Ge mig en kärleksfull käftsmäll.

Jag är dum i huvudet. Vissa dagar är jag helt enkelt bara dum i huvudet. Ska man förlika sig med den insikten, om att jag just dessa dagar bara tillfälligt gett bort alla mina hjärnceller, eller kanske göra någonting åt det? Förmodligen det sistnämnda.

Jag är så less på mig själv och mina för tillfället helt jävla idiotiska sätt att förhålla mig till livet på. Jag blir inte lyckligare, jag blir inte piggare och jag blir framförallt inte enklare att leva med.

A little bag of cocaine, please.
Ibland är jag en sådan jävla idiot.
You live and you're supposed to learn, in deed you are...
But I just can't get it, can I?

Jag är sagolikt trött på att bråka med mig själv.
Till vilken nytta?
Var det någon som blev muntrare av min idioti? Nä.

Trodde inte det heller.
Eller gjorde jag?

Ja. Som vanligt kanske jag trodde det.
Jag tror alltid det.
Jag tror att lyckan kommer i takt med att jag pushar mig själv till helt störda gränser.
Det gör den ju inte.
Och det har jag ju insett så så så så så så så så så så såå många gånger förut.

Och ändå.
Men ändå.

Jag är ju bara helt dum i huvudet.
Och jag är såå less på att vara det. Dum i huvudet.

Ge mig kärlek.

Ge mig förståelse.
Ge mig en käftsmäll, någon.
Och gör det nu.