Hellre hundra mil bort och jag vet var du är... Än att du är nära, men ändå inte här...

Ibland stänger du in dig i dig själv. Stänger alla dörrar till ditt inre, tänker tankar jag aldrig kommer i närheten av. Låter dina demoner härja fritt inuti dig. Stänger in, stänger in, stänger in.
Säger små saker som gör mig mörkrädd mitt på blanka dagen.
Du pratar inte med mig. Jag tror att du tror att jag går sönder lite mer då. Igen.
Så du bär dina tankar ensam. För det är det du alltid gjort, det är så du överlevt hittills. Tror du. Så du drar dig undan, och jag med, för jag vet inte vad du vill ha av mig. Är jag för nära? Ska jag vara närmare?
Jag vet. Fattar du inte att jag vet? Att jag ser på dig hur din värld vacklar till och vänds upp och ner ibland? Du är den vackraste människan jag vet, och det beror just på att du vågar känna, att du tänker, att du ifrågasätter. Livet blir enklast när man inte ifrågasätter det. Men det blir inte vackert, det blir inte givande, och det blir jävligt enformigt. Du är en makalös själ, du är kärlek, du är hopp, du är så mycket... så mycket. Du är. Du är någon.
Du är den någon som jag älskar.

Och för dig står jag alltid stark.
Det är inte meningen att du ska bära dina sorger ensam.
Det är inte meningen.
Och du behöver inte göra det.
Du behöver inte göra det.
Du behöver inte bära det själv.

Inte idag och inte imorgon.
För mitt hjärta är ditt, du känner mina sorger, du märker så väl när mitt hjärta är tungt.
Tänker du lämna mig de dagar då jag är halv inuti?
Eller vill du vara mig närmare än närmast, göra mig hel?

Tänkte väl det.
Jag är starkare än du tror.
Jag rasar ihop. Ibland gör jag det. Ibland mitt framför ögonen på dig.
Våga falla för fan.
Jag fångar dig.

Tillåt dig själv.
Tillåt dig att rasa ihop.
Jag bär dig tills mina ben sviker mig.
Då kan vi ligga trasiga och blicka upp mot stjärnorna tillsammans.
I mörkret.
För mörkret blir alltid lite ljusare när man är två.
När man är tillsammans.

För jag dör
utan dig.

Släpp in mig.
Förstå att jag älskar dig.

Death Cab for Cutie

Viss musik kan jag bara inte lyssna på.
Det finns vissa låtar som fyller mitt huvud med så många minnen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Så jag lyssnar vanligtvis inte på dem. Jag försöker faktiskt undvika dem i allra största möjligaste mån. Min överlevnadsinstinkt säger mig att det är klokt att göra så.
När en sådan låt av en ren tillfällighet når mina öron blir jag hjälplöst yr och stannar liksom upp med vad jag nu än håller på med och klockan i mitt liv slutar för några sekunder att ticka. Det blir tyst. Tyst i mitt huvud, trafiken tystnar, människors prat dör ut i ett viskande sorl, och jag bara känner, känner, känner.
Sedan följer de där sekunderna när man minns. Man minns med hjärtat, man selekterar ut the top of the top of the line, och allt är sådär rosenskimrande och dödligt vackert i några sekunder. Sedan gör det ont, för att man har tänkt så obeskrivligt vackra tankar, som man nu inte längre får tänka på, för det är inget annat än destruktivt.
Plötsligt inser man att det var då. Att det var då och inte nu, och att allt det man minns från då egentligen inte såg ut som man vill se det idag. Minnen är förrädiska, och kan försätta det lyckligaste hjärtat i sorg. Bara sådär. Bara sådär. Som av en enkel sång. Bara. Sådär.
Likväl förbannat stannar världen upp några sekunder ibland, och tvingar en att smått drunka i tankar man inte tänkt på en väldigt långt tid. Och man känner och man minns och man gråter nästan inombords för allt som man just då inser inte blev så som man alltid trodde att det skulle bli. Och man vill sätta sig ner på marken, falla ihop till en liten pöl och bara skrika för några sekunder. Tills man återigen inser att det man känner inte är saknad, utan besvikelse, för att något man trott så vansinnigt mycket på numera inte är någonting att tro på överhuvudtaget. Det var ingenting. Ursäkta, jag ringde fel.

Att tappa sin tro är nog det värsta en människa kan råka ut för.
Jag gör aldrig det.
Det är så jävla konstigt, men efter några evighetslånga sekunder av förtvivlan, ruskar jag på mig, tänker på alla saker som faktiskt inte var så fantastiska, och inser att det alltid varit jag som valt en annan väg.
Det har alltid varit jag som lämnat minnena där de hör hemma.
Och hur sorgligt det än är att minnas dem, så finns det alltid en anledning till att jag förvandlade dem till just minnen.

Att nöja sig med att saker inte känns helt hundra, helt äkta, är väl ingenting annat än helt idiotiskt. För mig är det så. Det är svart, eller vitt, det är bra, eller dåligt.
Det vet alla som jag gett mitt hjärta åt.
Får jag inte ett hjärta åter,
ser jag ingen som helst mening med att stanna.
Så jag går.

Tyvärr gör inte alltid mina minnen det.
Jag tror att de hälsar på så kraftigt ibland för att jag alltid lämnar saker så hastigt.
När jag måste gå, så måste jag gå, och då måste jag måste jag måste jag verkligen gå, nästan springa iväg. Och det spelar faktiskt ingen roll att folk säger åt mig att andas, tänka, ta det lugnt. För när jag måste gå så måste jag och då är det redan försent, då har jag förhandlat om saker i det oändliga, knackat ner mig själv i en miljon bitar för att få det att funka.

Men det är precis då, när jag börjat bryta ner mig själv,
som jag inser att jag en dag kommer gå.
MOVIE SCRIPT ENDING.

Allting är så annorlunda nu.
Du är så annorlunda.
Du som alltid brukar springa när saker blir jobbiga,
stannar kvar.
Du stannar kvar.
Det gör jag också.
Jag kommer alltid att stanna kvar hos dig.
Det får låta hur jävla klyschigt som helst.
Men dina bruna lockar skulle jag aldrig kunna lämna.
Jag har aldrig ens tänkt tanken.
Det finns ingen så vacker som du.
Ingen annan som kan fånga min uppmärksamhet.

Du säger att vi ska gifta oss i sommar.
Jag tror dig.

Melankoli.

Mina drömmar är inte klara, de är suddiga och mjukt frånvarande. Jag undrar varför. Jag undrar jag undrar och jag undrar och jag undrar varför. Måste jag vänta på dem? Jag hör jämt och ständigt att jag är en sådan som livet ler mot, en sådan som får det hon vill ha.
Är det så? Tänker ni så? Borde jag tänka så?
Jag ser kritiskt på allt det som räknas som framgångar. Är det en framgång att lyckas inom sitt yrke? Vad fan är ett yrke egentligen? Säger ett yrke ens någonting om en människas personlighet? Eller säger det allt? Vem var det som bestämde att mycket pengar signalerar makt, vem var det som skapade en sådan dum sak som pengar överhuvudtaget? Riksdaler kronor mynt sedlar aktier kapital. Vi låter små fula papperssedlar ta makten över våra drömmar, över våra liv, vi tillåter vår längtan efter frihet, efter obegränsat kapital tvinga oss in i en vardag vi inte vill leva i. Och om vi skulle lyckas slita ihop tillräckligt med pengar för att slippa jobba, är vi redan så inrutade i vår lilla vardag, det enda trygga vi har, att vi blir helt förlorade. Krampaktigt klamrar vi oss fast vid saker vi egentligen inte vill ha. För trots allt, skrämmer friheten mer än tryggheten.

Mig med. Det skrämmer mig med.
Jag erkänner. Jag vill ha ett litet slott som bara väntar på mig, som alltid står kvar och aldrig rör på sig, inte ens en liten millimeter när stormen tryter får det röra på sig. Det ska stå fast, stå stilla, vara min borg när omvärlden rasar för hårt. Jag behöver ett eget litet torn dit ingen annan når, dit endast jag har nyckel. Jag måste få sitta i mitt fönster hundra meter upp och blicka ner över världen nedanför. Andas andas andas. Jag och mina andetag.

En plats där jag kan hitta mina drömmar igen.
En plats där det är så tyst att mina drömmar är det enda jag hör.

Jag känner mig outhärdligt grå.
Snart är det höst och den är också grå
Men inte i närheten av så grå som jag är just nu, just ikväll.
Men när jag släcker alla lampor och kryper ner under mitt täcke badar lägenheten i svart.
Nattens färg är svart och den dränker allt som är grått.
Därför älskar jag den.
Därför älskar jag min natt.

I want a little piece of you...

Ibland säger du att du blir rädd för mig.
För att jag förändras väldigt snabbt.
Det är sant, att jag har väldigt många sidor inom mig. Det finns helt enkelt inte plats för alla att härja runt samtidigt. Jag har varit en kameleont större delen av mitt liv, jag kan spela tusen roller, och jag kan vara tusen människor på en vecka.

Du säger att du är livrädd för att jag ska vakna upp en dag och klara mig själv, vakna upp en dag och känna att jag måste vara någon annanstans. Jag har gjort det många gånger.
Du vet att jag gjort det väldigt många gånger. Klamrat mig fast vid människor under vissa perioder av mitt liv... För att överleva helt enkelt.

Men jag är inte så föränderlig att jag som man kan tro.
Jag älskar fortfarande mina stora skogar i Norrland, jag älskar dem så mycket att det gör ont, jag älskar min Karolina för att hon alltid tror på mig, jag älskar min Ida för att hon alltid förstår mig, älskar min Johanna för att hon tar ned mig på jorden och oftast vet vad jag känner innan jag vet det själv. Älskar min mamma för att hon har burit mig genom livet, för att hon är så totalt osjälvisk och ärlig och omhändertagande, älskar min Åa för att hon är en mycket stark och kärleksfull själ, älskar min Fanny för att hon är så förbaskat söt, godhjärtad, ordentlig och kan själv-ig. Älskar min Frida för att hon är så känslig, för att hon tar in omvärlden på ett sätt ingen annan liten flicka gör. Älskar min Molly för att hennes hjärta är gjort för att älska, och för att hennes svans är vit på tippen. Älskar min Liten för att hon känner allt jag känner, för att hon är en av vackraste varelserna på denna jord, älskar min Hugo för att han är så försvarslös och yr och vacker som en sommarnatt och för att han inte ser klok ut när han envisas med att sova på ryggen med alla tassarna uppåt. Älskar min Lisa för att hon alltid förvånar mig med att vara den som ställer upp när det gäller. Älskar min Josef för att han vet allt och lite till om mig, och fortfarande älskar mig, för att han burit mig på sina axlar sedan den första dagen vi träffades och han hade fula svarta sockar på sig mitt i sommaren, för att hans hjärta rymmer oändligt mycket kärlek, för att han ifrågasätter saker. Älskar min Steffi, min lilla sparv, för att hon ger så sjukt mycket av sig själv hela tiden, för att hon vill så väl och för att man inte kan göra annat än älska henne. Älskar min Becca för att hon tar in lugnet i mitt liv, för att hon lär mig att acceptera mig själv, för att hon är underbar och för att hon förstår mig. Älskar mitt Lund för tusen miljoner anledningar, för kullerstensgatorna, för minnena, för allt jag blivit sedan jag flyttade dit. Älskar min lägenhet på Virvelvindsgatan för att den ligger på en fantastiskt talande adress, älskar den för att jag fått uttrycka alla mina känslor i den, älskar den för att den känns som mitt hem, mitt alldeles egna hem.

Jag älskar min pappa för att han lärde mig det viktigaste någonsin, han lärde mig vikten av att våga älska, och han lärde mig att man ibland måste kämpa för sin sak så inihelvete.
Jag älskar typ samma saker som jag alltid älskat, bara för att livet går vidare betyder det inte att jag slutar älska det jag en gång älskat.

