söndag 28 december 2008
onsdag 12 november 2008
tisdag 28 oktober 2008
torsdag 23 oktober 2008
Ibland är jag rädd för livet.
Ida. Ibland när jag tänker att ingen annan människa i hela jävla världen skulle förstå varför jag resonerar och reagerar så som jag gör, kommer jag ihåg att du finns. Och att du skulle förstå. Och även om hela världen skriker att vi har fel, vi har fel, man kan inte tänka så och inte känna si, det går inte för det är fel det är fel det är fel... Då vet jag att du kan känna så, att du kan tänka så, och det gör det lite mindre ensamt. Att du förstår. Att du känner precis det jag känner.
Ibland vill jag skjuta över alla mina känslor på dig, för att liksom rättfärdiga dem. För att höra dig upprepa mina issues med din röst som alltid döljer ett skratt. Även när du är ledsen klarar du av att le. Och du får mina dödsstora problem att flyga iväg som små vindpustar. Jag behöver dela det som är jag med dig. För att förstå mig själv.
Mest kanske för att jag inte ska känna mig som en idiot. Vilket jag hemskt ofta gör, spännande nog.
Och jag saknar dig så jävla mycket vissa dagar.
Jag saknar ditt skratt, hur du på något märkligt sätt alltid lyckas få mig att le när jag helst vill gråta. Du har det. Det där som jag behöver ibland, som ingen annan har. När jag är rädd för livet gör det ingenting om du inte heller har några svar. Bara vetskapen om att vi har samma frågor, samma rädslor, gör mig lugn.
Ibland vill jag skjuta över alla mina känslor på dig, för att liksom rättfärdiga dem. För att höra dig upprepa mina issues med din röst som alltid döljer ett skratt. Även när du är ledsen klarar du av att le. Och du får mina dödsstora problem att flyga iväg som små vindpustar. Jag behöver dela det som är jag med dig. För att förstå mig själv.
Mest kanske för att jag inte ska känna mig som en idiot. Vilket jag hemskt ofta gör, spännande nog.
Och jag saknar dig så jävla mycket vissa dagar.
Jag saknar ditt skratt, hur du på något märkligt sätt alltid lyckas få mig att le när jag helst vill gråta. Du har det. Det där som jag behöver ibland, som ingen annan har. När jag är rädd för livet gör det ingenting om du inte heller har några svar. Bara vetskapen om att vi har samma frågor, samma rädslor, gör mig lugn.
onsdag 22 oktober 2008
Doin' the same mistake twice...
Överallt jag ser, ser jag problem.
Begraver mina drömmar med fel och lindar in dem i omöjligheter.
Trycker undan känslor jag vet att jag har svårt att hantera.
Vad vill jag?
Vara lycklig.
Och vad krävs för att uppnå ett stadium av lycka?
Hur långt är jag villig att gå för att nå mitt lugn?
Finns det redan här? Är det bara jag som inte ser det?
Det krävs så jävla lite för att jag ska avfärda mina framgångar som totalt värdelösa.
Så lite.
Och vad är en framgång?
Hur gör jag för att sluta mäta mig själv med andra?
Överallt ser jag någon som är mer framgångsrik, nägon som är sötare, någon som är trevligare, någon med större social kompetens. Och någon som lever ut sina drömmar.
Vilka är mina drömmar?
Drömmer jag om pengar? Nej, för jag vet att lyckan inte kommer på köpet.
Drömmer jag om att uppnå stora resultat?
Ja.
Med vad, med vad, med vad?
Jag kan bara arbeta med något, arbeta hårt med något, om jag VET att det ger utdelning.
Jag är så vansinnigt rädd för att våga mig på nya saker, för att det aldrig blir som jag tänkt mig.
Jag är så rädd för att misslyckas.
Rädd för att inte duga.
Så jag anpassar mig. Efter vad jag tror att människor förväntar sig.
Läser ut saker ur folks reaktioner gentemot mig som är helt felaktiga.
Klankar ned på mig själv. Dömer mig själv.
På något sätt känner jag mig instängd.
Jag stänger in mig, i mig själv.
Bedövar mina sinnen.
Jag har så starka skrik inuti mig. Röster som blir vansinniga över att inte bli hörda. Över att inte få tala. Jag vill säga någonting, det känns som att jag vill berätta något för hela världen.
Men återigen. Jag tror inte på mig själv. Tror inte på att någon vill höra det jag vill säga.
Just nu... Skit.
Crap crap crap.
Jag vill skrika så högt att allt glas runt omkring mig krossas
likväl förblir jag tyst.
och jag hör inte ens mina egna tankar.
jag bara är.
Och jag vill inte ha det så.
Jag vill vara levande och färggrann och fantastisk i allt det som är jag.
Jag klarar inte av att vara medelmåttig. Jag vill vara bäst på det jag gör. Göra skillnad.
Jag vill fanimej göra skillnad.
Begraver mina drömmar med fel och lindar in dem i omöjligheter.
Trycker undan känslor jag vet att jag har svårt att hantera.
Vad vill jag?
Vara lycklig.
Och vad krävs för att uppnå ett stadium av lycka?
Hur långt är jag villig att gå för att nå mitt lugn?
Finns det redan här? Är det bara jag som inte ser det?
Det krävs så jävla lite för att jag ska avfärda mina framgångar som totalt värdelösa.
Så lite.
Och vad är en framgång?
Hur gör jag för att sluta mäta mig själv med andra?
Överallt ser jag någon som är mer framgångsrik, nägon som är sötare, någon som är trevligare, någon med större social kompetens. Och någon som lever ut sina drömmar.
Vilka är mina drömmar?
Drömmer jag om pengar? Nej, för jag vet att lyckan inte kommer på köpet.
Drömmer jag om att uppnå stora resultat?
Ja.
Med vad, med vad, med vad?
Jag kan bara arbeta med något, arbeta hårt med något, om jag VET att det ger utdelning.
Jag är så vansinnigt rädd för att våga mig på nya saker, för att det aldrig blir som jag tänkt mig.
Jag är så rädd för att misslyckas.
Rädd för att inte duga.
Så jag anpassar mig. Efter vad jag tror att människor förväntar sig.
Läser ut saker ur folks reaktioner gentemot mig som är helt felaktiga.
Klankar ned på mig själv. Dömer mig själv.
På något sätt känner jag mig instängd.
Jag stänger in mig, i mig själv.
Bedövar mina sinnen.
Jag har så starka skrik inuti mig. Röster som blir vansinniga över att inte bli hörda. Över att inte få tala. Jag vill säga någonting, det känns som att jag vill berätta något för hela världen.
Men återigen. Jag tror inte på mig själv. Tror inte på att någon vill höra det jag vill säga.
Just nu... Skit.
Crap crap crap.
Jag vill skrika så högt att allt glas runt omkring mig krossas
likväl förblir jag tyst.
och jag hör inte ens mina egna tankar.
jag bara är.
Och jag vill inte ha det så.
Jag vill vara levande och färggrann och fantastisk i allt det som är jag.
Jag klarar inte av att vara medelmåttig. Jag vill vara bäst på det jag gör. Göra skillnad.
Jag vill fanimej göra skillnad.
A pulse, your pulse
is the only thing I can remember.
Väntar på värmen igen.
Är det hösten som kväver mina drömmar med sin blåst?
Är det hösten den kalla kalla hösten som gör mig frusen?
Är det den igen?
Ja, nu är den här igen.
Och jag kastar mig in i din varma famn
för att inte förfrysa
nu igen nu igen
You run your hands in my neck
and I feel all warm again all again
lika fire like fire
Standing there
in the darkest of nights
then he smiled
light up the dark
light up light up och please light me up.
Och allting jag drömt om känns dolt
som att det fortfarande lever någonstans i det förgångna
medan jag ligger här och undrar var jag ska söka
vad jag ska söka
ligger de där och väntar
bidar sin tid.
drömmarna
bidar sin tid.
och de kunde inte gömma sig bättre.
Eller är det jag som glömt hur man letar?
Hide and seek
hide and fucking seek
is the only thing I can remember.
Väntar på värmen igen.
Är det hösten som kväver mina drömmar med sin blåst?
Är det hösten den kalla kalla hösten som gör mig frusen?
Är det den igen?
Ja, nu är den här igen.
Och jag kastar mig in i din varma famn
för att inte förfrysa
nu igen nu igen
You run your hands in my neck
and I feel all warm again all again
lika fire like fire
Standing there
in the darkest of nights
then he smiled
light up the dark
light up light up och please light me up.
Och allting jag drömt om känns dolt
som att det fortfarande lever någonstans i det förgångna
medan jag ligger här och undrar var jag ska söka
vad jag ska söka
ligger de där och väntar
bidar sin tid.
drömmarna
bidar sin tid.
och de kunde inte gömma sig bättre.
Eller är det jag som glömt hur man letar?
Hide and seek
hide and fucking seek
tisdag 14 oktober 2008
Och makten kalasar på hans revben.
I grund och botten är jag ändå en fri själ.
Och ingenting kan ändra på det.
Det här samhället må staka upp sina regler och glittriga konventioner
men hellre dör jag än lägger mig under någon annans piska.
Du ska göra si och du ska göra så.
Säger vem?
Säger en kostymnisse även kallad politiker?
Som även han suttit en gång i sandlådan fri från åsikter och endast fylld av känslor.
Vad hände med din upprymdhet inför livet, inför framtiden, oh kära kostymnisse?
Varför ska jag lyssna på dig?
Ja?
Varför ska vi göra det?
Du kan bättre.
Jag befinner mig hellre på samhällets botten,
ty jag tror, att det är jag som är rikare än vad du är.
För mitt hjärta slår fortfarande. Pulserar.
Kan du ens höra ditt?
Kommer du ihåg tiden i sandlådan med rosa spaden med lilla hinken med galonbyxorna med knäppning fram på brösten? Kommer du ihåg? Kommer du ihåg tiden innan du blev galen av makten? När lycka var viskningar från träden, från vinden, från lukten av kärlek?
Trodde inte det heller.
Och ingenting kan ändra på det.
Det här samhället må staka upp sina regler och glittriga konventioner
men hellre dör jag än lägger mig under någon annans piska.
Du ska göra si och du ska göra så.
Säger vem?
Säger en kostymnisse även kallad politiker?
Som även han suttit en gång i sandlådan fri från åsikter och endast fylld av känslor.
Vad hände med din upprymdhet inför livet, inför framtiden, oh kära kostymnisse?
Varför ska jag lyssna på dig?
Ja?
Varför ska vi göra det?
Du kan bättre.
Jag befinner mig hellre på samhällets botten,
ty jag tror, att det är jag som är rikare än vad du är.
För mitt hjärta slår fortfarande. Pulserar.
Kan du ens höra ditt?
Kommer du ihåg tiden i sandlådan med rosa spaden med lilla hinken med galonbyxorna med knäppning fram på brösten? Kommer du ihåg? Kommer du ihåg tiden innan du blev galen av makten? När lycka var viskningar från träden, från vinden, från lukten av kärlek?
Trodde inte det heller.
torsdag 25 september 2008
Oh, darling!
Det här med att vela mellan olika saker är ju verkligen min grej.
Tyvärr.
Jag har hört att jag är så oförutsägbar att jag blir förutsägbar.
Folk säger att det stämmer.
Folk som känner mig då alltså.
För er vanliga dödliga människor tenderar jag till att alltid göra märkliga val.
Now and forever.
Och jag bryr mig inte om ni inte förstår.
Huvudsaken är väl att jag någonstans
ser någon mening i alla mina tankar.
Den enda man måste kunna försvara sina val inför
är väl ändå sig själv.
Och jag har för länge sedan förstått att det är få saker jag begriper.
Däri inkluderar jag mig själv.
Det är faktiskt väldigt spännande.
Jag har liksom slutat att förvåna mig själv.
I mitt huvud har jag gått igenom så vansinnigt många små kortfilmer om hur mitt liv ska te sig, vilka vägar jag ska vandra, att det tenderar till att kännas som om jag alltid vetat vad som ska inträffa i mitt liv.
Idag träffade jag min syster.
Det var alldeles för länge sedan sist.
Jag förstod det när hon kramade mig länge och hårt och utbrast; åh, älskling!
Jag hade glömt att jag var hennes älskling.
Jag hade glömt.
Vissa saker är underbara att komma ihåg.
Jag har för övrigt inhandlat mig en skinande ny gitarr
som ska ta mig the stairway to heaven.
Hade jag tänkt.
Jag drömmer stort och faller långt.
But it's not the fall that hurts,
it's when you hit the ground.
Peace out/ Hendrix.
Tyvärr.
Jag har hört att jag är så oförutsägbar att jag blir förutsägbar.
Folk säger att det stämmer.
Folk som känner mig då alltså.
För er vanliga dödliga människor tenderar jag till att alltid göra märkliga val.
Now and forever.
Och jag bryr mig inte om ni inte förstår.
Huvudsaken är väl att jag någonstans
ser någon mening i alla mina tankar.
Den enda man måste kunna försvara sina val inför
är väl ändå sig själv.
Och jag har för länge sedan förstått att det är få saker jag begriper.
Däri inkluderar jag mig själv.
Det är faktiskt väldigt spännande.
Jag har liksom slutat att förvåna mig själv.
I mitt huvud har jag gått igenom så vansinnigt många små kortfilmer om hur mitt liv ska te sig, vilka vägar jag ska vandra, att det tenderar till att kännas som om jag alltid vetat vad som ska inträffa i mitt liv.
Idag träffade jag min syster.
Det var alldeles för länge sedan sist.
Jag förstod det när hon kramade mig länge och hårt och utbrast; åh, älskling!
Jag hade glömt att jag var hennes älskling.
Jag hade glömt.
Vissa saker är underbara att komma ihåg.
Jag har för övrigt inhandlat mig en skinande ny gitarr
som ska ta mig the stairway to heaven.
Hade jag tänkt.
Jag drömmer stort och faller långt.
But it's not the fall that hurts,
it's when you hit the ground.
Peace out/ Hendrix.
onsdag 24 september 2008
Kärleksbrev.
Det kommer kanske inte alltid vara vi två...
Bara så länge det finns stjärnor
och våra hjärtan klarar av att slå.
I dina armar klarar jag av att möta vilka motgångar som helst.
För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet.
Och världen förtjänar inte dig.
För du är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fult.
Det finns ingen gräns
för hur mycket jag älskar dig.
What's the story
No morning glory.
Jag är levande död.
Stackers stackers lille mig.
Om någon skulle vilja komma hem till mig och lyfta på locket till min tvättkorg och kanske tvätta lite saker som befinner sig däri, skulle jag bli väldigt glad.
För jag har så mycket annat att göra, just idag.
Jag måste till exempel se på film hela dagen, dricka tolv liter vatten för att kompensera för de där tolv ölen igår, kanske måste jag också äta några djungelvrålsklubbor, beställa hämtmat och dra för alla gardiner och vänta tills mitt huvud börjar fungera normalt igen. ( Det har det ju iofs inte gjort på flera år, så det vore ju synnerligen ett smärre mirakel om det skulle börja fungera igen just idag. )
Den bästa flickan att spendera en dag som denna med heter Ida och det är mycket synd att hon inte sitter i soffan bredvid mig, med exakt samma sprängande huvudvärk. Kanske inte så synd för henne, för hon har säkert mycket annat att stå i, men ytterst synd för mig.
Kom hit flicka lilla, det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Det borde vara olagligt att behöva vara utan denna flicka en dag som denna.
Måste försöka utveckla tunnelseende så jag kan titta bara på tv:n, och inte överhuvudtaget på röran i resten av lägenheten. Jag misstänker att Hugo också hade fest igår. Enmansfest.
verkar ha varit ett jävla partaj. Det är alltid lika roligt att komma hem och hitta delar av en hel limpa i hallen. Resten av lägenheten var också ganska smått begravd i bröd. Jag ljuger om jag säger att jag städat undan det. Istället försöker jag ta små hoppsasteg mellan brödbitarna.
Någonting säger mig att den här dagen inte kommer bli särskilt produktiv.
Jag är levande död.
Stackers stackers lille mig.
Om någon skulle vilja komma hem till mig och lyfta på locket till min tvättkorg och kanske tvätta lite saker som befinner sig däri, skulle jag bli väldigt glad.
För jag har så mycket annat att göra, just idag.
Jag måste till exempel se på film hela dagen, dricka tolv liter vatten för att kompensera för de där tolv ölen igår, kanske måste jag också äta några djungelvrålsklubbor, beställa hämtmat och dra för alla gardiner och vänta tills mitt huvud börjar fungera normalt igen. ( Det har det ju iofs inte gjort på flera år, så det vore ju synnerligen ett smärre mirakel om det skulle börja fungera igen just idag. )
Den bästa flickan att spendera en dag som denna med heter Ida och det är mycket synd att hon inte sitter i soffan bredvid mig, med exakt samma sprängande huvudvärk. Kanske inte så synd för henne, för hon har säkert mycket annat att stå i, men ytterst synd för mig.
Kom hit flicka lilla, det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Det borde vara olagligt att behöva vara utan denna flicka en dag som denna.
Måste försöka utveckla tunnelseende så jag kan titta bara på tv:n, och inte överhuvudtaget på röran i resten av lägenheten. Jag misstänker att Hugo också hade fest igår. Enmansfest.
verkar ha varit ett jävla partaj. Det är alltid lika roligt att komma hem och hitta delar av en hel limpa i hallen. Resten av lägenheten var också ganska smått begravd i bröd. Jag ljuger om jag säger att jag städat undan det. Istället försöker jag ta små hoppsasteg mellan brödbitarna.
Någonting säger mig att den här dagen inte kommer bli särskilt produktiv.
måndag 22 september 2008
Geek
Yeah, you're such a geek.
Det stod nåt om ett slott, där var ett skjul.
Jag har blivit luuhuurad.
Aha.
Tralala.
Ibland är det bara så vansinnigt skön känsla när man inser att någon inte alls stämde överens med den bilden man lyckats måla upp. Det var liksom inte i närheten av någon Picasso-målning. Aldrig någonsin. Det handlar inte om kärlek, när man vägrar se en annan människas brister, det handlar fan om en het jävla önskan att man äntligen hittat det man letar efter. Att selektera ut de egenskaper man kanske slutligen kommer att älska, och att lägga till en hel del andra små egenheter, är så långt ifrån kärlek man kan komma. Och det är helt fantastiskt att jag aldrig mer kommer känna mig som ditt tidsfördriv.
Det skålar vi på.
My mama felt she never liked you, neither did my friends.
Det hindrar mig dock inte från att undra om du någonsin kommer att älska en annan människa ens hälften så mycket som du älskar dig själv, my dear Narcissus.
Fascinerande.
...but still, nothing but a geek.
Det stod nåt om ett slott, där var ett skjul.
Jag har blivit luuhuurad.
Aha.
Tralala.
Ibland är det bara så vansinnigt skön känsla när man inser att någon inte alls stämde överens med den bilden man lyckats måla upp. Det var liksom inte i närheten av någon Picasso-målning. Aldrig någonsin. Det handlar inte om kärlek, när man vägrar se en annan människas brister, det handlar fan om en het jävla önskan att man äntligen hittat det man letar efter. Att selektera ut de egenskaper man kanske slutligen kommer att älska, och att lägga till en hel del andra små egenheter, är så långt ifrån kärlek man kan komma. Och det är helt fantastiskt att jag aldrig mer kommer känna mig som ditt tidsfördriv.
Det skålar vi på.
My mama felt she never liked you, neither did my friends.
Det hindrar mig dock inte från att undra om du någonsin kommer att älska en annan människa ens hälften så mycket som du älskar dig själv, my dear Narcissus.
Fascinerande.
...but still, nothing but a geek.
söndag 21 september 2008
Drive me crazy
Is that alright with you, leave my gun away when it's loaded?
Ibland funderar jag på att skriva en bok.
Men hur gör människor för att kunna hålla liv i ett ämne under så ofattbart många sidor?
Och vem trodde jag skulle läsa den?
Till vem skulle jag skriva den?
För vem?
Till mig själv? För min egen skull?
Och hur intressant skulle det vara att ta del av?
Det jag tycker.
Jag kan nog bara skriva om kärlek.
Det är allt jag förstår mig på.
Förlåt, allt jag nästan förstår mig på.
Jag vet inte vad rättvisa är,
jag vet inte varför människor envisas med att hålla kvar sin stolthet så högt i alla väder.
Jag vet inte varför folk slår ihjäl varandra, jag vet inte varför krig finns.
Jag vet inte varför vi är så dumma i huvudet och förstör den enda världen vi har.
Jag vet nästan ingenting, och jag vet om att jag inget vet.
Men en sak vet jag.
Och det är att utan kärlek
Utan kärlek
Vore mänskligheten för länge sedan död och begraven
under maktens vingar krossad och trampad på.
Med kärlek kommer vilja kommer kraft kommer medmänsklighet
med kärlek kommer alla dessa starka känslor vi inte förstår oss på
Och det är det enda jag någonstans kan förstå.
This has got to die
This has to stop.
Sluta krossa mänskligheten, idioter.
Och börja älska.
Lär er tala kärlekens språk
och ni skall bli visare än någon annan.
Älska, för guds skull.
Ibland funderar jag på att skriva en bok.
Men hur gör människor för att kunna hålla liv i ett ämne under så ofattbart många sidor?
Och vem trodde jag skulle läsa den?
Till vem skulle jag skriva den?
För vem?
Till mig själv? För min egen skull?
Och hur intressant skulle det vara att ta del av?
Det jag tycker.
Jag kan nog bara skriva om kärlek.
Det är allt jag förstår mig på.
Förlåt, allt jag nästan förstår mig på.
Jag vet inte vad rättvisa är,
jag vet inte varför människor envisas med att hålla kvar sin stolthet så högt i alla väder.
Jag vet inte varför folk slår ihjäl varandra, jag vet inte varför krig finns.
Jag vet inte varför vi är så dumma i huvudet och förstör den enda världen vi har.
Jag vet nästan ingenting, och jag vet om att jag inget vet.
Men en sak vet jag.
Och det är att utan kärlek
Utan kärlek
Vore mänskligheten för länge sedan död och begraven
under maktens vingar krossad och trampad på.
Med kärlek kommer vilja kommer kraft kommer medmänsklighet
med kärlek kommer alla dessa starka känslor vi inte förstår oss på
Och det är det enda jag någonstans kan förstå.
This has got to die
This has to stop.
Sluta krossa mänskligheten, idioter.
Och börja älska.
Lär er tala kärlekens språk
och ni skall bli visare än någon annan.
Älska, för guds skull.
fredag 19 september 2008
När man är sjuk.
När man är sjuk får man ligga en hel dag i soffan utan att knappt röra sig en endaste liten bit.
Möjligtvis sträcka sig efter godispåsen.
Om man orkar.
När man är sjuk får man ligga och titta på gamla Disney-filmer flera timmar i sträck.
Man får vara ynklig och liten och be om hjälp med det minsta lilla.
För det FÅR man när man är sjuk.
Och det är precis vad jag tänker åstadkomma idag.
Absolut ingenting.
För det får man, när man är sjuk.
Och när jag är klar med att göra ingenting, så ska jag göra ingenting en liten stund till.
And I will enjoy.
Möjligtvis sträcka sig efter godispåsen.
Om man orkar.
När man är sjuk får man ligga och titta på gamla Disney-filmer flera timmar i sträck.
Man får vara ynklig och liten och be om hjälp med det minsta lilla.
För det FÅR man när man är sjuk.
Och det är precis vad jag tänker åstadkomma idag.
Absolut ingenting.
För det får man, när man är sjuk.
Och när jag är klar med att göra ingenting, så ska jag göra ingenting en liten stund till.
And I will enjoy.
måndag 1 september 2008
She used to be an iron horse
Det finns inte tillräckligt med plats i mitt huvud för alla mina tankar.
Inte idag heller. Jag skulle inte påstå att det är speciellt ovanligt eller nytt för just den här dagen.
Allting blir vad man gör det till.
Men jag har aldrig någonsin vetat vad jag vill.
Eller jo.
Rättelse:
Jag har aldrig kunnat kombinera de saker jag vill, så jag gör alltsammans på samma gång och det slutar med att allting blir halvdant. Jag kan helt enkelt inte nöja mig.
Min mor säger att det är det livet handlar om. Att kunna välja. Och att faktiskt göra det.
Och att sedan stå för sitt val.
Jag vet inte hur man gör, jag vet inte hur man lever så.
I min själ cirkulerar tusen olika viljor, en miljon drömmar, som alla på något sätt vill ha mest plats. Jag kan inte välja.
Jag mötte en gång en man som sa att han ville ha allt och uppleva allt.
Jag tyckte det var ett märkligt sätt att se på livet.
Först nu förstår jag.
Inte honom, för han vill inte bli förstådd.
Vissa människor vill inte det, förstår ni.
Men jag förstår vad han menade med det.
Jag har mycket svårt för att göra saker halvdant.
Att nöja mig med att vara ganska duktig på något.
För jag vill vara bäst, jag vill bli beundrad och jag vill känna att ingen annan i världen är lika grym som jag är. På någon enda liten jävla sak.
Så bra som mitt bästa är, precis så bra vill jag vara.
På allt jag tar mig för.
Jag är halvsnygg, vissa dagar är jag sjukt snygg och andra halvful.
Ibland är jag lika social som en dövstum, och andra gånger håller jag låda längst fram på scen.
(Titta på mig, titta på mig, titta på mig, se mig då för fan.) Jag kan utan problem få allas uppmärksamhet på fyra sekunder, lika väl som jag kan försvinna tyst och grå i ett mörkt ensamt hörn tio minuter senare, helt oförmögen att ens kunna stava till ordet självkänsla. Jag är sjukt vettig ibland, nästintill klok och kan medverka i fantastiska diskussioner... När jag inte är helt omöjlig att ha och göra med alltså, om vi alltså bortser från de dagar då jag vägrar att kompromissa överhuvudtaget, när det som sägs inte alls stämmer överens med vad jag just hörde. Jag är så jävla uppåner och bakåtvänd ibland att till och med jag tycker att jag är en väldigt svårhanterlig kvinna dessa dagar.
But if this is my best,
my best won't do.
But I am right, and I am free
And I will fight
And you will see.
För att liksom kompensera för alla de gånger jag kastar mig huvudstupa in i saker, ägnar jag ibland hela dagar till att fundera över saker jag inte borde ägna dagar åt att fundera över.
Det är mycket märkligt och jag borde verkligen sluta upp med det genast. Faktiskt.
Inte idag heller. Jag skulle inte påstå att det är speciellt ovanligt eller nytt för just den här dagen.
Allting blir vad man gör det till.
Men jag har aldrig någonsin vetat vad jag vill.
Eller jo.
Rättelse:
Jag har aldrig kunnat kombinera de saker jag vill, så jag gör alltsammans på samma gång och det slutar med att allting blir halvdant. Jag kan helt enkelt inte nöja mig.
Min mor säger att det är det livet handlar om. Att kunna välja. Och att faktiskt göra det.
Och att sedan stå för sitt val.
Jag vet inte hur man gör, jag vet inte hur man lever så.
I min själ cirkulerar tusen olika viljor, en miljon drömmar, som alla på något sätt vill ha mest plats. Jag kan inte välja.
Jag mötte en gång en man som sa att han ville ha allt och uppleva allt.
Jag tyckte det var ett märkligt sätt att se på livet.
Först nu förstår jag.
Inte honom, för han vill inte bli förstådd.
Vissa människor vill inte det, förstår ni.
Men jag förstår vad han menade med det.
Jag har mycket svårt för att göra saker halvdant.
Att nöja mig med att vara ganska duktig på något.
För jag vill vara bäst, jag vill bli beundrad och jag vill känna att ingen annan i världen är lika grym som jag är. På någon enda liten jävla sak.
Så bra som mitt bästa är, precis så bra vill jag vara.
På allt jag tar mig för.
Jag är halvsnygg, vissa dagar är jag sjukt snygg och andra halvful.
Ibland är jag lika social som en dövstum, och andra gånger håller jag låda längst fram på scen.
(Titta på mig, titta på mig, titta på mig, se mig då för fan.) Jag kan utan problem få allas uppmärksamhet på fyra sekunder, lika väl som jag kan försvinna tyst och grå i ett mörkt ensamt hörn tio minuter senare, helt oförmögen att ens kunna stava till ordet självkänsla. Jag är sjukt vettig ibland, nästintill klok och kan medverka i fantastiska diskussioner... När jag inte är helt omöjlig att ha och göra med alltså, om vi alltså bortser från de dagar då jag vägrar att kompromissa överhuvudtaget, när det som sägs inte alls stämmer överens med vad jag just hörde. Jag är så jävla uppåner och bakåtvänd ibland att till och med jag tycker att jag är en väldigt svårhanterlig kvinna dessa dagar.
But if this is my best,
my best won't do.
But I am right, and I am free
And I will fight
And you will see.
För att liksom kompensera för alla de gånger jag kastar mig huvudstupa in i saker, ägnar jag ibland hela dagar till att fundera över saker jag inte borde ägna dagar åt att fundera över.
Det är mycket märkligt och jag borde verkligen sluta upp med det genast. Faktiskt.
söndag 31 augusti 2008
Hellre hundra mil bort och jag vet var du är... Än att du är nära, men ändå inte här...
Ibland stänger du in dig i dig själv. Stänger alla dörrar till ditt inre, tänker tankar jag aldrig kommer i närheten av. Låter dina demoner härja fritt inuti dig. Stänger in, stänger in, stänger in.
Säger små saker som gör mig mörkrädd mitt på blanka dagen.
Du pratar inte med mig. Jag tror att du tror att jag går sönder lite mer då. Igen.
Så du bär dina tankar ensam. För det är det du alltid gjort, det är så du överlevt hittills. Tror du. Så du drar dig undan, och jag med, för jag vet inte vad du vill ha av mig. Är jag för nära? Ska jag vara närmare?
Jag vet. Fattar du inte att jag vet? Att jag ser på dig hur din värld vacklar till och vänds upp och ner ibland? Du är den vackraste människan jag vet, och det beror just på att du vågar känna, att du tänker, att du ifrågasätter. Livet blir enklast när man inte ifrågasätter det. Men det blir inte vackert, det blir inte givande, och det blir jävligt enformigt. Du är en makalös själ, du är kärlek, du är hopp, du är så mycket... så mycket. Du är. Du är någon.
Du är den någon som jag älskar.
Och för dig står jag alltid stark.
Det är inte meningen att du ska bära dina sorger ensam.
Det är inte meningen.
Och du behöver inte göra det.
Du behöver inte göra det.
Du behöver inte bära det själv.
Inte idag och inte imorgon.
För mitt hjärta är ditt, du känner mina sorger, du märker så väl när mitt hjärta är tungt.
Tänker du lämna mig de dagar då jag är halv inuti?
Eller vill du vara mig närmare än närmast, göra mig hel?
Tänkte väl det.
Jag är starkare än du tror.
Jag rasar ihop. Ibland gör jag det. Ibland mitt framför ögonen på dig.
Våga falla för fan.
Jag fångar dig.
Tillåt dig själv.
Tillåt dig att rasa ihop.
Jag bär dig tills mina ben sviker mig.
Då kan vi ligga trasiga och blicka upp mot stjärnorna tillsammans.
I mörkret.
För mörkret blir alltid lite ljusare när man är två.
När man är tillsammans.
För jag dör
utan dig.
Släpp in mig.
Förstå att jag älskar dig.
Säger små saker som gör mig mörkrädd mitt på blanka dagen.
Du pratar inte med mig. Jag tror att du tror att jag går sönder lite mer då. Igen.
Så du bär dina tankar ensam. För det är det du alltid gjort, det är så du överlevt hittills. Tror du. Så du drar dig undan, och jag med, för jag vet inte vad du vill ha av mig. Är jag för nära? Ska jag vara närmare?
Jag vet. Fattar du inte att jag vet? Att jag ser på dig hur din värld vacklar till och vänds upp och ner ibland? Du är den vackraste människan jag vet, och det beror just på att du vågar känna, att du tänker, att du ifrågasätter. Livet blir enklast när man inte ifrågasätter det. Men det blir inte vackert, det blir inte givande, och det blir jävligt enformigt. Du är en makalös själ, du är kärlek, du är hopp, du är så mycket... så mycket. Du är. Du är någon.
Du är den någon som jag älskar.
Och för dig står jag alltid stark.
Det är inte meningen att du ska bära dina sorger ensam.
Det är inte meningen.
Och du behöver inte göra det.
Du behöver inte göra det.
Du behöver inte bära det själv.
Inte idag och inte imorgon.
För mitt hjärta är ditt, du känner mina sorger, du märker så väl när mitt hjärta är tungt.
Tänker du lämna mig de dagar då jag är halv inuti?
Eller vill du vara mig närmare än närmast, göra mig hel?
Tänkte väl det.
Jag är starkare än du tror.
Jag rasar ihop. Ibland gör jag det. Ibland mitt framför ögonen på dig.
Våga falla för fan.
Jag fångar dig.
Tillåt dig själv.
Tillåt dig att rasa ihop.
Jag bär dig tills mina ben sviker mig.
Då kan vi ligga trasiga och blicka upp mot stjärnorna tillsammans.
I mörkret.
För mörkret blir alltid lite ljusare när man är två.
När man är tillsammans.
För jag dör
utan dig.
Släpp in mig.
Förstå att jag älskar dig.
fredag 29 augusti 2008
Death Cab for Cutie
Viss musik kan jag bara inte lyssna på.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.
Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.
Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.
Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.
Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.
Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.
Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.
Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.
Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.
Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.
Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.
Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.
Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.
fredag 22 augusti 2008
Melankoli.
Mina drömmar är inte klara, de är suddiga och mjukt frånvarande. Jag undrar varför. Jag undrar jag undrar och jag undrar och jag undrar varför. Måste jag vänta på dem? Jag hör jämt och ständigt att jag är en sådan som livet ler mot, en sådan som får det hon vill ha.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.
Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.
En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.
Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.
Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.
En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.
Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.
torsdag 21 augusti 2008
I want a little piece of you...
Ibland säger du att du blir rädd för mig.
För att jag förändras väldigt snabbt.
Det är sant, att jag har väldigt många sidor inom mig. Det finns helt enkelt inte plats för alla att härja runt samtidigt. Jag har varit en kameleont större delen av mitt liv, jag kan spela tusen roller, och jag kan vara tusen människor på en vecka.
Du säger att du är livrädd för att jag ska vakna upp en dag och klara mig själv, vakna upp en dag och känna att jag måste vara någon annanstans. Jag har gjort det många gånger.
Du vet att jag gjort det väldigt många gånger. Klamrat mig fast vid människor under vissa perioder av mitt liv... För att överleva helt enkelt.
Men jag är inte så föränderlig att jag som man kan tro.
Jag älskar fortfarande mina stora skogar i Norrland, jag älskar dem så mycket att det gör ont, jag älskar min Karolina för att hon alltid tror på mig, jag älskar min Ida för att hon alltid förstår mig, älskar min Johanna för att hon tar ned mig på jorden och oftast vet vad jag känner innan jag vet det själv. Älskar min mamma för att hon har burit mig genom livet, för att hon är så totalt osjälvisk och ärlig och omhändertagande, älskar min Åa för att hon är en mycket stark och kärleksfull själ, älskar min Fanny för att hon är så förbaskat söt, godhjärtad, ordentlig och kan själv-ig. Älskar min Frida för att hon är så känslig, för att hon tar in omvärlden på ett sätt ingen annan liten flicka gör. Älskar min Molly för att hennes hjärta är gjort för att älska, och för att hennes svans är vit på tippen. Älskar min Liten för att hon känner allt jag känner, för att hon är en av vackraste varelserna på denna jord, älskar min Hugo för att han är så försvarslös och yr och vacker som en sommarnatt och för att han inte ser klok ut när han envisas med att sova på ryggen med alla tassarna uppåt. Älskar min Lisa för att hon alltid förvånar mig med att vara den som ställer upp när det gäller. Älskar min Josef för att han vet allt och lite till om mig, och fortfarande älskar mig, för att han burit mig på sina axlar sedan den första dagen vi träffades och han hade fula svarta sockar på sig mitt i sommaren, för att hans hjärta rymmer oändligt mycket kärlek, för att han ifrågasätter saker. Älskar min Steffi, min lilla sparv, för att hon ger så sjukt mycket av sig själv hela tiden, för att hon vill så väl och för att man inte kan göra annat än älska henne. Älskar min Becca för att hon tar in lugnet i mitt liv, för att hon lär mig att acceptera mig själv, för att hon är underbar och för att hon förstår mig. Älskar mitt Lund för tusen miljoner anledningar, för kullerstensgatorna, för minnena, för allt jag blivit sedan jag flyttade dit. Älskar min lägenhet på Virvelvindsgatan för att den ligger på en fantastiskt talande adress, älskar den för att jag fått uttrycka alla mina känslor i den, älskar den för att den känns som mitt hem, mitt alldeles egna hem.
Jag älskar min pappa för att han lärde mig det viktigaste någonsin, han lärde mig vikten av att våga älska, och han lärde mig att man ibland måste kämpa för sin sak så inihelvete.
Jag älskar typ samma saker som jag alltid älskat, bara för att livet går vidare betyder det inte att jag slutar älska det jag en gång älskat.
Jag älskar dig, min Eddie, för en miljon anledningar.
Jag älskar att ödet spelat oss ett sjukt stort spratt, och väntat på vår tid.
Hade det blivit vi tidigare hade det gått åt fanders och tatalbrakat loss i katastrof.
Det vet du också. Men det är precis rätt tid nu. Precis rätt.
I get high on you baby
And I don't think we should wait.
Jag vill skrika ut till hela världen att jag älskar dig, att jag älskar dig älskar dig.
Du är en helt fantastisk människa, och jag är redan starkare än du tror.
Jag kommer inte lämna dig. Inte nu och inte sen.
För jag är halv utan dig. Och jag vill aldrig mer vakna upp utan dig bredvid mig.
Förändras jag, vill jag förändras med dig.
På samma sätt som jag vill bli gammal med dig.
Jag älskar dig mest och jag är kär i dig och jag behöver dig jämt och mest.
Min Eddie ( Med dreadlocks)
Oh, how I love you...
För att jag förändras väldigt snabbt.
Det är sant, att jag har väldigt många sidor inom mig. Det finns helt enkelt inte plats för alla att härja runt samtidigt. Jag har varit en kameleont större delen av mitt liv, jag kan spela tusen roller, och jag kan vara tusen människor på en vecka.
Du säger att du är livrädd för att jag ska vakna upp en dag och klara mig själv, vakna upp en dag och känna att jag måste vara någon annanstans. Jag har gjort det många gånger.
Du vet att jag gjort det väldigt många gånger. Klamrat mig fast vid människor under vissa perioder av mitt liv... För att överleva helt enkelt.
Men jag är inte så föränderlig att jag som man kan tro.
Jag älskar fortfarande mina stora skogar i Norrland, jag älskar dem så mycket att det gör ont, jag älskar min Karolina för att hon alltid tror på mig, jag älskar min Ida för att hon alltid förstår mig, älskar min Johanna för att hon tar ned mig på jorden och oftast vet vad jag känner innan jag vet det själv. Älskar min mamma för att hon har burit mig genom livet, för att hon är så totalt osjälvisk och ärlig och omhändertagande, älskar min Åa för att hon är en mycket stark och kärleksfull själ, älskar min Fanny för att hon är så förbaskat söt, godhjärtad, ordentlig och kan själv-ig. Älskar min Frida för att hon är så känslig, för att hon tar in omvärlden på ett sätt ingen annan liten flicka gör. Älskar min Molly för att hennes hjärta är gjort för att älska, och för att hennes svans är vit på tippen. Älskar min Liten för att hon känner allt jag känner, för att hon är en av vackraste varelserna på denna jord, älskar min Hugo för att han är så försvarslös och yr och vacker som en sommarnatt och för att han inte ser klok ut när han envisas med att sova på ryggen med alla tassarna uppåt. Älskar min Lisa för att hon alltid förvånar mig med att vara den som ställer upp när det gäller. Älskar min Josef för att han vet allt och lite till om mig, och fortfarande älskar mig, för att han burit mig på sina axlar sedan den första dagen vi träffades och han hade fula svarta sockar på sig mitt i sommaren, för att hans hjärta rymmer oändligt mycket kärlek, för att han ifrågasätter saker. Älskar min Steffi, min lilla sparv, för att hon ger så sjukt mycket av sig själv hela tiden, för att hon vill så väl och för att man inte kan göra annat än älska henne. Älskar min Becca för att hon tar in lugnet i mitt liv, för att hon lär mig att acceptera mig själv, för att hon är underbar och för att hon förstår mig. Älskar mitt Lund för tusen miljoner anledningar, för kullerstensgatorna, för minnena, för allt jag blivit sedan jag flyttade dit. Älskar min lägenhet på Virvelvindsgatan för att den ligger på en fantastiskt talande adress, älskar den för att jag fått uttrycka alla mina känslor i den, älskar den för att den känns som mitt hem, mitt alldeles egna hem.
Jag älskar min pappa för att han lärde mig det viktigaste någonsin, han lärde mig vikten av att våga älska, och han lärde mig att man ibland måste kämpa för sin sak så inihelvete.
Jag älskar typ samma saker som jag alltid älskat, bara för att livet går vidare betyder det inte att jag slutar älska det jag en gång älskat.
Jag älskar dig, min Eddie, för en miljon anledningar.
Jag älskar att ödet spelat oss ett sjukt stort spratt, och väntat på vår tid.
Hade det blivit vi tidigare hade det gått åt fanders och tatalbrakat loss i katastrof.
Det vet du också. Men det är precis rätt tid nu. Precis rätt.
I get high on you baby
And I don't think we should wait.
Jag vill skrika ut till hela världen att jag älskar dig, att jag älskar dig älskar dig.
Du är en helt fantastisk människa, och jag är redan starkare än du tror.
Jag kommer inte lämna dig. Inte nu och inte sen.
För jag är halv utan dig. Och jag vill aldrig mer vakna upp utan dig bredvid mig.
Förändras jag, vill jag förändras med dig.
På samma sätt som jag vill bli gammal med dig.
Jag älskar dig mest och jag är kär i dig och jag behöver dig jämt och mest.
Min Eddie ( Med dreadlocks)
Oh, how I love you...
Prinsessor.
Hon vill va det bästa, hon säger du är soldat och jag är prinsessa.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.
Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?
Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.
Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.
Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.
Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?
Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?
Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.
Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?
Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.
Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.
Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.
Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?
Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?
Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
Jag är halv ikväll.
Du är vacker och säkert en rätt så märklig pojke.
Jag är onekligen en ganska märklig flicka.
Alla tenderar att framstå som märkliga i fel sällskap.
Vi har svårt för att acceptera det vi inte kan förstå.
Svårt att älska de som kräver vår kärlek.
Svårt att släppa taget om de som inte vill ha oss nära.
Hela livet försöker vi platsa någonstans.
Komma någon nära inpå livet. Förstå en annan människas innersta.
Det där inuti. Som vi är så rädda för att visa. Det som gör oss till de vi är.
De där brinnande känslorna som ger oss våra attityder, de sista rösterna som skriker inuti våra hjärtan... Varför har vi så förbannat svårt för att släppa ut dem? Vi håller våra röster stadigt fastkedjade, stänger in dem bakom lås och bom, låter dem härja vårt innandöme likt sömnlösa demoner. Gång på gång. Varför gör vi så? Varför är vi så rädda?
Jag är rädd. Jag har mött människor som varit och är lika rädda som jag.
För att släppa taget om det trygga, för att våga leva, rädda för att ge sina själar rättvisa.
Rädda för sina egna tankar.
Skräckslagna för att inte tas på allvar.
Men vem är man närmast, om inte sig själv?
Till vilken röst ska man egentligen lyssna?
Jag vet hur man flyr, men jag vet inte hur man stannar var.
Borde man stanna kvar? Vad menas med att stanna kvar?
När vet man att man borde stanna kvar i en känsla? På en viss plats?
Det vet man.
Någon har visat mig det största av världar.
När någonting är rätt, finns det inga frågetecken, det finns inga tvivel och ingen ångest.
Självklart har jag fortfarande ångest, av hundra olika anledningar.
Ja ångest är ett vansinnigt starkt ord, men jag vet vad det betyder. Och hur det känns.
Jag önskar ibland att jag inte visste det.
Men när mina dagar är ljusa, när du till och med lyser upp de mörkaste nätter, är jag glad över att veta hur det känns att må riktigt dåligt.
För närmare lycka, har ingen pojke på denna jord någonsin fått mig att känna.
Du gör mig lugn, din kärlek blåser ut alla mina tvivel och jag är så sårbar och så stark och så fri och så bunden när du älskar mig, när du är nära mig. Jag suddas ut och blir en ny, bättre människa. Det är du som gör allt detta.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte skrämmer mig. Det gör det.
Aldrig någonsin när vi är i samma rum, i samma park, på samma ställe, du och jag, samtidigt, samtidigt, samtidigt, du och jag du och jag du och jag. När det är du och jag är jag aldrig rädd. Du och jag jag tillsammans får mig att bli starkare än jag någonsin varit.
När du är långt borta kan jag bli rädd. Totalt tokskraj för att vara exakt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man handskas med känslor. Det är svårt, fortfarande svårt svårt svårt. Jag lär mig. Hur långt borta du än är, finns det inte en själ som vinner min fulla uppmärksamhet. Inte någon som får mig att äventyra allt det som är jag, som jag vill ge till dig.
Att du är lycklig, är allt jag riktigt bryr mig om just nu.
Och jag hör gamla kärleksballader på radion som jag tidigare skrattat åt, och ler ler ler, bara ler. Jag förstår varje ord. Äntligen förstår jag allting.
Jag vill ägna mitt liv åt att älska dig.
Det är helt vansinnigt, jag är så jävla rädd så jävla rädd
Men det är så det är, det är så det är, det är precis så det är.
Det är precis så som det är
när en märklig flicka som jag
som trasat sönder sig själv rätt rejält
träffar en märklig pojke som du
och blir hel på två dagar och sjutton minuter
bara av din kärlek
det är precis så som det är
när något är så rätt som det kan vara.
Och i mina ögon
är du så härligt märklig
att du nästan är det mest normala
som går i ett par tofflor.
Jag är onekligen en ganska märklig flicka.
Alla tenderar att framstå som märkliga i fel sällskap.
Vi har svårt för att acceptera det vi inte kan förstå.
Svårt att älska de som kräver vår kärlek.
Svårt att släppa taget om de som inte vill ha oss nära.
Hela livet försöker vi platsa någonstans.
Komma någon nära inpå livet. Förstå en annan människas innersta.
Det där inuti. Som vi är så rädda för att visa. Det som gör oss till de vi är.
De där brinnande känslorna som ger oss våra attityder, de sista rösterna som skriker inuti våra hjärtan... Varför har vi så förbannat svårt för att släppa ut dem? Vi håller våra röster stadigt fastkedjade, stänger in dem bakom lås och bom, låter dem härja vårt innandöme likt sömnlösa demoner. Gång på gång. Varför gör vi så? Varför är vi så rädda?
Jag är rädd. Jag har mött människor som varit och är lika rädda som jag.
För att släppa taget om det trygga, för att våga leva, rädda för att ge sina själar rättvisa.
Rädda för sina egna tankar.
Skräckslagna för att inte tas på allvar.
Men vem är man närmast, om inte sig själv?
Till vilken röst ska man egentligen lyssna?
Jag vet hur man flyr, men jag vet inte hur man stannar var.
Borde man stanna kvar? Vad menas med att stanna kvar?
När vet man att man borde stanna kvar i en känsla? På en viss plats?
Det vet man.
Någon har visat mig det största av världar.
När någonting är rätt, finns det inga frågetecken, det finns inga tvivel och ingen ångest.
Självklart har jag fortfarande ångest, av hundra olika anledningar.
Ja ångest är ett vansinnigt starkt ord, men jag vet vad det betyder. Och hur det känns.
