These boots are made for walking.

Det snurrar många tankar i mitt huvud. Hemlige morgan och osynlige jake har bytts ut mot molgan för tillfället. Det regnar inte längre inomhus och jag hyser kärlek för solen och bruna ben. Jag har vansinniga säkerhetsbeteenden för mig. Insikten kommer krypande. Jag tycker om den. Jag är sjuk. Just nu. Men det är faktiskt helt, helt okej. Utan acceptans blir förändringen svår, och med konstant förändring finns ingen tid för acceptans. Jag landar i det som är jag.
Reder ut mina egenhändigt snurrade spindelnät. Långsamt. Jag ska inte skynda mig den här gången. Det har tagit tid. Det kommer ta tid. Och det är lång tid kvar.

Det spelar fan ingen roll att det är uppförsbacke.
At least I'm walking.

Döskalleplåster och blonda lockar.

Någon där uppe måste ha sett mig
och tänkt att nu
så är det väl ändå
hennes tur?

Jag kan aldrig någonsin kräva att du ska förstå mig
förstå det som är jag
finna dig i mina kast till höger och vänster
Jag kan inte ändra på det som är jag.
Hela mitt liv har jag försökt ändra på det som är jag.
Försökt smälta in bland de jag ansett vara normala.
Vad nu det är.
Och jag kan inte mer.
Jag orkar verkligen inte det.


Någonstans trodde jag ändå att det skulle räcka att jag älskade dig.
Jag är barnsligt naiv.
Inte du.
Men...
Jag gillar det.
Det finns något väldigt oskuldsfullt och vackert i att vara naiv.
Och mitt i mitt mörker, blir det mitt ljus.
Att tro på att det någonstans kan vara okej att vara som jag är.

Du har ditt sätt att se på saker och ting.
Du behöver din ordning.
Din planering.
Du är i en fas då du behöver planera.
Det är du alltid.
Och jag gillar det.
Jag har alltid gillat det med dig.
Att du räknar klockslag, att du är väldigt realistisk.
Din realistiska sida har alltid gjort mig lite lugn.
Jag är inte realistisk.
Jag kan inte, jag vill inte, jag finner det tråkigt.
Jag. tänker. inte. bli. det. minsta. realistisk.
Jag måste drömma mina dagliga drömmar för att stå ut.
Och det betyder inte att jag inte kan planera.
Bara att det är en så mycket svårare grej för mig än för dig.
Betyder det verkligen att du är normalare än vad jag är?
Herregud, jag känner tusen och åter tusen människor som inte är några raketforskare när det kommer till att planera sitt liv.

Du säger ofta en sak.
En liten liten mening.
Som jag sedan ska sätta in i ett helt perspektiv.
Var är dina drömmar? Din längtan efter kärlek?

Den finns ju mitt framför dig.
Men du missar den.
Igen.

Det ligger en liten flicka i min säng som visar mig den största av världar. Hon har ett svart döskalleplåster på sitt ben och skrubbsår på sina inte ännu sommarbruna ben.
Och skulle du ens älska mig hälften så mycket som hon älskar mig så skulle det här inte vara ett problem. Jag är trött på det. Men du vill ju inte ha något namn på saker, som något jävla kravmärkt kött. Jag accepterar. Men du vill ju inte godkänna att vi har en relation på facebook, för det är ju så jävla töntigt. Jag accepterar. Och du vill segla jorden runt. Jag med. Vill du så vill jag. Men du tycker inte att kyssar är så jävla fantastiskt, du tycker ju faktiskt att det är väldigt överskattat. Kan jag göra annat än acceptera? Du vill aldrig någonsin umgås med de som är mina vänner. Jag försöker förstå varför. Du kan inte säga de där tre små jävla orden, som du vet att jag behöver höra så vansinnigt mycket. Acceptera eller var krävande. Jag accepterar. MEN. Det finns ett jävla stort men här. Jag har mått åt helvete, mörkret har varit riktigt mörkt, och ibland är det mörkt fortfarande fastän det är mitt på blanka dagen. Och jag får ett tillfälle att umgås med en av de människor jag älskar mest av allt i detta liv, och i nästa, och livet efter det. Du jobbar, och jag frågar dig om vi skulle åka bort i helgen eller inte. Jag fattar att du inte kan svara.
Men. Jag gör mitt val, och det är ett sjukt självklart val.
För mig.
Jag vill ha hit henne.
Och din reaktion är att nej, du är inte så sugen på att ha någon unge som stör i helgen.
Accepterar inte. Inte.
Ursäkta mig, men jag är inte sådär jävla jättesugen på att ha en pojkvän som reagerar så.
Jag hade inte reagerat så.
Det betyder inte att det inte är okej för dig att reagera så.
Reagera hur fan du vill.


