Marilyn.

"I'm selfish, impatient, and a little
insecure. I make mistakes, I am
out of control, and at times hard
to handle. But if you can't handle
me at my worst, then you sure as
hell don't deserve me at my best."
 
-Marilyn Monroe

Mitt livs pussel.

Alfons är nu 24 veckor gammal. Sex månader prick om man räknar dagarna. Han kan snart sitta upp helt själv, han tränar flitigt varje dag, hans första tand har spruckit fram och han bits gäna lite om han får. Det klias alltså ajaj i lilla munnen så bästa julklappen blev en tuggring från farfar. Han är världens mysigaste och stjäl sin mors hjärta varje gång han ler. Han äter en stor portion gröt om dagen och han älskar att bada. Han väger ungefär 10,5 kg och har storlek 86 på kläder. Han kan tjoa precis likadant som en papegoja och gråter dramatiskt varje gång han är trött. Annars är han en hemskt glad liten kille. I januari ska han få en gåstol och han längtar massor. Han försöker hetsigt att lära sig krypa, hittills utan någon vidare framgång, men blir lycklig om man håller i hans fötter och smygputtar honom lite framåt. Han rullar runt och kan flytta sig i sidled, det går oftast bra men ibland fastnar han på tvären i spjälsängen och blir ytterst missnöjd. Allt livet handlar om just nu är att få mysa, äta nam-nam och att komma framåt. Om någon undrade.

JB

Jag tänker alltid mina mest intressanta tankar precis innan John Blund kommer och lånar mig några timmar och önskar mig en apparat, någon slags manick, som via direktlänk till mitt huvud kunde skriva ned allt som susar omkring i min hjärna. Jag skulle förmodligen ha en färdigskriven roman på mitt sängbord på morgonen. Som självklart blir en bestseller, så jag tjänar en miljard kronor och kan bygga mig ett slott med riktiga tinnar och torn.

Frisörer är vi allihopa, allihopa, allihopa.

Jag, inifrån badrummet: Älskling. Kom.

Eddie, fängslad framför tvspelet: Mmm.

Jag: NU.

Eddie, släntrar in i badrummet: ...Oj.

Jag, med stark I told you so-röst: Ja!

Eddie: Men... du blöder ju på tre ställen älskling?

Jag: JAG VET. Jag sa ju att du skulle skynda dig. Rädda det.

Eddie: Va?

Jag, med fasa: Håret väl! RÄDDA HÅRET!

Eddie, mumlar en smula tveksamt: Eh. Okej. Men om du inte hade overdone it så hade du ju sluppit det här Smallville-jacket du har här.

Jag: ... Jag SA ju att du skulle skynda dig.

Eddie, biter sig i läppen, lyfter upp rakmaskinen och börjar raka lite: Jamen... Suck. Du har ju snart rakat av halva huvudet...

Jag: Tycker du inte att jag är fin nu?

Eddie, snabbt: Jag tycker att du är jättefin, älskling!

Jag, betraktar min spegelbild mycket kritiskt: ...ska den här tussen vara kvar också? Ska vi inte ta bort den?

Eddie: NEJ. Nu är du klar.

Jag: Hm.

Eddie: Älskling. Du är klar nu. Gör inget mer.

Jag: Hm.

Eddie: Inget mer, okej!?

Jag: ... Okej.

Kontenta: Rakning av håret på ena sidan bör endast utföras av legitimerat branschfolk, och bör undvikas att göras ensam i ett mörkt badrum av den som tror man kan använda sig av en rakhyvel.

Jul.

Lyssnar på gamle Mr Presley (Christmas time in Hell) och tänker på att det är fem dagar kvar till julafton. Känns helt okej måste jag säga, har man tre så fina pojkar som jag har ( Mumsis-hund, Bullbull-bebis och Mrewnos) så är lyckan nära i hjärtat.


Jul är ju ändå jul och det är katastrof och fint på samma gång som i mitt huvud. Jag är lycklig över att min son är så pass ung ännu att jag har kunnat gå vidare och släppa en stor del av den förr så bottenlösa sorg jag brukat drunkna i i juletider. Nu vill jag bara ägna resten av mina jular åt min lilla familj, skapa nya minnen tillsammans med dem. Och jag orkar, jag orkar det nu. Det kommer ett stort lugn med den vetskapen. Igår såg jag en film där en man sa, att när hjärtat brister och går mitt itu, expanderas det och rymmer slutligen ännu mer kärlek.
Det ska ju vara den finaste tiden på året. Det är ju så det ska vara!
Men för dem som inte vet det så var min pappa sjuk hela min uppväxt, på julaftonen när jag var tolv år gammal föll han ihop och åkte in på sjukhus med ambulans. Och jag låg i vad som kändes en evighet i mitt gamla flickrum och kramade ihjäl min stackars katt och väntade väntade väntade på att min mamma skulle komma och hämta mig, rädda mig från allt det hemska jag inte förstod just då.
Ett år senare dog han. På julafton. Jag satt i en fåtölj och mamma försökte förklara för mig och jag blev plötsligt döv och stum och dog inombords.

Nu har tio år gått och jag kan lyssna på julsånger igen utan att vilja slänga ut radion genom fönstret.
Jag ska göra allt i min makt för att ge min son de bästa av jular. Han är det finaste jag någonsin sett och om jag kunde skulle jag skydda honom från allt som gör ont här i livet.
Det kan jag inte.
Jag kan däremot klä den finaste julgranen i den glittrigaste glittret, baka den segaste knäcken och slå in de finaste julklapparna. För att han ska få känna, hur magisk julen kan och ska vara.

Jag vill bli en lax. För en fisk är en fisk är en lax.

