Viss musik kan jag bara inte lyssna på.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.
Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.
Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.
Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.
Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.
Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.
Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.
fredag 29 augusti 2008
fredag 22 augusti 2008
Melankoli.
Mina drömmar är inte klara, de är suddiga och mjukt frånvarande. Jag undrar varför. Jag undrar jag undrar och jag undrar och jag undrar varför. Måste jag vänta på dem? Jag hör jämt och ständigt att jag är en sådan som livet ler mot, en sådan som får det hon vill ha.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.
Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.
En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.
Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.
Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.
En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.
Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.
torsdag 21 augusti 2008
I want a little piece of you...
Ibland säger du att du blir rädd för mig.
För att jag förändras väldigt snabbt.
Det är sant, att jag har väldigt många sidor inom mig. Det finns helt enkelt inte plats för alla att härja runt samtidigt. Jag har varit en kameleont större delen av mitt liv, jag kan spela tusen roller, och jag kan vara tusen människor på en vecka.
Du säger att du är livrädd för att jag ska vakna upp en dag och klara mig själv, vakna upp en dag och känna att jag måste vara någon annanstans. Jag har gjort det många gånger.
Du vet att jag gjort det väldigt många gånger. Klamrat mig fast vid människor under vissa perioder av mitt liv... För att överleva helt enkelt.
Men jag är inte så föränderlig att jag som man kan tro.
Jag älskar fortfarande mina stora skogar i Norrland, jag älskar dem så mycket att det gör ont, jag älskar min Karolina för att hon alltid tror på mig, jag älskar min Ida för att hon alltid förstår mig, älskar min Johanna för att hon tar ned mig på jorden och oftast vet vad jag känner innan jag vet det själv. Älskar min mamma för att hon har burit mig genom livet, för att hon är så totalt osjälvisk och ärlig och omhändertagande, älskar min Åa för att hon är en mycket stark och kärleksfull själ, älskar min Fanny för att hon är så förbaskat söt, godhjärtad, ordentlig och kan själv-ig. Älskar min Frida för att hon är så känslig, för att hon tar in omvärlden på ett sätt ingen annan liten flicka gör. Älskar min Molly för att hennes hjärta är gjort för att älska, och för att hennes svans är vit på tippen. Älskar min Liten för att hon känner allt jag känner, för att hon är en av vackraste varelserna på denna jord, älskar min Hugo för att han är så försvarslös och yr och vacker som en sommarnatt och för att han inte ser klok ut när han envisas med att sova på ryggen med alla tassarna uppåt. Älskar min Lisa för att hon alltid förvånar mig med att vara den som ställer upp när det gäller. Älskar min Josef för att han vet allt och lite till om mig, och fortfarande älskar mig, för att han burit mig på sina axlar sedan den första dagen vi träffades och han hade fula svarta sockar på sig mitt i sommaren, för att hans hjärta rymmer oändligt mycket kärlek, för att han ifrågasätter saker. Älskar min Steffi, min lilla sparv, för att hon ger så sjukt mycket av sig själv hela tiden, för att hon vill så väl och för att man inte kan göra annat än älska henne. Älskar min Becca för att hon tar in lugnet i mitt liv, för att hon lär mig att acceptera mig själv, för att hon är underbar och för att hon förstår mig. Älskar mitt Lund för tusen miljoner anledningar, för kullerstensgatorna, för minnena, för allt jag blivit sedan jag flyttade dit. Älskar min lägenhet på Virvelvindsgatan för att den ligger på en fantastiskt talande adress, älskar den för att jag fått uttrycka alla mina känslor i den, älskar den för att den känns som mitt hem, mitt alldeles egna hem.
Jag älskar min pappa för att han lärde mig det viktigaste någonsin, han lärde mig vikten av att våga älska, och han lärde mig att man ibland måste kämpa för sin sak så inihelvete.
Jag älskar typ samma saker som jag alltid älskat, bara för att livet går vidare betyder det inte att jag slutar älska det jag en gång älskat.
Jag älskar dig, min Eddie, för en miljon anledningar.
Jag älskar att ödet spelat oss ett sjukt stort spratt, och väntat på vår tid.
Hade det blivit vi tidigare hade det gått åt fanders och tatalbrakat loss i katastrof.
Det vet du också. Men det är precis rätt tid nu. Precis rätt.
I get high on you baby
And I don't think we should wait.
Jag vill skrika ut till hela världen att jag älskar dig, att jag älskar dig älskar dig.
Du är en helt fantastisk människa, och jag är redan starkare än du tror.
Jag kommer inte lämna dig. Inte nu och inte sen.
För jag är halv utan dig. Och jag vill aldrig mer vakna upp utan dig bredvid mig.
Förändras jag, vill jag förändras med dig.
På samma sätt som jag vill bli gammal med dig.
Jag älskar dig mest och jag är kär i dig och jag behöver dig jämt och mest.
Min Eddie ( Med dreadlocks)
Oh, how I love you...
För att jag förändras väldigt snabbt.
Det är sant, att jag har väldigt många sidor inom mig. Det finns helt enkelt inte plats för alla att härja runt samtidigt. Jag har varit en kameleont större delen av mitt liv, jag kan spela tusen roller, och jag kan vara tusen människor på en vecka.
Du säger att du är livrädd för att jag ska vakna upp en dag och klara mig själv, vakna upp en dag och känna att jag måste vara någon annanstans. Jag har gjort det många gånger.
Du vet att jag gjort det väldigt många gånger. Klamrat mig fast vid människor under vissa perioder av mitt liv... För att överleva helt enkelt.
Men jag är inte så föränderlig att jag som man kan tro.
Jag älskar fortfarande mina stora skogar i Norrland, jag älskar dem så mycket att det gör ont, jag älskar min Karolina för att hon alltid tror på mig, jag älskar min Ida för att hon alltid förstår mig, älskar min Johanna för att hon tar ned mig på jorden och oftast vet vad jag känner innan jag vet det själv. Älskar min mamma för att hon har burit mig genom livet, för att hon är så totalt osjälvisk och ärlig och omhändertagande, älskar min Åa för att hon är en mycket stark och kärleksfull själ, älskar min Fanny för att hon är så förbaskat söt, godhjärtad, ordentlig och kan själv-ig. Älskar min Frida för att hon är så känslig, för att hon tar in omvärlden på ett sätt ingen annan liten flicka gör. Älskar min Molly för att hennes hjärta är gjort för att älska, och för att hennes svans är vit på tippen. Älskar min Liten för att hon känner allt jag känner, för att hon är en av vackraste varelserna på denna jord, älskar min Hugo för att han är så försvarslös och yr och vacker som en sommarnatt och för att han inte ser klok ut när han envisas med att sova på ryggen med alla tassarna uppåt. Älskar min Lisa för att hon alltid förvånar mig med att vara den som ställer upp när det gäller. Älskar min Josef för att han vet allt och lite till om mig, och fortfarande älskar mig, för att han burit mig på sina axlar sedan den första dagen vi träffades och han hade fula svarta sockar på sig mitt i sommaren, för att hans hjärta rymmer oändligt mycket kärlek, för att han ifrågasätter saker. Älskar min Steffi, min lilla sparv, för att hon ger så sjukt mycket av sig själv hela tiden, för att hon vill så väl och för att man inte kan göra annat än älska henne. Älskar min Becca för att hon tar in lugnet i mitt liv, för att hon lär mig att acceptera mig själv, för att hon är underbar och för att hon förstår mig. Älskar mitt Lund för tusen miljoner anledningar, för kullerstensgatorna, för minnena, för allt jag blivit sedan jag flyttade dit. Älskar min lägenhet på Virvelvindsgatan för att den ligger på en fantastiskt talande adress, älskar den för att jag fått uttrycka alla mina känslor i den, älskar den för att den känns som mitt hem, mitt alldeles egna hem.
Jag älskar min pappa för att han lärde mig det viktigaste någonsin, han lärde mig vikten av att våga älska, och han lärde mig att man ibland måste kämpa för sin sak så inihelvete.
Jag älskar typ samma saker som jag alltid älskat, bara för att livet går vidare betyder det inte att jag slutar älska det jag en gång älskat.
Jag älskar dig, min Eddie, för en miljon anledningar.
Jag älskar att ödet spelat oss ett sjukt stort spratt, och väntat på vår tid.
Hade det blivit vi tidigare hade det gått åt fanders och tatalbrakat loss i katastrof.
Det vet du också. Men det är precis rätt tid nu. Precis rätt.
I get high on you baby
And I don't think we should wait.
Jag vill skrika ut till hela världen att jag älskar dig, att jag älskar dig älskar dig.
Du är en helt fantastisk människa, och jag är redan starkare än du tror.
Jag kommer inte lämna dig. Inte nu och inte sen.
För jag är halv utan dig. Och jag vill aldrig mer vakna upp utan dig bredvid mig.
Förändras jag, vill jag förändras med dig.
På samma sätt som jag vill bli gammal med dig.
Jag älskar dig mest och jag är kär i dig och jag behöver dig jämt och mest.
Min Eddie ( Med dreadlocks)
Oh, how I love you...
Prinsessor.
Hon vill va det bästa, hon säger du är soldat och jag är prinsessa.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.
Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?
Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.
Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.
Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.
Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?
Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?
Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.
Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?
Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.
Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.
Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.
Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?
Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?
Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
Jag är halv ikväll.
Du är vacker och säkert en rätt så märklig pojke.
Jag är onekligen en ganska märklig flicka.
Alla tenderar att framstå som märkliga i fel sällskap.
Vi har svårt för att acceptera det vi inte kan förstå.
Svårt att älska de som kräver vår kärlek.
Svårt att släppa taget om de som inte vill ha oss nära.
Hela livet försöker vi platsa någonstans.
Komma någon nära inpå livet. Förstå en annan människas innersta.
Det där inuti. Som vi är så rädda för att visa. Det som gör oss till de vi är.
De där brinnande känslorna som ger oss våra attityder, de sista rösterna som skriker inuti våra hjärtan... Varför har vi så förbannat svårt för att släppa ut dem? Vi håller våra röster stadigt fastkedjade, stänger in dem bakom lås och bom, låter dem härja vårt innandöme likt sömnlösa demoner. Gång på gång. Varför gör vi så? Varför är vi så rädda?
Jag är rädd. Jag har mött människor som varit och är lika rädda som jag.
För att släppa taget om det trygga, för att våga leva, rädda för att ge sina själar rättvisa.
Rädda för sina egna tankar.
Skräckslagna för att inte tas på allvar.
Men vem är man närmast, om inte sig själv?
Till vilken röst ska man egentligen lyssna?
Jag vet hur man flyr, men jag vet inte hur man stannar var.
Borde man stanna kvar? Vad menas med att stanna kvar?
När vet man att man borde stanna kvar i en känsla? På en viss plats?
Det vet man.
Någon har visat mig det största av världar.
När någonting är rätt, finns det inga frågetecken, det finns inga tvivel och ingen ångest.
Självklart har jag fortfarande ångest, av hundra olika anledningar.
Ja ångest är ett vansinnigt starkt ord, men jag vet vad det betyder. Och hur det känns.
Jag önskar ibland att jag inte visste det.
Men när mina dagar är ljusa, när du till och med lyser upp de mörkaste nätter, är jag glad över att veta hur det känns att må riktigt dåligt.
För närmare lycka, har ingen pojke på denna jord någonsin fått mig att känna.
Du gör mig lugn, din kärlek blåser ut alla mina tvivel och jag är så sårbar och så stark och så fri och så bunden när du älskar mig, när du är nära mig. Jag suddas ut och blir en ny, bättre människa. Det är du som gör allt detta.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte skrämmer mig. Det gör det.
Aldrig någonsin när vi är i samma rum, i samma park, på samma ställe, du och jag, samtidigt, samtidigt, samtidigt, du och jag du och jag du och jag. När det är du och jag är jag aldrig rädd. Du och jag jag tillsammans får mig att bli starkare än jag någonsin varit.
När du är långt borta kan jag bli rädd. Totalt tokskraj för att vara exakt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man handskas med känslor. Det är svårt, fortfarande svårt svårt svårt. Jag lär mig. Hur långt borta du än är, finns det inte en själ som vinner min fulla uppmärksamhet. Inte någon som får mig att äventyra allt det som är jag, som jag vill ge till dig.
