Älskade öde.

Ibland faller saker och ting på plats på ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig.
Precis som om allting är sammanlänkat, och det finns en mening högre och större än vårt förnuft någonsin kan förstå. I nuläget har hela mitt liv kastats om, jag åker karusell igen och jag vågar kasta mig ut från min trygghet. Det borde vara skrämmande, men är i nuläget bara fantastiskt och totalhärligt.

Det finns något som kallas ödet.
Och jag ser det äntligen.
Det har alltid funnits där
Men ibland är det omöjligt att se saker som finns för nära.

Nu är det min tur.
Mina vänner, jag inbjuder er på en resa i min själ.
Ni är när som helst välkomna att hälsa på.

Nu handlar mitt liv om mig.
Om mig.
Och jag är så jävla värd det.
Och ni, mina vänner...
Utan er vore jag bara en skugga av den jag är idag.
Tack.

Today's ToDo

Tänk alla famnar jag lämnat, av längtan till dig.
Och alla dagar jag vandrat, så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människan jag någonsin mött...

Idag har jag en oändlig lista av måsten.

Packa.
Växla pengar.
Städa.
Boka tvättid åt Josef.
Hämta Liten.
Lämna bilen.
Lämna nycklar åt Becca - som sedan ska lämna dem till Steffi - som ska lämna dem till Josef.
Maila bilder på min lägenhet.
Kolla min mail.
Boka flyg hem från Stockholm.
Betala räkningar.
Tömma mitt kylskåp.
Gå till vårdcentralen.
Hämta ut recept på Apoteket.
Kolla upp flygbussen till Sturup.
Prata med Steffi.
Boka biljett till John t&r.
Lämna pengar åt Steffi.
Ta reda på Litens försäkringsnummer.
Kolla så biljetten verkligen blivit bokad.


Gaaaaaaaaaah.

Dude.

Cool dude.
Not cool dude.

Jag kan omöjligt, ens med mina mest intellektuella ord, fraser och inte ens om jag använde de mest banala och begripliga sanningar, förklara för någon som inte begriper.

Därför är min tystnad total i denna frågan.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga längre.
Ty alla ord har blivit sagda och nu återstår denna täckande tystnad.

Och du har faktiskt ingen som helst anledning att vara arg.
Bara så att du vet.
´Round round it goes.

m

One night to be confused.
One night to speed up truth.
We had a promise made... Four hands and then away.
Both under influence, we had divine scent... To know what to say.
Mind is a razor blade.
To call for hands of above,to lean on...
Wouldn't be good enough.
For me, no...
One night of magic rush, the start a simple touch.
One night to push and scream. And then relief.
Ten days of perfect tunes, the colors red and blue...
We had a promise made; We were in love.
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough, for me, no...
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough.

And you, you knew the hands of the devil.
And you, kept us awake with wolf teeth.
Sharing different heartbeats.
In one night...

Och ibland så önskar jag att du inte var en sån idiot.

Jag försöker intala mig själv att man inte kan sakna något man aldrig haft.
Man kan längta efter det.
Men aldrig sakna. (Jag misstänker att det är en lögn.)


But still, it hurts with every heartbeat.

I love you.

You tell me secrets I actually keep.
You hold my head when I throw up,
and I hold your hand when you weep...

Mina vänner.
Mina allra käraste vänner.
Min Karro.
Min Jojje.
Min Doddi.
Min Becca.
Min Steffi.

I don't just just fall in love with you?
Damn... I wish I was a lesbian.
No matter what, I'm by your side.

Även fast jag haft väldigt svårt att acceptera mig själv, har ni alltid gjort det.
Sett mig för den jag är.
Inte för den jag velat vara. Försökt vara.
I alla mörka jävla stunder och när våra ögon blivit bevekade av solen, har ni alltid sett det som varit jag. Och ni har tyckt om det. Jag har varit omöjlig, men mitt liv hade inte varit möjligt utan er. Jag har startat stora hemska gräl med mig själv. Ni har avstyrt dem alla, på era speciella små sätt. Ni är så olika. Gud, ni är så jävla olika. Och jag behöver er alla.

Ida, jag tar livet av mig om inte du finns, är det okej? Du vet allt om mig. Du har burit mig i mina tonårsfyllenätter, och jag dig. Vi har skruvat sönder handfat på frasses, piercat varandra med trubbiga nålar, blandat de äckligaste häxdrinkar som någonsin blivit blandade. Vi har skrivit om livet om döden om kärleken om hur fan man gör för att klara sig i en så märklig värld. Ingen har någonsin förstått mig såsom du. För du är en del av mig. För att jag aldrig döljt det mörkaste mörka för dig, för att du sett igenom det. Du är en så jävla klok människa. Modig. Du är en av de modigaste människor jag vet. Jag älskar att du är så intresserad av andra människor. Att du har förmågan att lyssna. Lyssna tills öronen blöder. Du är realistisk och galen och du är vacker. Utanpå och inuti. Och jag älskar dig. Herregud vad jag älskar dig.

Karolina, min syster. Min allra äldsta vän. Du var lugn. Jag var trasig. Redan då. Du hade din stora familj, där det alltid var liv och rörelse. Jag ville vara där. Gäna jämt. Och jag var alltid välkommen. Vi knaprade på morötter på väg till kören, vi hängde på Ica som ingen annan hängde på Ica, vi samlade på Hubba Bubba och vi spelade tvspel tills våra ögon antog fyrkantiga former. Det var sackosäckar och det var nattliga samtal om rymden om livet efter detta om meningen med allt. Du var den enda som var tillräckligt tuff för att sätta mig på plats. Det var mitt rum och det var ditt rum och det var barbie och det var miljoner små hästar, det var fotbollsträningar med rosa och gröna cykelbyxor, gula shorts och kommer du ihåg mina blå fotbollsskor? Min blå pojkcykel? Du var så fascinerad över barn, över hur allting hängde ihop.Vi hade snö och vi hade kärlek och vi hade glass och det överlägset bästa var att vi hade varandra. Och vi måste alltid ha varandra. Ingen annan är som du.

Johanna, vackra mjuka ärliga Johanna. Du har tagit ner mig på jorden så många gånger. Sagt saker jag verkligen inte velat höra, sagt sanningar istället för att låta mig glida runt i min låtsasvärld. Lilla kreativa människa. Ibland orkar jag inte tänka på dig alls, för då inser jag bara hur jävla mycket jag saknar dig, saknar oss, saknar oss, saknar oss. Vi var ett radarpar i natten, vi var ballast i stan, och alla ville vara som oss. För vi bara var. Var. Och inga andra i världen kunde nå oss. Som tejp, som lim, som plåster. Ihop. Jag älskar när du blir så förbannad att du börjar gråta, när du blir så frustrerad att dina ord tar slut. Då säger dina tårar allt. Du är alltid så stark, så modig och så jävla fantastisk. Du har alltid fått mig att känna mig så vacker. Du och jag och max och alla våra nattliga äventyr. Jag älskar dig för att du sytt mina gardiner. För att du alltid tror på mig.

Stephanie, känsliga unga flicka. Du har alltid påmint mig om en sparv. Så lätt att såra, så vacker att betrakta. Du är så mycket äldre än dina år, och du är så lik mig att jag blir chockad ibland. Jag vill skydda dig från allt ont som finns i världen, jag vill låsa in dig i en glasbubbla, så att du alltid får vara hel. Men jag vet att du måste få bli trasig, flera gånger om. Och jag vet att du kommer klara det, precis om jag klarar det. För du är fan helt vansinnigt envis. Begåvad. Driftig. Givmild. När jag kom hem från Norrland efter två månader och förväntade mig att kaos, och hela lägenheten var städad, och du hade satt upp saker på väggarna, och hängt upp mina ljuslyktor, ville jag bara förvandla dig till ett gosedjur och låta dig bo i min säng resten av mitt liv. Du är en helt underbar människa. Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner för det.

Becca, mitt alterego. Det är märkligt. Det du tänker tänker jag och det du känner ska jag också känna. Du läser mina tankar och det är galet skönt att veta att någon annan är som jag. Du får mig att acceptera mig själv, för någonstans inser jag ju att om vi nu är så lika och jag tokälskar dig, så borde väl fan jag också vara rätt okej. Var har du varit hela mitt liv, lilla grisöra? Våran historia har bara startat. Fast egentligen har våra historier gått parallellt med varandra sedan vi föddes. Det är märkligt. Men jag förstår att det var meningen att vi skulle träffas en dag. Ja det är så jävla märkligt. Och så jävla bra.

Det finns ingen poäng utan att leva utan en bästa vän.
Älska mig alltid eller jag biter er i strupen så att ni dör.
Puss.

These boots are made for walking.

Det snurrar många tankar i mitt huvud. Hemlige morgan och osynlige jake har bytts ut mot molgan för tillfället. Det regnar inte längre inomhus och jag hyser kärlek för solen och bruna ben. Jag har vansinniga säkerhetsbeteenden för mig. Insikten kommer krypande. Jag tycker om den. Jag är sjuk. Just nu. Men det är faktiskt helt, helt okej. Utan acceptans blir förändringen svår, och med konstant förändring finns ingen tid för acceptans. Jag landar i det som är jag.
Reder ut mina egenhändigt snurrade spindelnät. Långsamt. Jag ska inte skynda mig den här gången. Det har tagit tid. Det kommer ta tid. Och det är lång tid kvar.

Det spelar fan ingen roll att det är uppförsbacke.
At least I'm walking.

Döskalleplåster och blonda lockar.

Någon där uppe måste ha sett mig
och tänkt att nu
så är det väl ändå
hennes tur?

Jag kan aldrig någonsin kräva att du ska förstå mig
förstå det som är jag
finna dig i mina kast till höger och vänster
Jag kan inte ändra på det som är jag.
Hela mitt liv har jag försökt ändra på det som är jag.
Försökt smälta in bland de jag ansett vara normala.
Vad nu det är.
Och jag kan inte mer.
Jag orkar verkligen inte det.


Någonstans trodde jag ändå att det skulle räcka att jag älskade dig.
Jag är barnsligt naiv.
Inte du.
Men...
Jag gillar det.
Det finns något väldigt oskuldsfullt och vackert i att vara naiv.
Och mitt i mitt mörker, blir det mitt ljus.
Att tro på att det någonstans kan vara okej att vara som jag är.

Du har ditt sätt att se på saker och ting.
Du behöver din ordning.
Din planering.
Du är i en fas då du behöver planera.
Det är du alltid.
Och jag gillar det.
Jag har alltid gillat det med dig.
Att du räknar klockslag, att du är väldigt realistisk.
Din realistiska sida har alltid gjort mig lite lugn.
Jag är inte realistisk.
Jag kan inte, jag vill inte, jag finner det tråkigt.
Jag. tänker. inte. bli. det. minsta. realistisk.
Jag måste drömma mina dagliga drömmar för att stå ut.
Och det betyder inte att jag inte kan planera.
Bara att det är en så mycket svårare grej för mig än för dig.
Betyder det verkligen att du är normalare än vad jag är?
Herregud, jag känner tusen och åter tusen människor som inte är några raketforskare när det kommer till att planera sitt liv.

Du säger ofta en sak.
En liten liten mening.
Som jag sedan ska sätta in i ett helt perspektiv.
Var är dina drömmar? Din längtan efter kärlek?

Den finns ju mitt framför dig.
Men du missar den.
Igen.

Det ligger en liten flicka i min säng som visar mig den största av världar. Hon har ett svart döskalleplåster på sitt ben och skrubbsår på sina inte ännu sommarbruna ben.
Och skulle du ens älska mig hälften så mycket som hon älskar mig så skulle det här inte vara ett problem. Jag är trött på det. Men du vill ju inte ha något namn på saker, som något jävla kravmärkt kött. Jag accepterar. Men du vill ju inte godkänna att vi har en relation på facebook, för det är ju så jävla töntigt. Jag accepterar. Och du vill segla jorden runt. Jag med. Vill du så vill jag. Men du tycker inte att kyssar är så jävla fantastiskt, du tycker ju faktiskt att det är väldigt överskattat. Kan jag göra annat än acceptera? Du vill aldrig någonsin umgås med de som är mina vänner. Jag försöker förstå varför. Du kan inte säga de där tre små jävla orden, som du vet att jag behöver höra så vansinnigt mycket. Acceptera eller var krävande. Jag accepterar. MEN. Det finns ett jävla stort men här. Jag har mått åt helvete, mörkret har varit riktigt mörkt, och ibland är det mörkt fortfarande fastän det är mitt på blanka dagen. Och jag får ett tillfälle att umgås med en av de människor jag älskar mest av allt i detta liv, och i nästa, och livet efter det. Du jobbar, och jag frågar dig om vi skulle åka bort i helgen eller inte. Jag fattar att du inte kan svara.
Men. Jag gör mitt val, och det är ett sjukt självklart val.
För mig.
Jag vill ha hit henne.
Och din reaktion är att nej, du är inte så sugen på att ha någon unge som stör i helgen.
Accepterar inte. Inte.
Ursäkta mig, men jag är inte sådär jävla jättesugen på att ha en pojkvän som reagerar så.
Jag hade inte reagerat så.
Det betyder inte att det inte är okej för dig att reagera så.
Reagera hur fan du vill.


En dag ska jag skriva en bok om alla saker du sagt till mig som varit så förbannat idiotiska.
Saker du kläckt ur dig några för många gånger, som gjort ont.
Vad sa jag senast som gjorde dig ledsen?
När har jag inte berättat för dig att du är den vackraste jag vet?


Förresten så färgade jag håret blont.
I ren protest.
Älska mig nu, om du vågar.
Jag försöker älska mig själv.
Och jag gör det jag måste för att göra mitt liv fyllt av mening.
Och hade du varit det minsta intresserad över att göra mig till en lyckligare människa, om så än bara för den här helgen, så hade detta inlägg aldrig blivit skrivet.

Men nu blev det det. Skrivet.
Och jag måste toklyssna på Eskobar och älska den lilla flickan som sussar i min säng.

You go and throw it away...