Hellre hundra mil bort och jag vet var du är... Än att du är nära, men ändå inte här...

Ibland stänger du in dig i dig själv. Stänger alla dörrar till ditt inre, tänker tankar jag aldrig kommer i närheten av. Låter dina demoner härja fritt inuti dig. Stänger in, stänger in, stänger in.
Säger små saker som gör mig mörkrädd mitt på blanka dagen.
Du pratar inte med mig. Jag tror att du tror att jag går sönder lite mer då. Igen.
Så du bär dina tankar ensam. För det är det du alltid gjort, det är så du överlevt hittills. Tror du. Så du drar dig undan, och jag med, för jag vet inte vad du vill ha av mig. Är jag för nära? Ska jag vara närmare?
Jag vet. Fattar du inte att jag vet? Att jag ser på dig hur din värld vacklar till och vänds upp och ner ibland? Du är den vackraste människan jag vet, och det beror just på att du vågar känna, att du tänker, att du ifrågasätter. Livet blir enklast när man inte ifrågasätter det. Men det blir inte vackert, det blir inte givande, och det blir jävligt enformigt. Du är en makalös själ, du är kärlek, du är hopp, du är så mycket... så mycket. Du är. Du är någon.
Du är den någon som jag älskar.

Och för dig står jag alltid stark.
Det är inte meningen att du ska bära dina sorger ensam.
Det är inte meningen.
Och du behöver inte göra det.
Du behöver inte göra det.
Du behöver inte bära det själv.

Inte idag och inte imorgon.
För mitt hjärta är ditt, du känner mina sorger, du märker så väl när mitt hjärta är tungt.
Tänker du lämna mig de dagar då jag är halv inuti?
Eller vill du vara mig närmare än närmast, göra mig hel?

Tänkte väl det.
Jag är starkare än du tror.
Jag rasar ihop. Ibland gör jag det. Ibland mitt framför ögonen på dig.
Våga falla för fan.
Jag fångar dig.

Tillåt dig själv.
Tillåt dig att rasa ihop.
Jag bär dig tills mina ben sviker mig.
Då kan vi ligga trasiga och blicka upp mot stjärnorna tillsammans.
I mörkret.
För mörkret blir alltid lite ljusare när man är två.
När man är tillsammans.

För jag dör
utan dig.

Släpp in mig.
Förstå att jag älskar dig.