Att du är lycklig, är allt jag riktigt bryr mig om just nu.
Och jag hör gamla kärleksballader på radion som jag tidigare skrattat åt, och ler ler ler, bara ler. Jag förstår varje ord. Äntligen förstår jag allting.
Jag vill ägna mitt liv åt att älska dig.
Det är helt vansinnigt, jag är så jävla rädd så jävla rädd
Men det är så det är, det är så det är, det är precis så det är.
Det är precis så som det är
när en märklig flicka som jag
som trasat sönder sig själv rätt rejält
träffar en märklig pojke som du
och blir hel på två dagar och sjutton minuter
bara av din kärlek
det är precis så som det är
när något är så rätt som det kan vara.
Och i mina ögon
är du så härligt märklig
att du nästan är det mest normala
som går i ett par tofflor.
Jag är onekligen en ganska märklig flicka.
Alla tenderar att framstå som märkliga i fel sällskap.
Vi har svårt för att acceptera det vi inte kan förstå.
Svårt att älska de som kräver vår kärlek.
Svårt att släppa taget om de som inte vill ha oss nära.
Hela livet försöker vi platsa någonstans.
Komma någon nära inpå livet. Förstå en annan människas innersta.
Det där inuti. Som vi är så rädda för att visa. Det som gör oss till de vi är.
De där brinnande känslorna som ger oss våra attityder, de sista rösterna som skriker inuti våra hjärtan... Varför har vi så förbannat svårt för att släppa ut dem? Vi håller våra röster stadigt fastkedjade, stänger in dem bakom lås och bom, låter dem härja vårt innandöme likt sömnlösa demoner. Gång på gång. Varför gör vi så? Varför är vi så rädda?
Jag är rädd. Jag har mött människor som varit och är lika rädda som jag.
För att släppa taget om det trygga, för att våga leva, rädda för att ge sina själar rättvisa.
Rädda för sina egna tankar.
Skräckslagna för att inte tas på allvar.
Men vem är man närmast, om inte sig själv?
Till vilken röst ska man egentligen lyssna?
Jag vet hur man flyr, men jag vet inte hur man stannar var.
Borde man stanna kvar? Vad menas med att stanna kvar?
När vet man att man borde stanna kvar i en känsla? På en viss plats?
Det vet man.
Någon har visat mig det största av världar.
När någonting är rätt, finns det inga frågetecken, det finns inga tvivel och ingen ångest.
Självklart har jag fortfarande ångest, av hundra olika anledningar.
Ja ångest är ett vansinnigt starkt ord, men jag vet vad det betyder. Och hur det känns.
Jag önskar ibland att jag inte visste det.
Men när mina dagar är ljusa, när du till och med lyser upp de mörkaste nätter, är jag glad över att veta hur det känns att må riktigt dåligt.
För närmare lycka, har ingen pojke på denna jord någonsin fått mig att känna.
Du gör mig lugn, din kärlek blåser ut alla mina tvivel och jag är så sårbar och så stark och så fri och så bunden när du älskar mig, när du är nära mig. Jag suddas ut och blir en ny, bättre människa. Det är du som gör allt detta.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte skrämmer mig. Det gör det.
Aldrig någonsin när vi är i samma rum, i samma park, på samma ställe, du och jag, samtidigt, samtidigt, samtidigt, du och jag du och jag du och jag. När det är du och jag är jag aldrig rädd. Du och jag jag tillsammans får mig att bli starkare än jag någonsin varit.
När du är långt borta kan jag bli rädd. Totalt tokskraj för att vara exakt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man handskas med känslor. Det är svårt, fortfarande svårt svårt svårt. Jag lär mig. Hur långt borta du än är, finns det inte en själ som vinner min fulla uppmärksamhet. Inte någon som får mig att äventyra allt det som är jag, som jag vill ge till dig.
Att du är lycklig, är allt jag riktigt bryr mig om just nu.
Och jag hör gamla kärleksballader på radion som jag tidigare skrattat åt, och ler ler ler, bara ler. Jag förstår varje ord. Äntligen förstår jag allting.
