Jag saknar kent. Saknar tonårsåren då man rumlade runt, snubblade runt, kravlade runt i någon härlig lerpöl och förbannade sig själv för att man valt vita byxor just den dagen. Förmodligen hade man mens också, och hade i något svagt ögonblick utmanat ödet och fick nu stå sitt kast, brottas med rädslan över att jeansen inte längre var vita. Det var de ju verkligen inte, förvisso. Men hellre svart än rött, åh gud ja.
Detta kan missförstås, det är jag självfallet mycket medveten om. Men det är inte de härligt osäkra (fast tuffa) tonårskillarnas smäktande längtande blickar jag saknar. Nej. Och inte de första fyllornas galenskaper jag saknar. Eller min egen djupa osäkerhet. Oh nej. Eller friheten. För varje tid har sina förplikterser, sina regler. Är det inte barn så är det läxor och är det inte läxor så är det fotbollsträning. Man tänker alltid att, fan, det VAR bättre förr. Men nej, det var det inte. Att glömma en fotbollsträning är för en sexåring precis lika jobbigt som det är för en tjugofemåring att komma försent till jobbet. Jag kan svära på att det är samma ångest, samma hjärtklappning. Samma f-a-a-a-an som dunkar i huvudet. Det är samma nu som då.
Skillnaden, förklaringen till varför man längtar tillbaka så fruktansvärt mycket vissa dagar, är att nu skulle det väl vara jävligt enkelt att snacka sig ur en missad fotbollsmatch, eller en ogjord läxa. Kraven höjs ständigt med vår ålder. Vi förväntas bli klokare, förmögna att axla positioner som kräver mer ansvar. Jämt ska vi uppåt, utvecklas eller dö.
Men om utvecklingen istället leder till en så småningom sakta bakåtsträvande attityd?
Vad händer om man springer framåt med så pass beslutsamma steg att man en dag vaknar och inser att man tappat bort sig själv på vägen?
Jag kanske inte måste vara den perfekta mamman, som bara pratar om sin bebis dagarna i ända?
Alla fattar väl ändå att mitt barn är mitt allt, och att livet utan honom skulle vara omöjligt att leva?
Och de som inte fattar det, fattar ju inte nåt, och borde väl knappast ägnas någon som helst uppmärksamhet? Jag har alltid varit en perfektionist ut i fingerspetsarna, så det tog några månader för mig innan jag insåg att den perfekta, älskande, allvetande modern, inte kan veta allt om hon inte uppdaterar sig själv, att hon kan älska ännu mer, om hon varje dag försöker hitta nya små egenheter att älska hos sig själv. Antingen är ingen människa perfekt, eller så är alla det.
Jag väljer att tänka att alla människor är perfekta. Att olikheter är det vackra, det som tvinnar oss människor samman, det som sliter oss isär. Det som väcker vårt intresse, det som får oss att våga bege oss mot nya äventyr, små som stora.
Tro mig, när jag säger att det är svårt att inte bara prata om sitt barn. Tro mig, när jag hävdar att livet innan bara var småspik jämfört med det mitt barn ger mig, bara genom att finnas.
När han gråter, gråter min själ. När han är missnöjd, gör jag allt i min makt för att få honom nöjd. För just då, i den sekunden, är det allt som fan i mig betyder någonting. Jag skiter i allt som varit innan, och allt som komma skall, för just då, är det mitt kall att svara på mitt barns gråt.
Min mor har i våra bittraste strider buttert muttrat saker som; "den dagen du får egna barn, dåå förstår du varför jag blir så orolig när du inte hör av dig."
...Min Alfons, inte höra av sig? På en hel kväll? Jag skulle slita mitt hår, tanken reser varje hårstrå på mitt skinn.
Jo mamma, jag förstår nu.
Likväl som du som inte har barn än som läser den här texten skall förstå samma sak, den dagen du får uppleva att se dina egna drag i en liten parvel du inte kan göra annat än att älska besinningslöst.
Den första kärleken, tonårsromanserna, de kan alla slänga sig i väggen när man jämför med kärleken man kan känna till sitt barn.
Men jag har nu förstått att de var viktiga. Brutalt viktiga. För de gjorde mig till den jag är idag. Till den mamman som är kapabel att göra precis vad som helst för sitt barn, till den hustrun som älskar sin make även om han är hundra mil bort och jag inte vet vad han gör. Jag är skyldig mina tonårsår att aldrig, aldrig någonsin, tvivla på att jag är riktigt jävla bra, och att jag utan tvivel borde förverkliga mina drömmar. För livet börjar inte om man inte trycker på on-knappen, likväl som det inte stannar för att man inte känner för att utvecklas på ett tag. Det finns ingen pausknapp och jag är skyldig min familj att göra val som gör mig lycklig. Det jag saknar med tonårsåren är att jag utan att hysa minsta tvivel gentemot mina val ( som vissa visserligen borde ha ifrågasatts en gnutta mer än vad de gjorde ) bara körde på, hundratio, framåt ska vi, kära soldater! Jag gjorde en jävla massa dumheter, men jag älskade, jag vågade, jag brann, jag levde. Utan rädsla, utan att ifrågasätta mina känslor. Jösses människor, allt vi har att lita på är våra känslor! Samhället säger varje dag åt oss vad som är rätt och vad som är fel, vi förväntas leva våra liv enligt en särskild mall. Men om det inte passar alla då? Om det inte passar mig? Då blir man indirekt beordrad att stänga av sin kära känslofabrik och återigen försöka smälta in i mängden. Mode är en sådan grej. Hela tiden ändras modet. I vår är det extra modernt med rosetter i alla dess former, gnatar Elin Kling. Men jag har väl fan aldrig gillat rosetter och skulle jag mot förmodan få för mig att bära en rosett betyder inte det att jag fallit för modegrupptrycket utan förmodligen betyder det inte ett skit.
Men hur som haver är det dags för nya val snart...
Vad det är för slags val kommer jag säkert berätta om här en vacker dag.
Men den dagen är inte nu, inte ikväll, så bye bye soldiers, the force is strong with you. Var egna! Älska! Begränsa inte er själva! LEV, för guds skull. Jag ska i alla fall verkligen försöka. Peace out.
