I wish upon a star

Ibland känner jag mig så jävla missförstådd av den här världen att det inte är sant.
Det kan vara små saker. Obetydliga för andra. Som bara gör att jag faller ihop.
Jag hatar att det är så.
Jag hatar min känslighet.
Hatar den.

Jag önskar jag inte vore så komplicerad.

Det är bara ord, som redan finns.

Strindberg har en gång skrivit;
Jag ångrar inte att jag skrev boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö, och jag ville inte dö.

Precis så känner jag. Inte bara just ikväll, utan alla dagar.
Problemet ligger i att jag ännu inte skrivit boken och att den med den här takten aldrig heller lär bli skriven.
Miljontals ord susar ständigt runt i mitt huvud i en hiskelig fart och jag är inte människa nog att fånga dem, lotsa ut dem därifrån, och få ned dem på ett förbannat papper.

Jag är inte människa nog. Inte ännu, och inte heller ikväll.
Så vad gör man?
Man gråter sina svarta tårar och vet att imorgon känns det bättre.
Eller var det jag som grät de där svarta tårarna och hulkade tills kroppen brast mitt itu?
Ty livet blir aldrig så bra som det hade kunnat bli, om boken blivit skriven.
Mycket medveten är jag, om att den måste skrivas.
Hur blir jag människa nog, mina vänner?

Jag får inget ur tomma intet, jag behöver bara en liten ynka gnista för att skapa en eld.
Light my fire.