Det är så logiskt, alla fattar utom du.

På våren är kvällarna i norrland  mycket stjärnlösa.
Jag vet att de finns där, men så länge jag inte ser dem spelar det ingen roll.
Jag ser inte när de faller, så jag kan omöjligt önska mig något.
Ingenting att blicka upp emot, ingenting som slår mig med dess glans.
Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar, var du är.
Universum skrämmer mig.
Jorden skrämmer mig.
Det evigt oförklarligt onaturligt stora utanför vår atmosfär skrämmer mig.
Försöker trycka bort tankarna, men de tenderar att återkomma.
Alltid vid tillfällen som inte passar mig.
Jag vill inte bli skrämd nu. Inte just nu. Förmodligen inte sen heller.

Jag betraktar min son när han sover. Hans hår har blivit längre, lockar sig runt hans öron.
Hans pyjamas smiter åt runt rumpan. Han börjar bli stor. Innan jag vet ordet av är det tvåårskalas. Han förstår så mycket nu. Han håller på att skapa sig en egen identitet, lära sig hur han bäst ska förhålla sig till världen. Han ser så trygg ut när han sover. Han har sin kudde, sin säng, sitt rum, sina bekanta lukter. Sin lilla verklighet.
Egentligen är det där min enda rädsla ligger.
Innan honom, spelade universum mindre roll.
Nu får jag hjärtat i halsgropen. När han sover. Och är sådär obeskrivligt vacker. Fridfull.
Om stjärnorna ramlar ned, hur ska jag kunna rädda honom från det?
Jag skyddar honom med mitt liv. Kan inte somna utan att smygkika på honom, höra hans andetag.
Han är mitt allt, mitt absoluta allt, och ingenting spelar någonsin roll utan honom.

Det är den laglösa, brännande kärleken, den som är helt unconditional, som väcker dessa rädslor i mig.
Jag vill skydda honom från allt. Han har en stor blåtira över sitt högra öga som inte bekommer honom det minsta. Men varje gång jag ser på honom börjar mitt hjärta värka.

Jag kommer aldrig älska någon mer än honom. Kanske lika mycket, men aldrig mer.
En upprymd känsla fyller mitt inre när tanken slår mig.
Det blir aldrig mer, än så här.
Omöjligt.

Fel och rätt och rätt och fel och någonstans mitt emellan.

No I don't remember.
When things really mattered, and we really cared.

Stänger av, försöker hålla mitt huvud över vattenytan.

Remind me of how, I used to feel
Remind me how I used to be, back then.
Nothing could come between us, then.

När varje alternativ känns fel, vilket väljer man då?
Wake me up, hurt me, you have to - I've forgot how to cry.

Råd och välmenande glider förbi mig, jag är långt ifrån kapabel att ta in det.
Det spelar ingen roll, en känsla är en känsla, min känsla är min känsla. Känslan av obehag glider längs min ryggrad. Vad betyder den?

Hellsongs räddar min dag.

Kära furutrappa.

Jag önskar innerligt att du kunde förvandlas till vit framför mina ögon, liksom som något slags trolleri.
Vi råkar ju ha en spaljé med exakt tvåtusen små pinnar som ska målas också. (Detta är en svag överdrift, but just so you get a hang of it.) Jag har har inte ens målat hälften av trappan med första lagret grundfärg än och jag är sjukt less.

Därför väntar jag ett tag med att lägga upp bilder, haha.
Jag bidar min tid.

Underbara barnmattor...

  

Eftersom jag mer än ofta roar mig med att leta efter både det ena och det andra via den helt fantastiska sökfunktionen Google, hittar jag såklart då och då grejer jag gärna skulle vilja ha. Ibland kanske jag också köper dem. Fastän jag inte har råd. I början av veckan var jag begeistrad av lampor och belysning, igår började en sann mattfantast vakna inuti mig och jag har redan hunnit med att köpa två stora grå ryamattor på Rusta. Kanke inte världens lyxigaste, men vad fan... Jag har svårt att känna att jag vill lägga flera tusen kronor på någonting jag bara kommer trampa på. Det är liksom inte frågan OM en matta kommer att bli smutsig, utan NÄR den kommer att bli det. Jag har ju tänkt att ha två mattor bredvid varandra, så jag ska bara komma på något snyggt sätt att skarva ihop dem... Tänker mig en bit kardborreband att limma/sy fast under kanske? Tips mottages tacksamt! :)










De här mattorna har funnits ett bra tag, men är fortfarande lika fina tycker jag. Tyvärr har ju min lilleman har redan en matta i sitt rum, men vid närmare eftertanke skulle ju polismattan gärna kunna få flytta in hos oss också.

Det var ju dessutom en blivande polis som igår sålde sin vitmålade furusängram till oss, det var säkert ett tecken...
Känner jag min man rätt skulle han säkert lätt kunna tänka sig att ha en sådan här matta i vårt blivande kontor. Drygt 3500 får man lägga ut för en sådan här tjusig matta från Kathea, och storleken är 120 x 180cm. Mattan är handtuftad i 100% ull.