Jag vill ägna mitt liv åt att älska dig.
Det är helt vansinnigt, jag är så jävla rädd så jävla rädd
Men det är så det är, det är så det är, det är precis så det är.
Det är precis så som det är
när en märklig flicka som jag
som trasat sönder sig själv rätt rejält
träffar en märklig pojke som du
och blir hel på två dagar och sjutton minuter
bara av din kärlek
det är precis så som det är
när något är så rätt som det kan vara.
Och i mina ögon
är du så härligt märklig
att du nästan är det mest normala
som går i ett par tofflor.
lördag 26 juli 2008
Cookie is in love.
I need someone to show me the things in life that I can't find
Och jag har hittat honom.
Och han är vacker på alla sätt.
Och jag älskar honom så.
Idag och imorgon och dagen efter det.
Och det är så vansinnigt skrämmande rätt.
Bara tanken på att han finns i mitt liv gör mig lycklig.
Lyckligare än någonsin förut.
Love, be still...
Love be sweet.
don't you dare
change a thing.
Eddie.
Min Eddie.
Och jag har hittat honom.
Och han är vacker på alla sätt.
Och jag älskar honom så.
Idag och imorgon och dagen efter det.
Och det är så vansinnigt skrämmande rätt.
Bara tanken på att han finns i mitt liv gör mig lycklig.
Lyckligare än någonsin förut.
Love, be still...
Love be sweet.
don't you dare
change a thing.
Eddie.
Min Eddie.
lördag 5 juli 2008
fredag 4 juli 2008
I had a dream.
It's still there. Pumping through my veins. Killing me.
I had a dream last night. A dream about fear. Fear and love.
Liten was overrun by a car. And for some strange reason, we couldn't go to the vet. So we stayed at home, until she fainted. She had wounds all over her body and was in a lot of pain. I had to cut her ears. I don't know why, but right there, right then, I just knew that that was the best thing to do. So I did it. With a scissor. And it nearly killed me. It hurt like hell, I saw it in her eyes, but she didn't move. She trusted me, completely. Hugo was also ill. Not like Liten, but still. I realized we had to go to the vet. The doorbell rang. Outside stood my father. He told me he had come back from the dead, but that he wa very sick and needed to go to a doctor. He fainted. Liten fainted. Hugo ran away.
I ran to the car. And suddenly, we were all on our way to the hospital. First the hospital, then the vet. My mother was also in the car. I cried. I cried and my whole body trembled. I was so afraid. So afraid of losing my father again. So afraid of losing Liten. Liten. Liten and Hugo.
We drove faster and faster. Sometimes I drove. Sometimes my mum. Suddenly Fanny drove the car. We almost bumped into a high pavement, and I took control over the car again. My dad was in a very good mood, making jokes only he would say. He laughed, with his soft, dark voice. I understood that this was real, this was not a dream. Liten fainted in the backseat. Again. Daddy too. My mother told me I had to drive faster, faster, faster. And I did. I never hesitated. Faster... faster... faster.
When we came to the hospital my dad was in his most stubborn mood, and refused to use the elevator. He took the stairs. Mum was happy but worried, she knew that if he had decided to take the stairs, then the stairs it would be. We came into a white room, with lots of other people in it. The doctor made jokes, he was the same doctor who used to treat my father for like a hundred years ago. They recognized each other. The laughter filled the room. I screamed. My tears just fell down my cheeks and a couldn't breathe. My mum tried to calm me down, but it was impossible. Tears, tears, tears. I just wanted those laughing people to become serious, to give daddy treatment, I was absolutely terrified that he would die. Again. I started to wonder if I had become a lunatic, if this scene only took place in my head. But it was real, real, real.
I remembered Liten and Hugo, and ran to the car. Alone. I ran until my eyes couldn't see, until my heartbeats nearly killed me. Couldn't breath. Just ran. No air, no air, no air. Liten. Hugo. Liten. Hugo. Where the fuck is my car, where is it where is it where is it? Couldn't find it. Hated myself because I couldn't find my own car. I tried to press the electric kee. Nothing happend. I ran all over the parking area and the car was nowhere to be found. But wait. Wait. I pressed the unlock button again. And I saw the lights of the car. In a tree. But the car was invisible. The fucking car was invisible and in a fucking tree, and the panic came over me.
