Home is where the heartbreak wraps cold around my bones. Forgives me if I promise to forget what I have known. Ignores and never mentions. I just came waltzing in with stones tied together, with broken bits of string. Time moves so sure... runs rings around the trees. It's silence mocking in the wind against the leaves, for all your loss and gain. The soul defines the suffering.
An illusion is hope born from fear, and now you're right back here. Safe in my arms my dear.
When my heart is too heavy for one...
Att prata med henne kan bara beskrivas på ett sätt. Jag är fyra år gammal, ramlar, står på alla fyra med skrubbsår på mina knän och gråter hejdlöst. Hon är äldre, starkare. Kanske min storasyster. Resolut lyfter hon upp mig i mina galonbyxor, borstar av mig gruset, stryker undan mina tårar. Klappar mig i ryggen, uppmanar mig att ge mig ut och leka igen. Kom igen lillan, det finns fler vattenpölar... Bara för att du ramlade i den här, betyder det inte att du kommer falla pladask i nästa pöl, mkey? Världen är så stor, lilla lilla lillan. Ut och lek nu, lilla sparvöga. Hennes tal är övertygande, jag tvekar ändå. Några sekunder. Hon ler. Jag vågar. För jag vet att hon fångar mig om jag faller. Och hinner hon inte, lyfter hon åtminstone upp mig. Mig och mina galonbyxor. Vi är för alltid i hennes våld. Och vi kan förmodligen inte leva utan henne. Inte lika bra. Och när jag blivit äldre och mina galonbyxor förvandlats till inneboende demoner, tvekar hon inte för att ge sig på dem heller. De är onda, precis som elaksinnade tumörer, klumpar de ihop sig i min hjärna, tar över mig. Berättar för mig att jag inte är tillräcklig. Då är hon där. Snabbt som fan. Och det finns ingenting i hennes personlighet som jag inte är vansinnigt förälskad i...
Vad gjorde jag för att förtjäna henne i mitt liv? Utan henne hade jag varit tillsammans med en tom stor idiot fortfarande, jag hade inte varit i närheten av den jag är idag. Inte i närheten. Jag hade varit lika tom som det som fanns i denna idiots huvud. Och bara hon såg det. Ingen såg det, såsom hon gjorde. Jag bad inte om hjälp, jag bad faktiskt inte om någonting. Möjligtvis om att få vara ifred. Det mötte hon med total ignorans. Hon förstår inte orättvisor, och hon tyckte inte att jag skulle leva i en. Så hon bad mig luta mig mot henne. Jag vågade först inte. Varför skulle jag våga någonting sådant? Det verkade dumt. Befängt. Det var stort, skrämmande och ovant. Jag berättade för henne att jag inte hade några problem. Hon log. Sedan sa hon; Visst inte. Det har jag inte sagt heller.
Men jag gjorde det. Lät henne komma in i mitt liv. I min kamp. Jag öppnade mina sinnen och talade. Säkert i timmar. Väntade på att hon skulle gå. Lessna. Be mig hålla käften. Det gjorde hon inte. Det skulle hon aldrig göra. Men det visste jag inte då. Jag hade faktiskt inte den blekaste om vilken fantastisk människa som satt mittemot mig. Inte då. Nu är det en av mina stora sanningar. Hon är en klok själ. Begåvad. Modig. Och allt hon rör vid förvandlas till guld.
Och det finns inte en enda sekund av mitt liv då jag inte känner en enorm tacksamhet mot henne. För att hon orkade. Bära mig. För att hon orkade dra upp mig ur min säng. För att hon lyssnade. För att hon lät mig älta. Visste hon vad hon gav sig in i ? Förmodligen inte. Gav hon upp? Nej. Ringde hon tills jag svarade? Vem diskade när tallrikarna växte i en hög på väg mot himlen? Vem övertalade mig att jag var fullt kapabel till att stå på mina egna ben? Vem var det, och hur hade jag möjligtvis förtjänat hennes kärlek?
Jag vetefan hur hon lyckades. Det är mycket märkligt. Hur klarar man av att hjälpa någon som inte är intresserad av hjälpen i fråga? Jag vet inte varför hon älskar mig. Men varför jag älskar henne kan väl omöjligt bli tydligare. Jag behöver henne, så som jag behöver luft. Det spelar ingen roll om jag har all luft i världen till mitt förfogande. Skulle hon inte finnas vid min sida skulle jag dö av syrebrist ändå. Jag måste ha henne i mitt liv. Jag skulle aldrig glömma det, men jag förstod det på nytt idag. Älskade plåster.
