Alfons Teo TimTim.

Först en liten känsla, en vag aning.
Så lätt att trycka bort, inför vardagens måsten föll den aningen lika snart i glömska.
Men sedan återigen en pockande viskande röst inuti...
Min kropp hade något att berätta, något viktigt och stort.
Huvudvärken kändes inte som vanligt, tröttheten var så enormt överväldigande, brösten så löjligt ömma.
Och plötsligt bara visste jag.
Jag visste, precis så mycket man kan veta.
Hade vi försökt? Tja, vi hade väl helt enkelt låtit naturen ha sin gång, händer det så händer det.
Ett graviditetstest som skrek gravid, gravid, gravid.
Det fanns liksom inga tvivel.
Mitt hjärta bultade så hårt, så hårt. Lycka. Lycka. Lycka.
Jag var i vecka fyra.

Sedan slog illamåendet till som en våg dagen därpå.
Jag trodde det var psykiskt.
Jag slutade snusa.
Jag fick den grymmaste huvudvärken någonsin.
Jag slutade dricka kaffe.
Jag hade fel angående huvudvärken. Den kunde uppenbarligen bli värre.
Illamåendet kastade fortfarande omkring mig som en vante.
Folk sa att det snart skulle gå över.
Jag trodde dem.
Första gången jag såg dig var i vecka 8.
Ett litet tickande hjärta.
Jag försökte att se representabel ut på jobbet samtidigt som jag smygkräktes i soptunnan under kassan. Det var sådär kul.
Jag såg snusdosor överallt, jag tyckte folk envisades med att lägga dem under näsan på mig.
Inte för att jag skulle få för mig att ta en snus.
Ett begär är ett begär, men jag ser ner på folk som inte kan sluta röka eller snusa när de väntar barn. Är jag hård? Nej. Jag vet precis hur jävla hårt och tungt tungt tungt det är att sluta.
Det handlar om att bryta en vana. Och det är DET som är kruxet. Vad gör man, när man inte får lägga in en snus efter middagen? Eller efter frukosten? Eller när man har lite tråkigt? Ja, vad fan gör man? Man slår sig själv på fingrarna och tänker på den lilla varelsen inuti en som är så beroende av sin mamma. Det slår alla begär. Utan mig kan han inte leva.
Det är en omöjlighet. Om jag ska vara mogen och ansvarsfull nog att sätta ett till liv till denna världen, ska jag också ge honom det bästa av allt.

Så hör det ju till historien också att jag är makalöst envis.
Folk säger att jag ärvt det av min far.
Så jag bär min envishet med stolthet.

Kaffe är inte farligt säger de. Nej. Men är det bra? Innehåller det några näringsämnen som en växande liten bebbe vill ha? Nej, det gör det faktiskt inte. Så kaffemaskinen fick hoppa upp på högsta hyllan och vänta på bättre tider. Jag kan nog faktiskt helt ärligt säga att jag inte ätit eller druckit någonting som haft ett tveksamt innehåll.
Livet är tillräckligt svårt, det minsta jag kan göra för dig är att ge dig bästa möjliga start.
Precis som min syster som fick bebis redan i vecka 26, sa. Hon visste att hon gjort allt hon kunnat, så hon behövde inte klandra sig själv för att bebisen ville komma ut så tidigt.

På mammakursen satt en blivande mamma och berättade hur hon pendlar till London stup i kvarten. Jag tittade fascinerat på henne. Jag som inte ens klarar av att sitta vid datorn utan att behöva en höftleds och ryggoperation. (Nära förestående nu, för övrigt.)
Men även om fallet varit annorlunda, om jag mått som en prinsessa, hade jag inte velat leva det livet under min graviditet. Jag tror bestämt att om det är någon gång man ska ta det lugnt i livet, så är det med en liten bebis i magen.

När din pappa såg dig på ultraljud i vecka 18 fick han tårar i ögonen.
Du sparkade, sög på tummen, och vände rumpan till så fort vi försökte få en fin bild.
Ett rackartyg. Redan vid 18 veckor.

Nu är vi inne i vecka 28, och du är en mycket bestämd bebis.
Ligger jag på höger sida, bökar du runt tills du ligger bekvämt. Det verkar hemskt jobbigt, men vända på dig ska du. Råkar jag vända på mig, så att jag ligger på vänster sida när du just lugnat ner dig, börjar cirkusen igen. Du ska helt enkelt vända på dig. Igen. För vem vill ligga upp och ner?
Och som du kan sparka. Jag kan sitta och titta på dina rörelser i timmar, jag tröttnar aldrig.
Ibland känner jag en fot, eller en mjuk rumpa. Min bebis rumpa. Min bebis lilla fot. Är det inte fantastiskt, så säg?

Och varje morgon när jag vaknar ( jag krockar kudden som en knockad elefant och rör mig inte mer än en eller två millimeter när jag väl somnat ) har du liksom halkat ner på ena sidan så att hela magen är alldeles sned. Du vaknar alltid när jag vaknar, och är oftast mycket missnöjd.

Och jag och din pappa skrattar och stryker magen.

Jag har ont överallt, jag måste äta varannan timme för att lura illamåendet, men det hamnar liksom i skymundan.
Du lilla själ som tagit plats inuti mig, om du visste hur älskad du är!
För din skull går jag genom eld och vatten.
Det har inte spelat någon roll om jag haft så ont vissa dagar att jag gråtit.
Så länge du mår bra, min älskling... Så länge du mår bra, står mamma ut med allt.

Och, inte för att jag håller räkningen eller så, men idag är det 85 dagar kvar.
Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva hur mycket jag längtar efter att få hålla dig i min famn, älskade unge.

Eddie.

Once in your life you will find someone
who will turn your life around
bring you up when you're feeling down.

Snart får jag säga ja till dig.
Men jag är redan din.
Idag och imorgon och så länge jag andas.
Alltid din, bara din.

Just idag är jag så jävla less.
Just idag tror jag att jag inte pallar en dag till.
Men det är bara just idag.
Jag vet väl att det går över.
Men inte idag.

Dec. Jan. Feb. Mars. April.
Hemma.
Här.
I den här lilla lådan till lägenhet.
Vissa dagar har jag mått helt okej.
Orkat göra saker.
Men mestadels inte.
Jag orkar inte inte orka längre.

TRE månader.
Tre månader kvar.

Jag blir tokig.
Just idag, blir jag tokig.
Och jag är inte sur och grinig
det bara verkar som det.
I själva verket håller jag på att bli galen.
Jag vill inte öppna en bok till
däremot vill jag slänga ut dem genom fönstret
bara för att trotsa lite.

Man får hemskt gärna underhålla mig.