Hugo.
Idag tog vi en promenad till hundgården, sida vid sida. Så nära varandra, men ack så olika. Jag är en trött halvlevande människa, för tillfället helt utan glöd. Du är en lysande briljant vampyr. Din gång är studsande, hela ditt väsen andas. Du är förväntansfull. Skillnaden mellan oss, är att jag vet vad som komma skall. Jag vet var vår tur leder oss, jag vet hur den okontrollerbara lyckan kommer fylla varje millimeter av din kropp när du inser var vi är på väg. Det vet inte du. För du är en hund. Förvisso en vampyr-hund. Men likväl är du en hund. Du har ingen aning om vad den här dagen kommer att bjuda på. Så hur kommer det sig att du är lyckligare än vad jag är? Över att jag lät dig följa med? Över att du inte vet var du ska? Jag betraktar dig. Du lägger band på dina känslor, du försöker behärska dig. Jag ser att du finner det svårt. Men du försöker. För att du får följa med mig. Du stannar upp, möter min blick några sekunder. Viftar graciöst på din långa svarta vampyr-svans. Du är olagligt vacker. Du är nöjd. Du är helt nöjd över det enkla faktum att du faktiskt fick följa med. För dig spelar inte målet någon roll, i din värld är vägen det viktigaste.
Vi traskar vidare. Du känner igen vägen under dina trampdynor. Du har gått här många gånger förut. En stor gulvit golden retrevier korsar gatan framför oss. Din bröstkorg darrar av upphetsning. Du vill dit. Du vet att du inte får. Men oh, du vill, du vill, du vill. Just nu finns det absolut ingenting du hellre vill. Jag brukar titulera mig som en människa som lever i nuet. Du krossar mig med hästlängder. Det finns ingen som lever i nuet såsom du gör.
Väl framme i hundgården dör du nästan av den adrenalinkick du får av att se tolv andra jyckar. Och alla är där, bara för att leka med dig. Du får leka med vem du vill. Vem du vill. Jag märker att insikten är alldeles för stor för dig. Du gör dig smått omöjlig, det tar lång tid att ta av dig kopplet. Jag tackar någon vänlig högre makt för att jag satte på dig din nosgrimma idag. Du är stark som en liten häst. Din rygg går till mitten av mina lår, du har vuxit enormt de sista månaderna. Jag släpper dig. Kunde du behärska mitt språk skulle du förmodligen ha utropat;
- ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN...!
I en halvtimme spelar du Allan i en värld jag inte har tillgång till. Ni pratar ert språk, käbblar, flörtar, muckar, busar. Jag är utanför den världen. Men det gör mig lycklig att se hur snabbt du tar in allt det jag är oförmögen att ge dig. När du galopperar för fulla muggar, flyger över gräset, hoppar över några hundar som inte klarar av att hålla ditt tempo, kan jag riktigt se hur stolt du är. Du behöver inte ens anstränga dig, ändå är du snabb som vinden, och du njuter av att veta om det.
Vi går hem. Du och jag. Du är uppe i varv, ditt lilla hjärta slår fortfarande hårt, hårt. Efter halva vägen slappnar du av, andas ut. Vänder ditt underbara huvud mot mig, ser på mig, som för att säga tack. Din tacksamhet fascinerar mig. Jag förstår att jag har mycket att lära av ditt sätt att vara. Ditt totala brist på egoism. Du bara ger och ger, ger allt du har, och hoppas att der räcker. Det gör det. Älskade bästa vän, om du ändå anade hur mycket kärlek du ger mig.
Nu ligger du på din favoritpläd nedanför mina fötter. Du tycker om att vara nära. De dagar då inte ens jag vill vara nära mig själv, vill du vara nära. När allt jag rör vid förvandlas till skit, när min själ är trasig, ställer du utan några restriktioner upp som mitt plåster. Det betyder allt. Du betyder allt. Du är så fantastisk att mitt hjärta brister. Vi pratar inte samma språk, men ingen förstår mig som du. Ingen är som du, lilla vampyrhund.
Och jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar