Death Cab for Cutie

Viss musik kan jag bara inte lyssna på.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.

Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.

Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.

Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.

Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.

Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.

Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.