Jag älskar dig, min Eddie, för en miljon anledningar.
Jag älskar att ödet spelat oss ett sjukt stort spratt, och väntat på vår tid.
Hade det blivit vi tidigare hade det gått åt fanders och tatalbrakat loss i katastrof.
Det vet du också. Men det är precis rätt tid nu. Precis rätt.

I get high on you baby
And I don't think we should wait.
Jag vill skrika ut till hela världen att jag älskar dig, att jag älskar dig älskar dig.
Du är en helt fantastisk människa, och jag är redan starkare än du tror.
Jag kommer inte lämna dig. Inte nu och inte sen.
För jag är halv utan dig. Och jag vill aldrig mer vakna upp utan dig bredvid mig.
Förändras jag, vill jag förändras med dig.
På samma sätt som jag vill bli gammal med dig.

Jag älskar dig mest och jag är kär i dig och jag behöver dig jämt och mest.
Min Eddie ( Med dreadlocks)

Oh, how I love you...

Prinsessor.

Hon vill va det bästa, hon säger du är soldat och jag är prinsessa.
När du var liten grät du hela tiden och mamma sa det är värt att leva det är värt att leva.
När jag var liten grät jag hela tiden och pappa sa det är värt att leva det är värt att leva...
Och han dog som en soldat ska.
När alla hjältar är döda lever kungar kvar.

Det finns inga prinsessor mer, kan vi sluta leka det?

Laleh - Prinsessor.
Låten som går het i mina hörlurar just nu.

Jag har tappat fotfästet så många gånger nu att jag tappat räkningen för länge sedan. Varit så hård mot mig själv att diamanter kan slänga sig i väggen, präntat in i mitt huvud att det inte är tillräckligt, vilken väg jag än valt har jag aldrig tyckt att jag gått tillräckligt fort, eller att jag gjort det tillräckligt bra, jag har jämfört och analyserat och jämfört lite till. Med dig, med människor framför mig i kön, med folk som äger helt andra drömmar än vad jag gör. Jag har försökt anpassa mina drömmar efter min omgivning så jävla många gånger. Gjort allt för att räcka till. Och jag räckte aldrig till. För det var inte jag. Och för varje fall har jag kommit ut lite starkare. Varje gång jag bryter ihop ser jag det som ett stort framsteg.
När man möts av motgång och bara har motvind i ansiktet borde det vara jävligt enkelt att fatta att man helt enkelt går åt fel håll.
Envishet är inte alltid givande. Inte om man inte vet hur man ska tolka den, inte om man inte åt vilket håll man ska rikta den.

Jag har tärt mig, skärt mig, och fanimej lärt mig. Jag har lärt mig jag har lärt mig jag har lärt mig. Lärt mig att jag inte vet någonting, att livet blir vad man gör det till, fattar ni att det är ni som håller spakarna till nästan allt som händer i livet?
Att en känsla kan vara så befriande.

Jag tänker på det som varit, jag tänker hemskt mycket på det som varit. För att jag på något sätt fortfarande måste bearbeta vissa saker. Jag går tillbaka i minnet för att försöka förstå mina egna handlingar. Nu finns inte många frågetecken kvar. I won't waste another turn.
Who taught us to compete? Is life a competition?

Mitt liv innehåller en miljon avslutade och pågående relationer. Och jag kan inte tycka att det är annat än fantastiskt. Jag tycker att möten med andra människor är det största som finns. Vissa av mina minnen är tunga att bära, jag vet att ni tror att jag stänger dörren och glömmer glömmer glömmer så fort jag lämnat något bakom mig. Men nej. Jag vägrar glömma saker igen, jag tänker aldrig någonsin mer förtränga någonting. Måste komma ihåg, måste tillåta mig själv att komma ihåg varför saker blev som de blev, för oh, det finns alltid en mening med allt. Min största framgång just nu är att jag inte behöver någon annans förståelse längre.
Vad spelar det för roll så länge jag förstår? Ibland kan man inte alltid förklara sig själv. Kanske väldigt sällan. Måste man göra det ens?

Min slutstation är långt ifrån nådd.
Herregud, jag tänker aldrig bli klar.
Jag vägrar bli klar.