Vissa dagar är tystnaden i mitt huvud så skarp att jag låter bli att andas.
I mitt bröst pumpar en jävla massa svårdefinierad adrenalin. Var är den på väg? Vad vill den säga? Och hur jag än förskjuter omvärlden, kan jag bara ana små viskningar, om någonting större än det här. Jag vet att det finns. Jag kniper mina ögon och mina läppar och hela min själ och dunkar in meddelandet i mitt huvud. Det finns någonting större. Det finns. Jag lever efter devisen att om jag bara låtsas tillräckligt länge, blir mina fantasier verklighet. Vid det här laget borde jag verkligen ha lärt mig att livet inte fungerar så.
Det handlar om att jag ska ruska om i det lilla liv som är mitt, och förvandla det, med vilka medel som helst, till det jag önskar. Men denna evinnerliga trötthet. Om bara denna trötthet kunde överge mig. Hur kom den hit? När ska den gå? Vik hädan usling, jag har bättre saker för mig. Du har tagit dig rättigheter, och det är inte populärt. Du fattar väl fan bäst själv att ingen människa orkar vara sjuk två och en halv månad i sträck? Jag avskyr dig.
Imorgon ska jag vara radikal, omöjlig, konstnärlig, fantastisk, och livsbejakande.
Varför finns det alltid ett imorgon? Idag då?
Sammanfattningen av dagen lördag innehåller alldeles för mycket diskande, för lite möten med spännande människor, drivor med gamla viktiga papper som uppenbarligen inte får slängas bort, under inga som helst omständigheter... (Jag gäspar faran mitt i ansiktet, och slänger hälften.)
För lite kulinarisk mat (Jag tvekar på att mina svensson-mackor med gurka platsar i det facket.) Och ve och fasa. Den innehåller Melodifestivalen. Ja förlåt, men jag kan inte hjälpa det, jag var tvungen. Jag skyller på Lasse Lindh. Det var ju honom jag ville se. Antiklimax.
Vissa dagar vill man bara dö.
Jag sållar mig till mängden.
Idag... finns inte.
Ge mig styrka.
I mitt bröst pumpar en jävla massa svårdefinierad adrenalin. Var är den på väg? Vad vill den säga? Och hur jag än förskjuter omvärlden, kan jag bara ana små viskningar, om någonting större än det här. Jag vet att det finns. Jag kniper mina ögon och mina läppar och hela min själ och dunkar in meddelandet i mitt huvud. Det finns någonting större. Det finns. Jag lever efter devisen att om jag bara låtsas tillräckligt länge, blir mina fantasier verklighet. Vid det här laget borde jag verkligen ha lärt mig att livet inte fungerar så.
Det handlar om att jag ska ruska om i det lilla liv som är mitt, och förvandla det, med vilka medel som helst, till det jag önskar. Men denna evinnerliga trötthet. Om bara denna trötthet kunde överge mig. Hur kom den hit? När ska den gå? Vik hädan usling, jag har bättre saker för mig. Du har tagit dig rättigheter, och det är inte populärt. Du fattar väl fan bäst själv att ingen människa orkar vara sjuk två och en halv månad i sträck? Jag avskyr dig.
Imorgon ska jag vara radikal, omöjlig, konstnärlig, fantastisk, och livsbejakande.
Varför finns det alltid ett imorgon? Idag då?
Sammanfattningen av dagen lördag innehåller alldeles för mycket diskande, för lite möten med spännande människor, drivor med gamla viktiga papper som uppenbarligen inte får slängas bort, under inga som helst omständigheter... (Jag gäspar faran mitt i ansiktet, och slänger hälften.)
För lite kulinarisk mat (Jag tvekar på att mina svensson-mackor med gurka platsar i det facket.) Och ve och fasa. Den innehåller Melodifestivalen. Ja förlåt, men jag kan inte hjälpa det, jag var tvungen. Jag skyller på Lasse Lindh. Det var ju honom jag ville se. Antiklimax.
Vissa dagar vill man bara dö.
Jag sållar mig till mängden.
Idag... finns inte.
Ge mig styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar