Wanna play?

I don't want no one to know how the hurt it me works.





Breakthrough i min lägenhet. Tavlor som hittar sin plats, färger som skriker efter att få målas, väggar som längtar efter att få lackas. Fönsterbrädor som trillar på plats. En borrmaskin som inte trilskas. Just nu, enkelt. Enkelt, enkelt, enkelt och självklart.

Jag behövde det. Jag behövde verkligen det.
Jag orkar inte riktigt motgångar just nu.

Orkar inte.

Jag läser Luke Rhineharts bok Tärningsspelaren och förlorar det sista utav mitt vett. Trevligt. Så passande. Han låter en tärning ta alla hans beslut, små som stora, och självklart faller snart hela hans liv ihop. Eller gör det verkligen det? Allting blir bara annorlunda. Enormt annorlunda. Han bryter mot alla konventioner och osagda små regler som vi så fint skaffat oss i vårt samhälle. Han letar upp sina innersta mest tabubelagda önskningar och fasor, han vänder ut och in på sig själv. Vrider sina tankar till det yttersta, han blir en pusher av rang. Han triggar. Sin omgivning, sig själv. Han spelar tusen olika roller, och han gör det med många lysande stjärnor i kanten.

Jag finner det dramatiskt, vanvettigt, idiotiskt... och alldeles förståeligt.

Jag känner ett samband med honom, jag förstår honom till punkt och pricka, och det skrämmer självklart vettet ur mig. Det går åt helvete för honom, självfallet kan det inte gå annat än käpprätt åt helvete. Likväl fascineras jag. Trollbinds.
Jag beundrar honom. För att han vågade. Vågade sätta hela sitt liv, sin karriär och familj på spel för en svartvit liten fyrkants skull. Han är helt jävla galen. I obey.

Du är dum i huvudet om du inte läser den här boken. Tärningsspelaren.
Eller väldigt smart.
Det beror på vilka demoner du besitter.
Har du redan nu lite problem med att anpassa dig i samhället kanske du ska låta bli.

Jag borde ha låtit bli.
Jag borde ha lagt ifrån mig den vid första kapitlet.

Så som Jim Carrey borde ha slutat läsa boken innan han ens började tänka på att läsa den i filmen "The number 23", borde jag aldrig börjat bläddra i den. I Carreys fall kunde man också räkna ut att det skulle urarta.

Men han kunde inte.
Han var precis lika oförmögen att sluta läsa som jag är just nu.
Det kan liknas en besatthet.
Jag kan inte hjälpa det.

Farväl, nu ska jag återigen gräva ner mig i boken som kommer att bli mitt fördärv.
Jag inser det. Men den ropar på mig. Lockar. Med varm inställsam röst...


En tärning är ett vanligt spelredskap som används för att generera slumptal. Tärningar är ofta gjorda av plast eller trä, och formade som någon av de platonska kropparna med kuben som den absolut vanligaste typen. Fördelen med de platonska kropparna är att alla sidor blir lika stora och har därmed i princip lika stor chans att komma upp. På grund av att många tärningar har hål i sig, samt att man håller dem olika när man kastar så är sidan tärningen landar på inte helt slumpmässig. Sidorna numreras vanligen från 1 och uppåt.



Gotta go.

Kan du vissla, Johanna?

Home is where the heartbreak wraps cold around my bones. Forgives me if I promise to forget what I have known. Ignores and never mentions. I just came waltzing in with stones tied together, with broken bits of string. Time moves so sure... runs rings around the trees. It's silence mocking in the wind against the leaves, for all your loss and gain. The soul defines the suffering.

An illusion is hope born from fear, and now you're right back here. Safe in my arms my dear.

