För var det är värt.

Det är så logiskt, alla fattar utom du. Du har inte en aning. Inte en aning, Det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning, du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu.
Totalt förändrad men på skalet identisk. Kan dö för min fru, men det är inte sanningen nu. Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu innan jag fattat vad som hänt innan vilka broar jag bränt.  När du lämnade mig ibland blev hela världen grå. Jag vet knappast vad som är bra med mig, varför du kämpar på och vill va med mig för jag träffar min familj för lite.  Det är så jag hatar mig själv för jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. (...)


Vissa saker kommer med mognad. Andra kommer inte alls. Förr i tiden, när jag var barn, tänkte jag att alla vuxna var precis, vuxna. Livet och min justnu-verklighet säger mig att det är ren bullshit. Man blir bara äldre. Rynkor kommer vare sig man vill det eller inte, insikten ger sig tillkänna endast hos den som söker den. Och ju äldre jag blir, desto mer förstår jag alla de klyschor som svävar omkring oss, omringar oss, ger oss som vågar öppna ögonen, sanningen serverat på ett kakfat.

Du vill vara fri, du är fri nu.
Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt.
Och det hjärta som skulle bli ditt på något vis, fryser nu sakta till is.
Och här sitter jag och baddar såren med salt, medan allt fryser till is.

De bästa.

I am thinking it's a sign that the freckles
In our eyes are mirror images and when
We kiss they're perfectly aligned
And I have to speculate that God himself
Did make us into corresponding shapes like
Puzzle pieces from the clay
True, it may seem like a stretch, but
Its thoughts like this that catch my troubled
Head when you're away when I am missing you to death
When you are out there on the road for
Several weeks of shows and when you scan
The radio, I hope this song will guide you home

They will see us waving from such great
Heights, 'come down now,' they'll say
But everything looks perfect from far away,
'come down now,' but we'll stay...

Love is in the air.

I heart you.

Nu har min älskade Ida Maria äntligen fått sitt sagobröllop, sin prins, och ett helt nytt efternamn.

De var så vackra när de kom in i kyrkan, Idas klänning var inget annat än bedårande och mina tårar forsade under hela vigseln. Kvällen bjöd på en förlorad tårta, en far som blev mycket vit i ansiktet när det upptäcktes att tårtan var förlorad, när den senare återfanns var den för stor för bilen... till allas lycka är min karl sannerligen duktig på att lasta in omöjliga saker i bilar, så det hela ordnade sig.

Tänk så det kan bli. Tänk vilken tur att jag har min man. Jag älskar honom väldigt, väldigt mycket. Ibland är jag bara lite för trött för mitt eget bästa, det är tungt att vara ensam så mycket på sommaren, men snart är det höst, och inte en miljon skejttävlingar var och varannan helg. Tack gud. Inte för att jag inte gillar skejt, det har ingenting med saken att göra. Jag vill att han ska få leva ut sina drömmar, verkligen. Men även jag har drömmar som måste förverkligas, även jag måste få egentid. Annars är det svårt att vara lycklig, även fast världens finaste son sprider glädjeskimmer över vilket mörker som helst. Jag drömde idag att han var försvunnen, och även fast det var en dröm vaknade jag med hjärtat i halsgropen, pulsen pumpade så hårt som den aldrig någonsin förr pumpat. Han är det finaste i hela världen, och ingenting får någonsin hända honom, för då dör jag på fläcken. Ingenting annat spelar någon roll, egentligen. Egentligen gör det inte det.

Underbara unge, jag undrar om du vet hur mycket jag älskar varenda liten millimeter av dig?

Kär i dig, är jag. Kär i oss.

Alfons 1 år. Tiden springer iväg... han med numera.

"Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som dom vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommar tid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt intill.
Vi spar alla lögner till morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden."

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort ( En stund på jorden )

tattoo

So close, no matter hos far.
Couldn't be much more from the heart.

Ibland sveper en känsla av illamående över mig.
Stunder då jag påminns om människor från förr.
Människor jag älskat, stundtals hatat, avgudat, behövt, skrattat och gråtit tillsammans med.
Ni vackra människor som jag delat veckor, månader, år, av mitt liv tillsammans med, ni är inte glömda.
Människor som tycks ha glömt mig.

Livet ter sig som alltid förunderligt.

I have to go, yes I know the feeling, know you're leaving.

Så många människor jag lämnat längs vägen.
Men tre stycken står stadigt bredvid mig.
De som tycker om mig även när jag gråter.
De, vars tårar jag gladeligen torkar.
De ska pryda min kropp, i världens finaste tatuering.

Världens jäkla bästa prinsessor.

Snurra min jord igen, radion spelar vår sång, kom igen, nu dansar vi tills katterna somnat, och sedan börjar vi om igen...

Jag saknar kent. Saknar tonårsåren då man rumlade runt, snubblade runt, kravlade runt i någon härlig lerpöl och förbannade sig själv för att man valt vita byxor just den dagen. Förmodligen hade man mens också, och hade i något svagt ögonblick utmanat ödet och fick nu stå sitt kast, brottas med rädslan över att jeansen inte längre var vita. Det var de ju verkligen inte, förvisso. Men hellre svart än rött, åh gud ja.
Detta kan missförstås, det är jag självfallet mycket medveten om. Men det är inte de härligt osäkra (fast tuffa) tonårskillarnas smäktande längtande blickar jag saknar. Nej. Och inte de första fyllornas galenskaper jag saknar. Eller min egen djupa osäkerhet. Oh nej. Eller friheten. För varje tid har sina förplikterser, sina regler. Är det inte barn så är det läxor och är det inte läxor så är det fotbollsträning. Man tänker alltid att, fan, det VAR bättre förr. Men nej, det var det inte. Att glömma en fotbollsträning är för en sexåring precis lika jobbigt som det är för en tjugofemåring att komma försent till jobbet. Jag kan svära på att det är samma ångest, samma hjärtklappning. Samma f-a-a-a-an som dunkar i huvudet. Det är samma nu som då.
Skillnaden, förklaringen till varför man längtar tillbaka så fruktansvärt mycket vissa dagar, är att nu skulle det väl vara jävligt enkelt att snacka sig ur en missad fotbollsmatch, eller en ogjord läxa. Kraven höjs ständigt med vår ålder. Vi förväntas bli klokare, förmögna att axla positioner som kräver mer ansvar. Jämt ska vi uppåt, utvecklas eller dö.

Men om utvecklingen istället leder till en så småningom sakta bakåtsträvande attityd?
Vad händer om man springer framåt med så pass beslutsamma steg att man en dag vaknar och inser att man tappat bort sig själv på vägen?
Jag kanske inte måste vara den perfekta mamman, som bara pratar om sin bebis dagarna i ända?
Alla fattar väl ändå att mitt barn är mitt allt, och att livet utan honom skulle vara omöjligt att leva?
Och de som inte fattar det, fattar ju inte nåt, och borde väl knappast ägnas någon som helst uppmärksamhet? Jag har alltid varit en perfektionist ut i fingerspetsarna, så det tog några månader för mig innan jag insåg att den perfekta, älskande, allvetande modern, inte kan veta allt om hon inte uppdaterar sig själv, att hon kan älska ännu mer, om hon varje dag försöker hitta nya små egenheter att älska hos sig själv. Antingen är ingen människa perfekt, eller så är alla det.
Jag väljer att tänka att alla människor är perfekta. Att olikheter är det vackra, det som tvinnar oss människor samman, det som sliter oss isär. Det som väcker vårt intresse, det som får oss att våga bege oss mot nya äventyr, små som stora.

Tro mig, när jag säger att det är svårt att inte bara prata om sitt barn. Tro mig, när jag hävdar att livet innan bara var småspik jämfört med det mitt barn ger mig, bara genom att finnas.
När han gråter, gråter min själ. När han är missnöjd, gör jag allt i min makt för att få honom nöjd. För just då, i den sekunden, är det allt som fan i mig betyder någonting. Jag skiter i allt som varit innan, och allt som komma skall, för just då, är det mitt kall att svara på mitt barns gråt.
Min mor har i våra bittraste strider buttert muttrat saker som; "den dagen du får egna barn, dåå förstår du varför jag blir så orolig när du inte hör av dig."
...Min Alfons, inte höra av sig? På en hel kväll? Jag skulle slita mitt hår, tanken reser varje hårstrå på mitt skinn.
Jo mamma, jag förstår nu.
Likväl som du som inte har barn än som läser den här texten skall förstå samma sak, den dagen du får uppleva att se dina egna drag i en liten parvel du inte kan göra annat än att älska besinningslöst.
Den första kärleken, tonårsromanserna, de kan alla slänga sig i väggen när man jämför med kärleken man kan känna till sitt barn.

