Trött.

Sjukt trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött.

Ja. Trött.
Min hund stirrar på mig. Jag misstänker starkt att han vill gå ut.
Det vill inte jag.
Min bebis åmar sig för fulla muggar i sin säng. Jag misstänker starkt att han inte vill sova.
Det vill jag. Åh, jag vill det hemskt mycket.

Så fort han rör sig i sömnen är jag klarvaken. Det räcker med att han andas lite annorlunda, och jag slår upp ögonen, pang. Som en katt. Möjligtvis har jag inte riktigt samma fysik som en katt. Jag känner mig som en hundra kilos tung sten när jag måste gå upp. Igen. En klarvaken stor sten. Fantastiskt. Jag förstår verkligen att katter sover hela dagarna. Verkligen.

Sov en halvtimme idag, (yey!) när Alfons slumrade en stund (mot sin vilja såklart.) och när jag vaknade var jag så bisarrt sugen på salt. Salta godisar, åh vilken himmelsk fröjd... Men eftersom jag i något svagt ögonblick slog vad med min man om att jag klarar av att inte äta godis på ett helt år såg min inköpslista ut som följande:

Haloumi.
Oliver.
Fetaost.
Salt. (?)

Att det är löjligt svårt att laga en middag på dessa ingredienser hade väl en utvilad människa kunnat räkna ut med lilltån. Kändes ungefär som när man var sju år och doppade sina salta S i vanligt salt, eller geggade in den rostade mackan i oboy, innan man la ostskivor på den och förväntansfullt stoppade in den i micron. Allt supergott tillsammans blir inte ännu godare ihop. (Oh, reaally?)
Jag stekte haloumin. Brände den på ena sidan. Kokade spagetti. Stoppade ned en sked i olivburken och betraktade med nöjd min mitt verk. Jag hatar att laga mat. Avskyr det. 

John Blund, kom och hälsa på inatt, snälla! Min vädjan är mer än desperat.
Jag blir så paranoid utan sömn, inbillar mig att rymdvarelser ska flyga in genom fönstret och sånt där.
Komsi, komsi...