Jag önskar ibland att jag inte visste det.
Men när mina dagar är ljusa, när du till och med lyser upp de mörkaste nätter, är jag glad över att veta hur det känns att må riktigt dåligt.
För närmare lycka, har ingen pojke på denna jord någonsin fått mig att känna.
Du gör mig lugn, din kärlek blåser ut alla mina tvivel och jag är så sårbar och så stark och så fri och så bunden när du älskar mig, när du är nära mig. Jag suddas ut och blir en ny, bättre människa. Det är du som gör allt detta.
Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte skrämmer mig. Det gör det.
Aldrig någonsin när vi är i samma rum, i samma park, på samma ställe, du och jag, samtidigt, samtidigt, samtidigt, du och jag du och jag du och jag. När det är du och jag är jag aldrig rädd. Du och jag jag tillsammans får mig att bli starkare än jag någonsin varit.
När du är långt borta kan jag bli rädd. Totalt tokskraj för att vara exakt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man handskas med känslor. Det är svårt, fortfarande svårt svårt svårt. Jag lär mig. Hur långt borta du än är, finns det inte en själ som vinner min fulla uppmärksamhet. Inte någon som får mig att äventyra allt det som är jag, som jag vill ge till dig.
Att du är lycklig, är allt jag riktigt bryr mig om just nu.
Och jag hör gamla kärleksballader på radion som jag tidigare skrattat åt, och ler ler ler, bara ler. Jag förstår varje ord. Äntligen förstår jag allting.
Jag vill ägna mitt liv åt att älska dig.
Det är helt vansinnigt, jag är så jävla rädd så jävla rädd
Men det är så det är, det är så det är, det är precis så det är.
Det är precis så som det är
när en märklig flicka som jag
som trasat sönder sig själv rätt rejält
träffar en märklig pojke som du
och blir hel på två dagar och sjutton minuter
bara av din kärlek
det är precis så som det är
när något är så rätt som det kan vara.
Och i mina ögon
är du så härligt märklig
att du nästan är det mest normala
som går i ett par tofflor.
lördag 26 juli 2008
Cookie is in love.
I need someone to show me the things in life that I can't find
Och jag har hittat honom.
Och han är vacker på alla sätt.
Och jag älskar honom så.
Idag och imorgon och dagen efter det.
Och det är så vansinnigt skrämmande rätt.
Bara tanken på att han finns i mitt liv gör mig lycklig.
Lyckligare än någonsin förut.
Love, be still...
Love be sweet.
don't you dare
change a thing.
Eddie.
Min Eddie.
Och jag har hittat honom.
Och han är vacker på alla sätt.
Och jag älskar honom så.
Idag och imorgon och dagen efter det.
Och det är så vansinnigt skrämmande rätt.
Bara tanken på att han finns i mitt liv gör mig lycklig.
Lyckligare än någonsin förut.
Love, be still...
Love be sweet.
don't you dare
change a thing.
Eddie.
Min Eddie.
lördag 5 juli 2008
fredag 4 juli 2008
I had a dream.
It's still there. Pumping through my veins. Killing me.
I had a dream last night. A dream about fear. Fear and love.
Liten was overrun by a car. And for some strange reason, we couldn't go to the vet. So we stayed at home, until she fainted. She had wounds all over her body and was in a lot of pain. I had to cut her ears. I don't know why, but right there, right then, I just knew that that was the best thing to do. So I did it. With a scissor. And it nearly killed me. It hurt like hell, I saw it in her eyes, but she didn't move. She trusted me, completely. Hugo was also ill. Not like Liten, but still. I realized we had to go to the vet. The doorbell rang. Outside stood my father. He told me he had come back from the dead, but that he wa very sick and needed to go to a doctor. He fainted. Liten fainted. Hugo ran away.
I ran to the car. And suddenly, we were all on our way to the hospital. First the hospital, then the vet. My mother was also in the car. I cried. I cried and my whole body trembled. I was so afraid. So afraid of losing my father again. So afraid of losing Liten. Liten. Liten and Hugo.
We drove faster and faster. Sometimes I drove. Sometimes my mum. Suddenly Fanny drove the car. We almost bumped into a high pavement, and I took control over the car again. My dad was in a very good mood, making jokes only he would say. He laughed, with his soft, dark voice. I understood that this was real, this was not a dream. Liten fainted in the backseat. Again. Daddy too. My mother told me I had to drive faster, faster, faster. And I did. I never hesitated. Faster... faster... faster.
When we came to the hospital my dad was in his most stubborn mood, and refused to use the elevator. He took the stairs. Mum was happy but worried, she knew that if he had decided to take the stairs, then the stairs it would be. We came into a white room, with lots of other people in it. The doctor made jokes, he was the same doctor who used to treat my father for like a hundred years ago. They recognized each other. The laughter filled the room. I screamed. My tears just fell down my cheeks and a couldn't breathe. My mum tried to calm me down, but it was impossible. Tears, tears, tears. I just wanted those laughing people to become serious, to give daddy treatment, I was absolutely terrified that he would die. Again. I started to wonder if I had become a lunatic, if this scene only took place in my head. But it was real, real, real.
I remembered Liten and Hugo, and ran to the car. Alone. I ran until my eyes couldn't see, until my heartbeats nearly killed me. Couldn't breath. Just ran. No air, no air, no air. Liten. Hugo. Liten. Hugo. Where the fuck is my car, where is it where is it where is it? Couldn't find it. Hated myself because I couldn't find my own car. I tried to press the electric kee. Nothing happend. I ran all over the parking area and the car was nowhere to be found. But wait. Wait. I pressed the unlock button again. And I saw the lights of the car. In a tree. But the car was invisible. The fucking car was invisible and in a fucking tree, and the panic came over me.
People around me started to act really weird, almost like everyone were stoned. Suddenly everyone in the parking area were laughing, almost screaming. They had all gone insane. All of them. Insane. They scared the shit out of me, but I had to stay, stay, stay. Liten. Hugo. Must take them to the vet.
I tried to manipulate the car. Begged it to stop being so fucking hard to handle. Told the car about Liten and Hugo and my dad and my mum and I really, really needed it to come down. I closed my eyes and convinced myself that the moment I opened them again, the car would be on the ground, ready to use. There was no time for these kind of strange things to happen. I opened my eyes. I saw the car. The black, shiny BMW. It was beautiful, powerful. And most of all, it was on the ground. Thank you. Thank you thank you thank you.
Liten and Hugo where still alive, and I jumped in, started the car, and drove gently out of the parking from hell. I had to be calm. Couldn't lose the car again. It all depended on the car. And the car knew all this. I didn't know how, but I could feel it in every little piece of my soul. After a while we drove faster and faster and faster. An old friend tried to stop me, she needed a ride. I didn't trust her. There was no time for trusting people. I had to do this alone.
Then the car went back to its invisible mood. Panic. Panic. Panic. What shall I do?
The next second, I was at the daycare. With Becca. She had a new sweather, of the colour gold. I thought it was a strange thing to do, to talk about her sweather when my world was falling to pieces. We ran away. To my place. I had to clean it, it was such a mess. Becca started to clean it, but suddenly Liten was in the livingroom. There was blood in her mouth, she threw up. More blood. The vet. The vet. The vet. How could I forget? Right there, right then, I could have killed myself for acting like a fucking worthless goldfish. I couldn't remember anything. And most of all... I couldn't do anything right. Fuck. I ran out of the house, and ofcourse my car was invisible. Again. I talked to the car, told him that I really, really, really could use some help right now, and that I didn't like its behaviour. It felt as if someone else had the power of the car. Everything was so strange. Almost like a movie. And I couldn't tell if the people around me could be trusted, or if they were some kind of zombies. How the fuck could I know, I couldn't even find my own car. Seek, seek, seek, hide and fucking seek.
The car now was in front of my eyes. But there was something wrong. No wheels. Tears streamed down my cheeks. I was lost. Didn't know what to do? How do you handle this situation, little goldfish? I found four tires, all in different sizes. I managed to fix the car, I drove through the streets in despair. Couldn't remember where the vet was. Right, left, right left.
My mum was suddenly in the seat beside me. Told me that my faster had died.
I didn't believe her, I called her a liar, I didn't want to hear any more bad news. Not now, not today, not ever again. I closed my eyes. We crashed into a store. Full of hippes, smoke, and music. They gace us drugs. I felt calm, even though I was screaming on the inside. We tried to drive through the glass door, out of this crazy place. The car just smashed into it. Nothing happened. The door remained closed. The hippies came over, asked us why we had to be so dramatic, and why we didn't just open the door insted?
I felt like an idiot. Once more, with feeling, little goldfish. The door wasn't even locked. I got angry at my own behaviour, but I just assumed that the door would be locked. Assumed that neither this, would be easy.
Since everything else was so hard, why would this be so easy?
I realized the hippies intensions were quite nice. The didn't want to kill us. Just the thought made me a bit calm. We drove out of the store, and back to the streets.
And we drove. For like a thousand miles, and I missed my dad, there were so many things I never got to ask him. I hated the situation, I hated that I couldn't find the vet. Hated that all the people in the city had become crazy. Tears streaming. Heart beating.
I woke up. I woke up. I woke up. And I couldn't move for at least an hour. The sun is shining outside, the beach is waiting. As always. Always waiting for girls like me to love it.
It needs to be loved.
I need to be loved.
I need to love myself.
In a way, this was i nightmare. And I don't give a damn if you don't understand it. Because I do.
Frou Frou - Let go.
I just need to let go, of all my fear.
'Cause there is beauty in breakdown.
I had a dream last night. A dream about fear. Fear and love.
Liten was overrun by a car. And for some strange reason, we couldn't go to the vet. So we stayed at home, until she fainted. She had wounds all over her body and was in a lot of pain. I had to cut her ears. I don't know why, but right there, right then, I just knew that that was the best thing to do. So I did it. With a scissor. And it nearly killed me. It hurt like hell, I saw it in her eyes, but she didn't move. She trusted me, completely. Hugo was also ill. Not like Liten, but still. I realized we had to go to the vet. The doorbell rang. Outside stood my father. He told me he had come back from the dead, but that he wa very sick and needed to go to a doctor. He fainted. Liten fainted. Hugo ran away.
I ran to the car. And suddenly, we were all on our way to the hospital. First the hospital, then the vet. My mother was also in the car. I cried. I cried and my whole body trembled. I was so afraid. So afraid of losing my father again. So afraid of losing Liten. Liten. Liten and Hugo.
We drove faster and faster. Sometimes I drove. Sometimes my mum. Suddenly Fanny drove the car. We almost bumped into a high pavement, and I took control over the car again. My dad was in a very good mood, making jokes only he would say. He laughed, with his soft, dark voice. I understood that this was real, this was not a dream. Liten fainted in the backseat. Again. Daddy too. My mother told me I had to drive faster, faster, faster. And I did. I never hesitated. Faster... faster... faster.
When we came to the hospital my dad was in his most stubborn mood, and refused to use the elevator. He took the stairs. Mum was happy but worried, she knew that if he had decided to take the stairs, then the stairs it would be. We came into a white room, with lots of other people in it. The doctor made jokes, he was the same doctor who used to treat my father for like a hundred years ago. They recognized each other. The laughter filled the room. I screamed. My tears just fell down my cheeks and a couldn't breathe. My mum tried to calm me down, but it was impossible. Tears, tears, tears. I just wanted those laughing people to become serious, to give daddy treatment, I was absolutely terrified that he would die. Again. I started to wonder if I had become a lunatic, if this scene only took place in my head. But it was real, real, real.
I remembered Liten and Hugo, and ran to the car. Alone. I ran until my eyes couldn't see, until my heartbeats nearly killed me. Couldn't breath. Just ran. No air, no air, no air. Liten. Hugo. Liten. Hugo. Where the fuck is my car, where is it where is it where is it? Couldn't find it. Hated myself because I couldn't find my own car. I tried to press the electric kee. Nothing happend. I ran all over the parking area and the car was nowhere to be found. But wait. Wait. I pressed the unlock button again. And I saw the lights of the car. In a tree. But the car was invisible. The fucking car was invisible and in a fucking tree, and the panic came over me.
People around me started to act really weird, almost like everyone were stoned. Suddenly everyone in the parking area were laughing, almost screaming. They had all gone insane. All of them. Insane. They scared the shit out of me, but I had to stay, stay, stay. Liten. Hugo. Must take them to the vet.
I tried to manipulate the car. Begged it to stop being so fucking hard to handle. Told the car about Liten and Hugo and my dad and my mum and I really, really needed it to come down. I closed my eyes and convinced myself that the moment I opened them again, the car would be on the ground, ready to use. There was no time for these kind of strange things to happen. I opened my eyes. I saw the car. The black, shiny BMW. It was beautiful, powerful. And most of all, it was on the ground. Thank you. Thank you thank you thank you.
Liten and Hugo where still alive, and I jumped in, started the car, and drove gently out of the parking from hell. I had to be calm. Couldn't lose the car again. It all depended on the car. And the car knew all this. I didn't know how, but I could feel it in every little piece of my soul. After a while we drove faster and faster and faster. An old friend tried to stop me, she needed a ride. I didn't trust her. There was no time for trusting people. I had to do this alone.
Then the car went back to its invisible mood. Panic. Panic. Panic. What shall I do?
The next second, I was at the daycare. With Becca. She had a new sweather, of the colour gold. I thought it was a strange thing to do, to talk about her sweather when my world was falling to pieces. We ran away. To my place. I had to clean it, it was such a mess. Becca started to clean it, but suddenly Liten was in the livingroom. There was blood in her mouth, she threw up. More blood. The vet. The vet. The vet. How could I forget? Right there, right then, I could have killed myself for acting like a fucking worthless goldfish. I couldn't remember anything. And most of all... I couldn't do anything right. Fuck. I ran out of the house, and ofcourse my car was invisible. Again. I talked to the car, told him that I really, really, really could use some help right now, and that I didn't like its behaviour. It felt as if someone else had the power of the car. Everything was so strange. Almost like a movie. And I couldn't tell if the people around me could be trusted, or if they were some kind of zombies. How the fuck could I know, I couldn't even find my own car. Seek, seek, seek, hide and fucking seek.
The car now was in front of my eyes. But there was something wrong. No wheels. Tears streamed down my cheeks. I was lost. Didn't know what to do? How do you handle this situation, little goldfish? I found four tires, all in different sizes. I managed to fix the car, I drove through the streets in despair. Couldn't remember where the vet was. Right, left, right left.
My mum was suddenly in the seat beside me. Told me that my faster had died.
I didn't believe her, I called her a liar, I didn't want to hear any more bad news. Not now, not today, not ever again. I closed my eyes. We crashed into a store. Full of hippes, smoke, and music. They gace us drugs. I felt calm, even though I was screaming on the inside. We tried to drive through the glass door, out of this crazy place. The car just smashed into it. Nothing happened. The door remained closed. The hippies came over, asked us why we had to be so dramatic, and why we didn't just open the door insted?
I felt like an idiot. Once more, with feeling, little goldfish. The door wasn't even locked. I got angry at my own behaviour, but I just assumed that the door would be locked. Assumed that neither this, would be easy.
Since everything else was so hard, why would this be so easy?
I realized the hippies intensions were quite nice. The didn't want to kill us. Just the thought made me a bit calm. We drove out of the store, and back to the streets.
And we drove. For like a thousand miles, and I missed my dad, there were so many things I never got to ask him. I hated the situation, I hated that I couldn't find the vet. Hated that all the people in the city had become crazy. Tears streaming. Heart beating.
I woke up. I woke up. I woke up. And I couldn't move for at least an hour. The sun is shining outside, the beach is waiting. As always. Always waiting for girls like me to love it.
It needs to be loved.
I need to be loved.
I need to love myself.
In a way, this was i nightmare. And I don't give a damn if you don't understand it. Because I do.
Frou Frou - Let go.
I just need to let go, of all my fear.
'Cause there is beauty in breakdown.
lördag 28 juni 2008
Älskade öde.
Ibland faller saker och ting på plats på ett sätt man aldrig kunnat föreställa sig.
Precis som om allting är sammanlänkat, och det finns en mening högre och större än vårt förnuft någonsin kan förstå. I nuläget har hela mitt liv kastats om, jag åker karusell igen och jag vågar kasta mig ut från min trygghet. Det borde vara skrämmande, men är i nuläget bara fantastiskt och totalhärligt.
Det finns något som kallas ödet.
Och jag ser det äntligen.
Det har alltid funnits där
Men ibland är det omöjligt att se saker som finns för nära.
Nu är det min tur.
Mina vänner, jag inbjuder er på en resa i min själ.
Ni är när som helst välkomna att hälsa på.
Nu handlar mitt liv om mig.
Om mig.
Och jag är så jävla värd det.
Och ni, mina vänner...
Utan er vore jag bara en skugga av den jag är idag.
Tack.
Precis som om allting är sammanlänkat, och det finns en mening högre och större än vårt förnuft någonsin kan förstå. I nuläget har hela mitt liv kastats om, jag åker karusell igen och jag vågar kasta mig ut från min trygghet. Det borde vara skrämmande, men är i nuläget bara fantastiskt och totalhärligt.
Det finns något som kallas ödet.
Och jag ser det äntligen.
Det har alltid funnits där
Men ibland är det omöjligt att se saker som finns för nära.
Nu är det min tur.
Mina vänner, jag inbjuder er på en resa i min själ.
Ni är när som helst välkomna att hälsa på.
Nu handlar mitt liv om mig.
Om mig.
Och jag är så jävla värd det.
Och ni, mina vänner...
Utan er vore jag bara en skugga av den jag är idag.
Tack.
torsdag 26 juni 2008
Today's ToDo
Tänk alla famnar jag lämnat, av längtan till dig.
Och alla dagar jag vandrat, så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människan jag någonsin mött...
Idag har jag en oändlig lista av måsten.
Packa.
Växla pengar.
Städa.
Boka tvättid åt Josef.
Hämta Liten.
Lämna bilen.
Lämna nycklar åt Becca - som sedan ska lämna dem till Steffi - som ska lämna dem till Josef.
Maila bilder på min lägenhet.
Kolla min mail.
Boka flyg hem från Stockholm.
Betala räkningar.
Tömma mitt kylskåp.
Gå till vårdcentralen.
Hämta ut recept på Apoteket.
Kolla upp flygbussen till Sturup.
Prata med Steffi.
Boka biljett till John t&r.
Lämna pengar åt Steffi.
Ta reda på Litens försäkringsnummer.
Kolla så biljetten verkligen blivit bokad.
Gaaaaaaaaaah.
Och alla dagar jag vandrat, så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människan jag någonsin mött...
Idag har jag en oändlig lista av måsten.
Packa.
Växla pengar.
Städa.
Boka tvättid åt Josef.
Hämta Liten.
Lämna bilen.
Lämna nycklar åt Becca - som sedan ska lämna dem till Steffi - som ska lämna dem till Josef.
Maila bilder på min lägenhet.
Kolla min mail.
Boka flyg hem från Stockholm.
Betala räkningar.
Tömma mitt kylskåp.
Gå till vårdcentralen.
Hämta ut recept på Apoteket.
Kolla upp flygbussen till Sturup.
Prata med Steffi.
Boka biljett till John t&r.
Lämna pengar åt Steffi.
Ta reda på Litens försäkringsnummer.
Kolla så biljetten verkligen blivit bokad.
Gaaaaaaaaaah.
fredag 20 juni 2008
Dude.
Cool dude.
Not cool dude.
Jag kan omöjligt, ens med mina mest intellektuella ord, fraser och inte ens om jag använde de mest banala och begripliga sanningar, förklara för någon som inte begriper.
Därför är min tystnad total i denna frågan.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga längre.
Ty alla ord har blivit sagda och nu återstår denna täckande tystnad.
Och du har faktiskt ingen som helst anledning att vara arg.
Bara så att du vet.
´Round round it goes.
Not cool dude.
Jag kan omöjligt, ens med mina mest intellektuella ord, fraser och inte ens om jag använde de mest banala och begripliga sanningar, förklara för någon som inte begriper.
Därför är min tystnad total i denna frågan.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga längre.
Ty alla ord har blivit sagda och nu återstår denna täckande tystnad.
Och du har faktiskt ingen som helst anledning att vara arg.
Bara så att du vet.
´Round round it goes.
söndag 15 juni 2008
m
One night to be confused.
One night to speed up truth.
We had a promise made... Four hands and then away.
Both under influence, we had divine scent... To know what to say.
Mind is a razor blade.
To call for hands of above,to lean on...
Wouldn't be good enough.
For me, no...
One night of magic rush, the start a simple touch.
One night to push and scream. And then relief.
Ten days of perfect tunes, the colors red and blue...
We had a promise made; We were in love.
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough, for me, no...
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough.
And you, you knew the hands of the devil.
And you, kept us awake with wolf teeth.
Sharing different heartbeats.
In one night...
One night to speed up truth.
We had a promise made... Four hands and then away.
Both under influence, we had divine scent... To know what to say.
Mind is a razor blade.
To call for hands of above,to lean on...
Wouldn't be good enough.
For me, no...
One night of magic rush, the start a simple touch.
One night to push and scream. And then relief.
Ten days of perfect tunes, the colors red and blue...
We had a promise made; We were in love.
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough, for me, no...
To call for hands of above, to lean on.
Wouldn't be good enough.
And you, you knew the hands of the devil.
And you, kept us awake with wolf teeth.
Sharing different heartbeats.
In one night...
Och ibland så önskar jag att du inte var en sån idiot.
Jag försöker intala mig själv att man inte kan sakna något man aldrig haft.
Man kan längta efter det.
Men aldrig sakna. (Jag misstänker att det är en lögn.)
But still, it hurts with every heartbeat.
Man kan längta efter det.
Men aldrig sakna. (Jag misstänker att det är en lögn.)
But still, it hurts with every heartbeat.
onsdag 11 juni 2008
I love you.
You tell me secrets I actually keep.
You hold my head when I throw up,
and I hold your hand when you weep...
Mina vänner.
Mina allra käraste vänner.
Min Karro.
Min Jojje.
Min Doddi.
Min Becca.
Min Steffi.
I don't just just fall in love with you?
Damn... I wish I was a lesbian.
No matter what, I'm by your side.
Även fast jag haft väldigt svårt att acceptera mig själv, har ni alltid gjort det.
Sett mig för den jag är.
Inte för den jag velat vara. Försökt vara.
I alla mörka jävla stunder och när våra ögon blivit bevekade av solen, har ni alltid sett det som varit jag. Och ni har tyckt om det. Jag har varit omöjlig, men mitt liv hade inte varit möjligt utan er. Jag har startat stora hemska gräl med mig själv. Ni har avstyrt dem alla, på era speciella små sätt. Ni är så olika. Gud, ni är så jävla olika. Och jag behöver er alla.
Ida, jag tar livet av mig om inte du finns, är det okej? Du vet allt om mig. Du har burit mig i mina tonårsfyllenätter, och jag dig. Vi har skruvat sönder handfat på frasses, piercat varandra med trubbiga nålar, blandat de äckligaste häxdrinkar som någonsin blivit blandade. Vi har skrivit om livet om döden om kärleken om hur fan man gör för att klara sig i en så märklig värld. Ingen har någonsin förstått mig såsom du. För du är en del av mig. För att jag aldrig döljt det mörkaste mörka för dig, för att du sett igenom det. Du är en så jävla klok människa. Modig. Du är en av de modigaste människor jag vet. Jag älskar att du är så intresserad av andra människor. Att du har förmågan att lyssna. Lyssna tills öronen blöder. Du är realistisk och galen och du är vacker. Utanpå och inuti. Och jag älskar dig. Herregud vad jag älskar dig.
Karolina, min syster. Min allra äldsta vän. Du var lugn. Jag var trasig. Redan då. Du hade din stora familj, där det alltid var liv och rörelse. Jag ville vara där. Gäna jämt. Och jag var alltid välkommen. Vi knaprade på morötter på väg till kören, vi hängde på Ica som ingen annan hängde på Ica, vi samlade på Hubba Bubba och vi spelade tvspel tills våra ögon antog fyrkantiga former. Det var sackosäckar och det var nattliga samtal om rymden om livet efter detta om meningen med allt. Du var den enda som var tillräckligt tuff för att sätta mig på plats. Det var mitt rum och det var ditt rum och det var barbie och det var miljoner små hästar, det var fotbollsträningar med rosa och gröna cykelbyxor, gula shorts och kommer du ihåg mina blå fotbollsskor? Min blå pojkcykel? Du var så fascinerad över barn, över hur allting hängde ihop.Vi hade snö och vi hade kärlek och vi hade glass och det överlägset bästa var att vi hade varandra. Och vi måste alltid ha varandra. Ingen annan är som du.
Johanna, vackra mjuka ärliga Johanna. Du har tagit ner mig på jorden så många gånger. Sagt saker jag verkligen inte velat höra, sagt sanningar istället för att låta mig glida runt i min låtsasvärld. Lilla kreativa människa. Ibland orkar jag inte tänka på dig alls, för då inser jag bara hur jävla mycket jag saknar dig, saknar oss, saknar oss, saknar oss. Vi var ett radarpar i natten, vi var ballast i stan, och alla ville vara som oss. För vi bara var. Var. Och inga andra i världen kunde nå oss. Som tejp, som lim, som plåster. Ihop. Jag älskar när du blir så förbannad att du börjar gråta, när du blir så frustrerad att dina ord tar slut. Då säger dina tårar allt. Du är alltid så stark, så modig och så jävla fantastisk. Du har alltid fått mig att känna mig så vacker. Du och jag och max och alla våra nattliga äventyr. Jag älskar dig för att du sytt mina gardiner. För att du alltid tror på mig.
Stephanie, känsliga unga flicka. Du har alltid påmint mig om en sparv. Så lätt att såra, så vacker att betrakta. Du är så mycket äldre än dina år, och du är så lik mig att jag blir chockad ibland. Jag vill skydda dig från allt ont som finns i världen, jag vill låsa in dig i en glasbubbla, så att du alltid får vara hel. Men jag vet att du måste få bli trasig, flera gånger om. Och jag vet att du kommer klara det, precis om jag klarar det. För du är fan helt vansinnigt envis. Begåvad. Driftig. Givmild. När jag kom hem från Norrland efter två månader och förväntade mig att kaos, och hela lägenheten var städad, och du hade satt upp saker på väggarna, och hängt upp mina ljuslyktor, ville jag bara förvandla dig till ett gosedjur och låta dig bo i min säng resten av mitt liv. Du är en helt underbar människa. Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner för det.
Becca, mitt alterego. Det är märkligt. Det du tänker tänker jag och det du känner ska jag också känna. Du läser mina tankar och det är galet skönt att veta att någon annan är som jag. Du får mig att acceptera mig själv, för någonstans inser jag ju att om vi nu är så lika och jag tokälskar dig, så borde väl fan jag också vara rätt okej. Var har du varit hela mitt liv, lilla grisöra? Våran historia har bara startat. Fast egentligen har våra historier gått parallellt med varandra sedan vi föddes. Det är märkligt. Men jag förstår att det var meningen att vi skulle träffas en dag. Ja det är så jävla märkligt. Och så jävla bra.
Det finns ingen poäng utan att leva utan en bästa vän.
Älska mig alltid eller jag biter er i strupen så att ni dör.
Puss.
You hold my head when I throw up,
and I hold your hand when you weep...
Mina vänner.
Mina allra käraste vänner.
Min Karro.
Min Jojje.
Min Doddi.
Min Becca.
Min Steffi.
I don't just just fall in love with you?
Damn... I wish I was a lesbian.
No matter what, I'm by your side.
Även fast jag haft väldigt svårt att acceptera mig själv, har ni alltid gjort det.
Sett mig för den jag är.
Inte för den jag velat vara. Försökt vara.
I alla mörka jävla stunder och när våra ögon blivit bevekade av solen, har ni alltid sett det som varit jag. Och ni har tyckt om det. Jag har varit omöjlig, men mitt liv hade inte varit möjligt utan er. Jag har startat stora hemska gräl med mig själv. Ni har avstyrt dem alla, på era speciella små sätt. Ni är så olika. Gud, ni är så jävla olika. Och jag behöver er alla.
Ida, jag tar livet av mig om inte du finns, är det okej? Du vet allt om mig. Du har burit mig i mina tonårsfyllenätter, och jag dig. Vi har skruvat sönder handfat på frasses, piercat varandra med trubbiga nålar, blandat de äckligaste häxdrinkar som någonsin blivit blandade. Vi har skrivit om livet om döden om kärleken om hur fan man gör för att klara sig i en så märklig värld. Ingen har någonsin förstått mig såsom du. För du är en del av mig. För att jag aldrig döljt det mörkaste mörka för dig, för att du sett igenom det. Du är en så jävla klok människa. Modig. Du är en av de modigaste människor jag vet. Jag älskar att du är så intresserad av andra människor. Att du har förmågan att lyssna. Lyssna tills öronen blöder. Du är realistisk och galen och du är vacker. Utanpå och inuti. Och jag älskar dig. Herregud vad jag älskar dig.
Karolina, min syster. Min allra äldsta vän. Du var lugn. Jag var trasig. Redan då. Du hade din stora familj, där det alltid var liv och rörelse. Jag ville vara där. Gäna jämt. Och jag var alltid välkommen. Vi knaprade på morötter på väg till kören, vi hängde på Ica som ingen annan hängde på Ica, vi samlade på Hubba Bubba och vi spelade tvspel tills våra ögon antog fyrkantiga former. Det var sackosäckar och det var nattliga samtal om rymden om livet efter detta om meningen med allt. Du var den enda som var tillräckligt tuff för att sätta mig på plats. Det var mitt rum och det var ditt rum och det var barbie och det var miljoner små hästar, det var fotbollsträningar med rosa och gröna cykelbyxor, gula shorts och kommer du ihåg mina blå fotbollsskor? Min blå pojkcykel? Du var så fascinerad över barn, över hur allting hängde ihop.Vi hade snö och vi hade kärlek och vi hade glass och det överlägset bästa var att vi hade varandra. Och vi måste alltid ha varandra. Ingen annan är som du.
Johanna, vackra mjuka ärliga Johanna. Du har tagit ner mig på jorden så många gånger. Sagt saker jag verkligen inte velat höra, sagt sanningar istället för att låta mig glida runt i min låtsasvärld. Lilla kreativa människa. Ibland orkar jag inte tänka på dig alls, för då inser jag bara hur jävla mycket jag saknar dig, saknar oss, saknar oss, saknar oss. Vi var ett radarpar i natten, vi var ballast i stan, och alla ville vara som oss. För vi bara var. Var. Och inga andra i världen kunde nå oss. Som tejp, som lim, som plåster. Ihop. Jag älskar när du blir så förbannad att du börjar gråta, när du blir så frustrerad att dina ord tar slut. Då säger dina tårar allt. Du är alltid så stark, så modig och så jävla fantastisk. Du har alltid fått mig att känna mig så vacker. Du och jag och max och alla våra nattliga äventyr. Jag älskar dig för att du sytt mina gardiner. För att du alltid tror på mig.
Stephanie, känsliga unga flicka. Du har alltid påmint mig om en sparv. Så lätt att såra, så vacker att betrakta. Du är så mycket äldre än dina år, och du är så lik mig att jag blir chockad ibland. Jag vill skydda dig från allt ont som finns i världen, jag vill låsa in dig i en glasbubbla, så att du alltid får vara hel. Men jag vet att du måste få bli trasig, flera gånger om. Och jag vet att du kommer klara det, precis om jag klarar det. För du är fan helt vansinnigt envis. Begåvad. Driftig. Givmild. När jag kom hem från Norrland efter två månader och förväntade mig att kaos, och hela lägenheten var städad, och du hade satt upp saker på väggarna, och hängt upp mina ljuslyktor, ville jag bara förvandla dig till ett gosedjur och låta dig bo i min säng resten av mitt liv. Du är en helt underbar människa. Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar, så länge du känner för det.
Becca, mitt alterego. Det är märkligt. Det du tänker tänker jag och det du känner ska jag också känna. Du läser mina tankar och det är galet skönt att veta att någon annan är som jag. Du får mig att acceptera mig själv, för någonstans inser jag ju att om vi nu är så lika och jag tokälskar dig, så borde väl fan jag också vara rätt okej. Var har du varit hela mitt liv, lilla grisöra? Våran historia har bara startat. Fast egentligen har våra historier gått parallellt med varandra sedan vi föddes. Det är märkligt. Men jag förstår att det var meningen att vi skulle träffas en dag. Ja det är så jävla märkligt. Och så jävla bra.
Det finns ingen poäng utan att leva utan en bästa vän.
Älska mig alltid eller jag biter er i strupen så att ni dör.
Puss.
tisdag 10 juni 2008
These boots are made for walking.
Det snurrar många tankar i mitt huvud. Hemlige morgan och osynlige jake har bytts ut mot molgan för tillfället. Det regnar inte längre inomhus och jag hyser kärlek för solen och bruna ben. Jag har vansinniga säkerhetsbeteenden för mig. Insikten kommer krypande. Jag tycker om den. Jag är sjuk. Just nu. Men det är faktiskt helt, helt okej. Utan acceptans blir förändringen svår, och med konstant förändring finns ingen tid för acceptans. Jag landar i det som är jag.
Reder ut mina egenhändigt snurrade spindelnät. Långsamt. Jag ska inte skynda mig den här gången. Det har tagit tid. Det kommer ta tid. Och det är lång tid kvar.
Det spelar fan ingen roll att det är uppförsbacke.
At least I'm walking.
Reder ut mina egenhändigt snurrade spindelnät. Långsamt. Jag ska inte skynda mig den här gången. Det har tagit tid. Det kommer ta tid. Och det är lång tid kvar.
Det spelar fan ingen roll att det är uppförsbacke.
At least I'm walking.
torsdag 5 juni 2008
Döskalleplåster och blonda lockar.
Någon där uppe måste ha sett mig
och tänkt att nu
så är det väl ändå
hennes tur?
Jag kan aldrig någonsin kräva att du ska förstå mig
förstå det som är jag
finna dig i mina kast till höger och vänster
Jag kan inte ändra på det som är jag.
Hela mitt liv har jag försökt ändra på det som är jag.
Försökt smälta in bland de jag ansett vara normala.
Vad nu det är.
Och jag kan inte mer.
Jag orkar verkligen inte det.
Någonstans trodde jag ändå att det skulle räcka att jag älskade dig.
Jag är barnsligt naiv.
Inte du.
Men...
Jag gillar det.
Det finns något väldigt oskuldsfullt och vackert i att vara naiv.
Och mitt i mitt mörker, blir det mitt ljus.
Att tro på att det någonstans kan vara okej att vara som jag är.
Du har ditt sätt att se på saker och ting.
Du behöver din ordning.
Din planering.
Du är i en fas då du behöver planera.
Det är du alltid.
Och jag gillar det.
Jag har alltid gillat det med dig.
Att du räknar klockslag, att du är väldigt realistisk.
Din realistiska sida har alltid gjort mig lite lugn.
Jag är inte realistisk.
Jag kan inte, jag vill inte, jag finner det tråkigt.
Jag. tänker. inte. bli. det. minsta. realistisk.
Jag måste drömma mina dagliga drömmar för att stå ut.
Och det betyder inte att jag inte kan planera.
Bara att det är en så mycket svårare grej för mig än för dig.
Betyder det verkligen att du är normalare än vad jag är?
Herregud, jag känner tusen och åter tusen människor som inte är några raketforskare när det kommer till att planera sitt liv.
Du säger ofta en sak.
En liten liten mening.
Som jag sedan ska sätta in i ett helt perspektiv.
Var är dina drömmar? Din längtan efter kärlek?
Den finns ju mitt framför dig.
Men du missar den.
Igen.
Det ligger en liten flicka i min säng som visar mig den största av världar. Hon har ett svart döskalleplåster på sitt ben och skrubbsår på sina inte ännu sommarbruna ben.
Och skulle du ens älska mig hälften så mycket som hon älskar mig så skulle det här inte vara ett problem. Jag är trött på det. Men du vill ju inte ha något namn på saker, som något jävla kravmärkt kött. Jag accepterar. Men du vill ju inte godkänna att vi har en relation på facebook, för det är ju så jävla töntigt. Jag accepterar. Och du vill segla jorden runt. Jag med. Vill du så vill jag. Men du tycker inte att kyssar är så jävla fantastiskt, du tycker ju faktiskt att det är väldigt överskattat. Kan jag göra annat än acceptera? Du vill aldrig någonsin umgås med de som är mina vänner. Jag försöker förstå varför. Du kan inte säga de där tre små jävla orden, som du vet att jag behöver höra så vansinnigt mycket. Acceptera eller var krävande. Jag accepterar. MEN. Det finns ett jävla stort men här. Jag har mått åt helvete, mörkret har varit riktigt mörkt, och ibland är det mörkt fortfarande fastän det är mitt på blanka dagen. Och jag får ett tillfälle att umgås med en av de människor jag älskar mest av allt i detta liv, och i nästa, och livet efter det. Du jobbar, och jag frågar dig om vi skulle åka bort i helgen eller inte. Jag fattar att du inte kan svara.
Men. Jag gör mitt val, och det är ett sjukt självklart val.
För mig.
Jag vill ha hit henne.
Och din reaktion är att nej, du är inte så sugen på att ha någon unge som stör i helgen.
Accepterar inte. Inte.
Ursäkta mig, men jag är inte sådär jävla jättesugen på att ha en pojkvän som reagerar så.
Jag hade inte reagerat så.
Det betyder inte att det inte är okej för dig att reagera så.
Reagera hur fan du vill.
En dag ska jag skriva en bok om alla saker du sagt till mig som varit så förbannat idiotiska.
Saker du kläckt ur dig några för många gånger, som gjort ont.
Vad sa jag senast som gjorde dig ledsen?
När har jag inte berättat för dig att du är den vackraste jag vet?
Förresten så färgade jag håret blont.
I ren protest.
Älska mig nu, om du vågar.
Jag försöker älska mig själv.
Och jag gör det jag måste för att göra mitt liv fyllt av mening.
Och hade du varit det minsta intresserad över att göra mig till en lyckligare människa, om så än bara för den här helgen, så hade detta inlägg aldrig blivit skrivet.
Men nu blev det det. Skrivet.
Och jag måste toklyssna på Eskobar och älska den lilla flickan som sussar i min säng.
You go and throw it away...
och tänkt att nu
så är det väl ändå
hennes tur?
Jag kan aldrig någonsin kräva att du ska förstå mig
förstå det som är jag
finna dig i mina kast till höger och vänster
Jag kan inte ändra på det som är jag.
Hela mitt liv har jag försökt ändra på det som är jag.
Försökt smälta in bland de jag ansett vara normala.
Vad nu det är.
Och jag kan inte mer.
Jag orkar verkligen inte det.
Någonstans trodde jag ändå att det skulle räcka att jag älskade dig.
Jag är barnsligt naiv.
Inte du.
Men...
Jag gillar det.
Det finns något väldigt oskuldsfullt och vackert i att vara naiv.
Och mitt i mitt mörker, blir det mitt ljus.
Att tro på att det någonstans kan vara okej att vara som jag är.
Du har ditt sätt att se på saker och ting.
Du behöver din ordning.
Din planering.
Du är i en fas då du behöver planera.
Det är du alltid.
Och jag gillar det.
Jag har alltid gillat det med dig.
Att du räknar klockslag, att du är väldigt realistisk.
Din realistiska sida har alltid gjort mig lite lugn.
Jag är inte realistisk.
Jag kan inte, jag vill inte, jag finner det tråkigt.
Jag. tänker. inte. bli. det. minsta. realistisk.
Jag måste drömma mina dagliga drömmar för att stå ut.
Och det betyder inte att jag inte kan planera.
Bara att det är en så mycket svårare grej för mig än för dig.
Betyder det verkligen att du är normalare än vad jag är?
Herregud, jag känner tusen och åter tusen människor som inte är några raketforskare när det kommer till att planera sitt liv.
Du säger ofta en sak.
En liten liten mening.
Som jag sedan ska sätta in i ett helt perspektiv.
Var är dina drömmar? Din längtan efter kärlek?
Den finns ju mitt framför dig.
Men du missar den.
Igen.
Det ligger en liten flicka i min säng som visar mig den största av världar. Hon har ett svart döskalleplåster på sitt ben och skrubbsår på sina inte ännu sommarbruna ben.
Och skulle du ens älska mig hälften så mycket som hon älskar mig så skulle det här inte vara ett problem. Jag är trött på det. Men du vill ju inte ha något namn på saker, som något jävla kravmärkt kött. Jag accepterar. Men du vill ju inte godkänna att vi har en relation på facebook, för det är ju så jävla töntigt. Jag accepterar. Och du vill segla jorden runt. Jag med. Vill du så vill jag. Men du tycker inte att kyssar är så jävla fantastiskt, du tycker ju faktiskt att det är väldigt överskattat. Kan jag göra annat än acceptera? Du vill aldrig någonsin umgås med de som är mina vänner. Jag försöker förstå varför. Du kan inte säga de där tre små jävla orden, som du vet att jag behöver höra så vansinnigt mycket. Acceptera eller var krävande. Jag accepterar. MEN. Det finns ett jävla stort men här. Jag har mått åt helvete, mörkret har varit riktigt mörkt, och ibland är det mörkt fortfarande fastän det är mitt på blanka dagen. Och jag får ett tillfälle att umgås med en av de människor jag älskar mest av allt i detta liv, och i nästa, och livet efter det. Du jobbar, och jag frågar dig om vi skulle åka bort i helgen eller inte. Jag fattar att du inte kan svara.
Men. Jag gör mitt val, och det är ett sjukt självklart val.
För mig.
Jag vill ha hit henne.
Och din reaktion är att nej, du är inte så sugen på att ha någon unge som stör i helgen.
Accepterar inte. Inte.
Ursäkta mig, men jag är inte sådär jävla jättesugen på att ha en pojkvän som reagerar så.
Jag hade inte reagerat så.
Det betyder inte att det inte är okej för dig att reagera så.
Reagera hur fan du vill.
En dag ska jag skriva en bok om alla saker du sagt till mig som varit så förbannat idiotiska.
Saker du kläckt ur dig några för många gånger, som gjort ont.
Vad sa jag senast som gjorde dig ledsen?
När har jag inte berättat för dig att du är den vackraste jag vet?
Förresten så färgade jag håret blont.
I ren protest.
Älska mig nu, om du vågar.
Jag försöker älska mig själv.
Och jag gör det jag måste för att göra mitt liv fyllt av mening.
Och hade du varit det minsta intresserad över att göra mig till en lyckligare människa, om så än bara för den här helgen, så hade detta inlägg aldrig blivit skrivet.
Men nu blev det det. Skrivet.
Och jag måste toklyssna på Eskobar och älska den lilla flickan som sussar i min säng.
You go and throw it away...
torsdag 29 maj 2008
And that's just great, but...
And so it's all the same.
A kiss that doesn't want to end.
Jag skulle vilja känna den.
Den där kyssen som inte vill ta slut.
Du förstår inte det.
Och jag kan inte för mitt liv begripa hur man inte kan vilja det.
Du är hemskt annorlunda.
Vissa dagar älskar jag det som gör dig så udda.
Andra gör det ont i mig när jag verkligen inte förstår.
I dedicate my songs to you
But you almost never listen to them
It's such a shame.
Jag har träffat hundra nya människor på sistone.
Underbara, fina själar.
Jag tycker om det.
Men jag har fortfarande en viskande oro i mitt bröst.
Oron för att missa livet i min hets att hinna med allt.
Jag vill vara överallt, och jag vill uppleva allt.
Och det slutar med att jag står tyst i kaoset och önskar
att någon kunde trolla bort mig till landet ingenstans.
Att aldrig vara nöjd är ett sådant jävla lyxproblem.
But still. Is my head all wrong?
I can't handle you.
Today : Robotboy - Robyn.
A kiss that doesn't want to end.
Jag skulle vilja känna den.
Den där kyssen som inte vill ta slut.
Du förstår inte det.
Och jag kan inte för mitt liv begripa hur man inte kan vilja det.
Du är hemskt annorlunda.
Vissa dagar älskar jag det som gör dig så udda.
Andra gör det ont i mig när jag verkligen inte förstår.
I dedicate my songs to you
But you almost never listen to them
It's such a shame.
Jag har träffat hundra nya människor på sistone.
Underbara, fina själar.
Jag tycker om det.
Men jag har fortfarande en viskande oro i mitt bröst.
Oron för att missa livet i min hets att hinna med allt.
Jag vill vara överallt, och jag vill uppleva allt.
Och det slutar med att jag står tyst i kaoset och önskar
att någon kunde trolla bort mig till landet ingenstans.
Att aldrig vara nöjd är ett sådant jävla lyxproblem.
But still. Is my head all wrong?
I can't handle you.
Today : Robotboy - Robyn.
tisdag 27 maj 2008
Respekt.
Var är den? Vad är den? Vad står det ordet för?
Har jag respekt för mig själv? Ibland.
Har du respekt för dig? För mig?
Har jag respekt för mig själv? Ibland.
Har du respekt för dig? För mig?
måndag 19 maj 2008
Framtid, ljuva framtid.
Jag har bestämt mig för att antingen bli:
Rockstjärna eller
skådespelerska.
Ja jag vet att ni tycker att det vore bättre om jag skaffade ett vanligt jobb först, och det kanske jag ska också. Men sedan ska jag bli rockstjärna. Eller hänga lite med Thorsten på Dramaten.
Så det så.
Jag kan inte vara vanlig, jag vet inte hur man gör.
Så fort jag börjar få vanor, kryper det i mina ådror.
Fast jag vågar aldrig släppa mina jävla vanor.
För mitt invanda mönster, är allt som håller mig på plats.
Mina mönster är det som är jag.
Och mina vanor blir just vanor.
Jag känner för att åka luftballong, och hoppa fallskärm ner i en stor skärgård, sno en båt och segla med den stiligaste pojken jag vet på alla de sju haven.
Jag är en jävel på att nedervärdera mig själv.
Jag motarbetar den där bruden som heter Anna. Anna Svensson.
Vilket jävla namn förresten. Jag kan köpa Anna. Och jag köper nästan Svensson. Men ihop? Hur tänkte du mamma?
På gymnasiet försökte jag lite avslappnat övertyga skolfotografen om att jag faktiskt hette Ana Diaz. Jag hade fått tomtar på loftet av att höra många människor säga att jag var lik Cameron Diaz. Jag ville också ha ett läckert efternamn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det slutade med att jag fick heta Ana Svensson. Ana? Extremt o-coolt. Tack så jävla mycket, herr fotograf. Pinsamhetsnivån i att få sitt namn felstavat i skolkatalogen, a.k.a GymnasieBibeln är hög. Jag pinades och skämdes och lärde mig min läxa. Jag har numera slutat med att ljuga om mitt namn.
Jag har däremot insett att mitt namn kan vara en fantastisk täckmantel. Hej, jag heter Anna Svensson och jag kör en grå Volvo V70. Yeah. Vadå? Nä? Är det Sveriges vanligaste bil? Kors i taket. Det är typ himla bra ibland.
Typ när man blir stoppad av polisen i en helt vanlig hastighetskontroll, inser att man glömt sätta dit det nya kontrollmärket, att minst två av hjulen är totalt odugliga, att en lampa inte riktigt lyser som den ska. Typ inte lyser alls. Det var faktiskt väldigt länge sedan den lyste. Och till sist, att körkortet inte kände för att vara i plånboken idag. Himla typiskt.
Sådana dagar är det fantastiskt att heta Anna Susanne Svensson.
Det får människor att le väldigt vardagligt mot en, det får mig att inse att de åtminstone tror att jag koll på läget. Det har jag däremot inte.
Inte idag och inte igår och med väldigt stor sannolikhet inte imorgon heller.
Rockstjärna eller
skådespelerska.
Ja jag vet att ni tycker att det vore bättre om jag skaffade ett vanligt jobb först, och det kanske jag ska också. Men sedan ska jag bli rockstjärna. Eller hänga lite med Thorsten på Dramaten.
Så det så.
Jag kan inte vara vanlig, jag vet inte hur man gör.
Så fort jag börjar få vanor, kryper det i mina ådror.
Fast jag vågar aldrig släppa mina jävla vanor.
För mitt invanda mönster, är allt som håller mig på plats.
Mina mönster är det som är jag.
Och mina vanor blir just vanor.
Jag känner för att åka luftballong, och hoppa fallskärm ner i en stor skärgård, sno en båt och segla med den stiligaste pojken jag vet på alla de sju haven.
Jag är en jävel på att nedervärdera mig själv.
Jag motarbetar den där bruden som heter Anna. Anna Svensson.
Vilket jävla namn förresten. Jag kan köpa Anna. Och jag köper nästan Svensson. Men ihop? Hur tänkte du mamma?
På gymnasiet försökte jag lite avslappnat övertyga skolfotografen om att jag faktiskt hette Ana Diaz. Jag hade fått tomtar på loftet av att höra många människor säga att jag var lik Cameron Diaz. Jag ville också ha ett läckert efternamn. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det slutade med att jag fick heta Ana Svensson. Ana? Extremt o-coolt. Tack så jävla mycket, herr fotograf. Pinsamhetsnivån i att få sitt namn felstavat i skolkatalogen, a.k.a GymnasieBibeln är hög. Jag pinades och skämdes och lärde mig min läxa. Jag har numera slutat med att ljuga om mitt namn.
Jag har däremot insett att mitt namn kan vara en fantastisk täckmantel. Hej, jag heter Anna Svensson och jag kör en grå Volvo V70. Yeah. Vadå? Nä? Är det Sveriges vanligaste bil? Kors i taket. Det är typ himla bra ibland.
Typ när man blir stoppad av polisen i en helt vanlig hastighetskontroll, inser att man glömt sätta dit det nya kontrollmärket, att minst två av hjulen är totalt odugliga, att en lampa inte riktigt lyser som den ska. Typ inte lyser alls. Det var faktiskt väldigt länge sedan den lyste. Och till sist, att körkortet inte kände för att vara i plånboken idag. Himla typiskt.
Sådana dagar är det fantastiskt att heta Anna Susanne Svensson.
Det får människor att le väldigt vardagligt mot en, det får mig att inse att de åtminstone tror att jag koll på läget. Det har jag däremot inte.
Inte idag och inte igår och med väldigt stor sannolikhet inte imorgon heller.
måndag 14 april 2008
You live and you learn...
I came home in the morning, and everything was gone!
Oh, what have I done? I dropped dead in the hallway, cursing the dawn.
Oh come on sun, why must I burn?
I'm just trying to learn.
Oh, what have I done? I dropped dead in the hallway, cursing the dawn.
Oh come on sun, why must I burn?
I'm just trying to learn.
I stare into the light to kill some of my pain.
It was all in vain, 'Cause no senses remain, but an ache in my body and regret on my mind.
But I'll be fine.
'Cause I live and I learn,
Yes, I live and I learn,
If you live you will learn.
And I live and I learn.
Got kicked in the head, so I started to fight ´cause I knew I was right...
But I learned I was wrong. I remember a slaughter, I remember I fought. For the money I brought. I got blistered and burned, and lost what I earned.
But I lived and I learned.
Yes, I lived and I learned.
I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now. I got, I got it now.
I came to on a corner,with some help from a man... God damn I don't seem to have learned!That a lady in need, is guilty indeed. So I paid and got laid in return. And I don't know what I've learned...Well... you get what you give. And hell, yes, I'll lived... But if you live as you learn; I don't think I can learn. All with the sun in my eyes, surprise, I'm living a life. But I don't seem to learn...
No, I don't think I can learn.
Don't bother, she's got it now.
Don't bother, be unkind.
Don't bother, I'll be fine.
I'm really a cat you see, and it's not my last life at all.
So, don't bother, be unkind.
Imorgon är en annan dag.
I guess we never knew, what to become.
Inte igår och inte idag och inte imorgon.
You didn't know that this was such a problem.
Det gör du aldrig.
Det gör ingenting.
Man kan omöjligt förklara för någon som inte begriper.
Won't you burn this killing wish that I have...
Don't bother, she's got it now.
Don't bother, be unkind.
Don't bother, I'll be fine.
I'm really a cat you see, and it's not my last life at all.
So, don't bother, be unkind.
Imorgon är en annan dag.
I guess we never knew, what to become.
Inte igår och inte idag och inte imorgon.
You didn't know that this was such a problem.
Det gör du aldrig.
Det gör ingenting.
Man kan omöjligt förklara för någon som inte begriper.
Won't you burn this killing wish that I have...
fredag 4 april 2008
Idiot.
Förresten så har jag en ny tro.
Jag tror att det är bra att uttrycka sina känslor.
Väldigt exakt.
Så.
Jag avskyr dig. Jag hatar hatar hatar hatar dig din jävla idiot. DU är äcklig och du är ful och du är överdriven och du pratar konstigt och du har skittråkiga kläder. Du ser ner på folk och ingen tycker egentligen om dig. Allra minst jag. Jävla idiot. Jag gillar inte dig. Inte det du säger, inte det du gör, och inte den du är. Inte det minsta. Hoppas ditt liv går åt helvete, iallafall några år.
Du är patetisk.
/Anna 14 år.
Jag tror att det är bra att uttrycka sina känslor.
Väldigt exakt.
Så.
Jag avskyr dig. Jag hatar hatar hatar hatar dig din jävla idiot. DU är äcklig och du är ful och du är överdriven och du pratar konstigt och du har skittråkiga kläder. Du ser ner på folk och ingen tycker egentligen om dig. Allra minst jag. Jävla idiot. Jag gillar inte dig. Inte det du säger, inte det du gör, och inte den du är. Inte det minsta. Hoppas ditt liv går åt helvete, iallafall några år.
Du är patetisk.
/Anna 14 år.
Attitude.
Idag är jag jätteintressant.
Verkligen.
Livsbejakande, och...
och... Spännande.
Nej. Bara trött och frusen in i själen, och jag blir bara ännu tröttare ju mer jag tänker på det.
Det är precis som om någon tryckt på pausknappen i mitt livs film.
Fast jag spelar vidare. Tittar mig omkring. Betraktar min omgivning. Jag går långsamt runt. Studerar allt som tillhör mitt liv. Och allting är väldigt objektivt och blasé och skitjävla tråkigt, och jag undrar vad jag håller på med.
Precis så undrar jag. Wasn't life supposed to be more than this?
Jag bara är, är, är, är är. Och jag vet att det i vanlig folkmun beskrivs som vardag. Jag avundas er som kan acceptera den. Vardagen. Det är ungefär som när man beskriver någon som inte direkt väcker uppsyn, man säger att han ser vardaglig ut.
Vem fan vill se vardaglig ut? Inte jag.
Högmod före förnuft.
Döm mig för hybris, någon.
Jag vill bara känna.
Känna
Känna
Känna.
Jag vill bara vara lycklig.
Det är fan allt jag begär.
Lycka.
Jag vet hur den känns. Lyckan. Men varför är den så hal och oberäknelig?
Varför kan man inte vara lycklig jämt?
Ett jävla problem.
I know my attitude sucks.
Jag jobbar på det.
Verkligen.
Livsbejakande, och...
och... Spännande.
Nej. Bara trött och frusen in i själen, och jag blir bara ännu tröttare ju mer jag tänker på det.
Det är precis som om någon tryckt på pausknappen i mitt livs film.
Fast jag spelar vidare. Tittar mig omkring. Betraktar min omgivning. Jag går långsamt runt. Studerar allt som tillhör mitt liv. Och allting är väldigt objektivt och blasé och skitjävla tråkigt, och jag undrar vad jag håller på med.
Precis så undrar jag. Wasn't life supposed to be more than this?
Jag bara är, är, är, är är. Och jag vet att det i vanlig folkmun beskrivs som vardag. Jag avundas er som kan acceptera den. Vardagen. Det är ungefär som när man beskriver någon som inte direkt väcker uppsyn, man säger att han ser vardaglig ut.
Vem fan vill se vardaglig ut? Inte jag.
Högmod före förnuft.
Döm mig för hybris, någon.
Jag vill bara känna.
Känna
Känna
Känna.
Jag vill bara vara lycklig.
Det är fan allt jag begär.
Lycka.
Jag vet hur den känns. Lyckan. Men varför är den så hal och oberäknelig?
Varför kan man inte vara lycklig jämt?
Ett jävla problem.
I know my attitude sucks.
Jag jobbar på det.
torsdag 3 april 2008
Using white lies if we have to.
Leave the body, leave the mind.
Every promise, every place behind.
Leave the city, leave the cold.
Young people far too old.
Leave the quiet, leave the night
Broken feelings of dreams out of sight.
Let me cross a very fine line.
For today.
For a lifetime.
The worst mistake to make.
Or just the kind of promise you simply have to break.
Need to catch my breath.
Won't you please turn off the light?
I wonder where you come from.
Where you've been.
Jag undrar varför du är du.
You're faking it well, but it shows.
I need therapy, the say.
Möjligt.
Gör det nåt?
Every promise, every place behind.
Leave the city, leave the cold.
Young people far too old.
Leave the quiet, leave the night
Broken feelings of dreams out of sight.
Let me cross a very fine line.
For today.
For a lifetime.
The worst mistake to make.
Or just the kind of promise you simply have to break.
Need to catch my breath.
Won't you please turn off the light?
I wonder where you come from.
Where you've been.
Jag undrar varför du är du.
You're faking it well, but it shows.
I need therapy, the say.
Möjligt.
Gör det nåt?
onsdag 2 april 2008
fredag 28 mars 2008
Bulletproof.
Every day.
Every hour.
I wish.
That I was.
Bulletproof.
Every hour.
I wish.
That I was.
Bulletproof.
Det finns ingen som dömer mig så hårt såsom jag själv gör.
Ingen som har vassare tunga.
Eller rakare pekpinnar.
Den sista tiden i mitt liv har jag börjar tänka annorlunda.
Det är helt sjukt stort.
Och jag är livrädd.
Jag har inte sovit många minuter inatt.
Jag har vänner jag kan ringa mitt i natten.
Och det är okej.
Och det ger mig en sådan enorm styrka.
Det ger mig obeskrivligt mycket.
Jag är svag och jag är liten och jag är rädd.
Men det är okej.
Man kan vara modig ändå.
Och det är precis vad jag ska vara.
Klockan elva.
Jag satt uppe halva natten och läste.
Om saker jag inte kunnat läsa om tidigare.
Det var vansinnigt jobbigt.
Men ju mer jag läste, desto mer förstod jag mig själv.
Mitt hjärta bultar så hårt i mitt bröst
Skitskraj.
Nervös.
Jag har vänner som ringer jobbiga samtal åt mig, när jag själv inte orkar.
Jag har vänner som lyssnar när jag behöver prata nonstop i en hel dag.
Jag har vänner som orkar ta sig tid att stanna upp i sina liv.
Vara nära. Berätta för mig att jag duger.
Jag har vänner som sagt saker baserade på kärlek i så många år.
Jag har alltid lyssnat.
Men allt de sagt har känts så långt ifrån.
Omöjligt att uppnå.
Förändring kommer inifrån.
Ingen kan ändra mitt liv så länge jag själv inte vill.
Jag är livrädd för att bryta upp mina gamla mönster.
Livrädd för att falla tillbaka.
Livrädd för att göra fel, för att inte duga, för att våga möta mig själv.
Rädd. Så in i helvete.
Utan er hade jag nog inte kommit till den här punkten.
Jag är inte bulletproof och jag kanske aldrig blir,
men fan...
Jag är skyldig mig själv att våga vara stark idag.
Ingen som har vassare tunga.
Eller rakare pekpinnar.
Den sista tiden i mitt liv har jag börjar tänka annorlunda.
Det är helt sjukt stort.
Och jag är livrädd.
Jag har inte sovit många minuter inatt.
Jag har vänner jag kan ringa mitt i natten.
Och det är okej.
Och det ger mig en sådan enorm styrka.
Det ger mig obeskrivligt mycket.
Jag är svag och jag är liten och jag är rädd.
Men det är okej.
Man kan vara modig ändå.
Och det är precis vad jag ska vara.
Klockan elva.
Jag satt uppe halva natten och läste.
Om saker jag inte kunnat läsa om tidigare.
Det var vansinnigt jobbigt.
Men ju mer jag läste, desto mer förstod jag mig själv.
Mitt hjärta bultar så hårt i mitt bröst
Skitskraj.
Nervös.
Jag har vänner som ringer jobbiga samtal åt mig, när jag själv inte orkar.
Jag har vänner som lyssnar när jag behöver prata nonstop i en hel dag.
Jag har vänner som orkar ta sig tid att stanna upp i sina liv.
Vara nära. Berätta för mig att jag duger.
Jag har vänner som sagt saker baserade på kärlek i så många år.
Jag har alltid lyssnat.
Men allt de sagt har känts så långt ifrån.
Omöjligt att uppnå.
Förändring kommer inifrån.
Ingen kan ändra mitt liv så länge jag själv inte vill.
Jag är livrädd för att bryta upp mina gamla mönster.
Livrädd för att falla tillbaka.
Livrädd för att göra fel, för att inte duga, för att våga möta mig själv.
Rädd. Så in i helvete.
Utan er hade jag nog inte kommit till den här punkten.
Jag är inte bulletproof och jag kanske aldrig blir,
men fan...
Jag är skyldig mig själv att våga vara stark idag.
Ge mig styrka. Ge mig en skyddsväst så jag klarar av att möta min värsta motståndare.
- Mig själv.
Believe in me,
like I believe in you.
fredag 21 mars 2008
Dubbelmoral.
Hört i samtal:
Kvinna ett: Alltså, helgen var ju helsjuk... Jag hånglade upp en kille som hade flickvän!
Helt sjukt var det.
Tystnad följer.
Kvinna två: ... Men... Du har ju pojkvän?
Kvinna ett: Alltså, helgen var ju helsjuk... Jag hånglade upp en kille som hade flickvän!
Helt sjukt var det.
Tystnad följer.
Kvinna två: ... Men... Du har ju pojkvän?
Kvinna ett igen: ... Jo. Just det...
Guud. Det är så bra. Det är såå bra.
Hatten av.
Guud. Det är så bra. Det är såå bra.
Hatten av.
lördag 15 mars 2008
Please sister.
Give me belief that my time will come.
And a tollfree helpline, if I find someone.
But she said,
You gave away what you never really had.
And now, your purse is empy.
I can see why you're sad...
So if it's true, that love will never die,
then why do the lovers work so hard to stay alive?
And a tollfree helpline, if I find someone.
But she said,
You gave away what you never really had.
And now, your purse is empy.
I can see why you're sad...
So if it's true, that love will never die,
then why do the lovers work so hard to stay alive?
tisdag 4 mars 2008
Underbara hundusling.
Känslan.
Den där känslan. När allting fungerar. När vi äntligen förstår varandra. När han lyssnar på mig, och jag på honom. När jag låter honom vara just det han är, en hund, en dobermann, en liten filur som heter Hugo. När vi möts. Och allting fungerar. När han lugn och stark smyger mjukt upp längs min sida. Och stannar där. Vi går längs vatten, vi möter ankor och andra hundar och bilar och stora brummande lastbilar. Vi stannar för rött ljus. Vi traskar över gräsmattor. Vi är ute en timme, och just nu känns den timmen som den tveklöst bästa timmen på hundra år.
Äntligen, äntligen, äntligen. Hans uppmärksamhet är riktad hundra procent på mig, och så fortsätter det hela promenaden. Han njuter. Han är lugn. Han litar på mig. Jag låter honom förstå att han kan det. Lita på mig. När han blir för ivrig, vänder vi om, går tillbaka, gör om. Allt med samma lugn. Och det fungerar. Herresatans jävlar, faan, det fungerar tamefan. Ceasar är en gud, tack tack tack!
Alla som känner mig vet vilken seger det här är. Vilken lycka som bultar i mitt hjärta just nu. Genombrott. Förståelse. Lugn.
Jag har aldrig någonsin varit så lycklig efter en promenad med honom. Det var världens finaste promenad, och jag är så lycklig att jag måste gå och dricka femton koppar kaffe nu, Hej!
Den där känslan. När allting fungerar. När vi äntligen förstår varandra. När han lyssnar på mig, och jag på honom. När jag låter honom vara just det han är, en hund, en dobermann, en liten filur som heter Hugo. När vi möts. Och allting fungerar. När han lugn och stark smyger mjukt upp längs min sida. Och stannar där. Vi går längs vatten, vi möter ankor och andra hundar och bilar och stora brummande lastbilar. Vi stannar för rött ljus. Vi traskar över gräsmattor. Vi är ute en timme, och just nu känns den timmen som den tveklöst bästa timmen på hundra år.
Äntligen, äntligen, äntligen. Hans uppmärksamhet är riktad hundra procent på mig, och så fortsätter det hela promenaden. Han njuter. Han är lugn. Han litar på mig. Jag låter honom förstå att han kan det. Lita på mig. När han blir för ivrig, vänder vi om, går tillbaka, gör om. Allt med samma lugn. Och det fungerar. Herresatans jävlar, faan, det fungerar tamefan. Ceasar är en gud, tack tack tack!
Alla som känner mig vet vilken seger det här är. Vilken lycka som bultar i mitt hjärta just nu. Genombrott. Förståelse. Lugn.
Jag har aldrig någonsin varit så lycklig efter en promenad med honom. Det var världens finaste promenad, och jag är så lycklig att jag måste gå och dricka femton koppar kaffe nu, Hej!
måndag 3 mars 2008
Bamsepappan, Lilla Anna och Döden.
På onsdag ska jag närvara på ett seminarium om Antiken och Medeltiden. Inkluderar det riddare och prinsessor månntro? Sannolikheten är nog tämligen liten. Himla typiskt. Varför denna hets om att lära sig saker om det förgångna? Historia är ju just historia. Det grämer mig att jag faktiskt inte är speciellt intresserad. Antik hit och Renässans dit. Bah. Det som hade kunnat vara då? Vad hände med fantasin? Jag hade tyckt om att läsa om riddare och prinsessor. Mycket. Jag har en evig förälskelse när det gäller sagor.
Varje gång jag tänker på ordet "sagor", tänker jag på Bamse och jag hör med ens min pappas röst i mitt huvud. Han var en professionell sagoläsare må ni tro... Han ägde en förmåga att kunna gestalta vem som helst, ge vilken tecknad figur som helst en aura, en själ. Han kunde förvandla dem, göra dem sanna, ge dem plats i min lilla verklighet. När han läste vad Vargen sa, hade en elak, lite pipig nervös röst... men inte i närheten av den nervösa klang som utgjorde Lille skutts klara stämma.
Lille skutt levde minsann upp till sitt namn, ingen kunde springa lika fort som han behärskade, ingen skuttade så högt som hans ben kunde skutta. Ingen brummade som Bamse, ingen var lika eftertänksam som Skalman, han var klokast i världen. Skalman hade alla svaren, hans hus låg nästan uppe bland stjärnorna, hans hus var bamsevärldens mekka. Där fanns sprakande rykande trolldrycker, finurliga piller med alla möjliga biverkningar OM inte motpiller togs i tid, rymdfarkoster, ubåtar, tidsmaskiner. Skalman var en gud. Hade inte Skalman svaren, fanns där inga svar att söka. Bamse var den modiga lilla björnen mitt hjärta hejade vilt på, den bruna lilla björnen som ville alla väl, godheten personifierad. En hjälte. Och han var behövd. En smått oumbärlig liten björn.
Brumma lekte med glad obrydd röst i sitt städskåp, hon var två miljoner mil bort, förtrollad i äventyr med dammtussar och låtsastroll. Hon var egen, och han lät mig förstå att det var okej. Och Teddy! Oh, Teddy! Jag älskade Teddy. Jag älskade när pappa levde sig in i Teddys utanförskap, älskade hans röst när den speglade hopp i de mest hopplösa situationer. Teddy och hans glasögon. Det var alltså okej att ha glasögon. Jag började använda mina rosa med en liten fjäril på. För Teddy hade minsann glasögon. Och Nalle-Maja, Farmor med hemliga dunderhonungsreceptet, Kattens Janson och Husmusen, Vargen ( Pappa berättade att Vargen egentligen var hemskt snäll, bara en gnutta missförstådd, när avsnitten blev så hemska att jag var tvungen att hålla för öronen)
" Vargens liv har varit svårt. Han blev som spädbarn föräldralös efter en skogsbrand, och uppfostrades av tre kriminella vargar, som bodde i ett förfallet skjul i skogen. I början umgås han bara med skurkar och blir till och med "Världsmästare i elakhet". När Bamsegänget låter honom vara med och ta hand om Billy Boy börjar han dock så smått mjukna, och blir till sist vän med dem. Han blir ofta retad för det av sina gamla "vänner" - Vargkusinerna, Knocke och Smocke och Sjörövarna. Vargen är för det mesta snäll men kan ibland drabbas av återfall."
Det var Bamse och det var tomtar och det var troll.
Han lärde mig att Krösus Sork fått sitt namn för att Krösus är ett annat ord för välbärgad, en person med många slantar på banken.
Jag låg tätt intill. Under hans stora arm. Vilade mina blonda lockar mot hans trygga bröstkorg. Andades. Kände hans hjärta slå. (Om jag blundar, sluter mina ögon, är jag där igen, på nolltid.)Lät mig förtrollas in i sagornas värld. Och ingen annan tilläts komma in i sovrummet under vår sagostund. Ingen. Mamma blev strängeligen uthyssjad, vi pekade på dörren i samförstånd, mamsen, vi älskar dig, men du får inte vara med just nu. Det bara är så.
För ingen annan fick vara med. För ingen annan förstod.
Och mamma visste att du var hemskt sjuk, så hon stängde försiktigt dörren igen.
Det visste inte jag. Självklart visste inte jag. Inte någonting. Men även om jag hade vetat hade jag inte kunnat älska våra sagostunder mer. Det hade varit omöjligt. De var heliga, fantastiska, ovärdeliga. Above all. Och aldrig ska jag glömma. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men aldrig ska din sagoröst falla i glömska. Aldrig någonsin. Din röst och ditt skratt ringer alltid lite svagt i mitt huvud. Du är långt ifrån. Men ändå så nära.
Det visste inte jag. Självklart visste inte jag. Inte någonting. Men även om jag hade vetat hade jag inte kunnat älska våra sagostunder mer. Det hade varit omöjligt. De var heliga, fantastiska, ovärdeliga. Above all. Och aldrig ska jag glömma. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men aldrig ska din sagoröst falla i glömska. Aldrig någonsin. Din röst och ditt skratt ringer alltid lite svagt i mitt huvud. Du är långt ifrån. Men ändå så nära.
Ingen läste sagor som du, pappa.
Och ingen älskade dig, som jag, pappa.
Och ingen saknar dig som jag, pappa.
Pappa
Pappa
Pappa.
Nr 3, 1988. Teddy i Sago-landet.
På besök hos Skalman sugs Teddy in i en bok. Han kommer till Sago-landet, där han stöter på mängder av sagofigurer och upplever äventyr från deras böcker. Han dricker Skalmans Minimax-saft och blir först liten - sedan jättestor. Som stor träffar han på en jätte som inte låter honom löpa - en kompis i hans storlek växer nämligen inte på trän. Hemma är Skalman på väg att följa efter Teddy, när han hört vad som hänt. Men Bamse hinner före in i boken och nu är både han och Teddy fast i Sago-landet. Till slut kommer Skalman, som förklarar hur man ska göra med Minimax-saften för att komma tillbaka. Både Teddy och Bamse dricker saften, som olyckligtvis tar slut innan Skalman får sin dos. Därför blir han kvar i Sago-landet för alltid, tror han, men så kommer sagans goda fe och hjälper honom tillbaka. Han har nämligen varit så ädelmodig och låtit de andra två gå före...
_____________________________________________________Du var min Bamse. Modig. Stark. Klok. Full av svar.
Vem ska jag ställa mina frågor åt när jag vet att du skulle ha det bästa svaret?
Åren går och jag trodde jag skulle glömma.
Men det har aldrig varit tydligare.
Jag har gråtit. Kastat saker. Rivit ner allt som suttit på mina väggar. Klöst tapeten blodig. Skrikit tills min röst försvunnit. Vägrat äta. Legat sömnlös. Haft panikångest. Haft ett trasigt hjärta. En opålitlig själ. Jag har varit förlorad i hundra år. Jag försvann när du försvann. Jag satt i en betydelselös jävla fåtölj från IKEA och min mamma berättade med tyngd i orden och gröt i rösten att nu.. är det.... så... att livet... går ju... upp och ner... Och tapeterna rasade från väggarna, jag ställde mig upp och skrek tills glasen gick i tusen bitar, jag rev ner den jävla julgranen och lät alla färgglada glittrande vackra kulor falla till golvet och bli trasiga och fula och alla mina känslor stormade in och målade golvet och taket och väggarna svarta, och jag grät.
Nej.
Det gjorde jag inte. Inte något av det. Jag dog. Jag dog och jag dog och jag dog och jag dog. Du var borta och jag dog. Jag dog när du dog. Jag dog där i fåtöljen. Och jag stirrade rakt framför mig i så lång tid att rummet upphörde att existera. Människor pratade med mig. Men jag kunde inte höra, jag kunde inte se, ty jag var död och förlorad. Och sorgen sköljde över mig som ett hav, jag kunde inte göra annat än att drunka i det tomrum du lämnade efter dig.
Mina julklappar låg spridda omkring mig, glänsande nya och jag hatade dem alla.
Jag hatade allt, jag hatade att julgranen var så jävla vacker, jag hatade snöflingorna som föll utanför fönstret, jag hatade att du var död. Hatade. Så jag stirrade. För döda människor gråter inte. Jag brukade gråta när jag slog lilltån i trappen, när jag var förbannad, när jag kände mig så missförstådd som bara en tonåring kan känna sig, när jag var trött, när jag var olyckligt kär.
Du förtjänade inte de tårarna. Att du var död var mig så övermäktigt, så overkligt, och tårarna stannade inuti mig, brände sönder hela mitt inre i väntan på att få komma ut.
En vit ponny. Du hade gett mig en vit ponny. Med silverglänsande man och mjuka förstående svarta stora ögon. Det var bara ponnyn som förstod. Han var hundrafyrtiosex centimeter över jorden och han fick ta emot alla tårar. I hans man, i hans mjuka päls trillade de ner i miljontals. Där, bland höstrån och ponnylukt tillät jag mig själv att sakna dig.
Och jag saknade så inihelvete.
På min vita stora springare satt jag. I mörkret. I skogen. Bland norrlands alla kala träd i decemberkylan och grät så att jag skakade. Jag dog och jag grät och jag dog och jag grät och jag dog, jag dog, jag dog. Och han stod stilla som aldrig förr. Andades. Frustade. Vände sin stora mjuka mule mot mitt ben, buffade. Gav mig styrka. Gav mig livet åter.
Och nu vandrar han också i stjärnornas dal. Han bor i hästhimlen som kallas Trapalanda, och aldrig mer ska jag få blöta ner hans vita päls med mina tårar.
Jag kan inte göra annat än sörja och sakna.
Herregud så jag saknar.
Mina två stora kärlekar.
Som jag saknar er...
Jag befarar att all denna saknad efter er gjort mig galen.
Jag visste att dagen skulle komma. Jag visste det. Jag vägrade tro på det, men innerst inne förstod jag att det skulle hända. Jag förstod det när jag var sex år gammal. Älskade pappa. Dina läkare sa att du hade två år kvar att leva, med lite tur. Men tur var inte din grej helt enkelt, ingenting du byggde dina analyser på. Du var dödligt smart, begåvad, hade sinne för affärer. Du meddelade vänligt läkarna att du skulle leva tills din dotter klarade sig själv.
Jag har fått höra, att det var dina exakta ord. Tills min dotter klarar sig själv.
Så jag var tretton år och satt i medioker IKEAfåtölj och undrade hur fan man klarar sig själv?
Men fan, jag bestämde mig för att jag skulle klara mig själv, till varje pris.
Och jag förnekade min mor, jag vägrade att lyssna på någon.
För jag skulle minsann klara mig själv.
Och jag blev ensammast i världen och förstod att jag fortfarande var död.
Kontenta: Ibland är livet bara grymt.
Det här är anledningen till varför jag blivit en obotlig romantiker. Jag tror på kärleken.
Jag måste tro på den, för jag vet att det är det enda som ger livet mening. Att våga älska, är att våga falla, är att våga leva.
Jag skall vara dåraktigt modig.
... Goodbye black butterfly. You can take those perfect wings into outer space
'Cos there's no place left in this blood for your restless fluttering, your sleepless ways...
onsdag 27 februari 2008
Wanna play?
I don't want no one to know how the hurt it me works.
Breakthrough i min lägenhet. Tavlor som hittar sin plats, färger som skriker efter att få målas, väggar som längtar efter att få lackas. Fönsterbrädor som trillar på plats. En borrmaskin som inte trilskas. Just nu, enkelt. Enkelt, enkelt, enkelt och självklart.
Jag behövde det. Jag behövde verkligen det.
Jag orkar inte riktigt motgångar just nu.
Orkar inte.
Jag läser Luke Rhineharts bok Tärningsspelaren och förlorar det sista utav mitt vett. Trevligt. Så passande. Han låter en tärning ta alla hans beslut, små som stora, och självklart faller snart hela hans liv ihop. Eller gör det verkligen det? Allting blir bara annorlunda. Enormt annorlunda. Han bryter mot alla konventioner och osagda små regler som vi så fint skaffat oss i vårt samhälle. Han letar upp sina innersta mest tabubelagda önskningar och fasor, han vänder ut och in på sig själv. Vrider sina tankar till det yttersta, han blir en pusher av rang. Han triggar. Sin omgivning, sig själv. Han spelar tusen olika roller, och han gör det med många lysande stjärnor i kanten.
Jag finner det dramatiskt, vanvettigt, idiotiskt... och alldeles förståeligt.
Jag känner ett samband med honom, jag förstår honom till punkt och pricka, och det skrämmer självklart vettet ur mig. Det går åt helvete för honom, självfallet kan det inte gå annat än käpprätt åt helvete. Likväl fascineras jag. Trollbinds.
Jag beundrar honom. För att han vågade. Vågade sätta hela sitt liv, sin karriär och familj på spel för en svartvit liten fyrkants skull. Han är helt jävla galen. I obey.
Du är dum i huvudet om du inte läser den här boken. Tärningsspelaren.
Eller väldigt smart.
Det beror på vilka demoner du besitter.
Har du redan nu lite problem med att anpassa dig i samhället kanske du ska låta bli.
Jag borde ha låtit bli.
Jag borde ha lagt ifrån mig den vid första kapitlet.
Så som Jim Carrey borde ha slutat läsa boken innan han ens började tänka på att läsa den i filmen "The number 23", borde jag aldrig börjat bläddra i den. I Carreys fall kunde man också räkna ut att det skulle urarta.
Men han kunde inte.
Han var precis lika oförmögen att sluta läsa som jag är just nu.
Det kan liknas en besatthet.
Jag kan inte hjälpa det.
Farväl, nu ska jag återigen gräva ner mig i boken som kommer att bli mitt fördärv.
Jag inser det. Men den ropar på mig. Lockar. Med varm inställsam röst...
En tärning är ett vanligt spelredskap som används för att generera slumptal. Tärningar är ofta gjorda av plast eller trä, och formade som någon av de platonska kropparna med kuben som den absolut vanligaste typen. Fördelen med de platonska kropparna är att alla sidor blir lika stora och har därmed i princip lika stor chans att komma upp. På grund av att många tärningar har hål i sig, samt att man håller dem olika när man kastar så är sidan tärningen landar på inte helt slumpmässig. Sidorna numreras vanligen från 1 och uppåt.
Gotta go.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