Men jag har nu förstått att de var viktiga. Brutalt viktiga. För de gjorde mig till den jag är idag. Till den mamman som är kapabel att göra precis vad som helst för sitt barn, till den hustrun som älskar sin make även om han är hundra mil bort och jag inte vet vad han gör. Jag är skyldig mina tonårsår att aldrig, aldrig någonsin, tvivla på att jag är riktigt jävla bra, och att jag utan tvivel borde förverkliga mina drömmar. För livet börjar inte om man inte trycker på on-knappen, likväl som det inte stannar för att man inte känner för att utvecklas på ett tag. Det finns ingen pausknapp och jag är skyldig min familj att göra val som gör mig lycklig. Det jag saknar med tonårsåren är att jag utan att hysa minsta tvivel gentemot mina val ( som vissa visserligen borde ha ifrågasatts en gnutta mer än vad de gjorde ) bara körde på, hundratio, framåt ska vi, kära soldater! Jag gjorde en jävla massa dumheter, men jag älskade, jag vågade, jag brann, jag levde. Utan rädsla, utan att ifrågasätta mina känslor. Jösses människor, allt vi har att lita på är våra känslor! Samhället säger varje dag åt oss vad som är rätt och vad som är fel, vi förväntas leva våra liv enligt en särskild mall. Men om det inte passar alla då? Om det inte passar mig? Då blir man indirekt beordrad att stänga av sin kära känslofabrik och återigen försöka smälta in i mängden. Mode är en sådan grej. Hela tiden ändras modet. I vår är det extra modernt med rosetter i alla dess former, gnatar Elin Kling. Men jag har väl fan aldrig gillat rosetter och skulle jag mot förmodan få för mig att bära en rosett betyder inte det att jag fallit för modegrupptrycket utan förmodligen betyder det inte ett skit.

Men hur som haver är det dags för nya val snart...
Vad det är för slags val kommer jag säkert berätta om här en vacker dag.
Men den dagen är inte nu, inte ikväll, så bye bye soldiers, the force is strong with you. Var egna! Älska! Begränsa inte er själva! LEV, för guds skull. Jag ska i alla fall verkligen försöka. Peace out.

Birthday.

Jag tycker inte om att fylla år.
Jag vaknar alltid med förhoppningen om att min födelsedag ska bli en magisk dag.
Precis som när jag var liten.
När ens största bekymmer var vem jag skulle spela kula med.
Det blir aldrig så mer.
Bekymren blir aldrig lika små igen.
Fast just då var de enorma. Såklart.

Jag saknar min pappa hela jävla tiden.
Livet kommer aldrig bli riktigt helt någonsin igen. Det har jag vetat länge.
Fakta. Någorlunda deprimerande, but still.
Det blir bara så helt som Alfons existens och Eddies kärlek kan göra det.
Det är väldigt tillräckligt.
Men min kropp saknar.
Min själ saknar.
Saknar saker jag borde ha haft, men aldrig fick.
Det gör ont att sakna. Så jag låter bli.
Blir bara påmind om det, de dagarna jag borde vara löjligt lycklig.
Mina dagar. Those days who were supposed to belong to me.

Jag vet nog inte hur man älskar sig själv.
Jag älskar min familj, och jag gör vad som helst för dem.
Men när jag sitter ensam med mig själv och förväntas vara lycklig för att folk skriver grattis till mig på facebook, så kan jag inte riktigt. Å andra sidan- Gud vad olycklig jag skulle vara om ingen lyckoönskade mig. Förvisso. Men födelsedagar slutar vara roligt efter man fyllt 12.
För mig, för mig, för mig, var det så.
Jag hoppas Alfons får vara barn barn barn och leka leka leka blåsa ballonger och äta tårta tårta tårta tills han är minst 16. Gärna 30. Det skrämmer mig ibland till tusen att bristen på en förälder kan skapa en sådan brant ruin inuti ett litet barn. Går ej att ta sig över. Finns alltid där, gapande, djup och otäck. Jag önskar jag alltid fanns vid hans sida. Och Eddie. Önskar att vi alltid var där.Jag önskar att vi idioter till människor slutade förstöra miljön så att jag kan sluta ha en sådan bisarr dödsångest. Jag önskar att jag inte sett min pappa tyna bort, jag önskar att det fanns ett levalängreänsinabarnsomblivitvuxnaochfåttegnabarn-elixir. Ibland vill jag leva för alltid. Andra dagar inte. Mest av allt vill jag att min son ska vara lycklig, konstant lycklig över livet. Jag vill ge honom allt jag har, han växer så fort och jag älskar honom mer än livet självt. Herrejösses vad jag älskar honom, den känslan kan ingen människa förstå förrän han eller hon blivit förälder själv. Omöjligt.