When my heart is too heavy for one...
Att prata med henne kan bara beskrivas på ett sätt. Jag är fyra år gammal, ramlar, står på alla fyra med skrubbsår på mina knän och gråter hejdlöst. Hon är äldre, starkare. Kanske min storasyster. Resolut lyfter hon upp mig i mina galonbyxor, borstar av mig gruset, stryker undan mina tårar. Klappar mig i ryggen, uppmanar mig att ge mig ut och leka igen. Kom igen lillan, det finns fler vattenpölar... Bara för att du ramlade i den här, betyder det inte att du kommer falla pladask i nästa pöl, mkey? Världen är så stor, lilla lilla lillan. Ut och lek nu, lilla sparvöga. Hennes tal är övertygande, jag tvekar ändå. Några sekunder. Hon ler. Jag vågar. För jag vet att hon fångar mig om jag faller. Och hinner hon inte, lyfter hon åtminstone upp mig. Mig och mina galonbyxor. Vi är för alltid i hennes våld. Och vi kan förmodligen inte leva utan henne. Inte lika bra. Och när jag blivit äldre och mina galonbyxor förvandlats till inneboende demoner, tvekar hon inte för att ge sig på dem heller. De är onda, precis som elaksinnade tumörer, klumpar de ihop sig i min hjärna, tar över mig. Berättar för mig att jag inte är tillräcklig. Då är hon där. Snabbt som fan. Och det finns ingenting i hennes personlighet som jag inte är vansinnigt förälskad i...

Vad gjorde jag för att förtjäna henne i mitt liv? Utan henne hade jag varit tillsammans med en tom stor idiot fortfarande, jag hade inte varit i närheten av den jag är idag. Inte i närheten. Jag hade varit lika tom som det som fanns i denna idiots huvud. Och bara hon såg det. Ingen såg det, såsom hon gjorde. Jag bad inte om hjälp, jag bad faktiskt inte om någonting. Möjligtvis om att få vara ifred. Det mötte hon med total ignorans. Hon förstår inte orättvisor, och hon tyckte inte att jag skulle leva i en. Så hon bad mig luta mig mot henne. Jag vågade först inte. Varför skulle jag våga någonting sådant? Det verkade dumt. Befängt. Det var stort, skrämmande och ovant. Jag berättade för henne att jag inte hade några problem. Hon log. Sedan sa hon; Visst inte. Det har jag inte sagt heller.

Men jag gjorde det. Lät henne komma in i mitt liv. I min kamp. Jag öppnade mina sinnen och talade. Säkert i timmar. Väntade på att hon skulle gå. Lessna. Be mig hålla käften. Det gjorde hon inte. Det skulle hon aldrig göra. Men det visste jag inte då. Jag hade faktiskt inte den blekaste om vilken fantastisk människa som satt mittemot mig. Inte då. Nu är det en av mina stora sanningar. Hon är en klok själ. Begåvad. Modig. Och allt hon rör vid förvandlas till guld.

Och det finns inte en enda sekund av mitt liv då jag inte känner en enorm tacksamhet mot henne. För att hon orkade. Bära mig. För att hon orkade dra upp mig ur min säng. För att hon lyssnade. För att hon lät mig älta. Visste hon vad hon gav sig in i ? Förmodligen inte. Gav hon upp? Nej. Ringde hon tills jag svarade? Vem diskade när tallrikarna växte i en hög på väg mot himlen? Vem övertalade mig att jag var fullt kapabel till att stå på mina egna ben? Vem var det, och hur hade jag möjligtvis förtjänat hennes kärlek?
Jag vetefan hur hon lyckades. Det är mycket märkligt. Hur klarar man av att hjälpa någon som inte är intresserad av hjälpen i fråga? Jag vet inte varför hon älskar mig. Men varför jag älskar henne kan väl omöjligt bli tydligare. Jag behöver henne, så som jag behöver luft. Det spelar ingen roll om jag har all luft i världen till mitt förfogande. Skulle hon inte finnas vid min sida skulle jag dö av syrebrist ändå. Jag måste ha henne i mitt liv. Jag skulle aldrig glömma det, men jag förstod det på nytt idag. Älskade plåster.

You put a whole lot of love in my heart.


Ibland viskar hon vackra saker till mig:
- Honey. I know that you're fucked up inside.
Where are your soldiers?
You just might need them tonight...

- Men Jojje. You are my soldier.
And yes, I just might need you tonight.
And the night after that.

Jag menar, hur skulle jag inte kunna älska henne?

Ge mig en kärleksfull käftsmäll.

Jag är dum i huvudet. Vissa dagar är jag helt enkelt bara dum i huvudet. Ska man förlika sig med den insikten, om att jag just dessa dagar bara tillfälligt gett bort alla mina hjärnceller, eller kanske göra någonting åt det? Förmodligen det sistnämnda.

Jag är så less på mig själv och mina för tillfället helt jävla idiotiska sätt att förhålla mig till livet på. Jag blir inte lyckligare, jag blir inte piggare och jag blir framförallt inte enklare att leva med.

A little bag of cocaine, please.
Ibland är jag en sådan jävla idiot.
You live and you're supposed to learn, in deed you are...
But I just can't get it, can I?

Jag är sagolikt trött på att bråka med mig själv.
Till vilken nytta?
Var det någon som blev muntrare av min idioti? Nä.

Trodde inte det heller.
Eller gjorde jag?

Ja. Som vanligt kanske jag trodde det.
Jag tror alltid det.
Jag tror att lyckan kommer i takt med att jag pushar mig själv till helt störda gränser.
Det gör den ju inte.
Och det har jag ju insett så så så så så så så så så så såå många gånger förut.

Och ändå.
Men ändå.

Jag är ju bara helt dum i huvudet.
Och jag är såå less på att vara det. Dum i huvudet.

Ge mig kärlek.

Ge mig förståelse.
Ge mig en käftsmäll, någon.
Och gör det nu.

Tvättstuga 2, klockan 16 - 20.

Jag önskar verkligen att jag hade tvätt i tvättstugan just nu. Ren, mjuk, härligt doftande.
Det har jag inte. Det beror på att min tvättid började för en halvtimme sedan. Min tvätt är äckligt äcklig och smutsigt illaluktande och begravd i min tvättkorg. Stadigt begravd. Det ryms rätt mycket där. Sockarna kan man pilla ner på sidorna sedan. När det börjar bli fullt. Jag önskar jag inte visste det.
Jag tar mig uppenbarligen friheter. Jag har varit sjuk nyss. Det betyder alltså att jag inte behöver tvätta. Spännande. Undrar var det här ska leda.
Jag önskar också att jag gick till banken idag. Jag hade viktiga ärenden där. Det gjorde jag inte. Jag satt hemma framför tv:n. Fängslad av Oprah. Jag önskar att inte Julia Roberts hade varit med som gäst. Jag kan aldrig bestämma mig för om jag tycker att hon är galet vacker, eller ganska alldaglig. Därför måste jag titta väldigt länge, och väldigt intensivt på henne. Och det är svårt eftersom kameran hela tiden byter vinklar. Heltidsprojekt. Hade hon inte varit med hade jag säkert gått till banken. Alldeles säkert. Jag är faktiskt helt övertygad om att jag hade gått till banken då.
Jag önskar jag hade köpt den där gröna färgen idag. Och målat klart min vägg.
Det har jag inte. Och mina ursäkter börjar ta slut nu.

Jag önskar jag hade trollat fram en filosofibok. Känns som ett gigantiskt projekt, fastän det kanske tar högst tio minuter att beställa den på biblioteket. Filosofin hittills handlar mest om olika satser, ord och meningsbyggnader. Jag är besviken. Jag trodde vi skulle börja med de tunga ämnena på en gång. Jag trodde jag skulle sitta vid min skrivbord med en fascinerad min och ett glas rött vin och mumla åhåå.. jaahaa... jassåå... hela tiden. Det gör jag inte. Jag läser om satser. Blir uttråkad och strejkar på mina tvättider.

