Alla borde googla sig själva ibland, det är mycket roligt.

"Anna Svensson

22 år, Ingenting, typ glider,

Vad har du på dig?
Lovikavantar som mamma stickat, jackan är från JC, tröjan från Cheap Monday, Levis 506:or från Carlings och snowjoggings från Bianco.
Beskriv din stil.
Oj, den är soft, väldigt mycket rock, streetsmart, bekväm och oversized. Jag har på mig det som känns rätt, modet bryr jag mig inte om.
Bästa butiken i Umeå?
Kii. & FLOTT."


Hahaha. GUD vad jag var tuff förr i tiden, det är ju så man storknar.

Mycket nu.

Eddie är i Stockholm och jobbar och jag är således hemma själv med både bebis och jycke.
Vi har det bra, men shit vad det känns som att jag flänger fram och tillbaka. Så fort jag är ute med Hugo somnar Alfons i vagnen, när jag kommer tillbaka och är toktrött av promenaden, vaknar Alfons och är piggast i världen. And so it continues... Ibland önskar jag väldigt mycket att vi bodde i hus. Med stor inhägnad trädgård, så man bara kunde öppna dörren och släppa ut odågan. (Jag pratar alltså inte om Alfons nu, utan om Hugo) Så man slipper vakna på morgonen för att den känsliga stackarn står och hulkar i hallen. På mina kläder. Hundkräks. Då kan man undra vad mina kläder gör på golvet, ja det kan man. De var faktiskt sorterade i fina högar, sådeså. Och jag skulle ta hand om dem idag, ja det skulle jag faktiskt. Jag är hemskt lycklig för att vi har en tvättmaskin hemma, ja det är jag.

Dessutom ska vi flytta snart. Flyttkartonger i hallen och en miljon saker som ska säljas och slängas och bytas och packas och allt vad det nu var.

Och att sova utan min Eddie är som vanligt ungefär helt omöjligt. Åhsåjagsaknarhonom!

Sssschh...

Här vill jag bo.

Vi har lagt ett bud på denna pärla idag, så den som lever får se...

Den är inte ens fin, den är liksom beyond fin.

Tycker jag.

Och min smak är ju, som vi alla vet, alldeles utomordentlig.

Jag vill jag vill jag vill.

Åh.

Det är hemligt var den ligger någonstans.

Hemligt.

Trött.

Sjukt trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött.

Ja. Trött.
Min hund stirrar på mig. Jag misstänker starkt att han vill gå ut.
Det vill inte jag.
Min bebis åmar sig för fulla muggar i sin säng. Jag misstänker starkt att han inte vill sova.
Det vill jag. Åh, jag vill det hemskt mycket.

Så fort han rör sig i sömnen är jag klarvaken. Det räcker med att han andas lite annorlunda, och jag slår upp ögonen, pang. Som en katt. Möjligtvis har jag inte riktigt samma fysik som en katt. Jag känner mig som en hundra kilos tung sten när jag måste gå upp. Igen. En klarvaken stor sten. Fantastiskt. Jag förstår verkligen att katter sover hela dagarna. Verkligen.

Sov en halvtimme idag, (yey!) när Alfons slumrade en stund (mot sin vilja såklart.) och när jag vaknade var jag så bisarrt sugen på salt. Salta godisar, åh vilken himmelsk fröjd... Men eftersom jag i något svagt ögonblick slog vad med min man om att jag klarar av att inte äta godis på ett helt år såg min inköpslista ut som följande:

Haloumi.
Oliver.
Fetaost.
Salt. (?)

Att det är löjligt svårt att laga en middag på dessa ingredienser hade väl en utvilad människa kunnat räkna ut med lilltån. Kändes ungefär som när man var sju år och doppade sina salta S i vanligt salt, eller geggade in den rostade mackan i oboy, innan man la ostskivor på den och förväntansfullt stoppade in den i micron. Allt supergott tillsammans blir inte ännu godare ihop. (Oh, reaally?)
Jag stekte haloumin. Brände den på ena sidan. Kokade spagetti. Stoppade ned en sked i olivburken och betraktade med nöjd min mitt verk. Jag hatar att laga mat. Avskyr det. 

John Blund, kom och hälsa på inatt, snälla! Min vädjan är mer än desperat.
Jag blir så paranoid utan sömn, inbillar mig att rymdvarelser ska flyga in genom fönstret och sånt där.
Komsi, komsi...

Skrot.

Dagarna med gratis gym tillhör snart det förflutna, så här skall tränas.
För den som inte visste det så kan jag meddela att mina magmuskler har sprungit långt, långt bort och gömt sig i en avlägsen skog hundra mil bort. Helt sjukt vad försiktig man måste vara nu. Inte direkt konstigt, med tanke på hur min mage såg ut för ett halvår sedan, när lilla Bull-bull låg och vilade därinne... Men olycka är att jag föddes utan tålamod, det här med att ta det lugnt är inte riktigt min grej. Det är ju bara så fruktansvärt tråkigt att ligga som en strandad säl och försöka sig på några statiska övningar som ser långt ifrån särskilt graciösa ut... Min rygg är katastrofdålig och inte blir det bättre av att lilleman väger 11kg och vill bli buren helt typ jämt.

However, igår orkade jag busa med min arma jycke en hel timme. Det var inte igår. Han var lycklig ett tag, galet lycklig. Sedan blev jag tydligen för sträng och all lycka bytes ut mot djupa suckar, så då passade han på att rymma en sisådär tre gånger. Han har stora problem med att klara av att inte gå och stryka sig efter barnvagnens sidor, det ligger nog en liten vakthund begravd inom honom trots allt. Vem hade kunnat ana det, Hugo som gladeligen följer med vem som helst hem från affären... Han har faktiskt varit en helt värdelös vakthund så så länge han inte äter upp förbipasserande vovvar är jag rätt nöjd med att han visar lite stake. Han är så hemskt kär i Alfons, och han litar nog inte riktigt på att jag och Eddie har koll på den där rullande turkosa saken... Tur att Hugo finns.

Hej hopp, här ska lyftas skrot.