Att prata med henne kan bara beskrivas på ett sätt. Jag är fyra år gammal, ramlar, står på alla fyra med skrubbsår på mina knän och gråter hejdlöst. Hon är äldre, starkare. Kanske min storasyster. Resolut lyfter hon upp mig i mina galonbyxor, borstar av mig gruset, stryker undan mina tårar. Klappar mig i ryggen, uppmanar mig att ge mig ut och leka igen. Kom igen lillan, det finns fler vattenpölar... Bara för att du ramlade i den här, betyder det inte att du kommer falla pladask i nästa pöl, mkey? Världen är så stor, lilla lilla lillan. Ut och lek nu, lilla sparvöga. Hennes tal är övertygande, jag tvekar ändå. Några sekunder. Hon ler. Jag vågar. För jag vet att hon fångar mig om jag faller. Och hinner hon inte, lyfter hon åtminstone upp mig. Mig och mina galonbyxor. Vi är för alltid i hennes våld. Och vi kan förmodligen inte leva utan henne. Inte lika bra. Och när jag blivit äldre och mina galonbyxor förvandlats till inneboende demoner, tvekar hon inte för att ge sig på dem heller. De är onda, precis som elaksinnade tumörer, klumpar de ihop sig i min hjärna, tar över mig. Berättar för mig att jag inte är tillräcklig. Då är hon där. Snabbt som fan. Och det finns ingenting i hennes personlighet som jag inte är vansinnigt förälskad i...
Vad gjorde jag för att förtjäna henne i mitt liv? Utan henne hade jag varit tillsammans med en tom stor idiot fortfarande, jag hade inte varit i närheten av den jag är idag. Inte i närheten. Jag hade varit lika tom som det som fanns i denna idiots huvud. Och bara hon såg det. Ingen såg det, såsom hon gjorde. Jag bad inte om hjälp, jag bad faktiskt inte om någonting. Möjligtvis om att få vara ifred. Det mötte hon med total ignorans. Hon förstår inte orättvisor, och hon tyckte inte att jag skulle leva i en. Så hon bad mig luta mig mot henne. Jag vågade först inte. Varför skulle jag våga någonting sådant? Det verkade dumt. Befängt. Det var stort, skrämmande och ovant. Jag berättade för henne att jag inte hade några problem. Hon log. Sedan sa hon; Visst inte. Det har jag inte sagt heller.
Men jag gjorde det. Lät henne komma in i mitt liv. I min kamp. Jag öppnade mina sinnen och talade. Säkert i timmar. Väntade på att hon skulle gå. Lessna. Be mig hålla käften. Det gjorde hon inte. Det skulle hon aldrig göra. Men det visste jag inte då. Jag hade faktiskt inte den blekaste om vilken fantastisk människa som satt mittemot mig. Inte då. Nu är det en av mina stora sanningar. Hon är en klok själ. Begåvad. Modig. Och allt hon rör vid förvandlas till guld.
Och det finns inte en enda sekund av mitt liv då jag inte känner en enorm tacksamhet mot henne. För att hon orkade. Bära mig. För att hon orkade dra upp mig ur min säng. För att hon lyssnade. För att hon lät mig älta. Visste hon vad hon gav sig in i ? Förmodligen inte. Gav hon upp? Nej. Ringde hon tills jag svarade? Vem diskade när tallrikarna växte i en hög på väg mot himlen? Vem övertalade mig att jag var fullt kapabel till att stå på mina egna ben? Vem var det, och hur hade jag möjligtvis förtjänat hennes kärlek?
Jag vetefan hur hon lyckades. Det är mycket märkligt. Hur klarar man av att hjälpa någon som inte är intresserad av hjälpen i fråga? Jag vet inte varför hon älskar mig. Men varför jag älskar henne kan väl omöjligt bli tydligare. Jag behöver henne, så som jag behöver luft. Det spelar ingen roll om jag har all luft i världen till mitt förfogande. Skulle hon inte finnas vid min sida skulle jag dö av syrebrist ändå. Jag måste ha henne i mitt liv. Jag skulle aldrig glömma det, men jag förstod det på nytt idag. Älskade plåster.
You put a whole lot of love in my heart.
Ibland viskar hon vackra saker till mig:
- Honey. I know that you're fucked up inside.
Where are your soldiers?
You just might need them tonight...
- Men Jojje. You are my soldier.
And yes, I just might need you tonight.
And the night after that.
Jag menar, hur skulle jag inte kunna älska henne?
Ibland viskar hon vackra saker till mig:
- Honey. I know that you're fucked up inside.
Where are your soldiers?
You just might need them tonight...
- Men Jojje. You are my soldier.
And yes, I just might need you tonight.
And the night after that.
Jag menar, hur skulle jag inte kunna älska henne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar