No one brings you down like I.

The sadness in you eyes won't go away
- It becomes you.

Dina ord bränner i min själ. Eld. Dina ord. Gårdagens ord. Ekar. Dunkar mot mina båda hjärnhalvor. Den logiska och den så fylld till bredden av känslor. Du finns där. Överallt kan jag se dig, känna dig. Och hur skulle jag någonsin kunna be dig att förstå, när jag inte kan förstå själv, hur jag än försöker.

Out of sight.

När tar kärleken slut? När är den inte längre tillräcklig? När var inte längre du tillräcklig för mig? Var det ens så? Jag vill inte att det ska vara så. Det krossar mitt hjärta att höra dig säga att du inte räckte till. Att det du gav inte var tillräckligt. Tillräckligt för mig. Vem utger jag mig för att vara? Vem är jag att bestämma vad som är tillräckligt och inte?
Men du har kanske rätt på ett sätt... Det vi hade kanske var tillräckligt. Jag kanske bara behövde någonting annorlunda. Ett annorlunda liv. Med annorlunda människor, nya vägar, nya upplevelser. Jag trodde inte du kunde ge mig det. Eller... Jag var säker på att du inte kunde ge mig det. Och det handlade inte om att din förmåga att vara tillräcklig. Det handlar om mina unga nyfikna nosande steg mot det jag trodde var större. Var det det? Jag vet inte. Var det du gav mig det största? Den kravlösa totala kärleken, kanske är det den som var störst. Förmodligen.

Kanske var den insikten alldeles för stor för mig, just då. Jag kunde inte hantera den. Jag tog den för givet. Jag hatar att jag gjorde det. Det är fult och hemskt men sant. Jag kunde inte släppa in dig, och all din kärlek, i mitt liv just då. Jag var sårad, ung och dum. Du sårade mig, och jag var långsint som fan, och sårade dig tusen gånger mer än du varit i närheten av att såra mig. Och till min förvåning stannade du kvar. Du vägrade tro på att det som varit så vackert skulle sluta med ett stort svart fuck you över sig. Jag ljög om löjliga saker, jag smutskastade allt som var vi för att du under alkoholens vingar gjort något som kan hända vem som helst. Jag förstår det nu. Att det inte var så farligt. Men just då, just då, ville jag att du skulle lida precis lika mycket som jag led förra sommaren. Jag ville täcka dina ögon med mitt mörker, karva i din själ för att du skulle förstå, att det gjorde ont, ont, ont. Det var barnsligt, men jag kunde inte tänka rationellt, jag kunde inte tänka överhuvudtaget, ville bara få ditt hjärta att gå i lika många bitar som mitt gick itu i.

Jag ville ha rättvisa. Och du tog emot, tog emot, tog emot. Du grät. Jag hade aldrig sett dig gråta förut. Aldrig någonsin. Du skakade.
-Gå inte, snälla....
Men jag gick. För jag tyckte att jag var starkare än vad du var. För att folk sa att jag förtjänade bättre. Jag lyssnade. Jag lyssnade på alla utom på dig. För jag kunde inte. För om sanningen ska fram, vilket jag har bestämt mig för att den ska, så älskade jag dig fortfarande så som elden brinner i helvetet. Jag var förbannad. Kände mig lurad, förd bakom ljuset, bedragen. Och jag svor på att aldrig mer känna så igen. Jag gjorde allt som jag anade kunde såra dig. Jag gled in i ett destruktivt liv, där jag baddade mina sår med för mycket sprit och för många cigaretter. Du försökte förstå. Jag ville inte att du skulle förstå. Jag klamrade fast mig vid vänner, vi drack vin, flaska efter flaska. Och vi pratade om vilken idiot du var. Tills du, en dag, hade genomgått förvandligen från en vanlig älskade människa som gjort ett misstag, till en regelrätt idiot. Det var inte du som var idioten. Det var jag. Det var jag som gjorde dig till idiot.

Och hela tiden har du stått vid min sida. Stöttat. På alla sätt du kunnat. Hängett dig. Offrat dig. Burit mig, fastän du knappt kunnat gå själv. Jag kan omöjligt beskriva vad det betyder.
Vad du betyder. Jag har inte glömt, och jag ska aldrig glömma. Allt du är. Allt det du omedvetet tvingat mig till att upptäcka. Din kärlek är stor. Likaså min kärlek för dig.


Och allt jag kan be om, är ditt förlåt.


Oh I've been a liar, and I know I've been a fool.
Oh, I know that I've left you, in places of despair.