Nu är det en smula mycket i den här kattens liv.
Känner att det är ett under att mina nio liv inte ännu blivit förbrukade. Jag glömmer hela tiden bort att jag måste skriva av mig alla mina tankar, något som är rätt livsiktigt att komma ihåg för en sådan som jag...

Vi har bestämt oss för att sälja lägenheten och flytta tillbaka till västerbotten. Jag tänkte skriva norrland, men vid närmare eftertanke tvekar jag rätt rejält på om man kan hävda att umeå tillhör norrland. För en skåning är väl umeå lika med antarktis, men handen på hjärtat, Umeå ligger ju bara ett litet snäpp från mitten av Sverige. Typ. Luleå är väl en annan grej. Ibland önskar jag att jag kom från Luleå. Då kanske ag inte skulle prata med världens märkligaste dialekt. Inte är det umemål i allafall. Jag tar mer det jag gillar från alla dialekter jag varit i närheten av. Och blir, tadaaa, det bästa av världar! Eller hur det nu var.


Hur som haver, så följer en miljon små saker med detta beslut. Det ska letas reda på diverse räkningar för alla renoveringar jag gjort i vår nuvarande lägenhet. Till min stora förvåning har jag hittat 16 räkningar utav 17 så jag är nästan nöjd. Den sista räkningen har jag ett svagt, som förvisso typiskt nog blir klarare och klarare, minne av att jag rev i tusen bitar och slängde iväg en gnutta dramatiskt. Om jag inte brände upp den. Det är svårt att veta, minnet spelar mig många spratt på just den här punkten. Klart som korvspad är dock att det icket går att finna i min bostad. Och hellre dör jag än ringer företaget som skickade ut den, det skulle kännas ungefär som att lägga sig under en ångvält. Min stolthet tar jag med mig i graven. Och jag hatar för alltid Gustav Dahlqvists måleri som skickade ut en räkning på 20500 kronor för tapetsering av två rum. Men hey, alla kan ju inte ha belönats med en hjärna, man lär väl alltid möta människor under sin livstid som inte har alla indianer hemma i kanoten.

Låter jag en smula bitter så beror det förmodligen på att jag är det också. Blev en jäkla fejd som jag inte vann för min energi låg på andra saker just då. Otroligt nedlåtande att bli kallad lilla gumman upprepade gånger. Märkligt att jag är lack.

Imrogon ska vi skriva kontrakt på försäljningen av lägenheten iallafall. Vi har inte riktigt rett ut helt var vi ska bo någonstans i mars när den nya ägaren flyttar in hit, men får jag bestämma, vilket jag oftast får, flyttar vi in på Laxgränd, Bölesholmarna. Det hade inte varit helt fel...

Ingen har någonsin fått mig att känna mig mer osexig än vad den förbannade bröstpumpen gör. Den är ett fantastiskt exempel på att vardagen är allt annat än glamourös när man har småbarn. För er som är lite gröna inom ämnet kan jag berätta att det finns en reflex som heter utdrivningsreflexen, som gör att mjölken rinner till. Den utlöses vanligen av att bebisen snuttar på brösten. Om man utav någon anledning måste pumpa ur mjölk, kanske för att brösten gör förjävla ont annars, eller så, så har djävulen uppfunnit bröstpumpen. Är man stressad tar det längre tid för mjölken att rinna till, och eftersom jag är en kroniskt stressad människa och min kropp inte köper att det är en bebis som vill ha mat just nu, går det inte alls. Inte alls. Det är inte alls frustrerande att sitta och försöka låtsas vara lugn så att hela verkstaden ska fungera, oh nej, inte alls. Jag vill inte alls slänga ut den här jävla manicken genom fönstret, det är faktiskt mycket värre än så. Jag skulle kunna tänka mig att riva ner köksinredningen eller något annat som skapar brutalt mycket oväsen. Om någon undrade varför vi småbarnsmammor har noll tålamod och ser allmänt överkörda ut emellanåt, sluta undra. Nu vet ni var de svarta påsarna under ögonen härstammar ifrån.
Tack Gud för att du lät människan uppfinna mjölkersättning, jag lovar att be till dig varje kväll innan läggdags och ber ödmjukast om ursäkt för att jag inte trott på dig tidigare.

Tvillingsystrar med karisma.

Com Hem ringde mig för en vecka sedan. Lockade på mig något erbjudande om 90 kanaler som jag inte kunde motstå. Eddie kommer hem, och påpekar att vi inte tittar på en enda av deras kanaler, utan bara på hm, det analoga tv-nätet? Skit samma, de kanaler som hänger med tv:n liksom. Sedan frågar han mig om hur jag tänkte titta på de här kanalerna eftersom jag inte ens vet hur Com Hem-boxen fungerar.
Jag blir mycket, mycket stött och påpekar att det minsann är hans jobb. Det är ju ändå han som är mannen i huset. Tyvärr är jag inte teknisk älskling, svarar han. Jag mumlar surt att det är minsann grisen i säcken - varning på honom nu. Alla mina tidigare pojkvänner har minsann varit tekniska så det räckt och blivit över. Varpå han blir sur och vägrar ens titta på Com Hem-boxen. (Hm. Jag hade också blivit sur. Mer än sur förmodligen.) Sedan tar han en titt på papperet Com Hem skickat och utropar triumferande att, ha! 12 månaders uppsägningstid är det också, vilken bra deal du gjort älskling.

Det borde vara förbud på att ringa hem till trötta tv-tittande mammor med sådana där erbjudanden.
Faktiskt.

Tegan och Saras spelning på Mejeriet igår var helt lovely.
Jag blev först kär i dem båda två och sedan hatade jag dem för att de fick stå där och vara så jävla fantastiska, och jag var tvungen att stå i den mörka delen av publikhavet och vara en i mängden. Jag tror det kallas avundsjuka. Men vissa människor klarar av att inte stå i centrum. De mår bra i mörkret. Som åskådare. Jag gör det inte. Jag föddes inte för att vara åskådare.
Jag måste dit. Till rampljusen, rampfebern, micken måste längta efter mina läppar. Tills vidare myser jag i min övergrymma hood med Tegan och Sara tryck. It is from American Apparel och kunde inte vara mjukare, den är utan tvekan vinterns stora must have. Fast köper du den måste jag tyvärr döda dig för jag tycker mycket lite om att se ut som andra. Pyss hej.

Harmoni.

-Åh, jag blir så lugn och harmonisk av att virka...
-Lugn? Harmonisk?
-Jaa. Det är som terapi för själen!
-... Varför svär du så mycket då?
-Vill du ha någon mössa eller?
-Jag vet inte... Jag är rädd att du blir arg om jag inte gillar den.
-Va? Varför skulle du inte gilla den?
-Tja... Om den kliar eller så.
-Det gör väl ingenting om den kliar. Lite får du väl stå ut med!

Lovikavantarna och verkligheten.

Bestämde mig för att klippa Hugos klor nyss. Han hatar det, som de flesta andra hundar också gör. Tänkte efter en halv sekund, hm, här blir nog bra, här i hörnet, så slipper jag dammsuga på en gång.
Klipp, klipp, bråk, bråk, klipp, klart!
Nöjd med mig själv går jag och häller upp en kopp kaffe. Vänder mig om för att hämta mjölken. mina nakna fötter känner genast en miljon små bitar hundklor under sig.
Vem fan klipper klorna framför kylskåpet? Något så urbota korkat hade jag aldrig gjort om jag fått dricka mitt kaffe först. Jag lovar.
Kära morgon, tack för att du än en gång övertygade mig om att många människor kommer få en spikrak karriär som raketforskare.... men inte jag.
Jag är förmodligen ämnad åt andra storheter - men gudarna vet vad. Tips uppskattas.

Alfons är nu över fyra månader gammal och skrattar åt allt jag gör. Hade jag några bekymmer innan, försvinner de på en nanosekund när han fyrar av sitt leende mot mig. Just nu är jag bäst i världen. smärtsamt medveten om att jag en dag kommer vara det pinsammaste som går omkring på jorden, njuter jag av varje ögonblick.

Mitt nyaste projekt är att virka en mössa. Trots att jag inte kan virka. Jag har bestämt mig för att den ska bli jättefin, jag var ju en fena på syslöjd för hundra år sedan. Och allvarligt talat... SÅ svårt kan det väl ändå inte vara?

Just nu ligger den och väntar på att mina flinka fingrar ska börja pyssla med den. Ovanpå mina tackkort som jag påbörjade förra veckan. Hm. Eller om det var veckan innan det. Och min mor har stickat finfina lovikavantar till Eddie. Han sa att han gärna ville ha ett svart stort X på ovansidan av både höger och vänster vante. Optimistiskt började jag sy. Nu kastar jag hatiska blickar på dem, där de ligger. Under tackkorten. Eddie säger att så svårt kan det ju inte vara, han har ju en gång fått ett par grå vantar med svarta X påsydda. Han absoluta favoriiitvantar!
- Av vem då? undrar jag bittert.
- Hm, svarar han något nervöst. Av Sara med kniven. Galen tjej.
- Ja... ha. Hon måste ha varit kär. svarar jag kort.
- Eh hrm... nee... men skit i det älskling, det är ju inte meningen att du ska tycka det är jobbigt att sy på dem!
- Jobbigt? Jag? Pff! Fan heller, jag ska sy de rakaste snyggaste jävla X:n du någonsin sett.

Två ensamma själar.

Ibland känner jag mig enormt o-häftig. Alla som någon gång har haft ett par glasögon på sig vet vad jag talar om. Mina glasögon är ändå rätt tuffa, svarta bågar, väldigt retro.
Det har ju hänt någon gång när man befunnit sig ute på en promenad en ovanligt kylig dag, att glaset liksom immat igen lite när man pratat. Detta avhjälps lättast genom att hosta diskret och vända bort ansiktet och sedan knappt andas under resten av promenaden. Man blir lätt lite andfådd, men det får man ta. Men igår kokade jag potatis (ännu ett försök till att leka hemmafru) och jag behöver väl inte tala om vad som händer när jag häller ut det nyss kokande vattnet i vasken. Nepp. Jag betvivlar att jag någonsin känt mig så töntig som just då. Eller känt mig mindre som en hemmafru. Some days...

Kommer glasögon alltid, för all framtid, innebära en viss tönt-stämpel? Jag är inte säker på att jag klarar av det, jag var ju typ tuffast i skolan i min ungdom. Förmodligen för att jag inte hade glasögon, jag inser det nu. Men det är ju synd att gå omkring halvblind bara för fåfängans skull. Kanske. Jag är inte säker på att jag klarar av det här med att på en sekund förvandlas till tönt.

Såg ett nyförälskat par på stan igår. Och då menar jag verkligen, verkligen att de var förälskade. Jösses. De stod omslingrade och åmade sig i säkert en halvtimme. Kysstes. Kysstes lite mer. Blockerade vägen för oss vanliga dödliga. Brydde sig inte ett dugg om det. Kysstes ännu mer. Och som de log! De log så mycket att jag började le. Och de kysstes så mycket att jag blev bitter över att jag inte hade någon att åma mig runt just då. Åh. Och alla drömmar de målade upp om varandra sprakade, i deras blickar fanns bara längtan efter ett liv där de varje dag vaknade bredvid varandra och var lyckliga. Hon ville ha honom som far till sina ofödda barn, det syntes tydligt. Och han hade nästan kunnat gå ner på knä och fria till henne där på direkten. På trottoaren, han kunde ställt sig ned på knä och inte brytt sig ett jota om att hans jeans skulle bli dyngsura. Slutligen gled deras händer isär, de slet sig motvilligt ifrån varandra, vände sig om hundra gånger och kastade slängkyssar i luften.
Jag tittade ned på mobilen några sekunder och när jag förstrött tittade upp igen var de som superlim i varandras famnar. Igen. Gud vad jag blev avundsjuk.
Tittade ner på min hund som gav mig en lång djup förälskad blick tillbaka. Skickade ett dystert "Hugo älskar mig mer än vad du gör" - sms till min man. Han svarade att han älskar mig jämt. Det vet jag. Jag vill att han ska kasta slängkyssar efter mig.

När slutar man uppvakta varandra som nyförälskade gör? När tar vardagen och tilliten över? I början gör man vad som helst för att visa sin kärlek. När man snärjt sin blivande älskling, i samma sekund, vill man börja förändra. Små saker. Större saker. Tills någon slutligen utbrister; skärper du dig inte är det slut! Peter Le marc har skrivit många låtar om det här. Alla borde lyssna på honom emellanåt. På texterna.

Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm. Till den busshållplats, där hon väntat så många gånger förr. Hon sa, vart är du på väg? Han sa, vart som helst. Hon svarade, jag vet var det är, kom till mitt obebodda hjärta och se! Åh, två ensamma själar bara föll i en famn, de hade inget val, de var som gjorda för varann. Två sargade hjärtan, vad skulle de göra? Ingen kunde ana att de en dag skulle höra... sången de spelar när filmen är slut.


Vill du gå på lina, titta inte ner. Titta inte åt sidan, blunda, ta ett steg. Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar, din kärlek, och lite till.

Kärleken är en balansgång, den är som att klättra i berg, som att jogga i motvind, eller hoppa bungyjump, den är som att flyga, den är att våga, den är det som kan krossa ditt hjärta, den är allt du någonsin drömt om.

Jag vet att det låter klyschigt, men ta hand om den du älskar.

Det jobbar raketforskare på sjukhuset.

Ringde Magnetröntgen-avdelningen idag.

- Jag vill boka en ny tid, jag har just piercat mig i näsan och den har inte läkt än.
- Jaha... Tja, du kan få en ny tid på tisdag istället. Passar det?
- Nu på tisdag?
- Ja.
- Men jag skulle ju egentligen komma på fredag?
- Ja?
- ... Tre dagar tidigare alltså?
- Hm. Ja.
- Nej tack. Jag vill nog ha en senare tid.
- Vi har tid på onsdag också, passar det?
(Börjar fundera på om det är en levande människa jag talar med, eller någon slags robot.)
- Eh, nej tack. Jag vill alltså ha en tid om typ några veckor...
- Jaha. Vi har tid nästa vecka, passar det?
(djup suck) Visst.

I wish upon a star

Ibland känner jag mig så jävla missförstådd av den här världen att det inte är sant.
Det kan vara små saker. Obetydliga för andra. Som bara gör att jag faller ihop.
Jag hatar att det är så.
Jag hatar min känslighet.
Hatar den.

Jag önskar jag inte vore så komplicerad.

Det är bara ord, som redan finns.

Strindberg har en gång skrivit;
Jag ångrar inte att jag skrev boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö, och jag ville inte dö.

Precis så känner jag. Inte bara just ikväll, utan alla dagar.
Problemet ligger i att jag ännu inte skrivit boken och att den med den här takten aldrig heller lär bli skriven.
Miljontals ord susar ständigt runt i mitt huvud i en hiskelig fart och jag är inte människa nog att fånga dem, lotsa ut dem därifrån, och få ned dem på ett förbannat papper.

Jag är inte människa nog. Inte ännu, och inte heller ikväll.
Så vad gör man?
Man gråter sina svarta tårar och vet att imorgon känns det bättre.
Eller var det jag som grät de där svarta tårarna och hulkade tills kroppen brast mitt itu?
Ty livet blir aldrig så bra som det hade kunnat bli, om boken blivit skriven.
Mycket medveten är jag, om att den måste skrivas.
Hur blir jag människa nog, mina vänner?

Jag får inget ur tomma intet, jag behöver bara en liten ynka gnista för att skapa en eld.
Light my fire.

Pelsknos och jag.

Det är tokvarmt ute.
Och inne även, för den delen.

Inatt knaprade jag isbitar. Ett helt glas fullt med isbitar.
Det var det godaste jag någonsin knaprat på.
Iallfall då.
Och säkert inatt med.

Älskling: Titta vilken fin jag köpt! Den var på rea så vi sparade 200 kronor!
Men du, man kan ju inte säga att man sparat pengar om man köpt någonting.
... Jo.
Jaha. Visst då. Du har rätt älskling.

I vissa avseenden kommer jag verkligen sakna att vara gravid.
Det är väldigt sällan jag alltid har rätt annars, även om jag alltid hävdar det.

Sedan ligger vi i parken i den gassande eftermiddagssolen och lyssnar på vaggmelodin som vår nyinköpta bebis-mobil spelar. Om och om igen går den. Och jag tycker vi är hemskt söta.
Och du säger att jag är fin i mina fräknar. Och jag att du är vacker i dina lockar.
Du mumlar surmulet att du inte har några lockar. Fast det har du. Jättemånga.
Och jag tror att en liten bebis kanske också kommer ha det.
De lockarna kommer du minsann älska.

KOM NU BEBIS!

Men jösses.

Tror att bröllopet var min magiska "hålla ut - gräns".
Den är i vilket fall väldigt passerad nu och jag är så less att det är galet.
Kom igen nu bebis, du FÅR komma tidigare!
23 dagar till beräknad förslossning, tss.
Jag vägrar.
Och jag vägrar ännu mer att gå över tiden.

Det är jätteskönt när bebisen fixerar sitt huvud också förresten.
Jag försökte förklara det för min man. ( Jag har på senare dar skaffat mig en sådan, en man. )
"Det känns ungefär som en blandning av mensvärk och urininvägsinfektion, är du med?"
Han är en klok man och har sedan länge lärt sig att säga saker som; Ja älskling, jag förstår preciis... Vilket han självklart inte gör. Vilket både jag och han vet. Men för lugnets skull är det hemskt skönt att han låtsas förstå.

Jag väger snart hundra kilo.
Snart kommer jag fastna i sängen en morgon och inte för mitt liv kunna ta mig upp.
Som de där gravt överviktiga människorna som lever sitt liv från sängen.
Vi får förlänga micksladden till rockband så kan det få bli en av dagens ljusglimtar.
En sång från en strandsatt val.

Ska vi byta fossingar?

Hur många människor som än berättat för mig att fötterna och händerna svullnar upp helt sjukt mycket under slutet av graviditeten, är det först nu jag är med i matchen.
Jag fattar. Men jävlar vad ont det gör ibland. Jag har nedräkning nu. För varje dag som går blir jag bara mer laddad på att åka till BB. Igår var vi där på rundtur. Jag hade lätt kunnat stanna, lägga mig i en säng och meddela, att NU är jag klar, jag tänker föda barn nu.
Men lyckligtvis är Eddie här nu. Masserar mina fötter och älskar mig fastän jag gråter för att jag spiller spaghetti på köksbordet.

Jag är bara lycklig över att jag hann slita av mig min vackra förlovningsring innan någon hade fått såga loss den. Och så är jag lycklig över att min älskling säger att han också tar av sig till barfota om jag inte hittar några skor som passar till bröllopet. För det är rätt romantiskt. Barfotabröllop? Ja.
Och som jag älskar honom för det. Gud vad jag älskar honom.
Speciellt, speciellt när han väcker mig mitt i natten av sitt pratande i sömnen.
Igår natt mumlade han smått konfunderat:

"Bebisar, bebisar, bebisar... Det blir ju en hel drös med bebisar"

Haha. Det är bara en älskling. Inte så bara, men ändå.
Och han kommer snart.
V. 34 går mot sitt slut.

Ps. Gå inte på några föräldrautbildningar, vi gick idag och rymde därifrån efter lite mer än en timme. Men visst, gillar man att bli idiotförklarad så är det säkert en trevlig stund.
Jag tror dock inte att man kan gå igenom amning rent teoretiskt. Eller som Eddie eftertänksamt sa: Ja... Men funkar det inte så vrider och vänder man ju bara på bebisen till det funkar. Det fattar väl vem som helst. Och funkar det ändå inte så tar man det väl DÅ.
Herregud, jag vill inte veta allt, livet måste väl få förvåna en ibland också?

Puss and Luv.

Lund.

Hemma, snart hemma igen.
Vemodigt, spännande, tröttsamt att flytta.
Men nu vill jag till skåne och bygga ihop lilla spjälsängen.

Kära tunnelbanan:
Jag kommer inte sakna dej ett minsta dugg.

Alla städer stannar kvar,
det är bara vi som rör på oss älskling.

v.30 done.

Skriver sällan nuförtiden.
Den enorma tröttheten har tagit över mitt liv.
Lilla bebisen bestämmer redan allt som sker, jag antar att det kommer fortsätta vara så under en lång tid framöver.
Lägenheten är full av flyttkartonger och smärre kaos.
Jag mår illa. Vill bara sova.
När jag väl somnar vaknar jag alltid så fort solen går upp. För den som inte visste det så går solen upp långt före jag är speciellt vaken, egentligen.
Hatar den här lägenheten.
Längtar efter ett mörkt sovrum. Mitt mörka mörka sovrum i lund.
Vecka 30 avklarad.
69 dagar kvar.
Tills du är färdigbakad, mitt lilla pyre.

Det är nästan löjligt att ens försöka beskriva hur mycket jag längtar.
På ett sätt är du redan här.
Hemskt närvarande.
men jag vill bara få hålla dig i min famn nu, snart.
Hålla dig och gömma dig från alla faror som denna världen bjuder på.
Jag vill alltid ta alla smällar som är ämnade för dig.
Jag vet någonstans att det inte alltid kommer bli så.
Inte jämt.
Det är omöjligt att skydda någon från allt.
Det är inte menat att livet ska vara så heller.
Men just nu.
Och en lång tid framöver.
Är mina armar starka nog att bära dig igenom allt.
Och inga faror når dig
så länge jag får bestämma.

När trollmor har lagt sitt lilla troll, och bundit fast honom i svansen...

Nu har vi köpt din första säng, lilla bebis.

Jag vet att din pappa kommer tycka det är hemskt mysigt när du kommer ut till den här världen.
Till oss. Så att vi äntligen blir tre.
I min värld har vi varit tre länge. Det blir hemskt tydligt att du redan är här när natten smyger sig på. När vi släcker lampan och kryper ner under täcket tycker du att det är en ypperlig tid för nattgympa. Din pappa somnar och slumrar snart som en stock. Han är hemskt söt, för han försöker verkligen hålla sig vaken. Oftast klarar han fem minuter eller så.

Ibland ligger jag vaken flera timmar. Håller min hand mot min mage och känner dina rörelser som blir allt starkare för var dag. Du buffas och knuffas och bökar som en liten tok.
Som vi längtar efter dig, lilla bebis.

(Vi köpte spjälsängsskydd med spöket laban på, men var inte orolig älskling, han är ett hemskt snällt litet spöke, den där laban.)

Så sjunger hon sakta för lilla trollet, de vackraste ord hon känner...

Alfons Teo TimTim.

Först en liten känsla, en vag aning.
Så lätt att trycka bort, inför vardagens måsten föll den aningen lika snart i glömska.
Men sedan återigen en pockande viskande röst inuti...
Min kropp hade något att berätta, något viktigt och stort.
Huvudvärken kändes inte som vanligt, tröttheten var så enormt överväldigande, brösten så löjligt ömma.
Och plötsligt bara visste jag.
Jag visste, precis så mycket man kan veta.
Hade vi försökt? Tja, vi hade väl helt enkelt låtit naturen ha sin gång, händer det så händer det.
Ett graviditetstest som skrek gravid, gravid, gravid.
Det fanns liksom inga tvivel.
Mitt hjärta bultade så hårt, så hårt. Lycka. Lycka. Lycka.
Jag var i vecka fyra.

Sedan slog illamåendet till som en våg dagen därpå.
Jag trodde det var psykiskt.
Jag slutade snusa.
Jag fick den grymmaste huvudvärken någonsin.
Jag slutade dricka kaffe.
Jag hade fel angående huvudvärken. Den kunde uppenbarligen bli värre.
Illamåendet kastade fortfarande omkring mig som en vante.
Folk sa att det snart skulle gå över.
Jag trodde dem.
Första gången jag såg dig var i vecka 8.
Ett litet tickande hjärta.
Jag försökte att se representabel ut på jobbet samtidigt som jag smygkräktes i soptunnan under kassan. Det var sådär kul.
Jag såg snusdosor överallt, jag tyckte folk envisades med att lägga dem under näsan på mig.
Inte för att jag skulle få för mig att ta en snus.
Ett begär är ett begär, men jag ser ner på folk som inte kan sluta röka eller snusa när de väntar barn. Är jag hård? Nej. Jag vet precis hur jävla hårt och tungt tungt tungt det är att sluta.
Det handlar om att bryta en vana. Och det är DET som är kruxet. Vad gör man, när man inte får lägga in en snus efter middagen? Eller efter frukosten? Eller när man har lite tråkigt? Ja, vad fan gör man? Man slår sig själv på fingrarna och tänker på den lilla varelsen inuti en som är så beroende av sin mamma. Det slår alla begär. Utan mig kan han inte leva.
Det är en omöjlighet. Om jag ska vara mogen och ansvarsfull nog att sätta ett till liv till denna världen, ska jag också ge honom det bästa av allt.

Så hör det ju till historien också att jag är makalöst envis.
Folk säger att jag ärvt det av min far.
Så jag bär min envishet med stolthet.

Kaffe är inte farligt säger de. Nej. Men är det bra? Innehåller det några näringsämnen som en växande liten bebbe vill ha? Nej, det gör det faktiskt inte. Så kaffemaskinen fick hoppa upp på högsta hyllan och vänta på bättre tider. Jag kan nog faktiskt helt ärligt säga att jag inte ätit eller druckit någonting som haft ett tveksamt innehåll.
Livet är tillräckligt svårt, det minsta jag kan göra för dig är att ge dig bästa möjliga start.
Precis som min syster som fick bebis redan i vecka 26, sa. Hon visste att hon gjort allt hon kunnat, så hon behövde inte klandra sig själv för att bebisen ville komma ut så tidigt.

På mammakursen satt en blivande mamma och berättade hur hon pendlar till London stup i kvarten. Jag tittade fascinerat på henne. Jag som inte ens klarar av att sitta vid datorn utan att behöva en höftleds och ryggoperation. (Nära förestående nu, för övrigt.)
Men även om fallet varit annorlunda, om jag mått som en prinsessa, hade jag inte velat leva det livet under min graviditet. Jag tror bestämt att om det är någon gång man ska ta det lugnt i livet, så är det med en liten bebis i magen.

När din pappa såg dig på ultraljud i vecka 18 fick han tårar i ögonen.
Du sparkade, sög på tummen, och vände rumpan till så fort vi försökte få en fin bild.
Ett rackartyg. Redan vid 18 veckor.

Nu är vi inne i vecka 28, och du är en mycket bestämd bebis.
Ligger jag på höger sida, bökar du runt tills du ligger bekvämt. Det verkar hemskt jobbigt, men vända på dig ska du. Råkar jag vända på mig, så att jag ligger på vänster sida när du just lugnat ner dig, börjar cirkusen igen. Du ska helt enkelt vända på dig. Igen. För vem vill ligga upp och ner?
Och som du kan sparka. Jag kan sitta och titta på dina rörelser i timmar, jag tröttnar aldrig.
Ibland känner jag en fot, eller en mjuk rumpa. Min bebis rumpa. Min bebis lilla fot. Är det inte fantastiskt, så säg?

Och varje morgon när jag vaknar ( jag krockar kudden som en knockad elefant och rör mig inte mer än en eller två millimeter när jag väl somnat ) har du liksom halkat ner på ena sidan så att hela magen är alldeles sned. Du vaknar alltid när jag vaknar, och är oftast mycket missnöjd.

Och jag och din pappa skrattar och stryker magen.