People around me started to act really weird, almost like everyone were stoned. Suddenly everyone in the parking area were laughing, almost screaming. They had all gone insane. All of them. Insane. They scared the shit out of me, but I had to stay, stay, stay. Liten. Hugo. Must take them to the vet.
I tried to manipulate the car. Begged it to stop being so fucking hard to handle. Told the car about Liten and Hugo and my dad and my mum and I really, really needed it to come down. I closed my eyes and convinced myself that the moment I opened them again, the car would be on the ground, ready to use. There was no time for these kind of strange things to happen. I opened my eyes. I saw the car. The black, shiny BMW. It was beautiful, powerful. And most of all, it was on the ground. Thank you. Thank you thank you thank you.
Liten and Hugo where still alive, and I jumped in, started the car, and drove gently out of the parking from hell. I had to be calm. Couldn't lose the car again. It all depended on the car. And the car knew all this. I didn't know how, but I could feel it in every little piece of my soul. After a while we drove faster and faster and faster. An old friend tried to stop me, she needed a ride. I didn't trust her. There was no time for trusting people. I had to do this alone.
Then the car went back to its invisible mood. Panic. Panic. Panic. What shall I do?
The next second, I was at the daycare. With Becca. She had a new sweather, of the colour gold. I thought it was a strange thing to do, to talk about her sweather when my world was falling to pieces. We ran away. To my place. I had to clean it, it was such a mess. Becca started to clean it, but suddenly Liten was in the livingroom. There was blood in her mouth, she threw up. More blood. The vet. The vet. The vet. How could I forget? Right there, right then, I could have killed myself for acting like a fucking worthless goldfish. I couldn't remember anything. And most of all... I couldn't do anything right. Fuck. I ran out of the house, and ofcourse my car was invisible. Again. I talked to the car, told him that I really, really, really could use some help right now, and that I didn't like its behaviour. It felt as if someone else had the power of the car. Everything was so strange. Almost like a movie. And I couldn't tell if the people around me could be trusted, or if they were some kind of zombies. How the fuck could I know, I couldn't even find my own car. Seek, seek, seek, hide and fucking seek.
The car now was in front of my eyes. But there was something wrong. No wheels. Tears streamed down my cheeks. I was lost. Didn't know what to do? How do you handle this situation, little goldfish? I found four tires, all in different sizes. I managed to fix the car, I drove through the streets in despair. Couldn't remember where the vet was. Right, left, right left.
My mum was suddenly in the seat beside me. Told me that my faster had died.
I didn't believe her, I called her a liar, I didn't want to hear any more bad news. Not now, not today, not ever again. I closed my eyes. We crashed into a store. Full of hippes, smoke, and music. They gace us drugs. I felt calm, even though I was screaming on the inside. We tried to drive through the glass door, out of this crazy place. The car just smashed into it. Nothing happened. The door remained closed. The hippies came over, asked us why we had to be so dramatic, and why we didn't just open the door insted?
I felt like an idiot. Once more, with feeling, little goldfish. The door wasn't even locked. I got angry at my own behaviour, but I just assumed that the door would be locked. Assumed that neither this, would be easy.
Since everything else was so hard, why would this be so easy?
I realized the hippies intensions were quite nice. The didn't want to kill us. Just the thought made me a bit calm. We drove out of the store, and back to the streets.
And we drove. For like a thousand miles, and I missed my dad, there were so many things I never got to ask him. I hated the situation, I hated that I couldn't find the vet. Hated that all the people in the city had become crazy. Tears streaming. Heart beating.
I woke up. I woke up. I woke up. And I couldn't move for at least an hour. The sun is shining outside, the beach is waiting. As always. Always waiting for girls like me to love it.
It needs to be loved.
I need to be loved.
I need to love myself.
In a way, this was i nightmare. And I don't give a damn if you don't understand it. Because I do.
Frou Frou - Let go.
I just need to let go, of all my fear.
'Cause there is beauty in breakdown.
I had a dream last night. A dream about fear. Fear and love.
Liten was overrun by a car. And for some strange reason, we couldn't go to the vet. So we stayed at home, until she fainted. She had wounds all over her body and was in a lot of pain. I had to cut her ears. I don't know why, but right there, right then, I just knew that that was the best thing to do. So I did it. With a scissor. And it nearly killed me. It hurt like hell, I saw it in her eyes, but she didn't move. She trusted me, completely. Hugo was also ill. Not like Liten, but still. I realized we had to go to the vet. The doorbell rang. Outside stood my father. He told me he had come back from the dead, but that he wa very sick and needed to go to a doctor. He fainted. Liten fainted. Hugo ran away.
I ran to the car. And suddenly, we were all on our way to the hospital. First the hospital, then the vet. My mother was also in the car. I cried. I cried and my whole body trembled. I was so afraid. So afraid of losing my father again. So afraid of losing Liten. Liten. Liten and Hugo.
We drove faster and faster. Sometimes I drove. Sometimes my mum. Suddenly Fanny drove the car. We almost bumped into a high pavement, and I took control over the car again. My dad was in a very good mood, making jokes only he would say. He laughed, with his soft, dark voice. I understood that this was real, this was not a dream. Liten fainted in the backseat. Again. Daddy too. My mother told me I had to drive faster, faster, faster. And I did. I never hesitated. Faster... faster... faster.
When we came to the hospital my dad was in his most stubborn mood, and refused to use the elevator. He took the stairs. Mum was happy but worried, she knew that if he had decided to take the stairs, then the stairs it would be. We came into a white room, with lots of other people in it. The doctor made jokes, he was the same doctor who used to treat my father for like a hundred years ago. They recognized each other. The laughter filled the room. I screamed. My tears just fell down my cheeks and a couldn't breathe. My mum tried to calm me down, but it was impossible. Tears, tears, tears. I just wanted those laughing people to become serious, to give daddy treatment, I was absolutely terrified that he would die. Again. I started to wonder if I had become a lunatic, if this scene only took place in my head. But it was real, real, real.
I remembered Liten and Hugo, and ran to the car. Alone. I ran until my eyes couldn't see, until my heartbeats nearly killed me. Couldn't breath. Just ran. No air, no air, no air. Liten. Hugo. Liten. Hugo. Where the fuck is my car, where is it where is it where is it? Couldn't find it. Hated myself because I couldn't find my own car. I tried to press the electric kee. Nothing happend. I ran all over the parking area and the car was nowhere to be found. But wait. Wait. I pressed the unlock button again. And I saw the lights of the car. In a tree. But the car was invisible. The fucking car was invisible and in a fucking tree, and the panic came over me.
People around me started to act really weird, almost like everyone were stoned. Suddenly everyone in the parking area were laughing, almost screaming. They had all gone insane. All of them. Insane. They scared the shit out of me, but I had to stay, stay, stay. Liten. Hugo. Must take them to the vet.
I tried to manipulate the car. Begged it to stop being so fucking hard to handle. Told the car about Liten and Hugo and my dad and my mum and I really, really needed it to come down. I closed my eyes and convinced myself that the moment I opened them again, the car would be on the ground, ready to use. There was no time for these kind of strange things to happen. I opened my eyes. I saw the car. The black, shiny BMW. It was beautiful, powerful. And most of all, it was on the ground. Thank you. Thank you thank you thank you.
Liten and Hugo where still alive, and I jumped in, started the car, and drove gently out of the parking from hell. I had to be calm. Couldn't lose the car again. It all depended on the car. And the car knew all this. I didn't know how, but I could feel it in every little piece of my soul. After a while we drove faster and faster and faster. An old friend tried to stop me, she needed a ride. I didn't trust her. There was no time for trusting people. I had to do this alone.
Then the car went back to its invisible mood. Panic. Panic. Panic. What shall I do?