En dag ska jag skriva en bok om alla saker du sagt till mig som varit så förbannat idiotiska.
Saker du kläckt ur dig några för många gånger, som gjort ont.
Vad sa jag senast som gjorde dig ledsen?
När har jag inte berättat för dig att du är den vackraste jag vet?


Förresten så färgade jag håret blont.
I ren protest.
Älska mig nu, om du vågar.
Jag försöker älska mig själv.
Och jag gör det jag måste för att göra mitt liv fyllt av mening.
Och hade du varit det minsta intresserad över att göra mig till en lyckligare människa, om så än bara för den här helgen, så hade detta inlägg aldrig blivit skrivet.

Men nu blev det det. Skrivet.
Och jag måste toklyssna på Eskobar och älska den lilla flickan som sussar i min säng.

You go and throw it away...

And that's just great, but...

And so it's all the same.
A kiss that doesn't want to end.
Jag skulle vilja känna den.
Den där kyssen som inte vill ta slut.
Du förstår inte det.
Och jag kan inte för mitt liv begripa hur man inte kan vilja det.
Du är hemskt annorlunda.
Vissa dagar älskar jag det som gör dig så udda.
Andra gör det ont i mig när jag verkligen inte förstår.

I dedicate my songs to you
But you almost never listen to them
It's such a shame.

Jag har träffat hundra nya människor på sistone.
Underbara, fina själar.
Jag tycker om det.

Men jag har fortfarande en viskande oro i mitt bröst.
Oron för att missa livet i min hets att hinna med allt.
Jag vill vara överallt, och jag vill uppleva allt.
Och det slutar med att jag står tyst i kaoset och önskar
att någon kunde trolla bort mig till landet ingenstans.

Att aldrig vara nöjd är ett sådant jävla lyxproblem.
But still. Is my head all wrong?

I can't handle you.

Today : Robotboy - Robyn.

Respekt.

Var är den? Vad är den? Vad står det ordet för?

Har jag respekt för mig själv? Ibland.
Har du respekt för dig? För mig?

Framtid, ljuva framtid.

Jag har bestämt mig för att antingen bli:

Rockstjärna eller
skådespelerska.


Ja jag vet att ni tycker att det vore bättre om jag skaffade ett vanligt jobb först, och det kanske jag ska också. Men sedan ska jag bli rockstjärna. Eller hänga lite med Thorsten på Dramaten.
Så det så.

Jag kan inte vara vanlig, jag vet inte hur man gör.
Så fort jag börjar få vanor, kryper det i mina ådror.
Fast jag vågar aldrig släppa mina jävla vanor.
För mitt invanda mönster, är allt som håller mig på plats.
Mina mönster är det som är jag.
Och mina vanor blir just vanor.

Jag känner för att åka luftballong, och hoppa fallskärm ner i en stor skärgård, sno en båt och segla med den stiligaste pojken jag vet på alla de sju haven.

Jag är en jävel på att nedervärdera mig själv.
Jag motarbetar den där bruden som heter Anna. Anna Svensson.
Vilket jävla namn förresten. Jag kan köpa Anna. Och jag köper nästan Svensson. Men ihop? Hur tänkte du mamma?
På gymnasiet försökte jag lite avslappnat övertyga skolfotografen om att jag faktiskt hette Ana Diaz. Jag hade fått tomtar på loftet av att höra många människor säga att jag var lik Cameron Diaz. Jag ville också ha ett läckert efternamn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det slutade med att jag fick heta Ana Svensson. Ana? Extremt o-coolt. Tack så jävla mycket, herr fotograf. Pinsamhetsnivån i att få sitt namn felstavat i skolkatalogen, a.k.a GymnasieBibeln är hög. Jag pinades och skämdes och lärde mig min läxa. Jag har numera slutat med att ljuga om mitt namn.

Jag har däremot insett att mitt namn kan vara en fantastisk täckmantel. Hej, jag heter Anna Svensson och jag kör en grå Volvo V70. Yeah. Vadå? Nä? Är det Sveriges vanligaste bil? Kors i taket. Det är typ himla bra ibland.
Typ när man blir stoppad av polisen i en helt vanlig hastighetskontroll, inser att man glömt sätta dit det nya kontrollmärket, att minst två av hjulen är totalt odugliga, att en lampa inte riktigt lyser som den ska. Typ inte lyser alls. Det var faktiskt väldigt länge sedan den lyste. Och till sist, att körkortet inte kände för att vara i plånboken idag. Himla typiskt.

