Kärlek. Det mest vansinniga i världen. Utan varken rim eller reson överväldigar den oss. Fascinerar oss. Trollbinder oss. Utan någon som helst förvarning tränger den sig in i alla våra sinnen, förblindar oss, ger oss tro. Fyller oss med oändligt hopp. Får oss att känna. Gör oss modiga. Förvandlar oss till galningar. Alla dessa känslor som trängs i bröstkorgen, dessa frenetiska bultanden i våra hjärtan... Kärlek är blott en känsla, något som går bortom allt vårt förstånd. Vi kan inte förstå den, kärleken är för stor för att vi någonsin ska kunna begripa oss på den. Ändå ägnar vi så mycket tid, så mycket energi till att försöka. Gång på gång. Vi analyserar, vi famlar i blindo, vi söker desperat efter svar på frågor som knappt blivit ställda. Vad är kärlek? Vem bestämmer hur man definierar kärleken?
I varje förhållande jag gett mig in i, har jag kastat mina värderingar åt helvete, kysst marken min älskade gått på, glömt bort vem jag själv varit i denna enorma vilja att lära känna denna nya människa som klampat in i min värld. Varför? Varför beter man sig så? Det är både vackert och fullständigt idiotiskt på samma gång. I kärlekens värld finns inga riktlinjer, inga rätt och inga fel.
Trots att kärleken sällan varar för evigt, vilket jag i varje fall aldrig varit med om, går jag alltid in med den intentionen i varje förhållande. Jag skulle aldrig bli tillsammans med någon jag inte lika gärna skulle kunna gifta mig med nästföljande dag, aldrig, aldrig, aldrig. Men helt plötsligt är det slut, över, passé. Och jag blir lika förvånad varje gång det händer. Ordet "fan" ekar i min själ och jag bestämmer mig för att aldrig någonsin älska någon igen. Är det kanske inte meningen att stanna kvar och slåss med den man älskar? Handlar livet om att våga gå vidare? Är det den största och svåraste läxan man måste lära sig?
Må så vara. Men oh, så jag finner det sorgligt. Dödligt sorgligt. Att det som en gång var fantastiskt vackert och till synes odödligt, måste brinna ut. Den insikten är för stor för mig. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med den. Jag vägrar. Kärlek är och förblir det största jag någonsin kommer känna, och om jag så måste vänta hela livet, kommer jag vänta på den människan som känner precis som jag. Min mor sa en gång att kärlek handlar om att välja. Att nöja sig. Men jag dör hellre än nöjer mig. Jag vill ha allt. Jag väljer att fortsätta leva i min utopi, och ber på mina bara knän att ingen någonsin väcker mig ur mina drömmar om den kärlek jag så länge väntat på. Jag vill ha ett förhållande större än allt, fyllt av tillit, ömhet och förståelse. Jag vill ha det. Och jag ska ha det.
Do you know we're just pieces of sky?
Pieces of time that keep drifting by.
Beth Orton - Pieces of sky
I varje förhållande jag gett mig in i, har jag kastat mina värderingar åt helvete, kysst marken min älskade gått på, glömt bort vem jag själv varit i denna enorma vilja att lära känna denna nya människa som klampat in i min värld. Varför? Varför beter man sig så? Det är både vackert och fullständigt idiotiskt på samma gång. I kärlekens värld finns inga riktlinjer, inga rätt och inga fel.
Trots att kärleken sällan varar för evigt, vilket jag i varje fall aldrig varit med om, går jag alltid in med den intentionen i varje förhållande. Jag skulle aldrig bli tillsammans med någon jag inte lika gärna skulle kunna gifta mig med nästföljande dag, aldrig, aldrig, aldrig. Men helt plötsligt är det slut, över, passé. Och jag blir lika förvånad varje gång det händer. Ordet "fan" ekar i min själ och jag bestämmer mig för att aldrig någonsin älska någon igen. Är det kanske inte meningen att stanna kvar och slåss med den man älskar? Handlar livet om att våga gå vidare? Är det den största och svåraste läxan man måste lära sig?
Må så vara. Men oh, så jag finner det sorgligt. Dödligt sorgligt. Att det som en gång var fantastiskt vackert och till synes odödligt, måste brinna ut. Den insikten är för stor för mig. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med den. Jag vägrar. Kärlek är och förblir det största jag någonsin kommer känna, och om jag så måste vänta hela livet, kommer jag vänta på den människan som känner precis som jag. Min mor sa en gång att kärlek handlar om att välja. Att nöja sig. Men jag dör hellre än nöjer mig. Jag vill ha allt. Jag väljer att fortsätta leva i min utopi, och ber på mina bara knän att ingen någonsin väcker mig ur mina drömmar om den kärlek jag så länge väntat på. Jag vill ha ett förhållande större än allt, fyllt av tillit, ömhet och förståelse. Jag vill ha det. Och jag ska ha det.
Do you know we're just pieces of sky?
Pieces of time that keep drifting by.
Beth Orton - Pieces of sky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar