Tvillingsystrar med karisma.

Com Hem ringde mig för en vecka sedan. Lockade på mig något erbjudande om 90 kanaler som jag inte kunde motstå. Eddie kommer hem, och påpekar att vi inte tittar på en enda av deras kanaler, utan bara på hm, det analoga tv-nätet? Skit samma, de kanaler som hänger med tv:n liksom. Sedan frågar han mig om hur jag tänkte titta på de här kanalerna eftersom jag inte ens vet hur Com Hem-boxen fungerar.
Jag blir mycket, mycket stött och påpekar att det minsann är hans jobb. Det är ju ändå han som är mannen i huset. Tyvärr är jag inte teknisk älskling, svarar han. Jag mumlar surt att det är minsann grisen i säcken - varning på honom nu. Alla mina tidigare pojkvänner har minsann varit tekniska så det räckt och blivit över. Varpå han blir sur och vägrar ens titta på Com Hem-boxen. (Hm. Jag hade också blivit sur. Mer än sur förmodligen.) Sedan tar han en titt på papperet Com Hem skickat och utropar triumferande att, ha! 12 månaders uppsägningstid är det också, vilken bra deal du gjort älskling.

Det borde vara förbud på att ringa hem till trötta tv-tittande mammor med sådana där erbjudanden.
Faktiskt.

Tegan och Saras spelning på Mejeriet igår var helt lovely.
Jag blev först kär i dem båda två och sedan hatade jag dem för att de fick stå där och vara så jävla fantastiska, och jag var tvungen att stå i den mörka delen av publikhavet och vara en i mängden. Jag tror det kallas avundsjuka. Men vissa människor klarar av att inte stå i centrum. De mår bra i mörkret. Som åskådare. Jag gör det inte. Jag föddes inte för att vara åskådare.
Jag måste dit. Till rampljusen, rampfebern, micken måste längta efter mina läppar. Tills vidare myser jag i min övergrymma hood med Tegan och Sara tryck. It is from American Apparel och kunde inte vara mjukare, den är utan tvekan vinterns stora must have. Fast köper du den måste jag tyvärr döda dig för jag tycker mycket lite om att se ut som andra. Pyss hej.