Tvillingsystrar med karisma.

Com Hem ringde mig för en vecka sedan. Lockade på mig något erbjudande om 90 kanaler som jag inte kunde motstå. Eddie kommer hem, och påpekar att vi inte tittar på en enda av deras kanaler, utan bara på hm, det analoga tv-nätet? Skit samma, de kanaler som hänger med tv:n liksom. Sedan frågar han mig om hur jag tänkte titta på de här kanalerna eftersom jag inte ens vet hur Com Hem-boxen fungerar.
Jag blir mycket, mycket stött och påpekar att det minsann är hans jobb. Det är ju ändå han som är mannen i huset. Tyvärr är jag inte teknisk älskling, svarar han. Jag mumlar surt att det är minsann grisen i säcken - varning på honom nu. Alla mina tidigare pojkvänner har minsann varit tekniska så det räckt och blivit över. Varpå han blir sur och vägrar ens titta på Com Hem-boxen. (Hm. Jag hade också blivit sur. Mer än sur förmodligen.) Sedan tar han en titt på papperet Com Hem skickat och utropar triumferande att, ha! 12 månaders uppsägningstid är det också, vilken bra deal du gjort älskling.

Det borde vara förbud på att ringa hem till trötta tv-tittande mammor med sådana där erbjudanden.
Faktiskt.

Tegan och Saras spelning på Mejeriet igår var helt lovely.
Jag blev först kär i dem båda två och sedan hatade jag dem för att de fick stå där och vara så jävla fantastiska, och jag var tvungen att stå i den mörka delen av publikhavet och vara en i mängden. Jag tror det kallas avundsjuka. Men vissa människor klarar av att inte stå i centrum. De mår bra i mörkret. Som åskådare. Jag gör det inte. Jag föddes inte för att vara åskådare.
Jag måste dit. Till rampljusen, rampfebern, micken måste längta efter mina läppar. Tills vidare myser jag i min övergrymma hood med Tegan och Sara tryck. It is from American Apparel och kunde inte vara mjukare, den är utan tvekan vinterns stora must have. Fast köper du den måste jag tyvärr döda dig för jag tycker mycket lite om att se ut som andra. Pyss hej.

Harmoni.

-Åh, jag blir så lugn och harmonisk av att virka...
-Lugn? Harmonisk?
-Jaa. Det är som terapi för själen!
-... Varför svär du så mycket då?
-Vill du ha någon mössa eller?
-Jag vet inte... Jag är rädd att du blir arg om jag inte gillar den.
-Va? Varför skulle du inte gilla den?
-Tja... Om den kliar eller så.
-Det gör väl ingenting om den kliar. Lite får du väl stå ut med!

Lovikavantarna och verkligheten.

Bestämde mig för att klippa Hugos klor nyss. Han hatar det, som de flesta andra hundar också gör. Tänkte efter en halv sekund, hm, här blir nog bra, här i hörnet, så slipper jag dammsuga på en gång.
Klipp, klipp, bråk, bråk, klipp, klart!
Nöjd med mig själv går jag och häller upp en kopp kaffe. Vänder mig om för att hämta mjölken. mina nakna fötter känner genast en miljon små bitar hundklor under sig.
Vem fan klipper klorna framför kylskåpet? Något så urbota korkat hade jag aldrig gjort om jag fått dricka mitt kaffe först. Jag lovar.
Kära morgon, tack för att du än en gång övertygade mig om att många människor kommer få en spikrak karriär som raketforskare.... men inte jag.
Jag är förmodligen ämnad åt andra storheter - men gudarna vet vad. Tips uppskattas.

Alfons är nu över fyra månader gammal och skrattar åt allt jag gör. Hade jag några bekymmer innan, försvinner de på en nanosekund när han fyrar av sitt leende mot mig. Just nu är jag bäst i världen. smärtsamt medveten om att jag en dag kommer vara det pinsammaste som går omkring på jorden, njuter jag av varje ögonblick.