Jag har ont överallt, jag måste äta varannan timme för att lura illamåendet, men det hamnar liksom i skymundan.
Du lilla själ som tagit plats inuti mig, om du visste hur älskad du är!
För din skull går jag genom eld och vatten.
Det har inte spelat någon roll om jag haft så ont vissa dagar att jag gråtit.
Så länge du mår bra, min älskling... Så länge du mår bra, står mamma ut med allt.

Och, inte för att jag håller räkningen eller så, men idag är det 85 dagar kvar.
Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva hur mycket jag längtar efter att få hålla dig i min famn, älskade unge.

Eddie.

Once in your life you will find someone
who will turn your life around
bring you up when you're feeling down.

Snart får jag säga ja till dig.
Men jag är redan din.
Idag och imorgon och så länge jag andas.
Alltid din, bara din.

Just idag är jag så jävla less.
Just idag tror jag att jag inte pallar en dag till.
Men det är bara just idag.
Jag vet väl att det går över.
Men inte idag.

Dec. Jan. Feb. Mars. April.
Hemma.
Här.
I den här lilla lådan till lägenhet.
Vissa dagar har jag mått helt okej.
Orkat göra saker.
Men mestadels inte.
Jag orkar inte inte orka längre.

TRE månader.
Tre månader kvar.

Jag blir tokig.
Just idag, blir jag tokig.
Och jag är inte sur och grinig
det bara verkar som det.
I själva verket håller jag på att bli galen.
Jag vill inte öppna en bok till
däremot vill jag slänga ut dem genom fönstret
bara för att trotsa lite.

Man får hemskt gärna underhålla mig.

I hate being right.

Oh and I'm feeling directionless but that's to be expected
and I know that best. A million hours left to think of you, to think of that...

Inte ens en psykolog kan gräva fram mina innersta tankar
förvånande nog är det ingen som försöker heller.
jag behöver inte någon som lyssnar på mig
jag kan lyssna själv
jag behöver någon som vet mer än vad jag gör
och som kan berätta saker för mig på ett sätt så att jag förstår
Vi människor vill så jävla gärna se vissa sidor hos andra
att vi gärna lägger till dem
det är rena rama multiplikationstabellen som ska bemästras
där allting alltid blir fel
men ingen lägger märke till det.


I know these habits hurt you.
Something's lost outside my window.
Run, run, run.

En dag med dig.

En dag inte särskilt särskild kan bli helt fantastisk
när vi åker in till stan och bestämmer oss för att titta på second hand kläder.
Vi glider fram bland alla olika färger, alla galna plagg och undrar vem som en gång ägt dem.
Det känns som att vi traskar omkring i någons antika oändligt stora garderob.
När du i smyg köper mig en knallturkos eskimåjacka med vit söt luva
och kärleksfullt sedan räcker fram påsen, får du mitt hjärta att slå en miljon slag på samma gång.

Jag tackar dig genom att bjuda dig på varma våfflor med jordgubbar
och kladdig chokladsås
som inte kan låta bli att fastna lite överallt runt din mun.
Du lutar dig framåt och ler.
Det betyder att jag får kyssa bort din chokladsås om jag vill.
Om du ändå visste hur gärna jag kysser bort din chokladsås.
En dag från början inte särskilt särskild
har vi köpt två smoothies med olika smak.
Båda är hemskt goda.
Men den ena är lite godare, den smakar som sommar som ananas som kärleken.
Du dricker mest ur den första smoothien.
Sparar den som är godast för du vet att jag också tycker att den är godast.
Jag dricker också mest ur den första smoothien.

Jag skulle inte välja den smoothien - för jag vet att du egentligen vill ha den.
Och inte du heller - för du vet att jag egentligen vill ha den.

Jag förstår att vi älskar varandra hemskt mycket när vi sparar den till sist och ler och pussas och ler och pussas lite till. Och att vi nästan inte ens orkar dricka upp den där himlarns speciella smoothien, spelar inte riktigt någon roll längre.
För bara tanken på att du älskar mig gör mig så varm inuti att jag högtidligt lovar mig själv att köpa all världens våfflor och smoothies till dig, så fort du önskar.

I felt you in my heart
before I even met you.

Det är de där dagarna som inte startar på något särskilt sätt som tenderar bli sådär alldeles jättespeciella och kanske mest särskilda i världen.
Dagarna med dig.

Pyret.

Du är snart tjugo veckor gången
och redan det vackraste världen har sett.
Snart tjugo veckor gången
och kan redan sparka så hårt att mitt hjärta läker.
För alla sorger och allt som en gång rivit inom mig
betyder inte längre någonting.
Jag bryr mig inte om hjärtesorger
om orättvisor
eller om mina forna krig.
Världen må falla i bitar runt mig
Kasta en bomb bredvid mig
Du ska märka att jag inte rör mig.
Du är trygg hos mig.

Allt som är viktigt
är du du du.
När mitt hjärta slår
slår det extra försiktigt
Och mina lungor andas stora trygga andetag.
Så att du kan växa dig stark
trygg stark och stor
i litet format.
Ingenting annat spelar längre någon roll.


Jag är skapt för att älska dig.
Och jag älskar dig redan så mycket att du måste känna det
Jag tror att du gör det.
Märker det på sättet mina vener pumpar ut mitt blod.
På hur min hand alltid vilar mot min mage
stryker den försiktigt
vaggar dig till sömns.
Din värme sprider sig i mig
likt en kamin i vinternatten.
Jag skulle aldrig kunna frysa
så länge du bor i mig.

Du är så älskad att inga ord på denna jord kan göra dig rättvisa.
Jag älskar dig idag och jag älskar dig imorgon.
Och dagen efter det.
Och min längtan efter dig är obeskrivlig.
Men ta din tid, älskade pyret...
Väx så som du ska
sparka hur mycket du vill
sov på dagarna och håll mig vaken på nätterna
Gör precis vad du behöver

För dig ger jag all tid i världen.
Kom sen. Kom sen när du är redo.
Och jag lovar att älska dig som jag aldrig älskat förr.