Jag önskar jag inte var så trött. Jag önskar att jag inte var så lat. Det är ingen tilltalande egenskap. Jag önskar att Ida var här. Jag önskar jag vaknar imorgon bitti och har fått tillbaka all den kraft som så långsamt verkar ha sugits ur mig på sistone. Och jag önskar att nästa kapitel handlar om Kafka.

Kafka ansåg att världen är absurd och ogripbar. "Människorna är grymma, onåbara och samtidigt offer för all slags tarvlighet och ondska." Han såg tillvaron som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg.

å andra sidan är jag nog kanske inte riktigt i stånd till att läsa om Kafka. Kanske inte just nu.
Jag tror att jag skulle försvinna ännu mer i min drömska värld och låta min tillvaro rasera helt.
Jävla tvättid.

No one brings you down like I.

The sadness in you eyes won't go away
- It becomes you.

Dina ord bränner i min själ. Eld. Dina ord. Gårdagens ord. Ekar. Dunkar mot mina båda hjärnhalvor. Den logiska och den så fylld till bredden av känslor. Du finns där. Överallt kan jag se dig, känna dig. Och hur skulle jag någonsin kunna be dig att förstå, när jag inte kan förstå själv, hur jag än försöker.

Out of sight.

När tar kärleken slut? När är den inte längre tillräcklig? När var inte längre du tillräcklig för mig? Var det ens så? Jag vill inte att det ska vara så. Det krossar mitt hjärta att höra dig säga att du inte räckte till. Att det du gav inte var tillräckligt. Tillräckligt för mig. Vem utger jag mig för att vara? Vem är jag att bestämma vad som är tillräckligt och inte?
Men du har kanske rätt på ett sätt... Det vi hade kanske var tillräckligt. Jag kanske bara behövde någonting annorlunda. Ett annorlunda liv. Med annorlunda människor, nya vägar, nya upplevelser. Jag trodde inte du kunde ge mig det. Eller... Jag var säker på att du inte kunde ge mig det. Och det handlade inte om att din förmåga att vara tillräcklig. Det handlar om mina unga nyfikna nosande steg mot det jag trodde var större. Var det det? Jag vet inte. Var det du gav mig det största? Den kravlösa totala kärleken, kanske är det den som var störst. Förmodligen.

Kanske var den insikten alldeles för stor för mig, just då. Jag kunde inte hantera den. Jag tog den för givet. Jag hatar att jag gjorde det. Det är fult och hemskt men sant. Jag kunde inte släppa in dig, och all din kärlek, i mitt liv just då. Jag var sårad, ung och dum. Du sårade mig, och jag var långsint som fan, och sårade dig tusen gånger mer än du varit i närheten av att såra mig. Och till min förvåning stannade du kvar. Du vägrade tro på att det som varit så vackert skulle sluta med ett stort svart fuck you över sig. Jag ljög om löjliga saker, jag smutskastade allt som var vi för att du under alkoholens vingar gjort något som kan hända vem som helst. Jag förstår det nu. Att det inte var så farligt. Men just då, just då, ville jag att du skulle lida precis lika mycket som jag led förra sommaren. Jag ville täcka dina ögon med mitt mörker, karva i din själ för att du skulle förstå, att det gjorde ont, ont, ont. Det var barnsligt, men jag kunde inte tänka rationellt, jag kunde inte tänka överhuvudtaget, ville bara få ditt hjärta att gå i lika många bitar som mitt gick itu i.