The next second, I was at the daycare. With Becca. She had a new sweather, of the colour gold. I thought it was a strange thing to do, to talk about her sweather when my world was falling to pieces. We ran away. To my place. I had to clean it, it was such a mess. Becca started to clean it, but suddenly Liten was in the livingroom. There was blood in her mouth, she threw up. More blood. The vet. The vet. The vet. How could I forget? Right there, right then, I could have killed myself for acting like a fucking worthless goldfish. I couldn't remember anything. And most of all... I couldn't do anything right. Fuck. I ran out of the house, and ofcourse my car was invisible. Again. I talked to the car, told him that I really, really, really could use some help right now, and that I didn't like its behaviour. It felt as if someone else had the power of the car. Everything was so strange. Almost like a movie. And I couldn't tell if the people around me could be trusted, or if they were some kind of zombies. How the fuck could I know, I couldn't even find my own car. Seek, seek, seek, hide and fucking seek.
The car now was in front of my eyes. But there was something wrong. No wheels. Tears streamed down my cheeks. I was lost. Didn't know what to do? How do you handle this situation, little goldfish? I found four tires, all in different sizes. I managed to fix the car, I drove through the streets in despair. Couldn't remember where the vet was. Right, left, right left.
My mum was suddenly in the seat beside me. Told me that my faster had died.
I didn't believe her, I called her a liar, I didn't want to hear any more bad news. Not now, not today, not ever again. I closed my eyes. We crashed into a store. Full of hippes, smoke, and music. They gace us drugs. I felt calm, even though I was screaming on the inside. We tried to drive through the glass door, out of this crazy place. The car just smashed into it. Nothing happened. The door remained closed. The hippies came over, asked us why we had to be so dramatic, and why we didn't just open the door insted?
I felt like an idiot. Once more, with feeling, little goldfish. The door wasn't even locked. I got angry at my own behaviour, but I just assumed that the door would be locked. Assumed that neither this, would be easy.
Since everything else was so hard, why would this be so easy?
I realized the hippies intensions were quite nice. The didn't want to kill us. Just the thought made me a bit calm. We drove out of the store, and back to the streets.
And we drove. For like a thousand miles, and I missed my dad, there were so many things I never got to ask him. I hated the situation, I hated that I couldn't find the vet. Hated that all the people in the city had become crazy. Tears streaming. Heart beating.
I woke up. I woke up. I woke up. And I couldn't move for at least an hour. The sun is shining outside, the beach is waiting. As always. Always waiting for girls like me to love it.
It needs to be loved.
I need to be loved.
I need to love myself.
In a way, this was i nightmare. And I don't give a damn if you don't understand it. Because I do.
Frou Frou - Let go.
I just need to let go, of all my fear.
'Cause there is beauty in breakdown.
lördag 28 juni 2008
Älskade öde.
Ibland faller saker och ting på plats på ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig.
Precis som om allting är sammanlänkat, och det finns en mening högre och större än vårt förnuft någonsin kan förstå. I nuläget har hela mitt liv kastats om, jag åker karusell igen och jag vågar kasta mig ut från min trygghet. Det borde vara skrämmande, men är i nuläget bara fantastiskt och totalhärligt.
Det finns något som kallas ödet.
Och jag ser det äntligen.
Det har alltid funnits där
Men ibland är det omöjligt att se saker som finns för nära.
Nu är det min tur.
Mina vänner, jag inbjuder er på en resa i min själ.
Ni är när som helst välkomna att hälsa på.
Nu handlar mitt liv om mig.
Om mig.
Och jag är så jävla värd det.
Och ni, mina vänner...
Utan er vore jag bara en skugga av den jag är idag.
Tack.
Precis som om allting är sammanlänkat, och det finns en mening högre och större än vårt förnuft någonsin kan förstå. I nuläget har hela mitt liv kastats om, jag åker karusell igen och jag vågar kasta mig ut från min trygghet. Det borde vara skrämmande, men är i nuläget bara fantastiskt och totalhärligt.
Det finns något som kallas ödet.
Och jag ser det äntligen.
Det har alltid funnits där
Men ibland är det omöjligt att se saker som finns för nära.
Nu är det min tur.
Mina vänner, jag inbjuder er på en resa i min själ.
Ni är när som helst välkomna att hälsa på.
Nu handlar mitt liv om mig.
Om mig.
Och jag är så jävla värd det.
Och ni, mina vänner...
Utan er vore jag bara en skugga av den jag är idag.
Tack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
