknar ( jag krockar kudden som en knockad elefant och rör mig inte mer än en eller två millimeter när jag väl somnat ) har du liksom halkat ner på ena sidan så att hela magen är alldeles sned. Du vaknar alltid när jag vaknar, och är oftast mycket missnöjd.

Och jag och din pappa skrattar och stryker magen.

Jag har ont överallt, jag måste äta varannan timme för att lura illamåendet, men det hamnar liksom i skymundan.
Du lilla själ som tagit plats inuti mig, om du visste hur älskad du är!
För din skull går jag genom eld och vatten.
Det har inte spelat någon roll om jag haft så ont vissa dagar att jag gråtit.
Så länge du mår bra, min älskling... Så länge du mår bra, står mamma ut med allt.

Och, inte för att jag håller räkningen eller så, men idag är det 85 dagar kvar.
Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva hur mycket jag längtar efter att få hålla dig i min famn, älskade unge.

Eddie.

Once in your life you will find someone
who will turn your life around
bring you up when you're feeling down.

Snart får jag säga ja till dig.
Men jag är redan din.
Idag och imorgon och så länge jag andas.
Alltid din, bara din.

Just idag är jag så jävla less.
Just idag tror jag att jag inte pallar en dag till.
Men det är bara just idag.
Jag vet väl att det går över.
Men inte idag.

Dec. Jan. Feb. Mars. April.
Hemma.
Här.
I den här lilla lådan till lägenhet.
Vissa dagar har jag mått helt okej.
Orkat göra saker.
Men mestadels inte.
Jag orkar inte inte orka längre.

TRE månader.
Tre månader kvar.

Jag blir tokig.
Just idag, blir jag tokig.
Och jag är inte sur och grinig
det bara verkar som det.
I själva verket håller jag på att bli galen.
Jag vill inte öppna en bok till
däremot vill jag slänga ut dem genom fönstret
bara för att trotsa lite.

Man får hemskt gärna underhålla mig.

I hate being right.

Oh and I'm feeling directionless but that's to be expected
and I know that best. A million hours left to think of you, to think of that...

Inte ens en psykolog kan gräva fram mina innersta tankar
förvånande nog är det ingen som försöker heller.
jag behöver inte någon som lyssnar på mig
jag kan lyssna själv
jag behöver någon som vet mer än vad jag gör
och som kan berätta saker för mig på ett sätt så att jag förstår
Vi människor vill så jävla gärna se vissa sidor hos andra
att vi gärna lägger till dem
det är rena rama multiplikationstabellen som ska bemästras
där allting alltid blir fel
men ingen lägger märke till det.


I know these habits hurt you.
Something's lost outside my window.
Run, run, run.

En dag med dig.

En dag inte särskilt särskild kan bli helt fantastisk
när vi åker in till stan och bestämmer oss för att titta på second hand kläder.
Vi glider fram bland alla olika färger, alla galna plagg och undrar vem som en gång ägt dem.
Det känns som att vi traskar omkring i någons antika oändligt stora garderob.
När du i smyg köper mig en knallturkos eskimåjacka med vit söt luva
och kärleksfullt sedan räcker fram påsen, får du mitt hjärta att slå en miljon slag på samma gång.

Jag tackar dig genom att bjuda dig på varma våfflor med jordgubbar
och kladdig chokladsås
som inte kan låta bli att fastna lite överallt runt din mun.
Du lutar dig framåt och ler.
Det betyder att jag får kyssa bort din chokladsås om jag vill.
Om du ändå visste hur gärna jag kysser bort din chokladsås.
En dag från början inte särskilt särskild
har vi köpt två smoothies med olika smak.
Båda är hemskt goda.
Men den ena är lite godare, den smakar som sommar som ananas som kärleken.
Du dricker mest ur den första smoothien.
Sparar den som är godast för du vet att jag också tycker att den är godast.
Jag dricker också mest ur den första smoothien.

Jag skulle inte välja den smoothien - för jag vet att du egentligen vill ha den.
Och inte du heller - för du vet att jag egentligen vill ha den.

Jag förstår att vi älskar varandra hemskt mycket när vi sparar den till sist och ler och pussas och ler och pussas lite till. Och att vi nästan inte ens orkar dricka upp den där himlarns speciella smoothien, spelar inte riktigt någon roll längre.
För bara tanken på att du älskar mig gör mig så varm inuti att jag högtidligt lovar mig själv att köpa all världens våfflor och smoothies till dig, så fort du önskar.

I felt you in my heart
before I even met you.

Det är de där dagarna som inte startar på något särskilt sätt som tenderar bli sådär alldeles jättespeciella och kanske mest särskilda i världen.
Dagarna med dig.

Pyret.

Du är snart tjugo veckor gången
och redan det vackraste världen har sett.
Snart tjugo veckor gången
och kan redan sparka så hårt att mitt hjärta läker.
För alla sorger och allt som en gång rivit inom mig
betyder inte längre någonting.
Jag bryr mig inte om hjärtesorger
om orättvisor
eller om mina forna krig.
Världen må falla i bitar runt mig
Kasta en bomb bredvid mig
Du ska märka att jag inte rör mig.
Du är trygg hos mig.

Allt som är viktigt
är du du du.
När mitt hjärta slår
slår det extra försiktigt
Och mina lungor andas stora trygga andetag.
Så att du kan växa dig stark
trygg stark och stor
i litet format.
Ingenting annat spelar längre någon roll.


Jag är skapt för att älska dig.
Och jag älskar dig redan så mycket att du måste känna det
Jag tror att du gör det.
Märker det på sättet mina vener pumpar ut mitt blod.
På hur min hand alltid vilar mot min mage
stryker den försiktigt
vaggar dig till sömns.
Din värme sprider sig i mig
likt en kamin i vinternatten.
Jag skulle aldrig kunna frysa
så länge du bor i mig.

Du är så älskad att inga ord på denna jord kan göra dig rättvisa.
Jag älskar dig idag och jag älskar dig imorgon.
Och dagen efter det.
Och min längtan efter dig är obeskrivlig.
Men ta din tid, älskade pyret...
Väx så som du ska
sparka hur mycket du vill
sov på dagarna och håll mig vaken på nätterna
Gör precis vad du behöver

För dig ger jag all tid i världen.
Kom sen. Kom sen när du är redo.
Och jag lovar att älska dig som jag aldrig älskat förr.

.

Det är en jävla konstig blandning.
Att vara så lycklig att det gör ont.
Och så ledsen att det inte går att sluta gråta.
Det går från noll till hundra.
EN enda mörk tanke och jag är kraschad resten av dagen.
En enda.
Men alla ljusa tankar då?
All lycka?

Jag vill inte gråta varenda dag.
Jag är ju lycklig inuti, lycklig!
Jag förstår inte.

Det är inte så att jag kommer vakna en dag och glömma bort att du valde att inte vara delaktig i det här. Håll tyst, det var inte mitt val, det var ditt! Jag åkte. För att du gjorde mig ledsen. Jag flydde inte, jag behövde åka för du får mig alltid att känna mig som fyra jävla år.
Fan vad ont det gör att du är så jävla blind. Fan fan fan fan vad ont det gör.

Det är bristen av dig här
som gör att jag gråter.

Tänker du bara leva med det?