Oh, darling!

Det här med att vela mellan olika saker är ju verkligen min grej.
Tyvärr.
Jag har hört att jag är så oförutsägbar att jag blir förutsägbar.
Folk säger att det stämmer.
Folk som känner mig då alltså.
För er vanliga dödliga människor tenderar jag till att alltid göra märkliga val.
Now and forever.
Och jag bryr mig inte om ni inte förstår.
Huvudsaken är väl att jag någonstans
ser någon mening i alla mina tankar.
Den enda man måste kunna försvara sina val inför
är väl ändå sig själv.

Och jag har för länge sedan förstått att det är få saker jag begriper.
Däri inkluderar jag mig själv.
Det är faktiskt väldigt spännande.
Jag har liksom slutat att förvåna mig själv.
I mitt huvud har jag gått igenom så vansinnigt många små kortfilmer om hur mitt liv ska te sig, vilka vägar jag ska vandra, att det tenderar till att kännas som om jag alltid vetat vad som ska inträffa i mitt liv.

Idag träffade jag min syster.
Det var alldeles för länge sedan sist.
Jag förstod det när hon kramade mig länge och hårt och utbrast; åh, älskling!
Jag hade glömt att jag var hennes älskling.
Jag hade glömt.
Vissa saker är underbara att komma ihåg.

Jag har för övrigt inhandlat mig en skinande ny gitarr
som ska ta mig the stairway to heaven.
Hade jag tänkt.
Jag drömmer stort och faller långt.

But it's not the fall that hurts,
it's when you hit the ground.


Peace out/ Hendrix.

Kärleksbrev.

Det kommer kanske inte alltid vara vi två...
Bara så länge det finns stjärnor
och våra hjärtan klarar av att slå.

I dina armar klarar jag av att möta vilka motgångar som helst.

För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet.
Och världen förtjänar inte dig.
För du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fult.

Det finns ingen gräns
för hur mycket jag älskar dig.

What's the story

No morning glory.
Jag är levande död.
Stackers stackers lille mig.

Om någon skulle vilja komma hem till mig och lyfta på locket till min tvättkorg och kanske tvätta lite saker som befinner sig däri, skulle jag bli väldigt glad.
För jag har så mycket annat att göra, just idag.
Jag måste till exempel se på film hela dagen, dricka tolv liter vatten för att kompensera för de där tolv ölen igår, kanske måste jag också äta några djungelvrålsklubbor, beställa hämtmat och dra för alla gardiner och vänta tills mitt huvud börjar fungera normalt igen. ( Det har det ju iofs inte gjort på flera år, så det vore ju synnerligen ett smärre mirakel om det skulle börja fungera igen just idag. )

Den bästa flickan att spendera en dag som denna med heter Ida och det är mycket synd att hon inte sitter i soffan bredvid mig, med exakt samma sprängande huvudvärk. Kanske inte så synd för henne, för hon har säkert mycket annat att stå i, men ytterst synd för mig.
Kom hit flicka lilla, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Det borde vara olagligt att behöva vara utan denna flicka en dag som denna.
Måste försöka utveckla tunnelseende så jag kan titta bara på tv:n, och inte överhuvudtaget på röran i resten av lägenheten. Jag misstänker att Hugo också hade fest igår. Enmansfest.
verkar ha varit ett jävla partaj. Det är alltid lika roligt att komma hem och hitta delar av en hel limpa i hallen. Resten av lägenheten var också ganska smått begravd i bröd. Jag ljuger om jag säger att jag städat undan det. Istället försöker jag ta små hoppsasteg mellan brödbitarna.

Någonting säger mig att den här dagen inte kommer bli särskilt produktiv.

Geek

Yeah, you're such a geek.

Det stod nåt om ett slott, där var ett skjul.
Jag har blivit luuhuurad.
Aha.
Tralala.

Ibland är det bara så vansinnigt skön känsla när man inser att någon inte alls stämde överens med den bilden man lyckats måla upp. Det var liksom inte i närheten av någon Picasso-målning. Aldrig någonsin. Det handlar inte om kärlek, när man vägrar se en annan människas brister, det handlar fan om en het jävla önskan att man äntligen hittat det man letar efter. Att selektera ut de egenskaper man kanske slutligen kommer att älska, och att lägga till en hel del andra små egenheter, är så långt ifrån kärlek man kan komma. Och det är helt fantastiskt att jag aldrig mer kommer känna mig som ditt tidsfördriv.

Det skålar vi på.
My mama felt she never liked you, neither did my friends.

Det hindrar mig dock inte från att undra om du någonsin kommer att älska en annan människa ens hälften så mycket som du älskar dig själv, my dear Narcissus.
Fascinerande.
...but still, nothing but a geek.

Drive me crazy

Is that alright with you, leave my gun away when it's loaded?

Ibland funderar jag på att skriva en bok.
Men hur gör människor för att kunna hålla liv i ett ämne under så ofattbart många sidor?
Och vem trodde jag skulle läsa den?
Till vem skulle jag skriva den?
För vem?
Till mig själv? För min egen skull?
Och hur intressant skulle det vara att ta del av?
Det jag tycker.

Jag kan nog bara skriva om kärlek.
Det är allt jag förstår mig på.
Förlåt, allt jag nästan förstår mig på.

Jag vet inte vad rättvisa är,
jag vet inte varför människor envisas med att hålla kvar sin stolthet så högt i alla väder.
Jag vet inte varför folk slår ihjäl varandra, jag vet inte varför krig finns.
Jag vet inte varför vi är så dumma i huvudet och förstör den enda världen vi har.
Jag vet nästan ingenting, och jag vet om att jag inget vet.

Men en sak vet jag.
Och det är att utan kärlek
Utan kärlek
Vore mänskligheten för länge sedan död och begraven
under maktens vingar krossad och trampad på.

Med kärlek kommer vilja kommer kraft kommer medmänsklighet
med kärlek kommer alla dessa starka känslor vi inte förstår oss på
Och det är det enda jag någonstans kan förstå.

This has got to die
This has to stop.
Sluta krossa mänskligheten, idioter.

Och börja älska.
Lär er tala kärlekens språk
och ni skall bli visare än någon annan.

Älska, för guds skull.

När man är sjuk.

När man är sjuk får man ligga en hel dag i soffan utan att knappt röra sig en endaste liten bit.
Möjligtvis sträcka sig efter godispåsen.
Om man orkar.

När man är sjuk får man ligga och titta på gamla Disney-filmer flera timmar i sträck.
Man får vara ynklig och liten och be om hjälp med det minsta lilla.
För det FÅR man när man är sjuk.

Och det är precis vad jag tänker åstadkomma idag.
Absolut ingenting.
För det får man, när man är sjuk.

Och när jag är klar med att göra ingenting, så ska jag göra ingenting en liten stund till.
And I will enjoy.

She used to be an iron horse

Det finns inte tillräckligt med plats i mitt huvud för alla mina tankar.
Inte idag heller. Jag skulle inte påstå att det är speciellt ovanligt eller nytt för just den här dagen.
Allting blir vad man gör det till.
Men jag har aldrig någonsin vetat vad jag vill.
Eller jo.
Rättelse:
Jag har aldrig kunnat kombinera de saker jag vill, så jag gör alltsammans på samma gång och det slutar med att allting blir halvdant. Jag kan helt enkelt inte nöja mig.
Min mor säger att det är det livet handlar om. Att kunna välja. Och att faktiskt göra det.
Och att sedan stå för sitt val.
Jag vet inte hur man gör, jag vet inte hur man lever så.
I min själ cirkulerar tusen olika viljor, en miljon drömmar, som alla på något sätt vill ha mest plats. Jag kan inte välja.

Jag mötte en gång en man som sa att han ville ha allt och uppleva allt.
Jag tyckte det var ett märkligt sätt att se på livet.
Först nu förstår jag.
Inte honom, för han vill inte bli förstådd.
Vissa människor vill inte det, förstår ni.
Men jag förstår vad han menade med det.
Jag har mycket svårt för att göra saker halvdant.
Att nöja mig med att vara ganska duktig på något.
För jag vill vara bäst, jag vill bli beundrad och jag vill känna att ingen annan i världen är lika grym som jag är. På någon enda liten jävla sak.
Så bra som mitt bästa är, precis så bra vill jag vara.
På allt jag tar mig för.
Jag är halvsnygg, vissa dagar är jag sjukt snygg och andra halvful.
Ibland är jag lika social som en dövstum, och andra gånger håller jag låda längst fram på scen.
(Titta på mig, titta på mig, titta på mig, se mig då för fan.) Jag kan utan problem få allas uppmärksamhet på fyra sekunder, lika väl som jag kan försvinna tyst och grå i ett mörkt ensamt hörn tio minuter senare, helt oförmögen att ens kunna stava till ordet självkänsla. Jag är sjukt vettig ibland, nästintill klok och kan medverka i fantastiska diskussioner... När jag inte är helt omöjlig att ha och göra med alltså, om vi alltså bortser från de dagar då jag vägrar att kompromissa överhuvudtaget, när det som sägs inte alls stämmer överens med vad jag just hörde. Jag är så jävla uppåner och bakåtvänd ibland att till och med jag tycker att jag är en väldigt svårhanterlig kvinna dessa dagar.

But if this is my best,
my best won't do.

But I am right, and I am free
And I will fight
And you will see.

För att liksom kompensera för alla de gånger jag kastar mig huvudstupa in i saker, ägnar jag ibland hela dagar till att fundera över saker jag inte borde ägna dagar åt att fundera över.
Det är mycket märkligt och jag borde verkligen sluta upp med det genast. Faktiskt.

Hellre hundra mil bort och jag vet var du är... Än att du är nära, men ändå inte här...

Ibland stänger du in dig i dig själv. Stänger alla dörrar till ditt inre, tänker tankar jag aldrig kommer i närheten av. Låter dina demoner härja fritt inuti dig. Stänger in, stänger in, stänger in.
Säger små saker som gör mig mörkrädd mitt på blanka dagen.
Du pratar inte med mig. Jag tror att du tror att jag går sönder lite mer då. Igen.
Så du bär dina tankar ensam. För det är det du alltid gjort, det är så du överlevt hittills. Tror du. Så du drar dig undan, och jag med, för jag vet inte vad du vill ha av mig. Är jag för nära? Ska jag vara närmare?
Jag vet. Fattar du inte att jag vet? Att jag ser på dig hur din värld vacklar till och vänds upp och ner ibland? Du är den vackraste människan jag vet, och det beror just på att du vågar känna, att du tänker, att du ifrågasätter. Livet blir enklast när man inte ifrågasätter det. Men det blir inte vackert, det blir inte givande, och det blir jävligt enformigt. Du är en makalös själ, du är kärlek, du är hopp, du är så mycket... så mycket. Du är. Du är någon.
Du är den någon som jag älskar.

Och för dig står jag alltid stark.
Det är inte meningen att du ska bära dina sorger ensam.
Det är inte meningen.
Och du behöver inte göra det.
Du behöver inte göra det.
Du behöver inte bära det själv.

Inte idag och inte imorgon.
För mitt hjärta är ditt, du känner mina sorger, du märker så väl när mitt hjärta är tungt.
Tänker du lämna mig de dagar då jag är halv inuti?
Eller vill du vara mig närmare än närmast, göra mig hel?

Tänkte väl det.
Jag är starkare än du tror.
Jag rasar ihop. Ibland gör jag det. Ibland mitt framför ögonen på dig.
Våga falla för fan.
Jag fångar dig.

Tillåt dig själv.
Tillåt dig att rasa ihop.
Jag bär dig tills mina ben sviker mig.
Då kan vi ligga trasiga och blicka upp mot stjärnorna tillsammans.
I mörkret.
För mörkret blir alltid lite ljusare när man är två.
När man är tillsammans.

För jag dör
utan dig.

Släpp in mig.
Förstå att jag älskar dig.

Death Cab for Cutie

Viss musik kan jag bara inte lyssna på.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.

Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.

Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.

Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.

Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.

Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.

Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.

Melankoli.

Mina drömmar är inte klara, de är suddiga och mjukt frånvarande. Jag undrar varför. Jag undrar jag undrar och jag undrar och jag undrar varför. Måste jag vänta på dem? Jag hör jämt och ständigt att jag är en sådan som livet ler mot, en sådan som får det hon vill ha.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.

Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.

En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.

Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.