Pelsknos och jag.

Det är tokvarmt ute.
Och inne även, för den delen.

Inatt knaprade jag isbitar. Ett helt glas fullt med isbitar.
Det var det godaste jag någonsin knaprat på.
Iallfall då.
Och säkert inatt med.

Älskling: Titta vilken fin jag köpt! Den var på rea så vi sparade 200 kronor!
Men du, man kan ju inte säga att man sparat pengar om man köpt någonting.
... Jo.
Jaha. Visst då. Du har rätt älskling.

I vissa avseenden kommer jag verkligen sakna att vara gravid.
Det är väldigt sällan jag alltid har rätt annars, även om jag alltid hävdar det.

Sedan ligger vi i parken i den gassande eftermiddagssolen och lyssnar på vaggmelodin som vår nyinköpta bebis-mobil spelar. Om och om igen går den. Och jag tycker vi är hemskt söta.
Och du säger att jag är fin i mina fräknar. Och jag att du är vacker i dina lockar.
Du mumlar surmulet att du inte har några lockar. Fast det har du. Jättemånga.
Och jag tror att en liten bebis kanske också kommer ha det.
De lockarna kommer du minsann älska.

KOM NU BEBIS!

Men jösses.

Tror att bröllopet var min magiska "hålla ut - gräns".
Den är i vilket fall väldigt passerad nu och jag är så less att det är galet.
Kom igen nu bebis, du FÅR komma tidigare!
23 dagar till beräknad förslossning, tss.
Jag vägrar.
Och jag vägrar ännu mer att gå över tiden.

Det är jätteskönt när bebisen fixerar sitt huvud också förresten.
Jag försökte förklara det för min man. ( Jag har på senare dar skaffat mig en sådan, en man. )
"Det känns ungefär som en blandning av mensvärk och urininvägsinfektion, är du med?"
Han är en klok man och har sedan länge lärt sig att säga saker som; Ja älskling, jag förstår preciis... Vilket han självklart inte gör. Vilket både jag och han vet. Men för lugnets skull är det hemskt skönt att han låtsas förstå.

Jag väger snart hundra kilo.
Snart kommer jag fastna i sängen en morgon och inte för mitt liv kunna ta mig upp.
Som de där gravt överviktiga människorna som lever sitt liv från sängen.
Vi får förlänga micksladden till rockband så kan det få bli en av dagens ljusglimtar.
En sång från en strandsatt val.

Ska vi byta fossingar?

Hur många människor som än berättat för mig att fötterna och händerna svullnar upp helt sjukt mycket under slutet av graviditeten, är det först nu jag är med i matchen.
Jag fattar. Men jävlar vad ont det gör ibland. Jag har nedräkning nu. För varje dag som går blir jag bara mer laddad på att åka till BB. Igår var vi där på rundtur. Jag hade lätt kunnat stanna, lägga mig i en säng och meddela, att NU är jag klar, jag tänker föda barn nu.
Men lyckligtvis är Eddie här nu. Masserar mina fötter och älskar mig fastän jag gråter för att jag spiller spaghetti på köksbordet.

Jag är bara lycklig över att jag hann slita av mig min vackra förlovningsring innan någon hade fått såga loss den. Och så är jag lycklig över att min älskling säger att han också tar av sig till barfota om jag inte hittar några skor som passar till bröllopet. För det är rätt romantiskt. Barfotabröllop? Ja.
Och som jag älskar honom för det. Gud vad jag älskar honom.
Speciellt, speciellt när han väcker mig mitt i natten av sitt pratande i sömnen.
Igår natt mumlade han smått konfunderat:

"Bebisar, bebisar, bebisar... Det blir ju en hel drös med bebisar"

Haha. Det är bara en älskling. Inte så bara, men ändå.
Och han kommer snart.
V. 34 går mot sitt slut.

Ps. Gå inte på några föräldrautbildningar, vi gick idag och rymde därifrån efter lite mer än en timme. Men visst, gillar man att bli idiotförklarad så är det säkert en trevlig stund.
Jag tror dock inte att man kan gå igenom amning rent teoretiskt. Eller som Eddie eftertänksamt sa: Ja... Men funkar det inte så vrider och vänder man ju bara på bebisen till det funkar. Det fattar väl vem som helst. Och funkar det ändå inte så tar man det väl DÅ.
Herregud, jag vill inte veta allt, livet måste väl få förvåna en ibland också?

Puss and Luv.