Döskalleplåster och blonda lockar.

Någon där uppe måste ha sett mig
och tänkt att nu
så är det väl ändå
hennes tur?

Jag kan aldrig någonsin kräva att du ska förstå mig
förstå det som är jag
finna dig i mina kast till höger och vänster
Jag kan inte ändra på det som är jag.
Hela mitt liv har jag försökt ändra på det som är jag.
Försökt smälta in bland de jag ansett vara normala.
Vad nu det är.
Och jag kan inte mer.
Jag orkar verkligen inte det.


Någonstans trodde jag ändå att det skulle räcka att jag älskade dig.
Jag är barnsligt naiv.
Inte du.
Men...
Jag gillar det.
Det finns något väldigt oskuldsfullt och vackert i att vara naiv.
Och mitt i mitt mörker, blir det mitt ljus.
Att tro på att det någonstans kan vara okej att vara som jag är.

Du har ditt sätt att se på saker och ting.
Du behöver din ordning.
Din planering.
Du är i en fas då du behöver planera.
Det är du alltid.
Och jag gillar det.
Jag har alltid gillat det med dig.
Att du räknar klockslag, att du är väldigt realistisk.
Din realistiska sida har alltid gjort mig lite lugn.
Jag är inte realistisk.
Jag kan inte, jag vill inte, jag finner det tråkigt.
Jag. tänker. inte. bli. det. minsta. realistisk.
Jag måste drömma mina dagliga drömmar för att stå ut.
Och det betyder inte att jag inte kan planera.
Bara att det är en så mycket svårare grej för mig än för dig.
Betyder det verkligen att du är normalare än vad jag är?
Herregud, jag känner tusen och åter tusen människor som inte är några raketforskare när det kommer till att planera sitt liv.

Du säger ofta en sak.
En liten liten mening.
Som jag sedan ska sätta in i ett helt perspektiv.
Var är dina drömmar? Din längtan efter kärlek?

Den finns ju mitt framför dig.
Men du missar den.
Igen.

Det ligger en liten flicka i min säng som visar mig den största av världar. Hon har ett svart döskalleplåster på sitt ben och skrubbsår på sina inte ännu sommarbruna ben.
Och skulle du ens älska mig hälften så mycket som hon älskar mig så skulle det här inte vara ett problem. Jag är trött på det. Men du vill ju inte ha något namn på saker, som något jävla kravmärkt kött. Jag accepterar. Men du vill ju inte godkänna att vi har en relation på facebook, för det är ju så jävla töntigt. Jag accepterar. Och du vill segla jorden runt. Jag med. Vill du så vill jag. Men du tycker inte att kyssar är så jävla fantastiskt, du tycker ju faktiskt att det är väldigt överskattat. Kan jag göra annat än acceptera? Du vill aldrig någonsin umgås med de som är mina vänner. Jag försöker förstå varför. Du kan inte säga de där tre små jävla orden, som du vet att jag behöver höra så vansinnigt mycket. Acceptera eller var krävande. Jag accepterar. MEN. Det finns ett jävla stort men här. Jag har mått åt helvete, mörkret har varit riktigt mörkt, och ibland är det mörkt fortfarande fastän det är mitt på blanka dagen. Och jag får ett tillfälle att umgås med en av de människor jag älskar mest av allt i detta liv, och i nästa, och livet efter det. Du jobbar, och jag frågar dig om vi skulle åka bort i helgen eller inte. Jag fattar att du inte kan svara.
Men. Jag gör mitt val, och det är ett sjukt självklart val.
För mig.
Jag vill ha hit henne.
Och din reaktion är att nej, du är inte så sugen på att ha någon unge som stör i helgen.
Accepterar inte. Inte.
Ursäkta mig, men jag är inte sådär jävla jättesugen på att ha en pojkvän som reagerar så.
Jag hade inte reagerat så.
Det betyder inte att det inte är okej för dig att reagera så.
Reagera hur fan du vill.


En dag ska jag skriva en bok om alla saker du sagt till mig som varit så förbannat idiotiska.
Saker du kläckt ur dig några för många gånger, som gjort ont.
Vad sa jag senast som gjorde dig ledsen?
När har jag inte berättat för dig att du är den vackraste jag vet?


Förresten så färgade jag håret blont.
I ren protest.
Älska mig nu, om du vågar.
Jag försöker älska mig själv.
Och jag gör det jag måste för att göra mitt liv fyllt av mening.
Och hade du varit det minsta intresserad över att göra mig till en lyckligare människa, om så än bara för den här helgen, så hade detta inlägg aldrig blivit skrivet.

Men nu blev det det. Skrivet.
Och jag måste toklyssna på Eskobar och älska den lilla flickan som sussar i min säng.

You go and throw it away...