Mitt nyaste projekt är att virka en mössa. Trots att jag inte kan virka. Jag har bestämt mig för att den ska bli jättefin, jag var ju en fena på syslöjd för hundra år sedan. Och allvarligt talat... SÅ svårt kan det väl ändå inte vara?

Just nu ligger den och väntar på att mina flinka fingrar ska börja pyssla med den. Ovanpå mina tackkort som jag påbörjade förra veckan. Hm. Eller om det var veckan innan det. Och min mor har stickat finfina lovikavantar till Eddie. Han sa att han gärna ville ha ett svart stort X på ovansidan av både höger och vänster vante. Optimistiskt började jag sy. Nu kastar jag hatiska blickar på dem, där de ligger. Under tackkorten. Eddie säger att så svårt kan det ju inte vara, han har ju en gång fått ett par grå vantar med svarta X påsydda. Han absoluta favoriiitvantar!
- Av vem då? undrar jag bittert.
- Hm, svarar han något nervöst. Av Sara med kniven. Galen tjej.
- Ja... ha. Hon måste ha varit kär. svarar jag kort.
- Eh hrm... nee... men skit i det älskling, det är ju inte meningen att du ska tycka det är jobbigt att sy på dem!
- Jobbigt? Jag? Pff! Fan heller, jag ska sy de rakaste snyggaste jävla X:n du någonsin sett.

Två ensamma själar.

Ibland känner jag mig enormt o-häftig. Alla som någon gång har haft ett par glasögon på sig vet vad jag talar om. Mina glasögon är ändå rätt tuffa, svarta bågar, väldigt retro.
Det har ju hänt någon gång när man befunnit sig ute på en promenad en ovanligt kylig dag, att glaset liksom immat igen lite när man pratat. Detta avhjälps lättast genom att hosta diskret och vända bort ansiktet och sedan knappt andas under resten av promenaden. Man blir lätt lite andfådd, men det får man ta. Men igår kokade jag potatis (ännu ett försök till att leka hemmafru) och jag behöver väl inte tala om vad som händer när jag häller ut det nyss kokande vattnet i vasken. Nepp. Jag betvivlar att jag någonsin känt mig så töntig som just då. Eller känt mig mindre som en hemmafru. Some days...

Kommer glasögon alltid, för all framtid, innebära en viss tönt-stämpel? Jag är inte säker på att jag klarar av det, jag var ju typ tuffast i skolan i min ungdom. Förmodligen för att jag inte hade glasögon, jag inser det nu. Men det är ju synd att gå omkring halvblind bara för fåfängans skull. Kanske. Jag är inte säker på att jag klarar av det här med att på en sekund förvandlas till tönt.

Såg ett nyförälskat par på stan igår. Och då menar jag verkligen, verkligen att de var förälskade. Jösses. De stod omslingrade och åmade sig i säkert en halvtimme. Kysstes. Kysstes lite mer. Blockerade vägen för oss vanliga dödliga. Brydde sig inte ett dugg om det. Kysstes ännu mer. Och som de log! De log så mycket att jag började le. Och de kysstes så mycket att jag blev bitter över att jag inte hade någon att åma mig runt just då. Åh. Och alla drömmar de målade upp om varandra sprakade, i deras blickar fanns bara längtan efter ett liv där de varje dag vaknade bredvid varandra och var lyckliga. Hon ville ha honom som far till sina ofödda barn, det syntes tydligt. Och han hade nästan kunnat gå ner på knä och fria till henne där på direkten. På trottoaren, han kunde ställt sig ned på knä och inte brytt sig ett jota om att hans jeans skulle bli dyngsura. Slutligen gled deras händer isär, de slet sig motvilligt ifrån varandra, vände sig om hundra gånger och kastade slängkyssar i luften.
Jag tittade ned på mobilen några sekunder och när jag förstrött tittade upp igen var de som superlim i varandras famnar. Igen. Gud vad jag blev avundsjuk.
Tittade ner på min hund som gav mig en lång djup förälskad blick tillbaka. Skickade ett dystert "Hugo älskar mig mer än vad du gör" - sms till min man. Han svarade att han älskar mig jämt. Det vet jag. Jag vill att han ska kasta slängkyssar efter mig.

När slutar man uppvakta varandra som nyförälskade gör? När tar vardagen och tilliten över? I början gör man vad som helst för att visa sin kärlek. När man snärjt sin blivande älskling, i samma sekund, vill man börja förändra. Små saker. Större saker. Tills någon slutligen utbrister; skärper du dig inte är det slut! Peter Le marc har skrivit många låtar om det här. Alla borde lyssna på honom emellanåt. På texterna.

Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm. Till den busshållplats, där hon väntat så många gånger förr. Hon sa, vart är du på väg? Han sa, vart som helst. Hon svarade, jag vet var det är, kom till mitt obebodda hjärta och se! Åh, två ensamma själar bara föll i en famn, de hade inget val, de var som gjorda för varann. Två sargade hjärtan, vad skulle de göra? Ingen kunde ana att de en dag skulle höra... sången de spelar när filmen är slut.


Vill du gå på lina, titta inte ner. Titta inte åt sidan, blunda, ta ett steg. Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar, din kärlek, och lite till.

Kärleken är en balansgång, den är som att klättra i berg, som att jogga i motvind, eller hoppa bungyjump, den är som att flyga, den är att våga, den är det som kan krossa ditt hjärta, den är allt du någonsin drömt om.

Jag vet att det låter klyschigt, men ta hand om den du älskar.

Det jobbar raketforskare på sjukhuset.

Ringde Magnetröntgen-avdelningen idag.

- Jag vill boka en ny tid, jag har just piercat mig i näsan och den har inte läkt än.
- Jaha... Tja, du kan få en ny tid på tisdag istället. Passar det?
- Nu på tisdag?
- Ja.
- Men jag skulle ju egentligen komma på fredag?
- Ja?
- ... Tre dagar tidigare alltså?
- Hm. Ja.
- Nej tack. Jag vill nog ha en senare tid.
- Vi har tid på onsdag också, passar det?
(Börjar fundera på om det är en levande människa jag talar med, eller någon slags robot.)
- Eh, nej tack. Jag vill alltså ha en tid om typ några veckor...
- Jaha. Vi har tid nästa vecka, passar det?
(djup suck) Visst.

I wish upon a star

Ibland känner jag mig så jävla missförstådd av den här världen att det inte är sant.
Det kan vara små saker. Obetydliga för andra. Som bara gör att jag faller ihop.
Jag hatar att det är så.
Jag hatar min känslighet.
Hatar den.

Jag önskar jag inte vore så komplicerad.

Det är bara ord, som redan finns.

Strindberg har en gång skrivit;
Jag ångrar inte att jag skrev boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö, och jag ville inte dö.

Precis så känner jag. Inte bara just ikväll, utan alla dagar.
Problemet ligger i att jag ännu inte skrivit boken och att den med den här takten aldrig heller lär bli skriven.
Miljontals ord susar ständigt runt i mitt huvud i en hiskelig fart och jag är inte människa nog att fånga dem, lotsa ut dem därifrån, och få ned dem på ett förbannat papper.

Jag är inte människa nog. Inte ännu, och inte heller ikväll.
Så vad gör man?
Man gråter sina svarta tårar och vet att imorgon känns det bättre.
Eller var det jag som grät de där svarta tårarna och hulkade tills kroppen brast mitt itu?
Ty livet blir aldrig så bra som det hade kunnat bli, om boken blivit skriven.
Mycket medveten är jag, om att den måste skrivas.
Hur blir jag människa nog, mina vänner?

Jag får inget ur tomma intet, jag behöver bara en liten ynka gnista för att skapa en eld.
Light my fire.

Pelsknos och jag.

Det är tokvarmt ute.
Och inne även, för den delen.

Inatt knaprade jag isbitar. Ett helt glas fullt med isbitar.
Det var det godaste jag någonsin knaprat på.
Iallfall då.
Och säkert inatt med.

