I love you.

You tell me secrets I actually keep.
You hold my head when I throw up,
and I hold your hand when you weep...

Mina vänner.
Mina allra käraste vänner.
Min Karro.
Min Jojje.
Min Doddi.
Min Becca.
Min Steffi.

I don't just just fall in love with you?
Damn... I wish I was a lesbian.
No matter what, I'm by your side.

Även fast jag haft väldigt svårt att acceptera mig själv, har ni alltid gjort det.
Sett mig för den jag är.
Inte för den jag velat vara. Försökt vara.
I alla mörka jävla stunder och när våra ögon blivit bevekade av solen, har ni alltid sett det som varit jag. Och ni har tyckt om det. Jag har varit omöjlig, men mitt liv hade inte varit möjligt utan er. Jag har startat stora hemska gräl med mig själv. Ni har avstyrt dem alla, på era speciella små sätt. Ni är så olika. Gud, ni är så jävla olika. Och jag behöver er alla.

Ida, jag tar livet av mig om inte du finns, är det okej? Du vet allt om mig. Du har burit mig i mina tonårsfyllenätter, och jag dig. Vi har skruvat sönder handfat på frasses, piercat varandra med trubbiga nålar, blandat de äckligaste häxdrinkar som någonsin blivit blandade. Vi har skrivit om livet om döden om kärleken om hur fan man gör för att klara sig i en så märklig värld. Ingen har någonsin förstått mig såsom du. För du är en del av mig. För att jag aldrig döljt det mörkaste mörka för dig, för att du sett igenom det. Du är en så jävla klok människa. Modig. Du är en av de modigaste människor jag vet. Jag älskar att du är så intresserad av andra människor. Att du har förmågan att lyssna. Lyssna tills öronen blöder. Du är realistisk och galen och du är vacker. Utanpå och inuti. Och jag älskar dig. Herregud vad jag älskar dig.

Karolina, min syster. Min allra äldsta vän. Du var lugn. Jag var trasig. Redan då. Du hade din stora familj, där det alltid var liv och rörelse. Jag ville vara där. Gäna jämt. Och jag var alltid välkommen. Vi knaprade på morötter på väg till kören, vi hängde på Ica som ingen annan hängde på Ica, vi samlade på Hubba Bubba och vi spelade tvspel tills våra ögon antog fyrkantiga former. Det var sackosäckar och det var nattliga samtal om rymden om livet efter detta om meningen med allt. Du var den enda som var tillräckligt tuff för att sätta mig på plats. Det var mitt rum och det var ditt rum och det var barbie och det var miljoner små hästar, det var fotbollsträningar med rosa och gröna cykelbyxor, gula shorts och kommer du ihåg mina blå fotbollsskor? Min blå pojkcykel? Du var så fascinerad över barn, över hur allting hängde ihop.Vi hade snö och vi hade kärlek och vi hade glass och det överlägset bästa var att vi hade varandra. Och vi måste alltid ha varandra. Ingen annan är som du.

Johanna, vackra mjuka ärliga Johanna. Du har tagit ner mig på jorden så många gånger. Sagt saker jag verkligen inte velat höra, sagt sanningar istället för att låta mig glida runt i min låtsasvärld. Lilla kreativa människa. Ibland orkar jag inte tänka på dig alls, för då inser jag bara hur jävla mycket jag saknar dig, saknar oss, saknar oss, saknar oss. Vi var ett radarpar i natten, vi var ballast i stan, och alla ville vara som oss. För vi bara var. Var. Och inga andra i världen kunde nå oss. Som tejp, som lim, som plåster. Ihop. Jag älskar när du blir så förbannad att du börjar gråta, när du blir så frustrerad att dina ord tar slut. Då säger dina tårar allt. Du är alltid så stark, så modig och så jävla fantastisk. Du har alltid fått mig att känna mig så vacker. Du och jag och max och alla våra nattliga äventyr. Jag älskar dig för att du sytt mina gardiner. För att du alltid tror på mig.

Stephanie, känsliga unga flicka. Du har alltid påmint mig om en sparv. Så lätt att såra, så vacker att betrakta. Du är så mycket äldre än dina år, och du är så lik mig att jag blir chockad ibland. Jag vill skydda dig från allt ont som finns i världen, jag vill låsa in dig i en glasbubbla, så att du alltid får vara hel. Men jag vet att du måste få bli trasig, flera gånger om. Och jag vet att du kommer klara det, precis om jag klarar det. För du är fan helt vansinnigt envis. Begåvad. Driftig. Givmild. När jag kom hem från Norrland efter två månader och förväntade mig att kaos, och hela lägenheten var städad, och du hade satt upp saker på väggarna, och hängt upp mina ljuslyktor, ville jag bara förvandla dig till ett gosedjur och låta dig bo i min säng resten av mitt liv. Du är en helt underbar människa. Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner för det.

Becca, mitt alterego. Det är märkligt. Det du tänker tänker jag och det du känner ska jag också känna. Du läser mina tankar och det är galet skönt att veta att någon annan är som jag. Du får mig att acceptera mig själv, för någonstans inser jag ju att om vi nu är så lika och jag tokälskar dig, så borde väl fan jag också vara rätt okej. Var har du varit hela mitt liv, lilla grisöra? Våran historia har bara startat. Fast egentligen har våra historier gått parallellt med varandra sedan vi föddes. Det är märkligt. Men jag förstår att det var meningen att vi skulle träffas en dag. Ja det är så jävla märkligt. Och så jävla bra.

Det finns ingen poäng utan att leva utan en bästa vän.
Älska mig alltid eller jag biter er i strupen så att ni dör.
Puss.