.

Det är en jävla konstig blandning.
Att vara så lycklig att det gör ont.
Och så ledsen att det inte går att sluta gråta.
Det går från noll till hundra.
EN enda mörk tanke och jag är kraschad resten av dagen.
En enda.
Men alla ljusa tankar då?
All lycka?

Jag vill inte gråta varenda dag.
Jag är ju lycklig inuti, lycklig!
Jag förstår inte.

Det är inte så att jag kommer vakna en dag och glömma bort att du valde att inte vara delaktig i det här. Håll tyst, det var inte mitt val, det var ditt! Jag åkte. För att du gjorde mig ledsen. Jag flydde inte, jag behövde åka för du får mig alltid att känna mig som fyra jävla år.
Fan vad ont det gör att du är så jävla blind. Fan fan fan fan vad ont det gör.

Det är bristen av dig här
som gör att jag gråter.

Tänker du bara leva med det?

Sunday.

Enough absence can crash a spirit to the bones.

Ikväll lyssnar jag av en händelse på Beth Orton och Regina Spektor. Det var länge sedan. Inte så länge sedan att jag blir förbannad på mig själv för att jag liksom glömt bort att denna musik borde lyssnas oftare på, men tillräckligt länge sedan för att få ett litet sting i hjärtat. Jag kan inte förklara det bättre, det spelar ingen roll att jag har alla ord i världen till mitt förfogande. Det sticker helt enkelt till i mitt hjärta, jag minns delar av mig själv som jag så smått förträngt, känslor, minnen och stunder jag glömt att jag faktiskt upplevt. Livet snurrar på fasligt fort, men just nu, just den här stunden, står det helt stilla. Står stilla för mig.

Det är precis som att träffa en vän jag inte sett på hundra år.

Beth Orton - Pieces of sky

Bebis på väg.

Dagens sanning: Gravida kvinnor är inte riktigt kloka.
Var man då inte riktigt klok redan innan behövs det ju inte speciellt vassa knivar för att lägga ihop ett och ett. Jag är ett känslomässigt vrak, mina humörsvängningar går med samma fart som tåget och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Ena sekunden är livet ett mirakel, harmonin lyser ur mina ögon och jag ser ut som Jungfru Maria själv. För att i nästa sekund gråta floder.

Varje dag blir ytterst spännande, jag säger då det.

Puffar som är rostade i Hooning.

Kvinna försöker kyssa sin blivande man.
Blivande man vägrar och utbrister, men neej, du smakar ju kalaspuffar, jag kan inte!
Blivande man får stor skrattattack.
Kvinna mindre road. Kvinna i mycket känslig period av dagen.
Kvinna blir sur.
Blivande man skrattar ännu mer.

Sedan när blev kalaspuffar någonting negativt?
Det var ju höjdpunkten på hela 90 talet.
Oh, those glory days... Kommer ni ihåg tåget? ...Tuut, tuut här kommer vi med puffar som är rostade i honiiing!
Det var nittonhundranittio nånting det var back in the days, och det var en helt fantastisk reklam.

För övrigt är det ett under att blivande man står ut med sin hormonrubbade kvinna.
Han skall ha en stor eloge, och inget annat.

E: Tror du att pappan i filmen rakar ett streck mitt i mustaschen under näsan?
A: Vadårå?
E: Jamen, han har ju inget hår där!
A:... Men det har ju inte du heller. Du har ju en mycket större fläck utan hår där?
E: ............
A: (Sätter sig i E:s knä.) ...Snutteplutti?
E: Fick du dåligt samvete?
A: Borde jag ha dåligt samvete? Du har ju inget hår där.
E: ..........

femhundratjugofemtusensexhundra minuter

Two souls
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt.

Det är så märkligt, att när man är mitt uppe i något
så är man så inne i det
att det inte finns några andra alternativ
Det bara är så
och just då, tror man att det alltid kommer vara så.
Just då tror man att det är allt.
Just där, just då, och just den dagen.
Är det allt.

Det känns alltid som en saga såhär i efterhand.
Undantryckta minnen som några toner kan blåsa liv i.
Om än för bara några sekunder.
Så är man där igen.
Tittar på sitt liv som ur ett tredje perspektiv.
Jag ser din ryggtavla. Och mitt ansikte.
Och plötsligt ser jag så mycket saker som jag vägrade se då.
Och jag låter filmen sakta spelas upp.
Kanske bara ett kapitel i taget.
Idag är jag ute på en skånsk landsbygd. Vem var jag då?
Vem var du? Och vem är du nu?

Och när låten tar slut släcks ljusen och ridån trillar ner med en duns.
Likväl är mina minnen fantastiska äventyr
som jag måste besöka ibland.
Det är som en starkare kraft, ett behov jag har.
För att inte glömma bort förtränga var jag varit
vem jag varit.

As the sun
as the sun
as the sun
and the words
and the words
and the words

Blir man klokare med åren eller fylls huvudet bara med mer intyck?
Blir man öppnare eller mer inskränkt?
Inser man att ingenting någonsin blir såsom man planerat eller stänger man dörrar redan innan handtaget hunnit tryckas ned i rädsla för att återigen uppleva något man helst varit utan?

2008 var 365 dagar fyllda av frågor av kärlek av svar av bråk av musik av allt möjligt. Femhundratjugofemtusensexhundra minuter. Femhundratjugofemtusen resor till varann. Hur kan man mäta, mäta ett år? I dagar? I nätter? I antalet koppar kaffe?
Atleast, I know more than I did before.