En svunnen tid.

Ibland tar minnet mig tillbaka år i tiden. Just idag till min gymnasietid. Snubblade över en gammal klasskamrats texter, han är sannerligen sig lik. Lika provokativ och sådär lite för smart för sitt eget bästa. Han och jag skulle förmodligen slåss om vi av någon osannolik anledning skulle ha oturen att bli inlåsa i samma rum under mer än tio minuter. Jag är en sådan som blir upprörd och han en sådan som älskar att uppröra.

Det slår mig att jag inte kan komma ihåg namnen på alla som gick i min klass. SMTM hette den. En sådan där lite flashig linje för människor som var briljanta på att uttrycka sig i skrift, eller för dem som pluggade ihjäl. Man behövde inte vara särskilt smart för att erhålla sjyssta betyg i skolan, det var faktiskt en hel drös som man redan då anade inte skulle bli raketforskare. Men de pluggade. Jag var bättre, men insikten om att alla i klassen siktade på högsta betyg gjorde mig smått illamående och plötsligt var jag inte bäst i klassen. Det sög. De pluggade på. Medan jag gick omkring och muttrade. Så gick de ut med strålande betyg och jag hoppade av. Av ren ilska. För att ha blivit placerad i något himla viärsåbegåvadeidenhärklassen-fack som jag inte alls ville tillhöra. Ja, jag hade förmodligen en hel del issues som åt upp mig inifrån, men likväl. Det grämer mig ibland. Att jag bara hade kunnat vara där. Räcka upp handen och öppna käften ibland. Ett G är så jävla mycket bättre än ett IG.

Är det inte ironiskt så säg. Jag var nog inte så smart trots allt.
Skillnaden är att min smarte forne klasskamrat inte har förändrats ett dugg, och fortfarande drar samma gamla åsikter fram och tillbaka, medan jag åtminstone fattat att jag var dum i huvudet back in the days.

Kom igen huvudet.

Vore kul att få tillbaka sitt ordförråd igen.
Jag: Jag måste läsa mer.
Eddie:... Kanske inte Se&Hör?
Jag: Meh.
Eddie: ... Du tittar ju bara på bilderna!
Jag: Pff. Jag SKA läsa sen. Böcker och sånt.
Eddie: Jahaa.