Älskling: Titta vilken fin jag köpt! Den var på rea så vi sparade 200 kronor!
Men du, man kan ju inte säga att man sparat pengar om man köpt någonting.
... Jo.
Jaha. Visst då. Du har rätt älskling.

I vissa avseenden kommer jag verkligen sakna att vara gravid.
Det är väldigt sällan jag alltid har rätt annars, även om jag alltid hävdar det.

Sedan ligger vi i parken i den gassande eftermiddagssolen och lyssnar på vaggmelodin som vår nyinköpta bebis-mobil spelar. Om och om igen går den. Och jag tycker vi är hemskt söta.
Och du säger att jag är fin i mina fräknar. Och jag att du är vacker i dina lockar.
Du mumlar surmulet att du inte har några lockar. Fast det har du. Jättemånga.
Och jag tror att en liten bebis kanske också kommer ha det.
De lockarna kommer du minsann älska.

KOM NU BEBIS!

Men jösses.

Tror att bröllopet var min magiska "hålla ut - gräns".
Den är i vilket fall väldigt passerad nu och jag är så less att det är galet.
Kom igen nu bebis, du FÅR komma tidigare!
23 dagar till beräknad förslossning, tss.
Jag vägrar.
Och jag vägrar ännu mer att gå över tiden.

Det är jätteskönt när bebisen fixerar sitt huvud också förresten.
Jag försökte förklara det för min man. ( Jag har på senare dar skaffat mig en sådan, en man. )
"Det känns ungefär som en blandning av mensvärk och urininvägsinfektion, är du med?"
Han är en klok man och har sedan länge lärt sig att säga saker som; Ja älskling, jag förstår preciis... Vilket han självklart inte gör. Vilket både jag och han vet. Men för lugnets skull är det hemskt skönt att han låtsas förstå.

Jag väger snart hundra kilo.
Snart kommer jag fastna i sängen en morgon och inte för mitt liv kunna ta mig upp.
Som de där gravt överviktiga människorna som lever sitt liv från sängen.
Vi får förlänga micksladden till rockband så kan det få bli en av dagens ljusglimtar.
En sång från en strandsatt val.

Ska vi byta fossingar?

Hur många människor som än berättat för mig att fötterna och händerna svullnar upp helt sjukt mycket under slutet av graviditeten, är det först nu jag är med i matchen.
Jag fattar. Men jävlar vad ont det gör ibland. Jag har nedräkning nu. För varje dag som går blir jag bara mer laddad på att åka till BB. Igår var vi där på rundtur. Jag hade lätt kunnat stanna, lägga mig i en säng och meddela, att NU är jag klar, jag tänker föda barn nu.
Men lyckligtvis är Eddie här nu. Masserar mina fötter och älskar mig fastän jag gråter för att jag spiller spaghetti på köksbordet.

Jag är bara lycklig över att jag hann slita av mig min vackra förlovningsring innan någon hade fått såga loss den. Och så är jag lycklig över att min älskling säger att han också tar av sig till barfota om jag inte hittar några skor som passar till bröllopet. För det är rätt romantiskt. Barfotabröllop? Ja.
Och som jag älskar honom för det. Gud vad jag älskar honom.
Speciellt, speciellt när han väcker mig mitt i natten av sitt pratande i sömnen.
Igår natt mumlade han smått konfunderat:

"Bebisar, bebisar, bebisar... Det blir ju en hel drös med bebisar"

Haha. Det är bara en älskling. Inte så bara, men ändå.
Och han kommer snart.
V. 34 går mot sitt slut.

Ps. Gå inte på några föräldrautbildningar, vi gick idag och rymde därifrån efter lite mer än en timme. Men visst, gillar man att bli idiotförklarad så är det säkert en trevlig stund.
Jag tror dock inte att man kan gå igenom amning rent teoretiskt. Eller som Eddie eftertänksamt sa: Ja... Men funkar det inte så vrider och vänder man ju bara på bebisen till det funkar. Det fattar väl vem som helst. Och funkar det ändå inte så tar man det väl DÅ.
Herregud, jag vill inte veta allt, livet måste väl få förvåna en ibland också?

Puss and Luv.