Eddie är i Stockholm och jobbar och jag är således hemma själv med både bebis och jycke.
Vi har det bra, men shit vad det känns som att jag flänger fram och tillbaka. Så fort jag är ute med Hugo somnar Alfons i vagnen, när jag kommer tillbaka och är toktrött av promenaden, vaknar Alfons och är piggast i världen. And so it continues... Ibland önskar jag väldigt mycket att vi bodde i hus. Med stor inhägnad trädgård, så man bara kunde öppna dörren och släppa ut odågan. (Jag pratar alltså inte om Alfons nu, utan om Hugo) Så man slipper vakna på morgonen för att den känsliga stackarn står och hulkar i hallen. På mina kläder. Hundkräks. Då kan man undra vad mina kläder gör på golvet, ja det kan man. De var faktiskt sorterade i fina högar, sådeså. Och jag skulle ta hand om dem idag, ja det skulle jag faktiskt. Jag är hemskt lycklig för att vi har en tvättmaskin hemma, ja det är jag.
Dessutom ska vi flytta snart. Flyttkartonger i hallen och en miljon saker som ska säljas och slängas och bytas och packas och allt vad det nu var.
Och att sova utan min Eddie är som vanligt ungefär helt omöjligt. Åhsåjagsaknarhonom!
tisdag 19 januari 2010
tisdag 12 januari 2010
Sssschh...
Här vill jag bo.
Vi har lagt ett bud på denna pärla idag, så den som lever får se...
Den är inte ens fin, den är liksom beyond fin.
Tycker jag.
Och min smak är ju, som vi alla vet, alldeles utomordentlig.
Jag vill jag vill jag vill.
Åh.
Det är hemligt var den ligger någonstans.
Hemligt.
söndag 10 januari 2010
Trött.
Sjukt trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött.
Ja. Trött.
Min hund stirrar på mig. Jag misstänker starkt att han vill gå ut.
Det vill inte jag.
Min bebis åmar sig för fulla muggar i sin säng. Jag misstänker starkt att han inte vill sova.
Det vill jag. Åh, jag vill det hemskt mycket.
Så fort han rör sig i sömnen är jag klarvaken. Det räcker med att han andas lite annorlunda, och jag slår upp ögonen, pang. Som en katt. Möjligtvis har jag inte riktigt samma fysik som en katt. Jag känner mig som en hundra kilos tung sten när jag måste gå upp. Igen. En klarvaken stor sten. Fantastiskt. Jag förstår verkligen att katter sover hela dagarna. Verkligen.
Sov en halvtimme idag, (yey!) när Alfons slumrade en stund (mot sin vilja såklart.) och när jag vaknade var jag så bisarrt sugen på salt. Salta godisar, åh vilken himmelsk fröjd... Men eftersom jag i något svagt ögonblick slog vad med min man om att jag klarar av att inte äta godis på ett helt år såg min inköpslista ut som följande:
Haloumi.
Oliver.
Fetaost.
Salt. (?)
Att det är löjligt svårt att laga en middag på dessa ingredienser hade väl en utvilad människa kunnat räkna ut med lilltån. Kändes ungefär som när man var sju år och doppade sina salta S i vanligt salt, eller geggade in den rostade mackan i oboy, innan man la ostskivor på den och förväntansfullt stoppade in den i micron. Allt supergott tillsammans blir inte ännu godare ihop. (Oh, reaally?)
Jag stekte haloumin. Brände den på ena sidan. Kokade spagetti. Stoppade ned en sked i olivburken och betraktade med nöjd min mitt verk. Jag hatar att laga mat. Avskyr det.
John Blund, kom och hälsa på inatt, snälla! Min vädjan är mer än desperat.
Jag blir så paranoid utan sömn, inbillar mig att rymdvarelser ska flyga in genom fönstret och sånt där.
Komsi, komsi...
Ja. Trött.
Min hund stirrar på mig. Jag misstänker starkt att han vill gå ut.
Det vill inte jag.
Min bebis åmar sig för fulla muggar i sin säng. Jag misstänker starkt att han inte vill sova.
Det vill jag. Åh, jag vill det hemskt mycket.
Så fort han rör sig i sömnen är jag klarvaken. Det räcker med att han andas lite annorlunda, och jag slår upp ögonen, pang. Som en katt. Möjligtvis har jag inte riktigt samma fysik som en katt. Jag känner mig som en hundra kilos tung sten när jag måste gå upp. Igen. En klarvaken stor sten. Fantastiskt. Jag förstår verkligen att katter sover hela dagarna. Verkligen.