Jag ville ha rättvisa. Och du tog emot, tog emot, tog emot. Du grät. Jag hade aldrig sett dig gråta förut. Aldrig någonsin. Du skakade.
-Gå inte, snälla....
Men jag gick. För jag tyckte att jag var starkare än vad du var. För att folk sa att jag förtjänade bättre. Jag lyssnade. Jag lyssnade på alla utom på dig. För jag kunde inte. För om sanningen ska fram, vilket jag har bestämt mig för att den ska, så älskade jag dig fortfarande så som elden brinner i helvetet. Jag var förbannad. Kände mig lurad, förd bakom ljuset, bedragen. Och jag svor på att aldrig mer känna så igen. Jag gjorde allt som jag anade kunde såra dig. Jag gled in i ett destruktivt liv, där jag baddade mina sår med för mycket sprit och för många cigaretter. Du försökte förstå. Jag ville inte att du skulle förstå. Jag klamrade fast mig vid vänner, vi drack vin, flaska efter flaska. Och vi pratade om vilken idiot du var. Tills du, en dag, hade genomgått förvandligen från en vanlig älskade människa som gjort ett misstag, till en regelrätt idiot. Det var inte du som var idioten. Det var jag. Det var jag som gjorde dig till idiot.

Och hela tiden har du stått vid min sida. Stöttat. På alla sätt du kunnat. Hängett dig. Offrat dig. Burit mig, fastän du knappt kunnat gå själv. Jag kan omöjligt beskriva vad det betyder.
Vad du betyder. Jag har inte glömt, och jag ska aldrig glömma. Allt du är. Allt det du omedvetet tvingat mig till att upptäcka. Din kärlek är stor. Likaså min kärlek för dig.


Och allt jag kan be om, är ditt förlåt.


Oh I've been a liar, and I know I've been a fool.
Oh, I know that I've left you, in places of despair.

Meningslösa dagar som jag måste kalla livet, i brist på annat.

Vissa dagar är tystnaden i mitt huvud så skarp att jag låter bli att andas.
I mitt bröst pumpar en jävla massa svårdefinierad adrenalin. Var är den på väg? Vad vill den säga? Och hur jag än förskjuter omvärlden, kan jag bara ana små viskningar, om någonting större än det här. Jag vet att det finns. Jag kniper mina ögon och mina läppar och hela min själ och dunkar in meddelandet i mitt huvud. Det finns någonting större. Det finns. Jag lever efter devisen att om jag bara låtsas tillräckligt länge, blir mina fantasier verklighet. Vid det här laget borde jag verkligen ha lärt mig att livet inte fungerar så.

Det handlar om att jag ska ruska om i det lilla liv som är mitt, och förvandla det, med vilka medel som helst, till det jag önskar. Men denna evinnerliga trötthet. Om bara denna trötthet kunde överge mig. Hur kom den hit? När ska den gå? Vik hädan usling, jag har bättre saker för mig. Du har tagit dig rättigheter, och det är inte populärt. Du fattar väl fan bäst själv att ingen människa orkar vara sjuk två och en halv månad i sträck? Jag avskyr dig.

Imorgon ska jag vara radikal, omöjlig, konstnärlig, fantastisk, och livsbejakande.
Varför finns det alltid ett imorgon? Idag då?
Sammanfattningen av dagen lördag innehåller alldeles för mycket diskande, för lite möten med spännande människor, drivor med gamla viktiga papper som uppenbarligen inte får slängas bort, under inga som helst omständigheter... (Jag gäspar faran mitt i ansiktet, och slänger hälften.)
För lite kulinarisk mat (Jag tvekar på att mina svensson-mackor med gurka platsar i det facket.) Och ve och fasa. Den innehåller Melodifestivalen. Ja förlåt, men jag kan inte hjälpa det, jag var tvungen. Jag skyller på Lasse Lindh. Det var ju honom jag ville se. Antiklimax.

Vissa dagar vill man bara dö.
Jag sållar mig till mängden.
Idag... finns inte.

Ge mig styrka.

Han är min vampyr och han är svart.

Hugo.

