En väldigt kär vän till mig förklarade ganska nyligen att hon börjat jämföra ätstörningar med alkoholism.
Att en nykter alkoholist som säkert stundtals har det alldeles förjävligt, ändå på något sätt har det lättare än en person med matmissbruk i sin historia. Självklart inser vi båda det förjävliga i att må så fantastiskt dåligt att man måste bedöva sina känslor, eller brist på känslor, med alkohol. Men. En före detta anorektier, eller kanske ännu värre, bulimiker, dessa människor som varje dag lever med sitt självförakt, sin tabubelagda sjukdom, lever i ett rent helvete. Varje dag. Varje minut ägnas åt att inte tänka på mat. Vilket resulterar i att det är det enda man någonsin tänker på. Oavbrutet. Konsten att inte äta.
Någon frågade en gång min vän hur hon kunde överleva? Hur det kom sig att hon inte segnade ner och dog, av ett sådant minimalt dagsintag? Hur var det möjligt? Min vän svarade lite eftertänksamt, att det hade hon inte ens funderat överhuvudtaget kring. Det var helt enkelt en konst hon behärskade, sedan otaliga år tillbaka. Hon hade ägnat så många timmar av sin dag till att helt enkelt förbjuda sig själv från det som sunda människor finner helt normalt. Att äta. I hennes veckoplanering fanns aldrig någonsin någonting inplanerat som hade med mat att göra.
Hennes poäng angående jämförelsen med nyktra akoholister och personer som lidit av ätstörningar lyder likt följande: En nykter alkoholist MÅSTE inte dricka sprit varje dag, i lagom mängd. Men äter man inte så dör man. Man MÅSTE äta varje dag. Man måste stå bland rader av lösgodis och slå sig själv på fingrarna likt en rektor, don't you fucking go there.
Man MÅSTE handla. Man måste stå i kyldisken och köpa den där jävla maten. Laga maten. Och sedan måste man äta maten. I lagom mängd. En nykter alkoholist klarar oftast inte av att ta ett enda glas vin, utan att det urartar till två flaskor vin. Eller mer. Men en gammal bulimiker då? Som MÅSTE äta? Hur går det? Det slutar oftast med en stackare hängandes över toaletten, whatever comes in, must come out. Det går bara inte. Ångesten kommer överväldigande, befallande och resolut.
Ledande psykologer som analyserat tusen och åter tusentals av människor som lider av någon form av ätstörning, är rörande överens. Matmissbruk/Anorexi/Bulimi är sådana sjukdomar som fått fäste i hjärnan, som vägrar ge sig av. En psykisk sjukdom, många gånger omöjlig att bota. Tyvärr. Konsten att inte äta kan jämföras med konsten att cykla. Har man en gång lärt sig hur man får den bångstyriga vingliga cykeln att glida fram likt Jesus på vattnet, sitter den konsten för alltid. Man glömmer helt enkelt inte. Det är märkligt, men man behöver inga cykellektioner även om cykeln i fråga inte blivit använd på flera år. Har man en gång lärt sig konsten att inte äta, sitter det i benmärgen för all framtid. Återfall efter återfall.
Den enorma tröttheten som infinner sig när kroppen fullkomligt skriker av näringsbrist. De svarta ringarna under ögonen, kläderna som hänger. En seger. När blev det viktigare att vara smal, än att leva? Vad är värst? Att inte fungera överhuvudtaget i vardagslivet, att ständigt vara tröttare än John Blund, att pressa sig själv till det yttersta på träningen, att hitta på hundra ursäkter till varför man aldrig är hungrig? Det helt omöjliga i att kunna få en enda relation att fungera överhuvudtaget? Att helt enkelt inte orka slåss om någonting? Att bli osynlig, bräcklig, enveten och ensam? För ensam blir man. Man utkämpar en strid ingen annan tycks förstå. Och även om någon trots allt skulle förstå, skulle man hellre dö än att släppa in den människan i sitt liv.
Eller den ständiga ångesten över att äta normala portioner varje dag, att inte längre uppleva sig själv som speciell? Att inte längre se ut som ett krossat benrangel blir en förlust. En mycket, mycket stor förlust.
Att ständigt jagas av ångesten över att inte längre jaga varje gram? Att orka leva som vanliga människor, orka jobba, kanske orka engagera sig i ett förhållande, men att alltid, varje sekund på dygnet fundera över om man verkligen duger? Att titta sig själv i spegeln och med vansinnig blick verkligen hata sin spegelbild? Att äcklas.
Man älskade den ju när den gav tillbaka en trasig människa med insjunkna axlar och ben som stack ut lite varstans. ... Eller gjorde man det? När ska man egentligen börja älska sig själv? Är det inte dags nu?
Min vän och jag är väldigt lika. Jag älskar henne tills döden skiljer oss åt. Vi har gått igenom samma himlar och samma helveten, och därför förstår jag hennes resonemang till punkt och pricka. Jag fullkomligt hatar att jag vet exakt vad hon menar, och jag skulle göra vad som helst för att vara fri från den insikten.
Chickens don't fly, but they have got the wings...