Sådana dagar är det fantastiskt att heta Anna Susanne Svensson.
Det får människor att le väldigt vardagligt mot en, det får mig att inse att de åtminstone tror att jag koll på läget. Det har jag däremot inte.

Inte idag och inte igår och med väldigt stor sannolikhet inte imorgon heller.

You live and you learn...

I came home in the morning, and everything was gone!
Oh, what have I done? I dropped dead in the hallway, cursing the dawn.
Oh come on sun, why must I burn?
I'm just trying to learn.

I stare into the light to kill some of my pain.
It was all in vain, 'Cause no senses remain, but an ache in my body and regret on my mind.
But I'll be fine.
'Cause I live and I learn,
Yes, I live and I learn,
If you live you will learn.
And I live and I learn.
Got kicked in the head, so I started to fight ´cause I knew I was right...
But I learned I was wrong. I remember a slaughter, I remember I fought. For the money I brought. I got blistered and burned, and lost what I earned.
But I lived and I learned.
Yes, I lived and I learned.
I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now.

I came to on a corner,with some help from a man... God damn I don't seem to have learned!That a lady in need, is guilty indeed. So I paid and got laid in return. And I don't know what I've learned...Well... you get what you give. And hell, yes, I'll lived... But if you live as you learn; I don't think I can learn. All with the sun in my eyes, surprise, I'm living a life. But I don't seem to learn...

No, I don't think I can learn.

Don't bother, she's got it now.
Don't bother, be unkind.
Don't bother, I'll be fine.

I'm really a cat you see, and it's not my last life at all.
So, don't bother, be unkind.

Imorgon är en annan dag.
I guess we never knew, what to become.
Inte igår och inte idag och inte imorgon.
You didn't know that this was such a problem.
Det gör du aldrig.
Det gör ingenting.
Man kan omöjligt förklara för någon som inte begriper.

Won't you burn this killing wish that I have...

Idiot.

Förresten så har jag en ny tro.
Jag tror att det är bra att uttrycka sina känslor.
Väldigt exakt.


Så.

Jag avskyr dig. Jag hatar hatar hatar hatar dig din jävla idiot. DU är äcklig och du är ful och du är överdriven och du pratar konstigt och du har skittråkiga kläder. Du ser ner på folk och ingen tycker egentligen om dig. Allra minst jag. Jävla idiot. Jag gillar inte dig. Inte det du säger, inte det du gör, och inte den du är. Inte det minsta. Hoppas ditt liv går åt helvete, iallafall några år.
Du är patetisk.

/Anna 14 år.

Attitude.

Idag är jag jätteintressant.
Verkligen.
Livsbejakande, och...
och... Spännande.

Nej. Bara trött och frusen in i själen, och jag blir bara ännu tröttare ju mer jag tänker på det.
Det är precis som om någon tryckt på pausknappen i mitt livs film.
Fast jag spelar vidare. Tittar mig omkring. Betraktar min omgivning. Jag går långsamt runt. Studerar allt som tillhör mitt liv. Och allting är väldigt objektivt och blasé och skitjävla tråkigt, och jag undrar vad jag håller på med.

Precis så undrar jag. Wasn't life supposed to be more than this?
Jag bara är, är, är, är är. Och jag vet att det i vanlig folkmun beskrivs som vardag. Jag avundas er som kan acceptera den. Vardagen. Det är ungefär som när man beskriver någon som inte direkt väcker uppsyn, man säger att han ser vardaglig ut.
Vem fan vill se vardaglig ut? Inte jag.

Högmod före förnuft.
Döm mig för hybris, någon.

Jag vill bara känna.
Känna
Känna
Känna.

Jag vill bara vara lycklig.
Det är fan allt jag begär.
Lycka.
Jag vet hur den känns. Lyckan. Men varför är den så hal och oberäknelig?
Varför kan man inte vara lycklig jämt?
Ett jävla problem.

I know my attitude sucks.
Jag jobbar på det.

Using white lies if we have to.

Leave the body, leave the mind.
Every promise, every place behind.
Leave the city, leave the cold.
Young people far too old.
Leave the quiet, leave the night
Broken feelings of dreams out of sight.

Let me cross a very fine line.
For today.
For a lifetime.

The worst mistake to make.
Or just the kind of promise you simply have to break.
Need to catch my breath.
Won't you please turn off the light?

I wonder where you come from.
Where you've been.
Jag undrar varför du är du.

You're faking it well, but it shows.

I need therapy, the say.
Möjligt.

Gör det nåt?

Men?

Är jag den enda som aldrig förstår?