Idag tog vi en promenad till hundgården, sida vid sida. Så nära varandra, men ack så olika. Jag är en trött halvlevande människa, för tillfället helt utan glöd. Du är en lysande briljant vampyr. Din gång är studsande, hela ditt väsen andas. Du är förväntansfull. Skillnaden mellan oss, är att jag vet vad som komma skall. Jag vet var vår tur leder oss, jag vet hur den okontrollerbara lyckan kommer fylla varje millimeter av din kropp när du inser var vi är på väg. Det vet inte du. För du är en hund. Förvisso en vampyr-hund. Men likväl är du en hund. Du har ingen aning om vad den här dagen kommer att bjuda på. Så hur kommer det sig att du är lyckligare än vad jag är? Över att jag lät dig följa med? Över att du inte vet var du ska? Jag betraktar dig. Du lägger band på dina känslor, du försöker behärska dig. Jag ser att du finner det svårt. Men du försöker. För att du får följa med mig. Du stannar upp, möter min blick några sekunder. Viftar graciöst på din långa svarta vampyr-svans. Du är olagligt vacker. Du är nöjd. Du är helt nöjd över det enkla faktum att du faktiskt fick följa med. För dig spelar inte målet någon roll, i din värld är vägen det viktigaste.

Vi traskar vidare. Du känner igen vägen under dina trampdynor. Du har gått här många gånger förut. En stor gulvit golden retrevier korsar gatan framför oss. Din bröstkorg darrar av upphetsning. Du vill dit. Du vet att du inte får. Men oh, du vill, du vill, du vill. Just nu finns det absolut ingenting du hellre vill. Jag brukar titulera mig som en människa som lever i nuet. Du krossar mig med hästlängder. Det finns ingen som lever i nuet såsom du gör.

Väl framme i hundgården dör du nästan av den adrenalinkick du får av att se tolv andra jyckar. Och alla är där, bara för att leka med dig. Du får leka med vem du vill. Vem du vill. Jag märker att insikten är alldeles för stor för dig. Du gör dig smått omöjlig, det tar lång tid att ta av dig kopplet. Jag tackar någon vänlig högre makt för att jag satte på dig din nosgrimma idag. Du är stark som en liten häst. Din rygg går till mitten av mina lår, du har vuxit enormt de sista månaderna. Jag släpper dig. Kunde du behärska mitt språk skulle du förmodligen ha utropat;

- ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN...!

I en halvtimme spelar du Allan i en värld jag inte har tillgång till. Ni pratar ert språk, käbblar, flörtar, muckar, busar. Jag är utanför den världen. Men det gör mig lycklig att se hur snabbt du tar in allt det jag är oförmögen att ge dig. När du galopperar för fulla muggar, flyger över gräset, hoppar över några hundar som inte klarar av att hålla ditt tempo, kan jag riktigt se hur stolt du är. Du behöver inte ens anstränga dig, ändå är du snabb som vinden, och du njuter av att veta om det.

Vi går hem. Du och jag. Du är uppe i varv, ditt lilla hjärta slår fortfarande hårt, hårt. Efter halva vägen slappnar du av, andas ut. Vänder ditt underbara huvud mot mig, ser på mig, som för att säga tack. Din tacksamhet fascinerar mig. Jag förstår att jag har mycket att lära av ditt sätt att vara. Ditt totala brist på egoism. Du bara ger och ger, ger allt du har, och hoppas att der räcker. Det gör det. Älskade bästa vän, om du ändå anade hur mycket kärlek du ger mig.

Nu ligger du på din favoritpläd nedanför mina fötter. Du tycker om att vara nära. De dagar då inte ens jag vill vara nära mig själv, vill du vara nära. När allt jag rör vid förvandlas till skit, när min själ är trasig, ställer du utan några restriktioner upp som mitt plåster. Det betyder allt. Du betyder allt. Du är så fantastisk att mitt hjärta brister. Vi pratar inte samma språk, men ingen förstår mig som du. Ingen är som du, lilla vampyrhund.

Och jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.

Denna kärlek.

Kärlek. Det mest vansinniga i världen. Utan varken rim eller reson överväldigar den oss. Fascinerar oss. Trollbinder oss. Utan någon som helst förvarning tränger den sig in i alla våra sinnen, förblindar oss, ger oss tro. Fyller oss med oändligt hopp. Får oss att känna. Gör oss modiga. Förvandlar oss till galningar. Alla dessa känslor som trängs i bröstkorgen, dessa frenetiska bultanden i våra hjärtan... Kärlek är blott en känsla, något som går bortom allt vårt förstånd. Vi kan inte förstå den, kärleken är för stor för att vi någonsin ska kunna begripa oss på den. Ändå ägnar vi så mycket tid, så mycket energi till att försöka. Gång på gång. Vi analyserar, vi famlar i blindo, vi söker desperat efter svar på frågor som knappt blivit ställda. Vad är kärlek? Vem bestämmer hur man definierar kärleken?

I varje förhållande jag gett mig in i, har jag kastat mina värderingar åt helvete, kysst marken min älskade gått på, glömt bort vem jag själv varit i denna enorma vilja att lära känna denna nya människa som klampat in i min värld. Varför? Varför beter man sig så? Det är både vackert och fullständigt idiotiskt på samma gång. I kärlekens värld finns inga riktlinjer, inga rätt och inga fel.
Trots att kärleken sällan varar för evigt, vilket jag i varje fall aldrig varit med om, går jag alltid in med den intentionen i varje förhållande. Jag skulle aldrig bli tillsammans med någon jag inte lika gärna skulle kunna gifta mig med nästföljande dag, aldrig, aldrig, aldrig. Men helt plötsligt är det slut, över, passé. Och jag blir lika förvånad varje gång det händer. Ordet "fan" ekar i min själ och jag bestämmer mig för att aldrig någonsin älska någon igen. Är det kanske inte meningen att stanna kvar och slåss med den man älskar? Handlar livet om att våga gå vidare? Är det den största och svåraste läxan man måste lära sig?

Må så vara. Men oh, så jag finner det sorgligt. Dödligt sorgligt. Att det som en gång var fantastiskt vackert och till synes odödligt, måste brinna ut. Den insikten är för stor för mig. Jag kan helt enkelt inte förlika mig med den. Jag vägrar. Kärlek är och förblir det största jag någonsin kommer känna, och om jag så måste vänta hela livet, kommer jag vänta på den människan som känner precis som jag. Min mor sa en gång att kärlek handlar om att välja. Att nöja sig. Men jag dör hellre än nöjer mig. Jag vill ha allt. Jag väljer att fortsätta leva i min utopi, och ber på mina bara knän att ingen någonsin väcker mig ur mina drömmar om den kärlek jag så länge väntat på. Jag vill ha ett förhållande större än allt, fyllt av tillit, ömhet och förståelse. Jag vill ha det. Och jag ska ha det.

Do you know we're just pieces of sky?
Pieces of time that keep drifting by.
Beth Orton - Pieces of sky

Konsten att inte äta.

En väldigt kär vän till mig förklarade ganska nyligen att hon börjat jämföra ätstörningar med alkoholism.
Att en nykter alkoholist som säkert stundtals har det alldeles förjävligt, ändå på något sätt har det lättare än en person med matmissbruk i sin historia. Självklart inser vi båda det förjävliga i att må så fantastiskt dåligt att man måste bedöva sina känslor, eller brist på känslor, med alkohol. Men. En före detta anorektier, eller kanske ännu värre, bulimiker, dessa människor som varje dag lever med sitt självförakt, sin tabubelagda sjukdom, lever i ett rent helvete. Varje dag. Varje minut ägnas åt att inte tänka på mat. Vilket resulterar i att det är det enda man någonsin tänker på. Oavbrutet. Konsten att inte äta.
Någon frågade en gång min vän hur hon kunde överleva? Hur det kom sig att hon inte segnade ner och dog, av ett sådant minimalt dagsintag? Hur var det möjligt? Min vän svarade lite eftertänksamt, att det hade hon inte ens funderat överhuvudtaget kring. Det var helt enkelt en konst hon behärskade, sedan otaliga år tillbaka. Hon hade ägnat så många timmar av sin dag till att helt enkelt förbjuda sig själv från det som sunda människor finner helt normalt. Att äta. I hennes veckoplanering fanns aldrig någonsin någonting inplanerat som hade med mat att göra.

Hennes poäng angående jämförelsen med nyktra akoholister och personer som lidit av ätstörningar lyder likt följande: En nykter alkoholist MÅSTE inte dricka sprit varje dag, i lagom mängd. Men äter man inte så dör man. Man MÅSTE äta varje dag. Man måste stå bland rader av lösgodis och slå sig själv på fingrarna likt en rektor, don't you fucking go there.
Man MÅSTE handla. Man måste stå i kyldisken och köpa den där jävla maten. Laga maten. Och sedan måste man äta maten. I lagom mängd. En nykter alkoholist klarar oftast inte av att ta ett enda glas vin, utan att det urartar till två flaskor vin. Eller mer. Men en gammal bulimiker då? Som MÅSTE äta? Hur går det? Det slutar oftast med en stackare hängandes över toaletten, whatever comes in, must come out. Det går bara inte. Ångesten kommer överväldigande, befallande och resolut.

Ledande psykologer som analyserat tusen och åter tusentals av människor som lider av någon form av ätstörning, är rörande överens. Matmissbruk/Anorexi/Bulimi är sådana sjukdomar som fått fäste i hjärnan, som vägrar ge sig av. En psykisk sjukdom, många gånger omöjlig att bota. Tyvärr. Konsten att inte äta kan jämföras med konsten att cykla. Har man en gång lärt sig hur man får den bångstyriga vingliga cykeln att glida fram likt Jesus på vattnet, sitter den konsten för alltid. Man glömmer helt enkelt inte. Det är märkligt, men man behöver inga cykellektioner även om cykeln i fråga inte blivit använd på flera år. Har man en gång lärt sig konsten att inte äta, sitter det i benmärgen för all framtid. Återfall efter återfall.

Den enorma tröttheten som infinner sig när kroppen fullkomligt skriker av näringsbrist. De svarta ringarna under ögonen, kläderna som hänger. En seger. När blev det viktigare att vara smal, än att leva? Vad är värst? Att inte fungera överhuvudtaget i vardagslivet, att ständigt vara tröttare än John Blund, att pressa sig själv till det yttersta på träningen, att hitta på hundra ursäkter till varför man aldrig är hungrig? Det helt omöjliga i att kunna få en enda relation att fungera överhuvudtaget? Att helt enkelt inte orka slåss om någonting? Att bli osynlig, bräcklig, enveten och ensam? För ensam blir man. Man utkämpar en strid ingen annan tycks förstå. Och även om någon trots allt skulle förstå, skulle man hellre dö än att släppa in den människan i sitt liv.

Eller den ständiga ångesten över att äta normala portioner varje dag, att inte längre uppleva sig själv som speciell? Att inte längre se ut som ett krossat benrangel blir en förlust. En mycket, mycket stor förlust.
Att ständigt jagas av ångesten över att inte längre jaga varje gram? Att orka leva som vanliga människor, orka jobba, kanske orka engagera sig i ett förhållande, men att alltid, varje sekund på dygnet fundera över om man verkligen duger? Att titta sig själv i spegeln och med vansinnig blick verkligen hata sin spegelbild? Att äcklas.
Man älskade den ju när den gav tillbaka en trasig människa med insjunkna axlar och ben som stack ut lite varstans. ... Eller gjorde man det? När ska man egentligen börja älska sig själv? Är det inte dags nu?

Min vän och jag är väldigt lika. Jag älskar henne tills döden skiljer oss åt. Vi har gått igenom samma himlar och samma helveten, och därför förstår jag hennes resonemang till punkt och pricka. Jag fullkomligt hatar att jag vet exakt vad hon menar, och jag skulle göra vad som helst för att vara fri från den insikten.


Chickens don't fly, but they have got the wings...
No matter how hard they try, the bump into things.