För den som inte visste det så kan jag meddela att mina magmuskler har sprungit långt, långt bort och gömt sig i en avlägsen skog hundra mil bort. Helt sjukt vad försiktig man måste vara nu. Inte direkt konstigt, med tanke på hur min mage såg ut för ett halvår sedan, när lilla Bull-bull låg och vilade därinne... Men olycka är att jag föddes utan tålamod, det här med att ta det lugnt är inte riktigt min grej. Det är ju bara så fruktansvärt tråkigt att ligga som en strandad säl och försöka sig på några statiska övningar som ser långt ifrån särskilt graciösa ut... Min rygg är katastrofdålig och inte blir det bättre av att lilleman väger 11kg och vill bli buren helt typ jämt.
However, igår orkade jag busa med min arma jycke en hel timme. Det var inte igår. Han var lycklig ett tag, galet lycklig. Sedan blev jag tydligen för sträng och all lycka bytes ut mot djupa suckar, så då passade han på att rymma en sisådär tre gånger. Han har stora problem med att klara av att inte gå och stryka sig efter barnvagnens sidor, det ligger nog en liten vakthund begravd inom honom trots allt. Vem hade kunnat ana det, Hugo som gladeligen följer med vem som helst hem från affären... Han har faktiskt varit en helt värdelös vakthund så så länge han inte äter upp förbipasserande vovvar är jag rätt nöjd med att han visar lite stake. Han är så hemskt kär i Alfons, och han litar nog inte riktigt på att jag och Eddie har koll på den där rullande turkosa saken... Tur att Hugo finns.
Hej hopp, här ska lyftas skrot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar