Det har ju hänt någon gång när man befunnit sig ute på en promenad en ovanligt kylig dag, att glaset liksom immat igen lite när man pratat. Detta avhjälps lättast genom att hosta diskret och vända bort ansiktet och sedan knappt andas under resten av promenaden. Man blir lätt lite andfådd, men det får man ta. Men igår kokade jag potatis (ännu ett försök till att leka hemmafru) och jag behöver väl inte tala om vad som händer när jag häller ut det nyss kokande vattnet i vasken. Nepp. Jag betvivlar att jag någonsin känt mig så töntig som just då. Eller känt mig mindre som en hemmafru. Some days...
Kommer glasögon alltid, för all framtid, innebära en viss tönt-stämpel? Jag är inte säker på att jag klarar av det, jag var ju typ tuffast i skolan i min ungdom. Förmodligen för att jag inte hade glasögon, jag inser det nu. Men det är ju synd att gå omkring halvblind bara för fåfängans skull. Kanske. Jag är inte säker på att jag klarar av det här med att på en sekund förvandlas till tönt.
Såg ett nyförälskat par på stan igår. Och då menar jag verkligen, verkligen att de var förälskade. Jösses. De stod omslingrade och åmade sig i säkert en halvtimme. Kysstes. Kysstes lite mer. Blockerade vägen för oss vanliga dödliga. Brydde sig inte ett dugg om det. Kysstes ännu mer. Och som de log! De log så mycket att jag började le. Och de kysstes så mycket att jag blev bitter över att jag inte hade någon att åma mig runt just då. Åh. Och alla drömmar de målade upp om varandra sprakade, i deras blickar fanns bara längtan efter ett liv där de varje dag vaknade bredvid varandra och var lyckliga. Hon ville ha honom som far till sina ofödda barn, det syntes tydligt. Och han hade nästan kunnat gå ner på knä och fria till henne där på direkten. På trottoaren, han kunde ställt sig ned på knä och inte brytt sig ett jota om att hans jeans skulle bli dyngsura. Slutligen gled deras händer isär, de slet sig motvilligt ifrån varandra, vände sig om hundra gånger och kastade slängkyssar i luften.
Jag tittade ned på mobilen några sekunder och när jag förstrött tittade upp igen var de som superlim i varandras famnar. Igen. Gud vad jag blev avundsjuk.
Tittade ner på min hund som gav mig en lång djup förälskad blick tillbaka. Skickade ett dystert "Hugo älskar mig mer än vad du gör" - sms till min man. Han svarade att han älskar mig jämt. Det vet jag. Jag vill att han ska kasta slängkyssar efter mig.
När slutar man uppvakta varandra som nyförälskade gör? När tar vardagen och tilliten över? I början gör man vad som helst för att visa sin kärlek. När man snärjt sin blivande älskling, i samma sekund, vill man börja förändra. Små saker. Större saker. Tills någon slutligen utbrister; skärper du dig inte är det slut! Peter Le marc har skrivit många låtar om det här. Alla borde lyssna på honom emellanåt. På texterna.
Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm. Till den busshållplats, där hon väntat så många gånger förr. Hon sa, vart är du på väg? Han sa, vart som helst. Hon svarade, jag vet var det är, kom till mitt obebodda hjärta och se! Åh, två ensamma själar bara föll i en famn, de hade inget val, de var som gjorda för varann. Två sargade hjärtan, vad skulle de göra? Ingen kunde ana att de en dag skulle höra... sången de spelar när filmen är slut.
Vill du gå på lina, titta inte ner. Titta inte åt sidan, blunda, ta ett steg. Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar, din kärlek, och lite till.
Kärleken är en balansgång, den är som att klättra i berg, som att jogga i motvind, eller hoppa bungyjump, den är som att flyga, den är att våga, den är det som kan krossa ditt hjärta, den är allt du någonsin drömt om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar