And that's just great, but...

And so it's all the same.
A kiss that doesn't want to end.
Jag skulle vilja känna den.
Den där kyssen som inte vill ta slut.
Du förstår inte det.
Och jag kan inte för mitt liv begripa hur man inte kan vilja det.
Du är hemskt annorlunda.
Vissa dagar älskar jag det som gör dig så udda.
Andra gör det ont i mig när jag verkligen inte förstår.

I dedicate my songs to you
But you almost never listen to them
It's such a shame.

Jag har träffat hundra nya människor på sistone.
Underbara, fina själar.
Jag tycker om det.

Men jag har fortfarande en viskande oro i mitt bröst.
Oron för att missa livet i min hets att hinna med allt.
Jag vill vara överallt, och jag vill uppleva allt.
Och det slutar med att jag står tyst i kaoset och önskar
att någon kunde trolla bort mig till landet ingenstans.

Att aldrig vara nöjd är ett sådant jävla lyxproblem.
But still. Is my head all wrong?

I can't handle you.

Today : Robotboy - Robyn.

Respekt.

Var är den? Vad är den? Vad står det ordet för?

Har jag respekt för mig själv? Ibland.
Har du respekt för dig? För mig?

Framtid, ljuva framtid.

Jag har bestämt mig för att antingen bli:

Rockstjärna eller
skådespelerska.


Ja jag vet att ni tycker att det vore bättre om jag skaffade ett vanligt jobb först, och det kanske jag ska också. Men sedan ska jag bli rockstjärna. Eller hänga lite med Thorsten på Dramaten.
Så det så.

Jag kan inte vara vanlig, jag vet inte hur man gör.
Så fort jag börjar få vanor, kryper det i mina ådror.
Fast jag vågar aldrig släppa mina jävla vanor.
För mitt invanda mönster, är allt som håller mig på plats.
Mina mönster är det som är jag.
Och mina vanor blir just vanor.

Jag känner för att åka luftballong, och hoppa fallskärm ner i en stor skärgård, sno en båt och segla med den stiligaste pojken jag vet på alla de sju haven.

Jag är en jävel på att nedervärdera mig själv.
Jag motarbetar den där bruden som heter Anna. Anna Svensson.
Vilket jävla namn förresten. Jag kan köpa Anna. Och jag köper nästan Svensson. Men ihop? Hur tänkte du mamma?
På gymnasiet försökte jag lite avslappnat övertyga skolfotografen om att jag faktiskt hette Ana Diaz. Jag hade fått tomtar på loftet av att höra många människor säga att jag var lik Cameron Diaz. Jag ville också ha ett läckert efternamn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det slutade med att jag fick heta Ana Svensson. Ana? Extremt o-coolt. Tack så jävla mycket, herr fotograf. Pinsamhetsnivån i att få sitt namn felstavat i skolkatalogen, a.k.a GymnasieBibeln är hög. Jag pinades och skämdes och lärde mig min läxa. Jag har numera slutat med att ljuga om mitt namn.

Jag har däremot insett att mitt namn kan vara en fantastisk täckmantel. Hej, jag heter Anna Svensson och jag kör en grå Volvo V70. Yeah. Vadå? Nä? Är det Sveriges vanligaste bil? Kors i taket. Det är typ himla bra ibland.
Typ när man blir stoppad av polisen i en helt vanlig hastighetskontroll, inser att man glömt sätta dit det nya kontrollmärket, att minst två av hjulen är totalt odugliga, att en lampa inte riktigt lyser som den ska. Typ inte lyser alls. Det var faktiskt väldigt länge sedan den lyste. Och till sist, att körkortet inte kände för att vara i plånboken idag. Himla typiskt.

Sådana dagar är det fantastiskt att heta Anna Susanne Svensson.
Det får människor att le väldigt vardagligt mot en, det får mig att inse att de åtminstone tror att jag koll på läget. Det har jag däremot inte.

Inte idag och inte igår och med väldigt stor sannolikhet inte imorgon heller.

You live and you learn...

I came home in the morning, and everything was gone!
Oh, what have I done? I dropped dead in the hallway, cursing the dawn.
Oh come on sun, why must I burn?
I'm just trying to learn.

I stare into the light to kill some of my pain.
It was all in vain, 'Cause no senses remain, but an ache in my body and regret on my mind.
But I'll be fine.
'Cause I live and I learn,
Yes, I live and I learn,
If you live you will learn.
And I live and I learn.
Got kicked in the head, so I started to fight ´cause I knew I was right...
But I learned I was wrong. I remember a slaughter, I remember I fought. For the money I brought. I got blistered and burned, and lost what I earned.
But I lived and I learned.
Yes, I lived and I learned.
I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now.

I came to on a corner,with some help from a man... God damn I don't seem to have learned!That a lady in need, is guilty indeed. So I paid and got laid in return. And I don't know what I've learned...Well... you get what you give. And hell, yes, I'll lived... But if you live as you learn; I don't think I can learn. All with the sun in my eyes, surprise, I'm living a life. But I don't seem to learn...

No, I don't think I can learn.

Don't bother, she's got it now.
Don't bother, be unkind.
Don't bother, I'll be fine.

I'm really a cat you see, and it's not my last life at all.
So, don't bother, be unkind.

Imorgon är en annan dag.
I guess we never knew, what to become.
Inte igår och inte idag och inte imorgon.
You didn't know that this was such a problem.
Det gör du aldrig.
Det gör ingenting.
Man kan omöjligt förklara för någon som inte begriper.

Won't you burn this killing wish that I have...

Idiot.

Förresten så har jag en ny tro.
Jag tror att det är bra att uttrycka sina känslor.
Väldigt exakt.


Så.

Jag avskyr dig. Jag hatar hatar hatar hatar dig din jävla idiot. DU är äcklig och du är ful och du är överdriven och du pratar konstigt och du har skittråkiga kläder. Du ser ner på folk och ingen tycker egentligen om dig. Allra minst jag. Jävla idiot. Jag gillar inte dig. Inte det du säger, inte det du gör, och inte den du är. Inte det minsta. Hoppas ditt liv går åt helvete, iallafall några år.
Du är patetisk.

/Anna 14 år.

Attitude.

Idag är jag jätteintressant.
Verkligen.
Livsbejakande, och...
och... Spännande.

Nej. Bara trött och frusen in i själen, och jag blir bara ännu tröttare ju mer jag tänker på det.
Det är precis som om någon tryckt på pausknappen i mitt livs film.
Fast jag spelar vidare. Tittar mig omkring. Betraktar min omgivning. Jag går långsamt runt. Studerar allt som tillhör mitt liv. Och allting är väldigt objektivt och blasé och skitjävla tråkigt, och jag undrar vad jag håller på med.

Precis så undrar jag. Wasn't life supposed to be more than this?
Jag bara är, är, är, är är. Och jag vet att det i vanlig folkmun beskrivs som vardag. Jag avundas er som kan acceptera den. Vardagen. Det är ungefär som när man beskriver någon som inte direkt väcker uppsyn, man säger att han ser vardaglig ut.
Vem fan vill se vardaglig ut? Inte jag.

Högmod före förnuft.
Döm mig för hybris, någon.

Jag vill bara känna.
Känna
Känna
Känna.

Jag vill bara vara lycklig.
Det är fan allt jag begär.
Lycka.
Jag vet hur den känns. Lyckan. Men varför är den så hal och oberäknelig?
Varför kan man inte vara lycklig jämt?
Ett jävla problem.

I know my attitude sucks.
Jag jobbar på det.

Using white lies if we have to.

Leave the body, leave the mind.
Every promise, every place behind.
Leave the city, leave the cold.
Young people far too old.
Leave the quiet, leave the night
Broken feelings of dreams out of sight.

Let me cross a very fine line.
For today.
For a lifetime.

The worst mistake to make.
Or just the kind of promise you simply have to break.
Need to catch my breath.
Won't you please turn off the light?

I wonder where you come from.
Where you've been.
Jag undrar varför du är du.

You're faking it well, but it shows.

I need therapy, the say.
Möjligt.

Gör det nåt?

Men?

Är jag den enda som aldrig förstår?

Bulletproof.

Every day.
Every hour.
I wish.
That I was.
Bulletproof.

Det finns ingen som dömer mig så hårt såsom jag själv gör.
Ingen som har vassare tunga.
Eller rakare pekpinnar.
Den sista tiden i mitt liv har jag börjar tänka annorlunda.
Det är helt sjukt stort.
Och jag är livrädd.
Jag har inte sovit många minuter inatt.

Jag har vänner jag kan ringa mitt i natten.
Och det är okej.
Och det ger mig en sådan enorm styrka.
Det ger mig obeskrivligt mycket.
Jag är svag och jag är liten och jag är rädd.
Men det är okej.

Man kan vara modig ändå.
Och det är precis vad jag ska vara.
Klockan elva.

Jag satt uppe halva natten och läste.
Om saker jag inte kunnat läsa om tidigare.
Det var vansinnigt jobbigt.
Men ju mer jag läste, desto mer förstod jag mig själv.

Mitt hjärta bultar så hårt i mitt bröst
Skitskraj.
Nervös.

Jag har vänner som ringer jobbiga samtal åt mig, när jag själv inte orkar.
Jag har vänner som lyssnar när jag behöver prata nonstop i en hel dag.
Jag har vänner som orkar ta sig tid att stanna upp i sina liv.
Vara nära. Berätta för mig att jag duger.

Jag har vänner som sagt saker baserade på kärlek i så många år.
Jag har alltid lyssnat.
Men allt de sagt har känts så långt ifrån.
Omöjligt att uppnå.

Förändring kommer inifrån.
Ingen kan ändra mitt liv så länge jag själv inte vill.
Jag är livrädd för att bryta upp mina gamla mönster.
Livrädd för att falla tillbaka.
Livrädd för att göra fel, för att inte duga, för att våga möta mig själv.

Rädd. Så in i helvete.

Utan er hade jag nog inte kommit till den här punkten.
Jag är inte bulletproof och jag kanske aldrig blir,
men fan...
Jag är skyldig mig själv att våga vara stark idag.

Ge mig styrka. Ge mig en skyddsväst så jag klarar av att möta min värsta motståndare.

- Mig själv.

Believe in me,

like I believe in you.

Dubbelmoral.

Hört i samtal:

Kvinna ett: Alltså, helgen var ju helsjuk... Jag hånglade upp en kille som hade flickvän!
Helt sjukt var det.
Tystnad följer.
Kvinna två: ... Men... Du har ju pojkvän?

Kvinna ett igen: ... Jo. Just det...

Guud. Det är så bra. Det är såå bra.
Hatten av.