No matter how hard they try, the bump into things.
Att en nykter alkoholist som säkert stundtals har det alldeles förjävligt, ändå på något sätt har det lättare än en person med matmissbruk i sin historia. Självklart inser vi båda det förjävliga i att må så fantastiskt dåligt att man måste bedöva sina känslor, eller brist på känslor, med alkohol. Men. En före detta anorektier, eller kanske ännu värre, bulimiker, dessa människor som varje dag lever med sitt självförakt, sin tabubelagda sjukdom, lever i ett rent helvete. Varje dag. Varje minut ägnas åt att inte tänka på mat. Vilket resulterar i att det är det enda man någonsin tänker på. Oavbrutet. Konsten att inte äta.
Någon frågade en gång min vän hur hon kunde överleva? Hur det kom sig att hon inte segnade ner och dog, av ett sådant minimalt dagsintag? Hur var det möjligt? Min vän svarade lite eftertänksamt, att det hade hon inte ens funderat överhuvudtaget kring. Det var helt enkelt en konst hon behärskade, sedan otaliga år tillbaka. Hon hade ägnat så många timmar av sin dag till att helt enkelt förbjuda sig själv från det som sunda människor finner helt normalt. Att äta. I hennes veckoplanering fanns aldrig någonsin någonting inplanerat som hade med mat att göra.
Hennes poäng angående jämförelsen med nyktra akoholister och personer som lidit av ätstörningar lyder likt följande: En nykter alkoholist MÅSTE inte dricka sprit varje dag, i lagom mängd. Men äter man inte så dör man. Man MÅSTE äta varje dag. Man måste stå bland rader av lösgodis och slå sig själv på fingrarna likt en rektor, don't you fucking go there.
Man MÅSTE handla. Man måste stå i kyldisken och köpa den där jävla maten. Laga maten. Och sedan måste man äta maten. I lagom mängd. En nykter alkoholist klarar oftast inte av att ta ett enda glas vin, utan att det urartar till två flaskor vin. Eller mer. Men en gammal bulimiker då? Som MÅSTE äta? Hur går det? Det slutar oftast med en stackare hängandes över toaletten, whatever comes in, must come out. Det går bara inte. Ångesten kommer överväldigande, befallande och resolut.
Ledande psykologer som analyserat tusen och åter tusentals av människor som lider av någon form av ätstörning, är rörande överens. Matmissbruk/Anorexi/Bulimi är sådana sjukdomar som fått fäste i hjärnan, som vägrar ge sig av. En psykisk sjukdom, många gånger omöjlig att bota. Tyvärr. Konsten att inte äta kan jämföras med konsten att cykla. Har man en gång lärt sig hur man får den bångstyriga vingliga cykeln att glida fram likt Jesus på vattnet, sitter den konsten för alltid. Man glömmer helt enkelt inte. Det är märkligt, men man behöver inga cykellektioner även om cykeln i fråga inte blivit använd på flera år. Har man en gång lärt sig konsten att inte äta, sitter det i benmärgen för all framtid. Återfall efter återfall.
Den enorma tröttheten som infinner sig när kroppen fullkomligt skriker av näringsbrist. De svarta ringarna under ögonen, kläderna som hänger. En seger. När blev det viktigare att vara smal, än att leva? Vad är värst? Att inte fungera överhuvudtaget i vardagslivet, att ständigt vara tröttare än John Blund, att pressa sig själv till det yttersta på träningen, att hitta på hundra ursäkter till varför man aldrig är hungrig? Det helt omöjliga i att kunna få en enda relation att fungera överhuvudtaget? Att helt enkelt inte orka slåss om någonting? Att bli osynlig, bräcklig, enveten och ensam? För ensam blir man. Man utkämpar en strid ingen annan tycks förstå. Och även om någon trots allt skulle förstå, skulle man hellre dö än att släppa in den människan i sitt liv.
Eller den ständiga ångesten över att äta normala portioner varje dag, att inte längre uppleva sig själv som speciell? Att inte längre se ut som ett krossat benrangel blir en förlust. En mycket, mycket stor förlust.
Att ständigt jagas av ångesten över att inte längre jaga varje gram? Att orka leva som vanliga människor, orka jobba, kanske orka engagera sig i ett förhållande, men att alltid, varje sekund på dygnet fundera över om man verkligen duger? Att titta sig själv i spegeln och med vansinnig blick verkligen hata sin spegelbild? Att äcklas.
Man älskade den ju när den gav tillbaka en trasig människa med insjunkna axlar och ben som stack ut lite varstans. ... Eller gjorde man det? När ska man egentligen börja älska sig själv? Är det inte dags nu?
Min vän och jag är väldigt lika. Jag älskar henne tills döden skiljer oss åt. Vi har gått igenom samma himlar och samma helveten, och därför förstår jag hennes resonemang till punkt och pricka. Jag fullkomligt hatar att jag vet exakt vad hon menar, och jag skulle göra vad som helst för att vara fri från den insikten.
Chickens don't fly, but they have got the wings...
No matter how hard they try, the bump into things.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar