På onsdag ska jag närvara på ett seminarium om Antiken och Medeltiden. Inkluderar det riddare och prinsessor månntro? Sannolikheten är nog tämligen liten. Himla typiskt. Varför denna hets om att lära sig saker om det förgångna? Historia är ju just historia. Det grämer mig att jag faktiskt inte är speciellt intresserad. Antik hit och Renässans dit. Bah. Det som hade kunnat vara då? Vad hände med fantasin? Jag hade tyckt om att läsa om riddare och prinsessor. Mycket. Jag har en evig förälskelse när det gäller sagor.
Varje gång jag tänker på ordet "sagor", tänker jag på Bamse och jag hör med ens min pappas röst i mitt huvud. Han var en professionell sagoläsare må ni tro... Han ägde en förmåga att kunna gestalta vem som helst, ge vilken tecknad figur som helst en aura, en själ. Han kunde förvandla dem, göra dem sanna, ge dem plats i min lilla verklighet. När han läste vad Vargen sa, hade en elak, lite pipig nervös röst... men inte i närheten av den nervösa klang som utgjorde Lille skutts klara stämma.
Lille skutt levde minsann upp till sitt namn, ingen kunde springa lika fort som han behärskade, ingen skuttade så högt som hans ben kunde skutta. Ingen brummade som Bamse, ingen var lika eftertänksam som Skalman, han var klokast i världen. Skalman hade alla svaren, hans hus låg nästan uppe bland stjärnorna, hans hus var bamsevärldens mekka. Där fanns sprakande rykande trolldrycker, finurliga piller med alla möjliga biverkningar OM inte motpiller togs i tid, rymdfarkoster, ubåtar, tidsmaskiner. Skalman var en gud. Hade inte Skalman svaren, fanns där inga svar att söka. Bamse var den modiga lilla björnen mitt hjärta hejade vilt på, den bruna lilla björnen som ville alla väl, godheten personifierad. En hjälte. Och han var behövd. En smått oumbärlig liten björn.
Brumma lekte med glad obrydd röst i sitt städskåp, hon var två miljoner mil bort, förtrollad i äventyr med dammtussar och låtsastroll. Hon var egen, och han lät mig förstå att det var okej. Och Teddy! Oh, Teddy! Jag älskade Teddy. Jag älskade när pappa levde sig in i Teddys utanförskap, älskade hans röst när den speglade hopp i de mest hopplösa situationer. Teddy och hans glasögon. Det var alltså okej att ha glasögon. Jag började använda mina rosa med en liten fjäril på. För Teddy hade minsann glasögon. Och Nalle-Maja, Farmor med hemliga dunderhonungsreceptet, Kattens Janson och Husmusen, Vargen ( Pappa berättade att Vargen egentligen var hemskt snäll, bara en gnutta missförstådd, när avsnitten blev så hemska att jag var tvungen att hålla för öronen)
" Vargens liv har varit svårt. Han blev som spädbarn föräldralös efter en skogsbrand, och uppfostrades av tre kriminella vargar, som bodde i ett förfallet skjul i skogen. I början umgås han bara med skurkar och blir till och med "Världsmästare i elakhet". När Bamsegänget låter honom vara med och ta hand om Billy Boy börjar han dock så smått mjukna, och blir till sist vän med dem. Han blir ofta retad för det av sina gamla "vänner" - Vargkusinerna, Knocke och Smocke och Sjörövarna. Vargen är för det mesta snäll men kan ibland drabbas av återfall."
Det var Bamse och det var tomtar och det var troll.
Han lärde mig att Krösus Sork fått sitt namn för att Krösus är ett annat ord för välbärgad, en person med många slantar på banken.
Jag låg tätt intill. Under hans stora arm. Vilade mina blonda lockar mot hans trygga bröstkorg. Andades. Kände hans hjärta slå. (Om jag blundar, sluter mina ögon, är jag där igen, på nolltid.)Lät mig förtrollas in i sagornas värld. Och ingen annan tilläts komma in i sovrummet under vår sagostund. Ingen. Mamma blev strängeligen uthyssjad, vi pekade på dörren i samförstånd, mamsen, vi älskar dig, men du får inte vara med just nu. Det bara är så.
För ingen annan fick vara med. För ingen annan förstod.
Och mamma visste att du var hemskt sjuk, så hon stängde försiktigt dörren igen.
Det visste inte jag. Självklart visste inte jag. Inte någonting. Men även om jag hade vetat hade jag inte kunnat älska våra sagostunder mer. Det hade varit omöjligt. De var heliga, fantastiska, ovärdeliga. Above all. Och aldrig ska jag glömma. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men aldrig ska din sagoröst falla i glömska. Aldrig någonsin. Din röst och ditt skratt ringer alltid lite svagt i mitt huvud. Du är långt ifrån. Men ändå så nära.
Ingen läste sagor som du, pappa.
Och ingen älskade dig, som jag, pappa.
Och ingen saknar dig som jag, pappa.
Pappa
Pappa
Pappa.
Nr 3, 1988. Teddy i Sago-landet.
På besök hos Skalman sugs Teddy in i en bok. Han kommer till Sago-landet, där han stöter på mängder av sagofigurer och upplever äventyr från deras böcker. Han dricker Skalmans Minimax-saft och blir först liten - sedan jättestor. Som stor träffar han på en jätte som inte låter honom löpa - en kompis i hans storlek växer nämligen inte på trän. Hemma är Skalman på väg att följa efter Teddy, när han hört vad som hänt. Men Bamse hinner före in i boken och nu är både han och Teddy fast i Sago-landet. Till slut kommer Skalman, som förklarar hur man ska göra med Minimax-saften för att komma tillbaka. Både Teddy och Bamse dricker saften, som olyckligtvis tar slut innan Skalman får sin dos. Därför blir han kvar i Sago-landet för alltid, tror han, men så kommer sagans goda fe och hjälper honom tillbaka. Han har nämligen varit så ädelmodig och låtit de andra två gå före...
_____________________________________________________
Du var min Bamse. Modig. Stark. Klok. Full av svar.
Vem ska jag ställa mina frågor åt när jag vet att du skulle ha det bästa svaret?
Åren går och jag trodde jag skulle glömma.
Men det har aldrig varit tydligare.
Jag har gråtit. Kastat saker. Rivit ner allt som suttit på mina väggar. Klöst tapeten blodig. Skrikit tills min röst försvunnit. Vägrat äta. Legat sömnlös. Haft panikångest. Haft ett trasigt hjärta. En opålitlig själ. Jag har varit förlorad i hundra år. Jag försvann när du försvann. Jag satt i en betydelselös jävla fåtölj från IKEA och min mamma berättade med tyngd i orden och gröt i rösten att nu.. är det.... så... att livet... går ju... upp och ner... Och tapeterna rasade från väggarna, jag ställde mig upp och skrek tills glasen gick i tusen bitar, jag rev ner den jävla julgranen och lät alla färgglada glittrande vackra kulor falla till golvet och bli trasiga och fula och alla mina känslor stormade in och målade golvet och taket och väggarna svarta, och jag grät.
Nej.
Det gjorde jag inte. Inte något av det. Jag dog. Jag dog och jag dog och jag dog och jag dog. Du var borta och jag dog. Jag dog när du dog. Jag dog där i fåtöljen. Och jag stirrade rakt framför mig i så lång tid att rummet upphörde att existera. Människor pratade med mig. Men jag kunde inte höra, jag kunde inte se, ty jag var död och förlorad. Och sorgen sköljde över mig som ett hav, jag kunde inte göra annat än att drunka i det tomrum du lämnade efter dig.
Mina julklappar låg spridda omkring mig, glänsande nya och jag hatade dem alla.
Jag hatade allt, jag hatade att julgranen var så jävla vacker, jag hatade snöflingorna som föll utanför fönstret, jag hatade att du var död. Hatade. Så jag stirrade. För döda människor gråter inte. Jag brukade gråta när jag slog lilltån i trappen, när jag var förbannad, när jag kände mig så missförstådd som bara en tonåring kan känna sig, när jag var trött, när jag var olyckligt kär.
Du förtjänade inte de tårarna. Att du var död var mig så övermäktigt, så overkligt, och tårarna stannade inuti mig, brände sönder hela mitt inre i väntan på att få komma ut.
En vit ponny. Du hade gett mig en vit ponny. Med silverglänsande man och mjuka förstående svarta stora ögon. Det var bara ponnyn som förstod. Han var hundrafyrtiosex centimeter över jorden och han fick ta emot alla tårar. I hans man, i hans mjuka päls trillade de ner i miljontals. Där, bland höstrån och ponnylukt tillät jag mig själv att sakna dig.
Och jag saknade så inihelvete.
På min vita stora springare satt jag. I mörkret. I skogen. Bland norrlands alla kala träd i decemberkylan och grät så att jag skakade. Jag dog och jag grät och jag dog och jag grät och jag dog, jag dog, jag dog. Och han stod stilla som aldrig förr. Andades. Frustade. Vände sin stora mjuka mule mot mitt ben, buffade. Gav mig styrka. Gav mig livet åter.
Och nu vandrar han också i stjärnornas dal. Han bor i hästhimlen som kallas Trapalanda, och aldrig mer ska jag få blöta ner hans vita päls med mina tårar.
Jag kan inte göra annat än sörja och sakna.
Herregud så jag saknar.
Mina två stora kärlekar.
Som jag saknar er...
Jag befarar att all denna saknad efter er gjort mig galen.
Jag visste att dagen skulle komma. Jag visste det. Jag vägrade tro på det, men innerst inne förstod jag att det skulle hända. Jag förstod det när jag var sex år gammal. Älskade pappa. Dina läkare sa att du hade två år kvar att leva, med lite tur. Men tur var inte din grej helt enkelt, ingenting du byggde dina analyser på. Du var dödligt smart, begåvad, hade sinne för affärer. Du meddelade vänligt läkarna att du skulle leva tills din dotter klarade sig själv.
Jag har fått höra, att det var dina exakta ord. Tills min dotter klarar sig själv.
Så jag var tretton år och satt i medioker IKEAfåtölj och undrade hur fan man klarar sig själv?
Men fan, jag bestämde mig för att jag skulle klara mig själv, till varje pris.
Och jag förnekade min mor, jag vägrade att lyssna på någon.
För jag skulle minsann klara mig själv.
Och jag blev ensammast i världen och förstod att jag fortfarande var död.
Kontenta: Ibland är livet bara grymt.
Det här är anledningen till varför jag blivit en obotlig romantiker. Jag tror på kärleken.
Jag måste tro på den, för jag vet att det är det enda som ger livet mening. Att våga älska, är att våga falla, är att våga leva.
Jag skall vara dåraktigt modig.
... Goodbye black butterfly. You can take those perfect wings into outer space
'Cos there's no place left in this blood for your restless fluttering, your sleepless ways...