Lägger in en bild på mattornas designer också, Karin Mannerstål som ni nog känner igen från diverse inredningsprogram? Hon får vara med för att jag gillar hennes galna vetenskapskvinnelook. Och kanske lite för att hon gör snygga mattor, tyger, och andra heta designprylar.

Vit sängram.

Senaste blocketfyndet - vit sängram 180 cm.

 

För var det är värt.

Det är så logiskt, alla fattar utom du. Du har inte en aning. Inte en aning, Det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning, du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu.
Totalt förändrad men på skalet identisk. Kan dö för min fru, men det är inte sanningen nu. Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu innan jag fattat vad som hänt innan vilka broar jag bränt.  När du lämnade mig ibland blev hela världen grå. Jag vet knappast vad som är bra med mig, varför du kämpar på och vill va med mig för jag träffar min familj för lite.  Det är så jag hatar mig själv för jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. (...)


Vissa saker kommer med mognad. Andra kommer inte alls. Förr i tiden, när jag var barn, tänkte jag att alla vuxna var precis, vuxna. Livet och min justnu-verklighet säger mig att det är ren bullshit. Man blir bara äldre. Rynkor kommer vare sig man vill det eller inte, insikten ger sig tillkänna endast hos den som söker den. Och ju äldre jag blir, desto mer förstår jag alla de klyschor som svävar omkring oss, omringar oss, ger oss som vågar öppna ögonen, sanningen serverat på ett kakfat.

Du vill vara fri, du är fri nu.
Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på något vis, fryser nu sakta till is.
Och här sitter jag och baddar såren med salt, medan allt fryser till is.

De bästa.

I am thinking it's a sign that the freckles
In our eyes are mirror images and when
We kiss they're perfectly aligned
And I have to speculate that God himself
Did make us into corresponding shapes like
Puzzle pieces from the clay
True, it may seem like a stretch, but
Its thoughts like this that catch my troubled
Head when you're away when I am missing you to death
When you are out there on the road for
Several weeks of shows and when you scan
The radio, I hope this song will guide you home

They will see us waving from such great
Heights, 'come down now,' they'll say
But everything looks perfect from far away,
'come down now,' but we'll stay...

Love is in the air.

I heart you.

Nu har min älskade Ida Maria äntligen fått sitt sagobröllop, sin prins, och ett helt nytt efternamn.

De var så vackra när de kom in i kyrkan, Idas klänning var inget annat än bedårande och mina tårar forsade under hela vigseln. Kvällen bjöd på en förlorad tårta, en far som blev mycket vit i ansiktet när det upptäcktes att tårtan var förlorad, när den senare återfanns var den för stor för bilen... till allas lycka är min karl sannerligen duktig på att lasta in omöjliga saker i bilar, så det hela ordnade sig.

Tänk så det kan bli. Tänk vilken tur att jag har min man. Jag älskar honom väldigt, väldigt mycket. Ibland är jag bara lite för trött för mitt eget bästa, det är tungt att vara ensam så mycket på sommaren, men snart är det höst, och inte en miljon skejttävlingar var och varannan helg. Tack gud. Inte för att jag inte gillar skejt, det har ingenting med saken att göra. Jag vill att han ska få leva ut sina drömmar, verkligen. Men även jag har drömmar som måste förverkligas, även jag måste få egentid. Annars är det svårt att vara lycklig, även fast världens finaste son sprider glädjeskimmer över vilket mörker som helst. Jag drömde idag att han var försvunnen, och även fast det var en dröm vaknade jag med hjärtat i halsgropen, pulsen pumpade så hårt som den aldrig någonsin förr pumpat. Han är det finaste i hela världen, och ingenting får någonsin hända honom, för då dör jag på fläcken. Ingenting annat spelar någon roll, egentligen. Egentligen gör det inte det.

Underbara unge, jag undrar om du vet hur mycket jag älskar varenda liten millimeter av dig?

Kär i dig, är jag. Kär i oss.

Alfons 1 år. Tiden springer iväg... han med numera.

"Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden."

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort ( En stund på jorden )

tattoo

So close, no matter hos far.
Couldn't be much more from the heart.

Ibland sveper en känsla av illamående över mig.
Stunder då jag påminns om människor från förr.
Människor jag älskat, stundtals hatat, avgudat, behövt, skrattat och gråtit tillsammans med.
Ni vackra människor som jag delat veckor, månader, år, av mitt liv tillsammans med, ni är inte glömda.
Människor som tycks ha glömt mig.

Livet ter sig som alltid förunderligt.

I have to go, yes I know the feeling, know you're leaving.

Så många människor jag lämnat längs vägen.
Men tre stycken står stadigt bredvid mig.
De som tycker om mig även när jag gråter.
De, vars tårar jag gladeligen torkar.
De ska pryda min kropp, i världens finaste tatuering.

Världens jäkla bästa prinsessor.