I min drömvärld är vi alla barn på vår födelsedag, vi har inga bekymmer och vi vill inte supa skallen av oss.


Glöm dina bekymmer.
Imorgon kommer nya.

En svunnen tid.

Ibland tar minnet mig tillbaka år i tiden. Just idag till min gymnasietid. Snubblade över en gammal klasskamrats texter, han är sannerligen sig lik. Lika provokativ och sådär lite för smart för sitt eget bästa. Han och jag skulle förmodligen slåss om vi av någon osannolik anledning skulle ha oturen att bli inlåsa i samma rum under mer än tio minuter. Jag är en sådan som blir upprörd och han en sådan som älskar att uppröra.

Det slår mig att jag inte kan komma ihåg namnen på alla som gick i min klass. SMTM hette den. En sådan där lite flashig linje för människor som var briljanta på att uttrycka sig i skrift, eller för dem som pluggade ihjäl. Man behövde inte vara särskilt smart för att erhålla sjyssta betyg i skolan, det var faktiskt en hel drös som man redan då anade inte skulle bli raketforskare. Men de pluggade. Jag var bättre, men insikten om att alla i klassen siktade på högsta betyg gjorde mig smått illamående och plötsligt var jag inte bäst i klassen. Det sög. De pluggade på. Medan jag gick omkring och muttrade. Så gick de ut med strålande betyg och jag hoppade av. Av ren ilska. För att ha blivit placerad i något himla viärsåbegåvadeidenhärklassen-fack som jag inte alls ville tillhöra. Ja, jag hade förmodligen en hel del issues som åt upp mig inifrån, men likväl. Det grämer mig ibland. Att jag bara hade kunnat vara där. Räcka upp handen och öppna käften ibland. Ett G är så jävla mycket bättre än ett IG.

Är det inte ironiskt så säg. Jag var nog inte så smart trots allt.
Skillnaden är att min smarte forne klasskamrat inte har förändrats ett dugg, och fortfarande drar samma gamla åsikter fram och tillbaka, medan jag åtminstone fattat att jag var dum i huvudet back in the days.

Kom igen huvudet.

Vore kul att få tillbaka sitt ordförråd igen.
Jag: Jag måste läsa mer.
Eddie:... Kanske inte Se&Hör?
Jag: Meh.
Eddie: ... Du tittar ju bara på bilderna!
Jag: Pff. Jag SKA läsa sen. Böcker och sånt.
Eddie: Jahaa.

Alla borde googla sig själva ibland, det är mycket roligt.

"Anna Svensson

22 år, Ingenting, typ glider,

Vad har du på dig?
Lovikavantar som mamma stickat, jackan är från JC, tröjan från Cheap Monday, Levis 506:or från Carlings och snowjoggings från Bianco.
Beskriv din stil.
Oj, den är soft, väldigt mycket rock, streetsmart, bekväm och oversized. Jag har på mig det som känns rätt, modet bryr jag mig inte om.
Bästa butiken i Umeå?
Kii. & FLOTT."


Hahaha. GUD vad jag var tuff förr i tiden, det är ju så man storknar.

Mycket nu.

Eddie är i Stockholm och jobbar och jag är således hemma själv med både bebis och jycke.
Vi har det bra, men shit vad det känns som att jag flänger fram och tillbaka. Så fort jag är ute med Hugo somnar Alfons i vagnen, när jag kommer tillbaka och är toktrött av promenaden, vaknar Alfons och är piggast i världen. And so it continues... Ibland önskar jag väldigt mycket att vi bodde i hus. Med stor inhägnad trädgård, så man bara kunde öppna dörren och släppa ut odågan. (Jag pratar alltså inte om Alfons nu, utan om Hugo) Så man slipper vakna på morgonen för att den känsliga stackarn står och hulkar i hallen. På mina kläder. Hundkräks. Då kan man undra vad mina kläder gör på golvet, ja det kan man. De var faktiskt sorterade i fina högar, sådeså. Och jag skulle ta hand om dem idag, ja det skulle jag faktiskt. Jag är hemskt lycklig för att vi har en tvättmaskin hemma, ja det är jag.