Sov en halvtimme idag, (yey!) när Alfons slumrade en stund (mot sin vilja såklart.) och när jag vaknade var jag så bisarrt sugen på salt. Salta godisar, åh vilken himmelsk fröjd... Men eftersom jag i något svagt ögonblick slog vad med min man om att jag klarar av att inte äta godis på ett helt år såg min inköpslista ut som följande:
Haloumi.
Oliver.
Fetaost.
Salt. (?)
Att det är löjligt svårt att laga en middag på dessa ingredienser hade väl en utvilad människa kunnat räkna ut med lilltån. Kändes ungefär som när man var sju år och doppade sina salta S i vanligt salt, eller geggade in den rostade mackan i oboy, innan man la ostskivor på den och förväntansfullt stoppade in den i micron. Allt supergott tillsammans blir inte ännu godare ihop. (Oh, reaally?)
Jag stekte haloumin. Brände den på ena sidan. Kokade spagetti. Stoppade ned en sked i olivburken och betraktade med nöjd min mitt verk. Jag hatar att laga mat. Avskyr det.
John Blund, kom och hälsa på inatt, snälla! Min vädjan är mer än desperat.
Jag blir så paranoid utan sömn, inbillar mig att rymdvarelser ska flyga in genom fönstret och sånt där.
Komsi, komsi...
torsdag 7 januari 2010
Skrot.
Dagarna med gratis gym tillhör snart det förflutna, så här skall tränas.
För den som inte visste det så kan jag meddela att mina magmuskler har sprungit långt, långt bort och gömt sig i en avlägsen skog hundra mil bort. Helt sjukt vad försiktig man måste vara nu. Inte direkt konstigt, med tanke på hur min mage såg ut för ett halvår sedan, när lilla Bull-bull låg och vilade därinne... Men olycka är att jag föddes utan tålamod, det här med att ta det lugnt är inte riktigt min grej. Det är ju bara så fruktansvärt tråkigt att ligga som en strandad säl och försöka sig på några statiska övningar som ser långt ifrån särskilt graciösa ut... Min rygg är katastrofdålig och inte blir det bättre av att lilleman väger 11kg och vill bli buren helt typ jämt.
However, igår orkade jag busa med min arma jycke en hel timme. Det var inte igår. Han var lycklig ett tag, galet lycklig. Sedan blev jag tydligen för sträng och all lycka bytes ut mot djupa suckar, så då passade han på att rymma en sisådär tre gånger. Han har stora problem med att klara av att inte gå och stryka sig efter barnvagnens sidor, det ligger nog en liten vakthund begravd inom honom trots allt. Vem hade kunnat ana det, Hugo som gladeligen följer med vem som helst hem från affären... Han har faktiskt varit en helt värdelös vakthund så så länge han inte äter upp förbipasserande vovvar är jag rätt nöjd med att han visar lite stake. Han är så hemskt kär i Alfons, och han litar nog inte riktigt på att jag och Eddie har koll på den där rullande turkosa saken... Tur att Hugo finns.
Hej hopp, här ska lyftas skrot.
För den som inte visste det så kan jag meddela att mina magmuskler har sprungit långt, långt bort och gömt sig i en avlägsen skog hundra mil bort. Helt sjukt vad försiktig man måste vara nu. Inte direkt konstigt, med tanke på hur min mage såg ut för ett halvår sedan, när lilla Bull-bull låg och vilade därinne... Men olycka är att jag föddes utan tålamod, det här med att ta det lugnt är inte riktigt min grej. Det är ju bara så fruktansvärt tråkigt att ligga som en strandad säl och försöka sig på några statiska övningar som ser långt ifrån särskilt graciösa ut... Min rygg är katastrofdålig och inte blir det bättre av att lilleman väger 11kg och vill bli buren helt typ jämt.
However, igår orkade jag busa med min arma jycke en hel timme. Det var inte igår. Han var lycklig ett tag, galet lycklig. Sedan blev jag tydligen för sträng och all lycka bytes ut mot djupa suckar, så då passade han på att rymma en sisådär tre gånger. Han har stora problem med att klara av att inte gå och stryka sig efter barnvagnens sidor, det ligger nog en liten vakthund begravd inom honom trots allt. Vem hade kunnat ana det, Hugo som gladeligen följer med vem som helst hem från affären... Han har faktiskt varit en helt värdelös vakthund så så länge han inte äter upp förbipasserande vovvar är jag rätt nöjd med att han visar lite stake. Han är så hemskt kär i Alfons, och han litar nog inte riktigt på att jag och Eddie har koll på den där rullande turkosa saken... Tur att Hugo finns.
Hej hopp, här ska lyftas skrot.
tisdag 29 december 2009
Marilyn.
"I'm selfish, impatient, and a little
insecure. I make mistakes, I am
out of control, and at times hard
to handle. But if you can't handle
me at my worst, then you sure as
hell don't deserve me at my best."
-Marilyn Monroe
insecure. I make mistakes, I am
out of control, and at times hard
to handle. But if you can't handle
me at my worst, then you sure as
hell don't deserve me at my best."
-Marilyn Monroe
Mitt livs pussel.
Alfons är nu 24 veckor gammal. Sex månader prick om man räknar dagarna. Han kan snart sitta upp helt själv, han tränar flitigt varje dag, hans första tand har spruckit fram och han bits gäna lite om han får. Det klias alltså ajaj i lilla munnen så bästa julklappen blev en tuggring från farfar. Han är världens mysigaste och stjäl sin mors hjärta varje gång han ler. Han äter en stor portion gröt om dagen och han älskar att bada. Han väger ungefär 10,5 kg och har storlek 86 på kläder. Han kan tjoa precis likadant som en papegoja och gråter dramatiskt varje gång han är trött. Annars är han en hemskt glad liten kille. I januari ska han få en gåstol och han längtar massor. Han försöker hetsigt att lära sig krypa, hittills utan någon vidare framgång, men blir lycklig om man håller i hans fötter och smygputtar honom lite framåt. Han rullar runt och kan flytta sig i sidled, det går oftast bra men ibland fastnar han på tvären i spjälsängen och blir ytterst missnöjd. Allt livet handlar om just nu är att få mysa, äta nam-nam och att komma framåt. Om någon undrade.
söndag 27 december 2009
JB
Jag tänker alltid mina mest intressanta tankar precis innan John Blund kommer och lånar mig några timmar och önskar mig en apparat, någon slags manick, som via direktlänk till mitt huvud kunde skriva ned allt som susar omkring i min hjärna. Jag skulle förmodligen ha en färdigskriven roman på mitt sängbord på morgonen. Som självklart blir en bestseller, så jag tjänar en miljard kronor och kan bygga mig ett slott med riktiga tinnar och torn.
fredag 25 december 2009
Frisörer är vi allihopa, allihopa, allihopa.
Jag, inifrån badrummet: Älskling. Kom.
Eddie, fängslad framför tvspelet: Mmm.
Jag: NU.
Eddie, släntrar in i badrummet: ...Oj.
Jag, med stark I told you so-röst: Ja!
Eddie: Men... du blöder ju på tre ställen älskling?
Jag: JAG VET. Jag sa ju att du skulle skynda dig. Rädda det.
Eddie: Va?
Jag, med fasa: Håret väl! RÄDDA HÅRET!
Eddie, mumlar en smula tveksamt: Eh. Okej. Men om du inte hade overdone it så hade du ju sluppit det här Smallville-jacket du har här.
Jag: ... Jag SA ju att du skulle skynda dig.
Eddie, biter sig i läppen, lyfter upp rakmaskinen och börjar raka lite: Jamen... Suck. Du har ju snart rakat av halva huvudet...
Jag: Tycker du inte att jag är fin nu?
Eddie, snabbt: Jag tycker att du är jättefin, älskling!
Jag, betraktar min spegelbild mycket kritiskt: ...ska den här tussen vara kvar också? Ska vi inte ta bort den?
Eddie: NEJ. Nu är du klar.
Jag: Hm.
Eddie: Älskling. Du är klar nu. Gör inget mer.
Jag: Hm.
Eddie: Inget mer, okej!?
Jag: ... Okej.
Kontenta: Rakning av håret på ena sidan bör endast utföras av legitimerat branschfolk, och bör undvikas att göras ensam i ett mörkt badrum av den som tror man kan använda sig av en rakhyvel.
lördag 19 december 2009
Jul.
Lyssnar på gamle Mr Presley (Christmas time in Hell) och tänker på att det är fem dagar kvar till julafton. Känns helt okej måste jag säga, har man tre så fina pojkar som jag har ( Mumsis-hund, Bullbull-bebis och Mrewnos) så är lyckan nära i hjärtat.
Jul är ju ändå jul och det är katastrof och fint på samma gång som i mitt huvud. Jag är lycklig över att min son är så pass ung ännu att jag har kunnat gå vidare och släppa en stor del av den förr så bottenlösa sorg jag brukat drunkna i i juletider. Nu vill jag bara ägna resten av mina jular åt min lilla familj, skapa nya minnen tillsammans med dem. Och jag orkar, jag orkar det nu. Det kommer ett stort lugn med den vetskapen. Igår såg jag en film där en man sa, att när hjärtat brister och går mitt itu, expanderas det och rymmer slutligen ännu mer kärlek.
Det ska ju vara den finaste tiden på året. Det är ju så det ska vara!
Men för dem som inte vet det så var min pappa sjuk hela min uppväxt, på julaftonen när jag var tolv år gammal föll han ihop och åkte in på sjukhus med ambulans. Och jag låg i vad som kändes en evighet i mitt gamla flickrum och kramade ihjäl min stackars katt och väntade väntade väntade på att min mamma skulle komma och hämta mig, rädda mig från allt det hemska jag inte förstod just då.
Ett år senare dog han. På julafton. Jag satt i en fåtölj och mamma försökte förklara för mig och jag blev plötsligt döv och stum och dog inombords.
Nu har tio år gått och jag kan lyssna på julsånger igen utan att vilja slänga ut radion genom fönstret.
Jag ska göra allt i min makt för att ge min son de bästa av jular. Han är det finaste jag någonsin sett och om jag kunde skulle jag skydda honom från allt som gör ont här i livet.
Det kan jag inte.
Jag kan däremot klä den finaste julgranen i den glittrigaste glittret, baka den segaste knäcken och slå in de finaste julklapparna. För att han ska få känna, hur magisk julen kan och ska vara.
Jul är ju ändå jul och det är katastrof och fint på samma gång som i mitt huvud. Jag är lycklig över att min son är så pass ung ännu att jag har kunnat gå vidare och släppa en stor del av den förr så bottenlösa sorg jag brukat drunkna i i juletider. Nu vill jag bara ägna resten av mina jular åt min lilla familj, skapa nya minnen tillsammans med dem. Och jag orkar, jag orkar det nu. Det kommer ett stort lugn med den vetskapen. Igår såg jag en film där en man sa, att när hjärtat brister och går mitt itu, expanderas det och rymmer slutligen ännu mer kärlek.
Det ska ju vara den finaste tiden på året. Det är ju så det ska vara!
Men för dem som inte vet det så var min pappa sjuk hela min uppväxt, på julaftonen när jag var tolv år gammal föll han ihop och åkte in på sjukhus med ambulans. Och jag låg i vad som kändes en evighet i mitt gamla flickrum och kramade ihjäl min stackars katt och väntade väntade väntade på att min mamma skulle komma och hämta mig, rädda mig från allt det hemska jag inte förstod just då.
Ett år senare dog han. På julafton. Jag satt i en fåtölj och mamma försökte förklara för mig och jag blev plötsligt döv och stum och dog inombords.
Nu har tio år gått och jag kan lyssna på julsånger igen utan att vilja slänga ut radion genom fönstret.
Jag ska göra allt i min makt för att ge min son de bästa av jular. Han är det finaste jag någonsin sett och om jag kunde skulle jag skydda honom från allt som gör ont här i livet.
Det kan jag inte.
Jag kan däremot klä den finaste julgranen i den glittrigaste glittret, baka den segaste knäcken och slå in de finaste julklapparna. För att han ska få känna, hur magisk julen kan och ska vara.
torsdag 17 december 2009
Jag vill bli en lax. För en fisk är en fisk är en lax.
Nu är det en smula mycket i den här kattens liv.
Känner att det är ett under att mina nio liv inte ännu blivit förbrukade. Jag glömmer hela tiden bort att jag måste skriva av mig alla mina tankar, något som är rätt livsiktigt att komma ihåg för en sådan som jag...
Vi har bestämt oss för att sälja lägenheten och flytta tillbaka till västerbotten. Jag tänkte skriva norrland, men vid närmare eftertanke tvekar jag rätt rejält på om man kan hävda att umeå tillhör norrland. För en skåning är väl umeå lika med antarktis, men handen på hjärtat, Umeå ligger ju bara ett litet snäpp från mitten av Sverige. Typ. Luleå är väl en annan grej. Ibland önskar jag att jag kom från Luleå. Då kanske ag inte skulle prata med världens märkligaste dialekt. Inte är det umemål i allafall. Jag tar mer det jag gillar från alla dialekter jag varit i närheten av. Och blir, tadaaa, det bästa av världar! Eller hur det nu var.
