Prinsessor.

Hon vill va det bästa, hon säger du är soldat och jag är prinsessa.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.

Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?

Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.

Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.

Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.

Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?

Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?

Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.