Dessutom ska vi flytta snart. Flyttkartonger i hallen och en miljon saker som ska säljas och slängas och bytas och packas och allt vad det nu var.

Och att sova utan min Eddie är som vanligt ungefär helt omöjligt. Åhsåjagsaknarhonom!

Sssschh...

Här vill jag bo.

Vi har lagt ett bud på denna pärla idag, så den som lever får se...

Den är inte ens fin, den är liksom beyond fin.

Tycker jag.

Och min smak är ju, som vi alla vet, alldeles utomordentlig.

Jag vill jag vill jag vill.

Åh.

Det är hemligt var den ligger någonstans.

Hemligt.

Trött.

Sjukt trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött.

Ja. Trött.
Min hund stirrar på mig. Jag misstänker starkt att han vill gå ut.
Det vill inte jag.
Min bebis åmar sig för fulla muggar i sin säng. Jag misstänker starkt att han inte vill sova.
Det vill jag. Åh, jag vill det hemskt mycket.

Så fort han rör sig i sömnen är jag klarvaken. Det räcker med att han andas lite annorlunda, och jag slår upp ögonen, pang. Som en katt. Möjligtvis har jag inte riktigt samma fysik som en katt. Jag känner mig som en hundra kilos tung sten när jag måste gå upp. Igen. En klarvaken stor sten. Fantastiskt. Jag förstår verkligen att katter sover hela dagarna. Verkligen.

Sov en halvtimme idag, (yey!) när Alfons slumrade en stund (mot sin vilja såklart.) och när jag vaknade var jag så bisarrt sugen på salt. Salta godisar, åh vilken himmelsk fröjd... Men eftersom jag i något svagt ögonblick slog vad med min man om att jag klarar av att inte äta godis på ett helt år såg min inköpslista ut som följande:

Haloumi.
Oliver.
Fetaost.
Salt. (?)

Att det är löjligt svårt att laga en middag på dessa ingredienser hade väl en utvilad människa kunnat räkna ut med lilltån. Kändes ungefär som när man var sju år och doppade sina salta S i vanligt salt, eller geggade in den rostade mackan i oboy, innan man la ostskivor på den och förväntansfullt stoppade in den i micron. Allt supergott tillsammans blir inte ännu godare ihop. (Oh, reaally?)
Jag stekte haloumin. Brände den på ena sidan. Kokade spagetti. Stoppade ned en sked i olivburken och betraktade med nöjd min mitt verk. Jag hatar att laga mat. Avskyr det. 

John Blund, kom och hälsa på inatt, snälla! Min vädjan är mer än desperat.
Jag blir så paranoid utan sömn, inbillar mig att rymdvarelser ska flyga in genom fönstret och sånt där.
Komsi, komsi...

Skrot.

Dagarna med gratis gym tillhör snart det förflutna, så här skall tränas.
För den som inte visste det så kan jag meddela att mina magmuskler har sprungit långt, långt bort och gömt sig i en avlägsen skog hundra mil bort. Helt sjukt vad försiktig man måste vara nu. Inte direkt konstigt, med tanke på hur min mage såg ut för ett halvår sedan, när lilla Bull-bull låg och vilade därinne... Men olycka är att jag föddes utan tålamod, det här med att ta det lugnt är inte riktigt min grej. Det är ju bara så fruktansvärt tråkigt att ligga som en strandad säl och försöka sig på några statiska övningar som ser långt ifrån särskilt graciösa ut... Min rygg är katastrofdålig och inte blir det bättre av att lilleman väger 11kg och vill bli buren helt typ jämt.

However, igår orkade jag busa med min arma jycke en hel timme. Det var inte igår. Han var lycklig ett tag, galet lycklig. Sedan blev jag tydligen för sträng och all lycka bytes ut mot djupa suckar, så då passade han på att rymma en sisådär tre gånger. Han har stora problem med att klara av att inte gå och stryka sig efter barnvagnens sidor, det ligger nog en liten vakthund begravd inom honom trots allt. Vem hade kunnat ana det, Hugo som gladeligen följer med vem som helst hem från affären... Han har faktiskt varit en helt värdelös vakthund så så länge han inte äter upp förbipasserande vovvar är jag rätt nöjd med att han visar lite stake. Han är så hemskt kär i Alfons, och han litar nog inte riktigt på att jag och Eddie har koll på den där rullande turkosa saken... Tur att Hugo finns.

Hej hopp, här ska lyftas skrot.