Hur som haver, så följer en miljon små saker med detta beslut. Det ska letas reda på diverse räkningar för alla renoveringar jag gjort i vår nuvarande lägenhet. Till min stora förvåning har jag hittat 16 räkningar utav 17 så jag är nästan nöjd. Den sista räkningen har jag ett svagt, som förvisso typiskt nog blir klarare och klarare, minne av att jag rev i tusen bitar och slängde iväg en gnutta dramatiskt. Om jag inte brände upp den. Det är svårt att veta, minnet spelar mig många spratt på just den här punkten. Klart som korvspad är dock att det icket går att finna i min bostad. Och hellre dör jag än ringer företaget som skickade ut den, det skulle kännas ungefär som att lägga sig under en ångvält. Min stolthet tar jag med mig i graven. Och jag hatar för alltid Gustav Dahlqvists måleri som skickade ut en räkning på 20500 kronor för tapetsering av två rum. Men hey, alla kan ju inte ha belönats med en hjärna, man lär väl alltid möta människor under sin livstid som inte har alla indianer hemma i kanoten.
Låter jag en smula bitter så beror det förmodligen på att jag är det också. Blev en jäkla fejd som jag inte vann för min energi låg på andra saker just då. Otroligt nedlåtande att bli kallad lilla gumman upprepade gånger. Märkligt att jag är lack.
Imrogon ska vi skriva kontrakt på försäljningen av lägenheten iallafall. Vi har inte riktigt rett ut helt var vi ska bo någonstans i mars när den nya ägaren flyttar in hit, men får jag bestämma, vilket jag oftast får, flyttar vi in på Laxgränd, Bölesholmarna. Det hade inte varit helt fel...
Känner att det är ett under att mina nio liv inte ännu blivit förbrukade. Jag glömmer hela tiden bort att jag måste skriva av mig alla mina tankar, något som är rätt livsiktigt att komma ihåg för en sådan som jag...
Vi har bestämt oss för att sälja lägenheten och flytta tillbaka till västerbotten. Jag tänkte skriva norrland, men vid närmare eftertanke tvekar jag rätt rejält på om man kan hävda att umeå tillhör norrland. För en skåning är väl umeå lika med antarktis, men handen på hjärtat, Umeå ligger ju bara ett litet snäpp från mitten av Sverige. Typ. Luleå är väl en annan grej. Ibland önskar jag att jag kom från Luleå. Då kanske ag inte skulle prata med världens märkligaste dialekt. Inte är det umemål i allafall. Jag tar mer det jag gillar från alla dialekter jag varit i närheten av. Och blir, tadaaa, det bästa av världar! Eller hur det nu var.
Hur som haver, så följer en miljon små saker med detta beslut. Det ska letas reda på diverse räkningar för alla renoveringar jag gjort i vår nuvarande lägenhet. Till min stora förvåning har jag hittat 16 räkningar utav 17 så jag är nästan nöjd. Den sista räkningen har jag ett svagt, som förvisso typiskt nog blir klarare och klarare, minne av att jag rev i tusen bitar och slängde iväg en gnutta dramatiskt. Om jag inte brände upp den. Det är svårt att veta, minnet spelar mig många spratt på just den här punkten. Klart som korvspad är dock att det icket går att finna i min bostad. Och hellre dör jag än ringer företaget som skickade ut den, det skulle kännas ungefär som att lägga sig under en ångvält. Min stolthet tar jag med mig i graven. Och jag hatar för alltid Gustav Dahlqvists måleri som skickade ut en räkning på 20500 kronor för tapetsering av två rum. Men hey, alla kan ju inte ha belönats med en hjärna, man lär väl alltid möta människor under sin livstid som inte har alla indianer hemma i kanoten.
Låter jag en smula bitter så beror det förmodligen på att jag är det också. Blev en jäkla fejd som jag inte vann för min energi låg på andra saker just då. Otroligt nedlåtande att bli kallad lilla gumman upprepade gånger. Märkligt att jag är lack.
Imrogon ska vi skriva kontrakt på försäljningen av lägenheten iallafall. Vi har inte riktigt rett ut helt var vi ska bo någonstans i mars när den nya ägaren flyttar in hit, men får jag bestämma, vilket jag oftast får, flyttar vi in på Laxgränd, Bölesholmarna. Det hade inte varit helt fel...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
